Svenska bilder.
Från Norrbottens län. Haparanda.
Med fyra teckningar.
HAPARANDA FRÅN HAMNEN.
HAPARANDA SEDT FRÅN TORNEÅ.
När vi vaknade, sken solen klart, hafvet var så vackert, som det är en varm sommardag, när vågorna icke äro så stora, att båten rullar, utan man kan få kalla dem lekande, glittrande böljor. Båten gick nästan hela tiden inom skärs, öar och stränder voro skogklädda och sällan syntes en by eller en människoboning. Seskarön, den största af skärgårdens öar är dock odlad och bebyggd och här hafva många haparandabor sina sommarvillor. På fastlandet 11 kilometer från Haparanda ligger "staden" Salmis. Orten har sin betydelse såsom hamnplats för Haparanda. Större ångare kunna här lägga till. Här ligger Salmis nu nedlagda sågverk, som på sin tid gaf trakten lif och rörelse. Finlands kust har länge varit synlig för oss. De båda landen närma sig hastigt hvarandra, vattnet blir så grundt, att blott fyra fot djupgående ångare här kunna taga sig fram. Vi äro nu i Bottniska vikens innersta hörn. På finska sidan ligga flera stora sågverk i en rad, det största Röyttä, som på samma gång är hamnplats för den finska staden Torneå.
HAPARANDA KYRKA.
HAPARANDA, med stadshuset i midten till vänster.
Vi ha nu kommit in i Torne älf. På finska sidan är stranden tätt bebyggd och på den vackra Björkön ligger finska Nedertorneå församlings kyrka, som uppbyggdes strax innan Finland skildes från Sverige 1809. Kyrkan är af sten, ståtlig och vacker och synes från sin höjd långt ut på hafvet.
Äfven på svenska sidan börjar nu stranden blifva bebyggd. Ångaren gör en svängning åt vänster och med ens se vi en liten stad ligga framför oss i solljuset, med sina låga, målade hus inbäddade i yppiga rönn- och björkdungar. I solgasset på hamnkajen väntade oss många Herrens vänner, bland dem predikanten Josefsson, som under vår vistelse i staden blef vår värd och ledsagare.
Haparanda, Sveriges nordligaste stad vid kusten, är visserligen liten men välbyggd. Gatorna äro breda och väl underhållna, utan stenläggning, men släta, fasta och väl sopade. Lyktstolparna stå midt på gatan, men på ömse sidor om dem är det godt utrymme för åkande och gående. Nu vid midsommartiden behöfvas här hvarken ljus af lyktor eller lampor, ty solen skiner hela dygnet om med undantag af ten liten stund, då den likväl lyser på kyrktornet. Missionär Walldén skref hem om dessa ljusa, underbart vackra nätter. En af hans små hade då yttrat: "Då är väl pappa hos Gud, efter det inte är någon natt, där han är".—Äfven den tiden kommer ju en gång. Vi voro visst ännu ej i Guds himmel, men Gud var hos oss i Haparanda, och därför voro våra dagar där underbart ljufliga och mycket dyrbara. Vännerna voro omkring oss med idel kärlek och vänlighet, och vi talade Guds ord ibland efter den nåd Herren gaf. Vi hade barnmöte, ungdomsmöte, missionsstunder och bibelsamtal på eftermiddagarna, på kvällarna och en gång äfven på en förmiddag. Det var dagarna efter midsommar, och vännerna gjorde sig lediga för att vara med.
För att nu nämna något om barnmötet, får jag först och främst säga eder, att gossarna och flickorna alla talade svenska, att de voro mycket uppmärksamma och syntes vilja i hjärtat gömma Guds ord. Inte alla i Haparanda förstå svenska, emedan deras fäder i Tornedalen under många århundraden talat finska. Numera undervisas barnen på svenska i skolorna, hvadan det uppväxande släktet nog så småningom skola blifva svenskar äfven till tungomålet.
Den troende skaran i Haparanda är icke stor, men i den fanns lif och värme, offervillighet och sammanhållning, och därför kunna vi hoppas, att Guds verk där skall gå framåt. De hade en rymlig och bra samlingslokal med god orgel, bostadsrum för predikanten samt ändå några rum att hyra ut. Det låg vackert på sin tomt med trädgård och en väldig flaggstång, från hvilken den blågula svenska fanan bredde ut sig för vinden under de tre dagar vi voro där.
Hvarje gård i Haparanda har sin trädgård med bärbuskar, blommor och köksväxter. Detta sinne för odling och planteringar förlänar åt hela staden någonting af hemtrefnad och landtlig idyll. Liksom alla norrlandsstäder har också Haparanda skaffat sig ett stort och vackert och mycket för dyrbart stadshus, som vore nästan för stort åt en stad, som hade lika många tiotusental invånare som Haparanda har hundratal. Det har blifvit en modesak däruppe och på många andra orter i vårt land. Hvad är då ett stadshus? Först och främst en grann krog, vidare ett hotell med rum för resande och så till sist innesluter det i allmänhet en större samlingssal och rum för stadsmyndigheternas sammanträden. Men sådana samlingsrum kunde byggas mycket enklare och billigare, så blefve skatterna mycket mindre. Det är godt för enskilda och för hela samhällen att uppträda enkelt och anspråkslöst; det gör lifvet billigt.
Haparanda kyrka ligger ett stycke från själfva staden på en dominerande höjd, en väldig sandås, som väl för årtusenden sedan utgjorde Torneälfvens ena flodbädd. Själfva kyrkan är byggd af trä, ljus och rymlig och är från midten af 1820-talet. Präktiga metall-ljuskronor hängde ned från taket. De voro gåfvor af fromsinta människor, som på detta sätt velat visa sitt intresse för menighetens församlingshus. Kyrkogården var välordnad trots den lösa, djupa sanden, grafvarna många och prydliga och här läste vi namn på hänsofne medvandrare, hvilkas namn vi känna äfven i det öfriga landet. Ett besök på en kyrkogård fyller alltid mitt sinne med den varmaste tacksamhet till Gud för lifvets och hälsans gåfva, men vandringen bland grafvarna manar också till att lefva lifvet rätt enligt Guds vilja.
Från kyrkplatsen har man en vidsträckt utsikt öfver Tornedalen med dess bördiga grässlätter och trefna boningar, öfver städerna Haparanda och Torneå, öfver älfven och hafsviken och långt in i Finland.
På en af dagarna blefvo vi af en vän bjudna ut till landet till en by, som bär det finska namnet Mattila. Vägen gick genom bördiga ängar, där gräset nu stod tjockt och frodigt och alnshögt. Det var en välsignelse utan like.
Och likväl skötes åkern och ängen mycket besynnerligt enligt våra begrepp. O, dessa milsvida slätter, som sträcka sig sjutton mil mot norden ända upp till Pajala och ännu längre, med en alnsdjup svartmylla och en sommarsol som gör underverk! Här skulle en af Sveriges kornbodar komma att ligga, om unga, friska krafter, med insikt i ett rationellt jordbruk, blefve ägare till denna bördiga jord. Vid Mattila drucko vi kaffe i en liten trädgård bland blommande syréner och knoppande rosenbuskar, bland löfkojor och astrar och prydnadsbuskar i mängd. Det var ett riktigt litet paradis den där trädgården i högan nord och något af paradisets himmelsfläktar förnummo vi äfven här omkring Guds ord, och ljufliga aningar om det himmelska hemmets frid och ro förnummo vi, då vi tillsammans sjöngo en af Sions sånger.
(Forts.)
Från slafbojor till frihet.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Sålunda fick nu icke blott den nästan fullvuxne John och systern Amanda utan äfven den lille Booker arbeta i saltgrufvorna, där hettan ofta var så plågsam, att man knappt kunde uthärda den.
Dock höllo barnen tappert ut, och isynnerhet Booker klagade nästan aldrig. Han fick stundom därnere under jorden tillfälle att lära sig betydelsen af tal och siffror, och detta var något, som kom hans hjärta att klappa af glädje. Hans fars korg bar numret 18, och detta tal var det första han lärde sig förstå. Efterhand lärde han sig också läsa de andra siffrorna och äfven skrifva dem.
Men ack—bokstäfverna! Hur skulle han få tillfälle att lära sig läsa och skrifva dem?
"Om jag ändå hade en abcbok!" brukade han hviska till sin mor, när hon om kvällarna sade god natt till honom.
Och en dag, när han åter uttalade denna sitt lifs stora önskan för henne, då log hon. Därpå tog hon fram ur sin klädningsficka en sliten abcbok.
"Jag har kommit i tillfälle att skaffa mig den här, Booker", sade hon, "lär dig nu allt hvad du kan ur den, mitt kära barn."
Och den lycklige gossen lät icke säga sig detta två gånger. Med stor uthållighet arbetade han för att lära sig bokstäfverna, men då han icke hade någon lärare, så behöfde han månader för att lära sig hvad han under god ledning kunnat inhämta på några timmar.
Någon tid därefter kom till Malden en ung mulatt, som kunde läsa. Så snart negrerna fingo veta detta, prenumererade de på en tidskrift, ur hvilken den unge mannen måste läsa för dem om kvällarne.
Dock—detta kunde ej tillfredsställa den törst efter kunskap, som denna tid fanns hos de stackars negrerna. Sålunda skaffade de sig en lärare. Och då de icke hade medel att betala honom, så stannade han två dagar i hvarje hydda och höll skola. Ingen var för gammal och nästan ingen för ung att deltaga i denna egendomliga undervisning. Fyra à fem års barn lärde sig bokstäfverna tillsammans med sjuttioåriga gubbar. Alla voro uppfyllda af en brinnande önskan att åtminstone en gång få läsa i sin bibel, innan döden kallade dem hädan.
Naturligtvis fanns det ingen ifrigare lärjunge än vår lille Booker. Men det var svårt för honom, ty det var knappt möjligt att eröfra en timme om dagen för skolan, emedan han nu var anställd i en kolgrufva, där arbetet var ännu mera pressande än uti saltgrufvorna. Dock—den gode Guden vakade öfver den lille negergossen, och han visste väl, hvarför denne skulle arbeta här.
En dag, när han arbetade uti en af de djupaste grufvorna, träffades hans öra af några märkvärdiga ord, uttalade af tvenne arbetare, som talade med hvarandra. Booker kröp på alla fyra dit bort, hans pulsar slogo, hans kinder brände, han måste höra, hvad de sade.
"Du säger, att man i Hampton kan få lära så mycket", sade den ene.
"Ja, visst, och så får man också lära sig ett handtverk."
"Hvem har styrt om detta?"
"Det har general Armstrong, sedan han fört kriget till slut. Han fann, att negrerna inte bara behöfde ha sin frihet, utan att de också måste lära sig någonting riktigt. Därför inrättade han i Hampton denna stora skola för dem."
Booker hörde icke mer, men det var nog för honom. I hans själ tändes en brinnande önskan att få komma i denna skola, och han fick ej mera någon ro för den tanken.
Men Hampton låg öfver åttio svenska mil från Malden—huru skulle han kunna komma dit?
Då blef en plats ledig hos generalen, som hade högsta ledningen öfver kolgrufvorna, och ingen anmälde sig till denna plats. "Fru generalskan är så elak", hette det allmänt.
Sålunda blef Booker den ende, som sökte platsen. Och där gick åter ett gammalt ordspråk i uppfyllelse: "goda tjänare göra goda husbönder". Booker kom ganska bra öfverens med sin matmor, och under de två åren han tjänade i generalens hus, lärde han mycket hvad skick och seder beträffade. Om han hade aftnarna lediga, så gick han i skolan eller ock läste han hemma ur sitt "bibliotek".
(Forts.)
Brefväxling med de små.
Prisuppgift n:o 4.
Mina två första stafvelser bilda namnet på en af Jakobs tolf söner. Af min första och min tredje stafvelse får du tillika namnet på hans moder. Sätter du en bokstaf framför min tredje stafvelse och lägger till min fjärde visar sig en af Herrens profeter, som predikade sinnesändring i konungaborgen. Alla stafvelserna, en, två, tre och fyra bilda namnet på ett af de starkaste djur, som i bibeln nämnes såsom skapadt af Gud.
Bibelläsning
eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 21-27 Aug. 1905.
M. 21 Upp. 21: 1-7. Nya himlar och en ny jord.
T. 22. v. 1. Den nya himmeln och den nya jorden framträder.
O. 23. v. 2. Den nya staden.
T. 24. v. 3. Gud bland sitt folk.
F. 25. v. 4. Ingen smärta mer.
L. 26. v. 5-6 Ingen längtan mer.
S. 27. v. 7. Segervinnarne få ärfva allt detta.
Söndagsskoltext för den 27 Aug.
Uppenb. 21: 1-7.
Minnesvers: Upp. 22: 17. Och Anden och bruden säga: Kom! Och den som hör det, han säge: Kom! Och den som törstar, han komme, och den som vill, han tage lifvets vatten för intet.
| ||
| N:o 34 24 Aug. | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 24 årg. 1905 |
Nya himlar och en ny jord.
Upp. 21: 1-7.
Wi kunna nog i en viss mening tala om barndomens rosengårdar, emedan ju i allmänhet barndomen är människolifvets skönaste, gladaste och mest bekymmerfria tid. Och visst är det sant, att många, många små ha det outsägligt godt i sina föräldrahem. Far och mor söka blåsa bort smärtan från sina barn både i bokstaflig och figurlig mening, och hvem af eder har väl ej fått känna, att mor verkligen torkat bort tårarna från kinden?
Men här finnas också små barn, som tidigt nog få känna smärta och ingen faders- och modershand finnes det som kan hjälpa. Det finnes små, som mist både far och mor, och som hos främmande inte få den kärlek eller finna den förståelse, som hvarje barnahjärta längtar efter. Det finnes många små, som få lida af sjukdom eller kämpa med fattigdom och umbäranden. Dessa små ha redan lärt känna något af jordens nöd och lidanden och känna en längtan efter en bättre och skönare värld, en ljusare och gladare tillvaro.
Men hur det än är, så glida alla barn snart in i ungdomsåren, och ungdomen står snart midt inne i lifvets strid. Lifvet här nere ger sällan hvad vi hoppades och drömde i ungdomens vår. Lifvets verkligheter slita sönder ungdomens sköna hägringar och rifva omildt itu de rosenslöjor, hvarmed vi omgåfvo dem.
Så kommer då den tid, när vi börja längta efter något bättre än jorden och världen kan bjuda på. Den tiden kommer, då vi få fälla bittra tårar öfver våra egna synder och öfver oss själfva, och vi börja se oss om efter en frälsare, som kan rena oss från synd och skänka oss frälsning och förlåtelse, renhet och frid.
Då möter oss Herren Jesus Kristus och sträcker sin varma famn emot oss och säger: "Allt det som fattas dig, finner du hos mig. Blif min vän och min lärjunge, jag skall skänka dig af nåd allt, hvad ditt hjärta behöfver och hvad du längtar efter". Den som då lämnar sig helt åt Jesus och blir hans vän och förtrogne, hans lärjunge och efterföljare, hans lilla lamm och hans tjänare, det barnet blir ett lyckligt Guds barn och får i sin själ upptaga något af himmelens härlighet, ljus, frid, renhet och kraft.
Men en Jesu Kristi tjänare, han må vara liten eller stor, ung eller gammal, han får på allvar upptaga kampen mot all synd och all ondska i världen. Han får ock allt mer erfara den stridens nöd och lidande. Och han längtar af allt hjärta efter den nya jord, efter den nya stad, som Herren lofvat de sina, och han söker genom Guds nåd att varda allt mera passande för denna härliga värld.
I denna himmelska nya värld skall Gud vara nära sitt folk i all sin härlighet, som han ock skall skänka och förläna dem. Där skall ingen smärta vara, ingen tår skall gråtas därinne, ingen skall törsta i ouppfylld längtan, ty Herren själf skall leda oss till lifvets vattenkällor. Vi skola vara heliga och rena, fulla af ungdom och lifskraft såsom den förklarade frälsaren själf, och med honom skola vi regera såsom konungar i lif från evighet till evighet. Då hafva vi vunnit medborgarrätt i den nya himmelen och den nya jorden, som vi vänta efter Guds löfte.
Men vi, små, må bedja Gud om längtan efter denna himmel och efter denna jord, bedja om att aktas värdiga att ingå i dem, när vi en gång skola lämna denna jorden.
J. B. G.