Slottet vid hafvet.
(Efter Uhland).
Har slottet i qvällens timma
Du sett vid hafvets strand,
När gyllene skyar simma
Derofvan i purpurbrand?
Har du sett det djupt sig böja
I speglande vågors dans?
Har du sett det stolt sig höja
Bland moln i aftonglans?
„Väl slottet i qvällens timma
Jag sett vid hafvets strand,
Vid månens bleka strimma –
Och åskmoln vid himlens rand.“
Och vågor och vindar sig rörde
I yrande, muntert språng?
Och från slottets salar du hörde
Lif, jubel och festlig sång?
„Tyst slumrade land och vatten;
Blott från slottet jag höra fick
En klagosång ljuda i natten,
Och tårar skymde min blick.“
Såg du konungen, stolt och mäktig,
I purpur och kunglig skrud?
Och hans drottning, rik och präktig
Och smyckad som en brud?
Förde de ej vid handen
En jungfru, skön och huld,
Ljuf som böljans sång vid stranden,
I fladdrande lockars guld?
„Väl såg jag de båda gamla,
I sorgdrägt med tröstlös håg,
Som hvart älskadt minne samla –
Men jungfrun ej jag såg“.
Theodor Lindh.