April.
Det var den falska dagen,
Den första April det var;
Då hvar och en får narras
Allt hvad man hjerta har.
Då satt der en flicka ensam,
Så skälmsk i håg och sinn,'
Hon ville ej bli narrad
Och derföre stängt sig in!
Men, ack, i ensamheten,
Der bo de tankar mång;
De tvinga den glada flickan
Att tänka för första gång.
Hon gömt sig bort från verlden,
Vill glömma att den fanns till,
Så kommo objudna tankar
Och narra henne April!
De rullade opp för henne
En tafla ur hennes lif,
Med endast klara dagrar
I förgrund och perspektiv.
Hon tårades i sin lycka
Och hjertat af fröjd stod still! –
Då bröt sig en suck ur djupet
Och hviskade tyst: April!
Hon tänkte på allt i verlden,
derpå med sin tro hon byggt,
Hur högt hon stält dem alla,
Om hvilka hon engång tyckt,
Hur goda, kloka och sanna
Hon ännu dem finna vill,
Hon glömde den arma, lilla,
Det var den första April.
Hon kände sig rätt olycklig
Och sorgsen i hjertegrund,
Då hela den ljusa taflan
Fick skuggor i samma stund.
Dock, än hon blott tänkt på andra,
Sig sjelf nu hon pröfva vill, –
Det hade hon ej bort göra,
Det var ju första April.
Så granskade hon sitt hjerta,
Dess lust och mod och mål;
Men hvilket menskohjerta
En sådan granskning tål?
Hon byggt på sin fasta vilja
Och satt sin lit dertill,
Och nu så tveksam och bruten
Den narrat henne April!
Och långt var dagen liden
Och månen sken matt på snön,
Då sjönk hon i hjertats armod
Och ångest ner i – bön.
Hon bad, bad länge och ödmjukt
I qvällens stillhet och si!
Då hon uppstod leende, lycklig,
Den första April var förbi.
–X.–