Till Rosina.
(Julafton 1872).
Ser jag dig skön vid ljusens glans
I festlig skrud
Sylphidlik sväfva hän i dans,
En nöjets brud;
Med ögon som juvelers skatt,
Med kind så skär,
Med snöhvit ros i lockens natt,
Du tjusning bär.
Och ser i hemmets verld jag dig,
En älsklig fée,
Det tycks som blommor på din stig
Uppspirade.
Så liffullt, leende och gladt
Du ordnar der,
Jag ser dig, och jag känner att
Du är mig kär!
Och såg jag dig i qvällens frid
I vemod sänkt.
Med tårars dagg på kinden blid
Som drömmen stänkt,
Jag tog dig till mitt hjerta då
Och ville der,
Dig värna för allt ondt och så
Dig hålla kär!
Och ser jag dig på villors väg
Bland flärd och grus,
Får jag ej bedja för dig, säg?
Fly verldens brus.
Så skimrande dig lockar der
Den nöjets stig,
Men ej till fridens hem den bär,
Låt varna dig!
Och ser jag dig en sabbatsstund
Vid korsets fot,
Då bönen darrar på din mund
I sorg och bot.
Du är mig kär, ja kärast då,
Men fullt jag vet,
Att Gud dig älskar högst ändå
I evighet!
e ***