En gnista.
Bland millioner andra, som lefvat en minut,
En liten lekfull gnista på äfventyr flög ut.
Föll ner bland vissna rosor och torra minnesblad
Och dansade ibland dem en stund, så yr och glad.
„Jag undrar,“ tänkte gnistan, „om någon blomma vet,
Hur skönt det är att brinna, i glans och herrlighet;
Att fri i rymden sväfva som tusen stjernor små?
Jag tänder dem, för ro skull, så få de det förstå.“
Men eld är eld, om äfven en flygtig gnista blott;
Och vissna blommor brinna, fast deras glöd förgått.
„För ro skull“ sammanförda, på lek de möttes så –
En vindflägt kom, – och blomstren i ljusan låga stå.
Från blommorna till skogen, från skogen upp till byn
Der vexa lågor, lågor, så himmelshögt mot skyn.
Och sorg och tårar vittna för morgonen, som gryr,
Att yr en liten gnista flög ut på äfventyr.
–X.–
Till
Ida Basilier
I Juni 1871
(i Rosinas rôl).
I ljusgrön festlig sommartoilette
Naturens genier, leende och unga,
Det gamla Finlands stränder smakfullt klädt,
Konvaljen doftar, små artister sjunga
I lundens träd en kärleksvarm duett
Och Philomela midnattstiden lockar
Till Kajsaniemi folk i stora flockar.
Der satt, beundrad nyss af hög och låg,
Vår primadonna ifrån luftens riken, –
Men, plötsligt af sitt publikum besviken,
I går hon sjunga fick för vind och våg
Och skåda huru unga liksom gamla
Med ifver i Arkadien sig samla.
Här i en smått förgäten tempelsal
Enhvar bekantskap göra vill med slagen
Utaf en ny, en Suomi-Näktergal.
Man lyssnar, häpnar, jemför helt betagen,
Och snart ej någon tvekar i sitt val,
Ty här man hör en stämma, ansad, mogen,
Men vårfrisk dock, som dess rivals i skogen;
Och anden högt mot idealets verld
Förmår att sträcka vingen fritt och modigt,
Om ock ej banan bröts vid egen härd!
Ack! – konstens blomster växa sällan frodigt
Bland en befolkning i bekymmer närd,
Och sångarfåglars toner lätt förfrysa,
Der solens strålar kort och sparsamt lysa!
Men se! när frigjord bölja slår mot land
Och sqvalpar öfver klipporna i norden,
Då längta sångarfåglarna ibland
Att dricka vårluft uppå fosterjorden
Och derför kom Rosina till vår strand.
Ur våra hjertan högt „välkommen“ ljuder
Och moder Suomi famnen åt dig bjuder!
A–ï–a.