Elfdrottningens råd.
I skogen gick en yngling en kulen hösteqväll,
Då månans strålar lekte ibland träden,
Och mången stjerna strålade så klar på himlens pell,
Men vissna voro blommorna på heden.
Och ynglingen, han tänkte: „Ack hade jag ändå
En vän, som ville med mig här uti skogen gå!“
Och vinden hven så dystert uti skogen.
Då kom en elfvadrottning, ljuf som en sommarsky
Och skön lik en Augusti-natt i norden:
O, hör mig, bleke yngling, du får ej från mig fly,
Men säg mig, hvi du är så sorgsen vorden.
Hvi vandrar du så ensam i ödslig hösteqväll,
Säg, trifs du icke bättre vid härden i ditt tjäll?
Och vinden hven så dystert uti skogen.
„Du ber mig att dig säga, hvi jag så sorgsen är,
Och hvarför jag ej hemma trifs vid härden;
Du väna elfvadrottning – jag har en vän så kär,
Hon kärast är mig utaf allt i verlden!
Och intet är mig rikedom, och prakt och gods och guld,
Emot den vännen kära, min mö så skön och huld'“
Och vinden hven så dystert uti skogen.
„Och sorgens dagar kommo och hösten blef så tung,
Och ofta var jag sorgsen i mitt sinne;
Jag sökte dock mig trösta, jag var ännu så ung,
Jag hoppades att bo i hennes minne.
Nu kan jag dock ej mera, som förr, min älskling tro;
Och derför börjar sorgen uti mitt hjerta bo!“
Och vinden hven så dystert uti skogen.
Och liten elfvadrottning, hon satt på tufvan der;
„Jag dig förstår, men lyssna hvad jag säger:
Tro den, du älskar, tro blott, och mins hvad jag dig lär,
Du lycklig är, så länge tron du äger!
Så följ mitt råd, o yngling, blir du bedragen ock,
Bedrag då ej tillbaka, men tro din vän ändock,
Så skall väl Gud till slut din tro belöna!“
Och liten elfvadrottning försvann från skog och hed,
Och släckta voro brasorna i tjällen,
Och ingen vänlig måne sitt ljus nu mera spred,
Och mörk och mulen var ock himlapellen.
Men ynglingen var tröstad: „min höst blir mer ej kall,
Ty elfvadrottnings råd jag nu alltid minnas skall,
Och Gud skall väl till slut min tro belöna!“
Men du, som irrar fridlös och sorgsen verlden om,
O, lyssna här till denna enkla saga,
Och liten elfvas råd nu att vänligt höra, kom,
Hon sorgen ur ditt bröst skall snart förjaga:
Blott tro på den, du älskar, blir du bedragen ock,
Bedrag då ej tillbaka, men tro din vän ändock,
Så skall väl Gud din tro till slut belöna!
Nanna.