Honom älskade hon.
Hon hörde till Hispanias sköna land,
Till Andalusias vackra blomsterstrand,
Der var hon född, ja der,
Ej här;
Bland drifvor och bland snö
Hon endast kunnat dö.
Men han, – en nordens son var han likväl
Och hård som nordanvind hans kämpasjäl,
Här var han född, ja här,
Ej der,
Till rosensmyckad strand
Han förts af lifvets hand.
Men honom älskade hon – ack, det var,
Som då en stormvind rosens kärlek har,
En sällhetsstund så kort,
Och bort
En stormvind lik han drog,
Fort vissnad rosen dog.
W. N–m.