En liten prolog till ett litet Spektakel.
Den 26:te Maj 1874.
Vi stodo nyss vid fält, från hvilka snön
Motvilligt steg för steg tillbaka trängdes;
Men ej deröfver dock en matta grön
Af vårens segerglädje ännu hängdes.
Det var en sorglig syn, den der oss bjöds
Af dessa fält, som, fast på lifskraft rika,
Ånyo tycktes dömda nu till döds,
Till graf för löften, hvilka alla svika.
Ur mulen himmel dock omsider bröt
En skur, som törsten uti mullen släckte,
Och ned från fästets blåa bäddar flöt
En ström af strålar, hvilka lifvet väckte.
Nu ingen blomma känner sig så arm,
Att hon af ljusets blick söks opp förgäfves,
Och intet frö så trycks i jordens barm,
Att spårlöst af dess mörker det förqväfves.
Och fågeln återfår sin glömda röst
Och stämmer opp naturens glädjevisa,
Och nya känslor uti menskans bröst
Med framtidshopp sin ljufva lycka prisa,
Att andas få uti en nyväckt vår,
Som tror uppå sig sjelf och bättre tider
Och lemnar ej förstöring i sitt spår,
Om den ock måste framgå genom strider.
Har ej en vår liksom naturens grytt
Uti vårt land för konstens regioner?
Om här ett ljus i sinnet tänds på nytt
För skönheten af färg, af bild, af toner,
Då ser man ädla hjertan lifvas opp
Af omsorg att det ljuset icke släckes,
Och att till sorg ej mörknar detta hopp
Om lif och dag, som af dess gryning väckes.
Det är det hoppet, hvilket denna qväll
I vänlig stämning fört oss här tillhopa;
Trots hvardagsprosan känner man sig säll,
Då man sig vet som länk utaf Europa;
Och konsten ej en drottning utan land,
Som hittills, skall i dessa nejder lefva
Om vi för henne öppna gladt vår hand,
Men främst vårt hjertas varma gengäld gifva.
Fredrik Cygnaeus.