Störd morgonfröjd.
Ur purpurkantad molnpaulun
Står Phœbus med ett hopp
Och väcker Herta, kära frun,
Med varma kyssar opp.
Och se! nu blir det lif i spelet!
Kung vinternatt laggt ner befälet.
Den unga Flora tar bestyr
Med mor sins toilette,
Och brodren Vestan, – munter fyr,
Alltren en smula sprätt, –
Gör tusen puts och skälmska miner
Åt husets nymfer, små Undiner.
Till Skogsfruns sofgemak han sen
Styr kosan under sång,
Nå, visst blir nåden brydd, då än
Hon saknar sin „chignon“,
Men grön hon gör sig dock på stunden
Och bjuder ungherrn ut till lunden.
Hvad lif och vakenhet der rå!
Der byggs, der väfs, der spinns,
Och under höga dômen blå
En sysslolös ej finns;
Men verket drifs med jubeltoner,
Som stiga upp mot ljusets zoner.
Hvar fjädrad sångare på mon
Är stadd i full kurtis;
Kung Orre spelar ock sin ton
Bland ljung och lingonris;
Fru Siska lyckats finna fäste,
Med mannens tillhjelp, för sitt näste.
Det märker, gömd af tallens skägg,
En gammal illslug Gök,
Och se! han smög ett olycksägg
I grannfruns nya kök... –
Han vet att i sin kärleksyra,
Hon ej kan räkna mer till fyra!
Men Lärkan, – fästad som det tros, –
Från tufvan svingar lätt
Och drillar (han är född fransos!)
Om frihet, ljus och rätt,
„Som skola omgestalta verlden
Och slå ur våldets händer svärden“. – – –
Pang! – – i detsamma hörs en knall,
Der känns en lukt af krut!
Uti ett nu är glädjen all
Och qvittrandet tar slut.
Syns ej en purpurfläck på näset? –
Jo, frihetsångarn bet i gräset!
Ett snöpligt slut på hans idyll,
Som väcker – skators skratt!
Fru Spindel, hon, som väfver tyll,
Tar saken mindre gladt;
I skrämseln släpper hon en fluga,
Som med aptit hon skulle suga.
Miss Chauve-souris, i sin reträtt,
Har fått en nerf-attack;
På stund Herr Korp drar sin lansett
Ur svart examens frack,
Och jungfru Groda hemtar vatten,
I hast, i sjelfva doktorshatten.
Så der i villervalla bytt
Är morgonstundens frid!
Den glada stämning nyss, har flytt
Och hvem har skuld dervid? –
Hör svaret: – „Men'skan, jordens herre!
Ej bland tyranner finns en värre“.
A–ï–a.