Vid svalornas aftåg.
„Qvivitt! qvivitt!“ vid molnets kant,
Det klingar der så välbekant;
Är det ditt afsked, muntra svala?
Du längtar, ack! – från oss igen
Och räds den långa skymningen!
Ja, himlens lampor släckas ren,
Naturen går i vinterdvala.
Men lilla vingade artist,
Du älskade ej att lida brist
På lifvets högsta goda – ljuset.
När i vår höstnatt det tar slut,
Då brister du med längtan ut,
Som skalden i sin dödsminut: –
„Mer ljus!“ och flyr det mörka huset.
Ej vill du se huru Bore går
Och luggar björkens glesa hår,
Hur himlens öga ständigt gråter,
Nej, förrän lunden sköflas mer,
När sista rosen myllas ner,
Din afskeds-matinée du ger
Och flyr till solens möte åter.
Och snabb som tidens lie är
Din flygt, när molnets kant du skär,
Men gubben Chronos, han i spåren
Sig aldrig såg tillbaka än;
Du, svala, lilla trogna vän,
Du kommer år från år igen
Och hemtar glädtigt med dig våren.
Till tack derför så skänka vi
Dig också all vår sympathie
Och stöd för nästet vid vår hydda.
Bygg du inunder takås blott
Af koja likaväl som slott!
Var icke rädd för jägarns skott,
Ty dig skall hvarje hjerta skydda.
Hör sucken, som derur sig stjäl,
Hvar gång du säger oss farväl! –
Men ack! ditt afsked sorglöst klingar!
Det ljuder genom stormens brus
Till mig med hån från rymden ljus:
– „O konung, fjättrad der i grus,
Hvad är din thron mot mina vingar?“
A–ï–a.