Farväl.
(1872).
Det är förbi! jag dig för alltid lemnar,
Du dyra hem, jag lärt mig älska så!
Ej vet jag än, hvad lott mig ödet ämnar,
Men om all jordens fröjd jag kunde få,
Jag dig ej glömmer dyra hem ändå,
Din bild skall evigt i mitt hjerta stå.
Du gifvit mig så många tusen stunder
Af glädje på min ungdoms blomsterstig.
Ack, när jag genomgår mitt minnes lunder
Blir ständigt du det käraste för mig,
Och nu för alltid skall jag lemna dig,
Blott minnet, minnet hjertat tar med sig.
Hvem anar i mitt bröst den sorg, som bränner,
Och i mitt öga hvem ser saknad'ns tår!
Hvem täljer väl de qval, som själen känner;
Tyst arma hjerta, ej du klaga får,
Fast från din ungdoms blomsterdal du går,
Der du har älskat, – njutit rika år!
Farväl I vänner! kära för mitt hjerta,
Så tungt det är att skiljas ifrån er!
Jag delat med er både fröjd och smärta,
Mottagen minnesblomman, som jag ger,
I dessa ord sig all min kärlek ter,
Mitt enda minne – ej jag äger mer.
Hvad moder, syster, vän mig gifva kunnat
Af hjertats värme, tack! du åt mig gaf,
Du vän, som gerna lust åt mig förunnat,
„Den stafven lust;“ men endast smärtans staf
Oss säkrast stöder, då vi vandra af
Mot målet: himmel, evighet och graf!
Du, – du bor djupast i mitt hjerta, Hanna,
Ty du mig älskat ock i sorgens dar!
Ni varma tårar, ej ni viljen stanna, –
Ack, hjertats källa strida tårar har, –
Som säga åt min vän, hur' ljuft det var
Att henne äga än för själen qvar.
O, dyra älskling vill du mig förlåta,
Ännu engång mig taga till ditt bröst!
„Ditt hjertas barn“ låt vid ditt hjerta gråta,
Låt mig engång få höra än din röst,
Tillhviska du den qvalda själen tröst,
Tänd fridens stjerna i mitt hjertas höst!
En vän ännu jag har, ock hon har lidit
Ock hon känt gränslös kärleks väl och ve,
Hon känner, hur' jag kämpat, hur' jag stridit,
Hon ville djupet af mitt hjerta se;
Hon bad med blicken, som ej andra be!
Farväl och tack! jag henne här vill ge.
Hon har förstått mitt svaga hjertas saga
(Jag biktat mig af egen håg och drift.)
Hon log i tårar, – det var hennes aga,
Den sagan väfd af blomdoft var och – gift;
Men hon mig läsa bad den höga skrift,
Som renar ifrån synd i jordens grift.
Nog har du gjort, du vän, allt hvad du kunnat
För själ och hjerta, – för min samvets ro!
Ack gerna, gerna du mig friden unnat,
Men friden kan väl aldrig hos mig bo,
Dess milda blommor icke hos mig gro,
Ty jag gaf bort min kärlek och min tro!
Ja, äfven dig det känns så tungt att lemna,
Din varma blick mig fängslat mången gång,
Du täcka bild, jag vill dig här ej nämna,
Men i mitt hjerta har för lifvet lång
Ock du din boning, den är varm, fast trång.
Farväl! haf tack för vänskap, fröjd och sång!
Er vänlighet var sol dock i min smärta,
I dyra vänner, som jag älskat har;
Det fanns blott en, som i mitt varma hjerta
Har lemnat endast bittra minnen qvar.
Sen till försoning, men till vrede snar,
Hon dock en tid den bästa vännen var.
Visst har jag felat, mycket har jag brutit,
För henne slog dock alltid varmt mitt bröst;
Hon dömde hårdt, hon bröt det band vi knutit,
Hon gaf mig ej en blick, ett ord till tröst,
Hon lydde blott förnuftets kalla röst,
Och så vår kärleks vår blef mulen höst.
Engång ändå skall våren åter komma,
I våra själar rosor strö på nytt,
Hon än åt mig skall ge sitt hjertas blomma,
Hon glömma skall de mörka dar, som flytt,
Och tänka gladt på minnen, som vi bytt,
Jag bidar stilla, tills den våren grytt.
O, hvad är afsked? hjertats död och plåga,
Ett åskmoln på en sommarhimmel blå,
Ett sorgeflor kring diamantens låga,
En bitter kalk, som alla tömma få.
Det afsked tyngst och bittrast är ändå,
När hjertan skiljas, som i kärlek slå!
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Allt är förbi, – men evig saknad dröjer
Qvar i mitt hjerta, – jag blott minnas får
Det hem, som än för mig sin fägring röjer,
Som smyckadt uti vårlig prydnad står,
Ack, här jag lefvat elfva rika år!
Min ungdoms ljufva, friska, varma vår!
Väl hinna dagar klarna, dagar mulna,
Min saknad endast aldrig skall förgå,
Väl hinna vårar grönska, höstar gulna,
Och sommar komma, vintersnö också;
I evig blomning dock den nejd skall stå,
Som blir mitt hjertas rätta hem ändå!
Å. Ä. Ö.