Veteranen i Backstugan.
1834.
Långt ned i dalen gömd en hydda står,
Halftäckt af snö, när vinterns vindar yra,
Väg dit ej leder, knappt ett genyrdt spår
Ses till dess dörr i djupa drifvan styra.
Nu är dock jul i hemmet der, och tändt
Ett grenigt ljus står der på bordets ända,
En lycklig mor till barnens fröjd det sändt,
Och deras glada blickar sågs det vända.
Till sig allena ifrån brasans sken,
Som halmen öfver golfvet bredd belyste.
En duk på bordet syns, fast grof, men ren,
Och rent det ringa bohag hyddan hyste.
Vid bordet öfverst sitter tyst en far,
Hvars lockar tidigt grånat af bekymmer,
En tår uti hans öga står så klar,
Men bort från barnens syn hans hand den gömmer.
Hans blick på bordets midt jemt fästad var,
Hvad såg han der? ack jo, med kufvad smärta,
Sitt knappa julbröd han betraktat har,
Och tyst för sig så klagade hans hjerta:
I år ännu för dig och barnen har
Du ock ett bröd, i nästa år kanhända
På tiggarstafven stödd, o arme far,
Från dem och hyddan måste du dig vända.
Sin arm han hade stödt uppå den skatt,
Den böckers bok, som ock i lägsta hydda,
Ske Herren pris! skall skingra otrons natt
Och nödens barn emot förtviflan skydda.
Han slår den upp och läser: „hjelp och tröst
Dem, som på Honom lita, Herren skickar,“
Och ny förtröstan fyller upp hans bröst,
Och styrkt igen han emot himlen blickar.
Och se! nu står der för hans häpna syn
En hög gestalt med ögon englaklara,
En engel tror han visst, som kom från skyn,
Att Herrans nåd i hyddan uppenbara.
Men engeln talar: gamle, du som haft
Försyn att be om hjelp, fast krämpor tärde
Din för ditt land i striden brutna kraft,
Och troget dig och alla dina närde.
Ditt fosterland ej skåda kan din nöd,
När åldern nalkas dig, men tacksamt sänder
Sitt skrifna löftesbref om dagligt bröd;
Glad lägger jag det nu i dina händer.
Och nu uppflammade med solklart sken
Den låga, som i spiseln sakta brunnit,
Men innan gubben ordet fann, har ren
Den trodda engeln ur hans syn försvunnit.
Stum ser han länge emot dörren än,
Tills så med bruten röst han ändtligt talar:
Du ädle, och jag dig ej kännt igen,
Som upp dock vuxit här i dessa dalar!
Hur mången gång jag såg dig ren förut
Ej blott i lyckans salar glädje sprida,
Men genom hyddans dörr gå in och ut
Och hemta tröst och hjelp åt dem, som lida.
Dig ömmade, att under brist och nöd
Den gamle knekten se till slut dock digna,
Hvar gång jag bryter det mig räckta bröd,
Jag dig med fosterlandet skall välsigna.
Lll.