Den rätta stunden.
Öfver hafvet mot de fjerran land,
Som i hoppets färger för dem lågo,
Trenne ynglingar med längtan sågo;
Böljan våldsamt slog mot deras strand,
Intet hopp att öfver henne hinna,
Intet hopp att längtans skatter vinna.
Nästa morgon stodo de igen
Vid sin strand, och, se, en gränslös spegel
Vattnet låg; i slupens fylda segel
Vinden ljöd, men mer ej rörde den.
Stålblank brygga mellan hafvets stränder
Sammanband de vidt åtskilda länder.
Fåfängt varnad att på den ej tro,
Stålsko på sin fot den yngste spänner,
Glad och gäckande de rädda vänner
Styr han af, men ack! den svaga bro.
Brast – och knappast räddad ur sin fara
Lofvar han härnäst försigtig vara.
Oförfärad dock den andra går
Nästa dag att samma bana pröfva.
Hafvets döttrar vilja honom röfva,
Tusen stjernor strö de i hans spår,
Att den djerfve ned i djupet locka,
Stannade han endast att dem plocka.
Men de falska ej en blick han ger,
Der han flyger, lätt och fri som vinden.
Glädjens rosor växa opp på kinden,
Oafvändt hans skarpa öga ser
Blott rätt fram sin ljusa, djerfva bana
Och det sköna mål hans drömmar ana.
Lyckligt hinner han den fjerran kust,
Milda féer der hans mod belöna,
Kysst och blomsterkrönt utaf de sköna
Far han åter, full af lefnadslust,
Och sitt namn i djerfva drag inrister
Uti isens glas, som mer ej brister.
Men den tredje trodde sig mest klok,
Säker vill han blifva för all fara,
Och ännu en dag med färden spara.
Dagen kom, men med sitt hvita dok
Vintern redan hunnit stelnad bölja,
Hunnit hoppets gröna öar hölja.
Må i handling, som i dikt, min vän,
På det rätta ögonblick du akta,
Flyr det, skall du fåfängt på det vakta;
Aldrig, aldrig kommer det igen.
Blott engång är tillfället för handen,
Blott engång ingifvelsen för anden!
Lll.