Mosaiker

by Various

Vårblomman.

Vårblomma vackra!

Vårsol dig väckte,

Väckte ur dvalans

Ljufliga hvila,

Blott för att trolös

Lemna dig åter,

Lemna bland drifvor

Ljufva dig ensam,

Lemna bland kulna,

Kyliga vindar

Ensam dig späda!

Bättre det varit,

Om du fått slumra

Djupt i din gömma,

Slumra i jordens

Skyddande skuggor,

Bättre om aldrig

Vårsol dig gifvit

Kyss, som så flygtig

Bar till ditt hjerta

Dröm, som dig gäckat,

Hopp, som dig svikit,

Lif, som så hastigt

Släcktes af kylan.

Vårblomma vackra,

Ljufliga, späda!

W. N–m.

Charlotte Corday[^[3]].
Teckning
af
Richard Björkstén.

Charlotte Corday, denna på lika mycken skönhet som sann dygd så rikt utrustade qvinna, står säkerligen inom verldshistorien så ensam i sitt slag, att det väl ej torde vara utan sitt intresse, att för en stund söka följa henne från det hem, hvarifrån hon, efter mogen öfverläggning, slutligen nästan smög sig bort för att i mensklighetens namn söka befria sitt arma olyckliga fädernesland från den hydra, som, efter Ludvig den 16:des fall, så ohejdadt spred alla dessa för oss numera nästan otänkbara fasor omkring sig.

[3]. Efter källor, hemtade ur Thiers och Lamartines arbeten.

Det är väl sannt, att hon, genom den handling vi alla känna, gjorde ett ingrepp i de rättigheter, hvaröfver endast Han äger att förfoga, som ensamt dömer öfver lif och död, men om vi blott vilja med en flygtig blick öfverfara allt det djupa elände, hvaruti landet då nedsjunkit tillfölje af dessa, man kan gerna säga, fanatiska vilddjurs otyglade framfart, som, efter den stora revolutionens utbrott, redan tid efter annan aflöst hvarandra såsom de styrande, så torde man, att börja med, väl ej gerna kunna betrakta henne som en vanlig mördare; lägger man härtill denna hennes för sitt fädernesland allt uppoffrande kärlek, ty sitt hemska dåd beslöt hon under fullt medvetande af det straff, som hon här på jorden med detsamma skulle draga öfver sig sjelf, och betraktar man derjemte denna unga flickas på så ren oskuld och dygd rika hjerta, hvarinom ej rörde sig en tanke, som ej var systertanke med allt det Skaparen nedlaggt dyrbarast i qvinnohjertat, då skall måhända flertalet snarare fattas af denna hänförande beundran, som borde tillsluta läpparne på en och hvar af dem, hvilka möjligen annars skulle vara böjda att döma henne med blicken ensamt fästad vid den dolk, hvarmed hennes svaga hand till sist skulle lyckas befalla Marats tigerhjerta att stanna.

Charlotte Corday's far hette François de Corday d'Armont, och tillhörde den mindre förmögna delen af Frankrikes landtadel. I sitt giftermål med Charlotte Marie de Gonthier-des-Authiers hade han fem barn, två gossar och tre flickor, bland hvilka Charlotte var den andra i ordningen. Den talrika familjen lät fadren snart allt mer och mer känna fattigdomens sorgliga tillvaro, och under dessa bekymmer dog hans hustru. Charlotte var då omkring 10 år gammal. Ännu ett par år var hon jemte de öfriga syskonen qvar i hemmet i byn Ligneries, ej långt från Argentan. Men slutligen tvangs Herr de Corday af ekonomiska skäl att låta Charlotte inträda i ett kloster, som den tiden utgjorde ett slags uppfostringsanstalt för unga adliga men fattiga flickor. Detta kloster låg i Caen och kallades l'Abbage aux Dames; Abbedissans namn var M:de de Belzunce.

Charlotte var då 13 år gammal och tillvann sig snart allt mer och mer den stränga Abbedissans kärlek och tillgifvenhet för allt det goda, ädla och upphöjda, som dagligen uppenbarade sig i hennes själ. När omsider dessa kloster blefvo indragna, var Charlotte 19 år gammal.

Fattigdomen i fädernehemmet hade emellertid tilltagit; hennes bröder hade emigrerat, hellre än att deltaga i den nu utbrutna revolutionens alla ohyggligheter; hennes ena syster var död, och den andra skötte nu fadrens torftiga hushåll i Argentan; då blef Charlotte upptagen hos en gammal tante, Fru de Bretteville i Caen. Hos denna slägtinge fanns, ehuru under en visad yttre förkärlek för den gamla regimen, dock en hemlig böjelse för de nya idéerna, hvarför hon också tillät sin nièce att sysselsätta sig med böcker och tidningar efter egen smak.

Tillfölje häraf fördjupade hon sig i filosofiska och historiska arbeten, och lärer man derifrån vilja spåra den första gnista, som till en flammande låga i hennes själ slutligen uppjagade hennes drömmar om möjligheten, att, fastän blott en svag qvinna, kanske ändå till sist kunna rädda sitt fädernesland. Underrättelserna om alla de olyckor, hvarunder både land och folk nu med hvarje dag började sucka allt djupare, nådde snart smärtsamt hennes öra, och af den förut redan länge närda drömmen mognade snart hennes beslut; men ännu hade hon dock ej på långt när riktigt klart för sig, hvilken uppoffring fäderneslandet helst af henne fordrade, ej heller hvilken af alla dessa olyckors egentliga orsak det först af allt borde vara henne angeläget att tillintetgöra.

Charlotte Corday hade nu bott hos sin tante omkring 4 år, och man vill veta, att hon vid denna tidpunkt hyste ett besvaradt tycke för en ung man i Caen, en Herr Franquelin. Denne var med bland dem, som lät enrollera sig under General Wimpfens fanor, för att tåga mot Paris och med vapenmakt söka hejda den blodiga revolutionen. Han tillbad i tysthet den unga sköna flickan, med hvilken han äfven lärer underhållit en brefvexling full af aktning och den innerligaste tillgifvenhet. Hon lärer också besvarat hans bref, men alltid med denna en ung flickas blyga och känsliga förbehållsamhet, som tror sig hafva endast olycka att medföra såsom brudgåfva.

Hon hade, straxt innan han skulle lemna Caen, skänkt sitt porträtt åt den unga volontären, och sålunda tillåtit honom att åtminstone i detta minne få egna henne sin kärlek. Charlotte stod på en balkong och såg honom afmarschera med de öfriga frivilliga; hon kunde ej återhålla sina tårar och bleknade, då hon såg den unga skaran färdig att aftåga.

Hennes vän, Girondisten Pétion, som i detsamma gick förbi, märkte denna sinnesrörelse hos henne och frågade halft på skämt: „Ni vore måhända nöjdare om denna bataljon ej marscherade af?“ men den unga flickan rodnade flygtigt, qväfde svaret i sitt hjerta och drog sig hastigt undan. Efter Charlotte Cordays död drog sig unge Franquelin, nästan förintad af sorg, tillbaka till en by i Normandie; han hade aldrig haft någon aning om att den unga tillbedda flickan inom sig umgåtts med tankar, hvilka skulle leda henne till utförande af ett beslut, som vi redan känna, och det var vid tanken på detta beslut, som hon kände kinden blekna, när hon såg de unga frivillige tåga bort, ty då visste hon ju redan att henne skulle han derefter aldrig mera återfinna.

Han tynade bort af sorg och dog med den begäran till sin mor, att Charlottes porträtt och bref måtte jordas i samma graf som han.

Efter de frivilliges aftågande från Caen hade Charlotte blott en enda tanke, den – att före dem söka hinna Paris, och spara deras dyrbara lif, genom att, innan de hunno fram, på ett eller annat sätt hafva befriat Frankrike från tyranniet. En fasansfull aning genomfor vid denna tidpunkt hela landet. Vidundret Marat hade, sade man, uppsatt en lista på de proskriberade och höll som bäst på att öfverräkna antalet af de hufvuden han behöfde, vare sig att tillfredsställa antingen sina misstankar eller sin hämnd. 2,500 offer voro antecknade för Lyon, 3,000 för Marseille, 28,000 för Paris och 300,000 för Bretagne och Calvados. För att kunna spara så mycket blod, ville Charlotte gerna utgjuta sitt, och ju starkare de fjettrar voro, som hon ville krossa, desto sublimare syntes henne det frivilliga offer vara, hvarmed hon sålunda ville söka återeröfra friheten och lugnet åt ett älskadt fosterland.

Hon hade flere gånger sökt och erhållit tillträde till de sammankomster, som de för tillfället i Caen sig då uppehållande Girondisterna der höllo. Derigenom hade hon bland dem förskaffat sig många vänner, och slutligen hade hon lyckats att af Barbaroux erhålla ett introduktionsbref till dennes vän och kollega Lauze de Peret i Paris, för att der genom honom blifva presenterad för inrikesministern, hos hvilken hon sade sig hafva några reklamationer att göra till förmån för en gammal barndomsvän, som med sina föräldrar varit tvungen emigrera och nu led stort armod i Schweitz. Sedan hon erhållit detta bref, jemte ett pass, tog hon under synbar rörelse farväl af Barbaroux. Sjelfva tonen i hennes röst vid detta afsked slog honom med aningar, som han då ej rätt kunde förklara, men han skall sedermera hafva yttrat, att, hade vi känt hennes afsigter och kunnat tillåta ett sådant brott utföras af hennes hand, så hade det ej varit Marat vi då skulle utsett till hennes offer.

Den konstlade glädtighet, hvarmed Charlotte Corday hitintills alltid förstått att omgifva sig, försvann nästan helt och hållet, då hon nu för sista gången lemnade detta Girondisternas samlingsställe. Den strid, som då ännu en kort tid pågick i hennes inre, sökte hon dölja under den lugnaste yta; endast det allvarsamma uttrycket i hennes ansigte och några ibland illa borttorkade tårar röjde för hennes närmaste att något underbart försiggick inom henne. Då hennes tante engång frågade henne om orsaken till hennes nu så ofta visade nedslagenhet, svarade hon: „Jag gråter öfver mitt fäderneslands alla olyckor, ty så länge Marat får lefva, kan ju ingen vara säker om sitt lif.“

Fru de Bretteville påminde sig sedermera, att, då hon engång inkommit för att väcka Charlotte, hade hon bredvid hennes säng funnit en uppslagen bibel, i hvilken hon observerat följande med blyerts understrukna vers: „Judith utgick ur staden, prydd med en strålande skönhet, den vår Herre gifvit henne för att hon skulle befria Israel.“

Af sin far erhöll hon tillåtelse, att, såsom hon föregaf, få resa öfver till England, för att der hos emigrerade vänner söka en fristad under denna oroliga tid. Hon begärde derefter hans välsignelse, och grät vid afskedet från honom vida mera vid tanken på det förflutna, än vid tanken på det som nu förestod henne. För sin tante föregaf hon samma skäl för sin afresa, hvilken hon nu inom sig utsatt till dagen efter afskedet från sin far. De få timmar hon ännu var qvar i detta sitt sista hem, slösade hon all sin ömhet och tacksamhet på denna gamla tante, hos hvilken hon åtnjutit en så lång och oegennyttig gästfrihet. Genom en af sina vänner hade hon dragit försorg om den åldriga ensamma tjenarinnans återstående dagar. Hon beställde och betalte i förskott små arbeten, som efter hennes afresa voro bestämda till minne åt några bland hennes käraste barndoms- och ungdomsvänner. Sitt bokförråd utdelade hon äfven bland desamme, och tog endast med sig en del af „Plutarque“, liksom ville hon i denna högtidliga vändpunkt af sitt lif ej skilja sig ifrån de store män, med hvilka hon i tankarne inom dessa permar så länge lefvat.

Den 9 Juli 1793 (Charlotte Corday var då omkring 23 år gammal) inlade hon tidigt på morgonen några af sina nödvändigaste klädespersedlar i ett litet paket. En stund derpå gick hon in till sin tante, omfamnade henne och föregaf att hon skulle gå ut på några timmar, för att afteckna några af höbergningsflickorna på de närgränsade ängarna, hvarföre hon äfven visade en portfölj, som hon för detta ändamål framtagit. Med pakettet gömdt under armen och ritportföljen i sin hand, lemnade hon nu detta hem, för att aldrig mera återvända. När hon hunnit utför trappan, mötte hon i förstugan ett barn till en fattig arbetare, som bodde i samma hus. Detta barn brukade vanligen springa omkring och leka på gården, och hade då ofta af Charlotte erhållit små blyertsteckningar att roa sig med. När nu barnet fick se henne, sprang det som vanligt emot henne och fattade uti hennes klädning, liksom ville de späda barnhänderna ännu ett ögonblick söka qvarhålla henne: „Se här Robert,“ sade hon då till gossen, i det hon skänkte honom den portfölj, som hon nu ej längre behöfde, „denna får du; blif en snäll och förståndig gosse! – omfamna mig! – ty du skall aldrig återse mig mera –“ och hon omfamnade barnet, hvarvid hon qvarglömde en tår på dess kind. Denna tår var den sista hon fällde inom tröskeln till sin ungdoms gästfria härd.

Hennes afresa om hvilken grannarne ej haft någon aning, blef genom en egen tillfällighet bekant på gatan S:t Jean. Midt emot Fru de Bretteville, bodde neml. en aktningsvärd familj vid namn Lacouture. Sonen i huset, en stor musikälskare, brukade hvarje morgon sysselsätta sig vid sitt instrument. Hans fenster stod sommartiden alltid öppet, hvarför också musiken då så mycket tydligare hördes öfver gatan. Dessutom brukade äfven Charlotte för att än bättre få höra de klara tonerna, att också öppna sitt fenster, och stod så ibland långa stunder lutad mot fensterposten, med hufvudet till hälften gömdt i gardinerna.

Den unge mannen, som slutligen märkte detta, och som äfven uppmuntrades genom upptäckten af en skön och ung lyssnande flicka, försummade derefter ej heller någon dag, att vid vanlig timme sätta sig vid instrumentet. Då nu den unge mannen dagen efter Charlottes afresa åter slog sig ned vid detsamma och eftersåg, om ej hans vackra granne åter skulle öppna det kära fenstret, förblef det stängdt och öppnades ej mera, hvarken denna eller nästföljande morgon. På detta sätt erhöll han första underrättelsen om Charlotte Cordays försvinnande. Han spelade väl fortfarande under de vanliga morgontimmarne, men den unga flickan fanns ej längre midtemot för att med honom dela njutningen af de friska, klara morgontonerna.

Charlotte hade tagit plats i en diligence till Paris. Det otvungna och lediga i hennes samtal uppväckte ej andra tankar om hennes person än dem, hvarmed beundran och nyfikenhet vanligen sysselsätta sig, för att utfundera en skön och okänd flickas namn och samhällsställning. Hela den första dagen lekte hon med ett litet barn, som händelsen fört bredvid henne i vagnen. Flere unge män funnos bland ressällskapet, som, till följe af hennes ungdom och ensamma ställning, någongång ville tillåta sig förtroligheter emot henne, hvilka hon dock alltid afböjde genom det enkla och flärdlösa i sitt sätt samt det knapphändiga i sina svar. När diligencen stannade i Paris, voro alla af hennes ressällskap förtjusta i henne och kände saknad öfver skilsmässan ifrån henne.

Den 11:te Juli middagstiden anlände hon till Paris och lät föra sig till hôtel de la Providence n:o 17 på gatan les vieux-Augustins, dit man i Caen gifvit henne anvisning. Hon gick till sängs kl. 5 e. m. och insomnade i en djup sömn ända till påföljande morgon, då hon klädde sig i en enkel och anspråkslös klädning och begaf sig till Lauze-de-Perret. Denna Barbaroux's vän hade då redan gått till „la convention“, men hans döttrar emottogo i fadrens ställe det introduktionsbref, som den unga fremlingen medförde. Då Lauze-de-Perret ej väntades tillbaka förrän mot aftonen, återvände Charlotte hem och tillbragte hela den öfriga dagen på sitt rum med att läsa, begrunda och bedja.

Kl. 6 e. m. återvände hon på nytt. Lauze-de-Perret satt då till bords med sin familj, men steg genast upp och mottog henne i sin salong. Charlotte förklarade honom då den tjenst hon påräknade af hans välvilja och bad honom föra sig till inrikesministern Garat för att der med sitt anseende söka inverka till hennes fördel vid den ansökan hon der ärnade framföra. Denna Charlottes anhållan hos Lauze-de-Perret var endast en förevändning, på det hon, genom ett längre samtal, så mycket som möjligt måtte kunna skaffa sig upplysningar om allt det, som var henne nödvändigt, för att säkrare kunna hinna sitt mål.

Lauze-de-Perret, som emellertid var angelägen att få fortsätta sin måltid, svarade henne att han ej den dagen kunde föra henne till Garat, men att han påföljande morgon sjelf skulle afhemta och ledsaga henne till ministern. Hon gaf honom då sin adress, tog några steg tillbaka för att aflägsna sig, men hejdade sig åter tvärt och sade med en röst af hemlig förtrolighet, liksom hade hon dertill blifvit bevekt af denne mans redbara utseende och hans döttrars barndom: „Låt mig gifva er ett råd, Medborgare! – Öfvergif conventet, ty ni förmår ej mera uträtta något der, och gå i stället att förena er med edra vänner i Caen.“

„Min plats är i Paris“, svarade han, „och jag lemnar den ej.“ – „Ni gör orätt,“ återtog Charlotte med betydelsefull och nästan bedjande enträgenhet, „tro mig,“ tillade hon i lägre ton, „fly! fly innan morgon afton!“ och med detsamma skyndade hon ut ur rummet. Lauze-de-Perret förklarade dessa ord såsom endast en anspelning på de öfverhängande faror, hvilka dagligen hotade män af hans opinion i Paris. Han satte sig åter ned till bordet och omtalade, att den unga flicka han nyss lemnat hade någonting mystiskt och sällsamt i hela sitt uppträdande, hvilket gjorde att han fann sig föranlåten hålla ett vaksamt öga på henne.

Samma afton stod Lauze-de-Perret upptagen på den lista, som uppgaf namnen på de i Paris ännu qvarvarande Girondisterna, – och å hvilka man numera anbefallt särskild uppmärksamhet. Detta oaktadt hemtade han Charlotte tidigt följande morgon och förde henne till Garat. Ministern mottog dem likväl ej, och kunde ej heller lemna dem företräde förrän kl. 8 på aftonen. Denna motgång tycktes göra Lauze-de-Perret mindre benägen att vara Charlotte till tjenst, ty han föreställde henne, att, såsom varande redan natten förut antecknad bland de misstänkte, hans protection framdeles måhända snarare skulle kunna skada än gagna henne, och att hon dessutom ej försett sig med den väns fullmakt, hvarförutan alla hennes bemödanden troligen skulle vara fruktlösa. Charlotte invände föga häremot och skildes vid Lauze-de-Perret utanför porten till sitt hôtel. Hon låtsade först gå ditin, men återvände strax, då hon ej längre såg sig bemärkt af sin ledsagare, och skaffade sig nu reda på vägen till Palais-Royal. Der ingick hon i trädgården ej såsom en vanlig fremling, den der kommer för att betrakta alla dervarande märkvärdigheter, utan som en person, den der har en angelägen affär att uträtta, och derför ej vill förlora en minut. Hon sökte med ögat en knifsmedsbutik, fann en sådan och köpte der en dolk med elfenbensskaft, hvilken hon betalte med 3 franc, gömde den i sin barm, utgick åter med långsamma steg i trädgården, och satte sig ännu ett ögonblick på en af de emot arkaderna stödda stenbänkarne. Ehuru fördjupad i sina allvarsamma betraktelser, förströdde henne likväl ännu här åsynen af barnens lekar; somliga sprungo jollrande framför hennes fötter, och andra lutade sig till och med förtroligt mot hennes knän; deras oskyldiga anleten aflockade henne ännu här ett sista leende.

Sedan emellertid Charlotte af tillstötande omständigheter förlorat ett par af de tillfällen hon ärnat begagna, för att mörda Marat, beslöt hon använda list för att råka honom. Hennes första tanke hade varit, att vid något offentligt tillfälle gå honom rakt på lifvet och mörda honom under allas ögon; men när hon nu ej längre tilltrodde sig hafva tid att invänta ett dylikt ögonblick, utan numera nästan lömskt måste söka nalkas honom, föreföll henne redan detta sätt anstötligt för den naturliga ädelheten i hennes själ. Dessa voro de första qval, som träffade hennes samvete och blefvo hennes första straff.

För att således råka Marat, tillskref hon honom ett bref, som hon aflemnade vid porten till det hus, der „l'ami du peuple“ (så kallade han sig sjelf) bodde. „Jag kommer från Caen,“ skref hon, „eder brinnande kärlek till fäderneslandet låter mig förmoda, att ni med begärlighet skall mottaga underrättelser om alla de olyckor, som tima i denna del af republiken. Jag skall infinna mig hos eder kl. 1 i e. m.; haf derföre godheten mottaga mig; jag skall sätta er i tillfälle att göra en stor tjenst åt Frankrike.“ På sagde tid begaf hon sig åter till hans hus, men blef ej insläppt. Hon lemnade då till portvakterskan en ny biljett, som antydde än mera ifver att få delgifva honom sina underrättelser, och hvari hon begärde att få tala med honom emellan kl. 7 och 8 på aftonen. Utan att nu afvakta något vidare svar, lemnade Charlotte sitt hôtel kl. 7 klädd med mera omsorg än vanligt, för att derigenom liksom lättare kunna göra sig de personer bevågna, som vakade öfver Marats säkerhet. Ingen blekhet, ingen darrning i rösten förrådde hos henne den dödens lie, som hon nu medförde. Marats boning framställde så att säga ett prof på sjelfva högmodet i hans fattigdom. Han bebodde första våningen i ett hus vid rue des Cordeliers, som sedermera utgjorde huset n:o 18 vid gatan „l'Ecole-de-Médicine“. Oordningen och osnyggheten i hans rum gick utöfver alla gränser. Det tycktes som om dess herre, då allsmäktig öfver hela nationen, härmed ville säga till de besökande: Betrakta folkets vän och föredöme! han har för dess skull, hvarken ändrat bostad, klädsel eller lefnadsvanor“! Hans hushåll var ej i bättre skick än den fattigaste handtverkares; det fruntimmer som skötte detsamma, hette först „Catherine Evrard,“ men man kallade henne nu Albertine Marat, sedan „l'ami du peuple“ gifvit henne sitt namn och tagit henne till maka „un jour de beau temps à la face du soleil,“ efter Jean-Jacques Rousseau's exempel.

När Charlotte nu för tredje gången anlände till Marats port, vägrade portvakterskan henne återigen inträde, men nu var hon besluten, att af intet vidare låta afskräcka sig. Hon gick derföre in genom porten, oaktadt portvakterskans högljudda protester, och hade redan hunnit några steg uppför trappan, då Albertine öppnade en dörr och i vresig ton förbjöd Charlotte att komma vidare. Denna sökte med bedjande undfallenhet blidka den uppretade Albertine, men hon blef i stället allt mer uppbragt, och for så stormande ut emot Charlotte, att detta oväsende slutligen framträngde till det rum, der Marat befann sig. Han anade då genast att den besökande borde vara samma obekanta fruntimmer, som förut under dagens lopp tillskrifvit honom de tvenne biljetterna, och ropade derföre med befallande röst att man skulle låta henne komma in. Albertine, som då ej längre vågade sätta sig häremot, efterkom, ehuru med misstroende och en viss grad af svartsjuka, genast befallningen, införde den unga okända och drog sig derefter tillbaka, likväl lemnande dörren halföppen. Rummet var svagt upplyst och Marat låg i badet, öfverhöljd af ett ruskigt och af bläckplumpar nedfläckadt täcke, samt med endast hufvudet, axlarna, öfre delen af bröstet och högra armen öfver vattnet. Under denna för hans kroppskrafter så behöfliga hvila, tillät han sig dock ingen hvila för sin själ, ty på en illa hyflad bräda, som låg tvärs öfver badkaret, voro massor af öppnade bref och pappersluntor utströdda. Han höll pennan i handen, då Charlotte trädde in, och det papper, hvarå han höll på att skrifva, innehöll en motion till conventet, hvaruti han begärde landsförvisning för de sista i Frankrike då ännu tolererade Bourbonerna.

Intet af denne mans drag voro af den beskaffenhet att kunna tjusa en qvinna. Hans hår, tofvigt och sträft, var omknutet med en smutsig näsduk; pannan var tillbakalutande, ögonen gemena, munnen bred och vidrigt hånande, och om Charlotte derför vid sitt inträde undvek att fästa sin blick på honom, af fruktan att röja sin vedervilja vid hans åsyn, så torde väl detta förefalla mindre underligt.

Stående och med nedslagna ögon, afhörde hon derför Marats fråga om tillståndet i Normandie. Hon svarade temligen ledigt och gaf, så vidt möjligt, åt allt det hon sade just den färg, hon trodde vara den lämpligaste, för att smickra demagogen. På tillfrågan uppgaf Charlotte namnen på de till Caen flyktade deputerade, och sedan Marat antecknat sig dessa namn till minnes, sade han: „godt, inom 8 timmar skola de alla vara guillotinerade!“ Det behöfdes ej mer än dessa ord, för att besluta Charlotte att i nästa minut sända honom dödsstöten.

Marat hade derföre knappt hunnit uttala denna dom, förrän hon oförmärkt framsmög dolken från sin barm, och stötte den med öfvernaturlig styrka ända till skaftet i hans hjerta. Ögonblicket derefter drog hon det blodiga vapnet ur hans bröst och lät det falla på golfvet. Marat hann endast 2 gånger utropa: „Hjelp! hjelp!“ förrän han sjönk tillbaka och var – död!

Vid Marats nödrop skyndade Albertine jemte hans tvenne tjenstehjon in i rummet, der nu den man låg liflös, med hvilken en Tiberius, en Caligula eller en Nero knappast skulle vågat rivalisera. Då Charlotte hörde dem nalkas, hade hon instinktmessigt sökt gömma sig bakom fenstergardinen, men det genomskinliga tyget röjde henne snart. Drängen Laurent Basse grep då genast en stol, hvarmed han tilldelade henne ett slag, som fällde henne till golfvet. Albertine störtade öfver henne och trampade henne under sina fötter, och vid allt detta buller inrusade husets öfriga innevånare, för att efterhöra hvad som stod på. Oväsendet tilltog; förbigående stannade utanför på gatan, kommo uppför trapporna och öfversvämmade snart hela huset, samt fordrade under ursinniga rytanden och hotelser, att mördaren genast skulle utlemnas, på det man ögonblickligen måtte få hämnas dens död, som af hopen nästan dyrkades som en Gud. De i grannskapet varande nationalgardisterna skyndade till stället, och lyckades till en början någorlunda stilla det växande raseriet. Fältskären anlände och försökte hämma det ännu utströmmande blodet, men allt var fåfängt; vilddjuret hade slutat, och det rödfärgade vattnet syntes liksom vilja visa de närvarande, att den i lifstiden så blodtörstige i verkligheten också nu sjelf skulle få dö i ett sannskyldigt haf af blod. Man upplyftade honom slutligen ur badkaret, och nedlade blott en liflös kropp på hans säng.

Charlotte Corday hade emellertid upprest sig. En spetsgård af bajonetter hade största möda att kunna tillbakahålla folkmassan, som hvarje minut trängde allt hårdare på, för att få sönderslita henne. En massa löst qvinnfolk hade trängt sig upp och omgåfvo den, likt en förtviflad tigrinna, rasande Albertine, som oupphörligt ville slita sig lös från dem och störta sig öfver Charlotte. En fanatisk „Cordelier,“ vid namn Langlois, hade upptagit den blodiga dolken och skrek och hotade om hvartannat, för att söka ett tillfälle att få stöta den i Charlottes hjerta. På allt detta var hon dock beredd och betraktade således med stadig och fast blick alla dessa så hotfullt höjda vapen och händer. Hon tycktes endast röras af Albertines sönderslitande skrik, hvarför det också smärtade henne, att sålunda hafva varit tvungen genomborra tvenne hjertan, på det hon med säkerhet skulle hafva lyckats träffa det ena. När folket här under ett ögonblick så häftigt rusade till, att det nära lyckats rycka Charlotte från de henne omgifvande gendarmerna, sade hon: „bry er ej om att försvara mig, utan kasta mig hellre ut till dessa ursinniga, ty då de kunna sörja så, äro de också värdiga att blifva mina bödlar.“

I detsamma inträdde några myndigheter, för att medan hon ännu var qvar i Marats hus, anställa de första förhören. De stannade förstummade af öfverraskning vid anblicken af så mycken ungdom och skönhet, så mycket lugn, och så stor beslutsamhet! Charlotte tycktes genom sina svar så framställa sin handling inför sina domare, att dessa, ehuru med det hemska blodsdådet ännu under sina ögon, likväl nästan påtvungos deltagande för mördaren! Hon afgaf med klar, stadig röst, samt med lugn, tydlighet och eftertanke alla svaromål. Sedan protokollet blifvit upprättadt och den första ransakningen sålunda slutad, förordnade man att hon skulle föras till fängelset „l'Abbaye“, emedan detta låg närmast Marats bostad. De, som förut förhört henne, anställde nu här ett nytt förhör med den unga flickan, hvarvid man lät visitera henne, och påträffade då fodralet till den dolk, hvarmed hon mördat Marat: „Igenkänner ni detta?“ frågade man henne. „Ja!“ „Hvad har föranledt er till detta brott? Uppgif för oss de personer, som tillrådt er dertill? Hvar har ni förskaffat er dolken?“ – och på alla dessa frågor svarade hon utan omsvep, men på samma gång med en röst så klangfull, tydlig och klar, att hennes domare flere gånger sågo på hvarandra, utan att rätt veta, om ej det hela vore blott en ryslig dröm. Alltjemt hoppades de likväl ännu kunna uppspåra någon medbrottsling, som, enligt deras öfvertygelse, måste hålla sig gömd bakom så mycken enkelhet och skönhet. En bland dem, vid namn Chabôt, och som isynnerhet var missnöjd med de resultater dessa begge undersökningar gifvit vid handen, tycktes nästan med ögonen vilja sluka den framför honom stående unga flickans hela varelse, då han härvid trodde sig märka ett hopviket papper, som med en knappnål var fästadt vid hennes barm. Blixtsnabbt utsträckte han derföre sin hand för att fatta det. Papperet, som innehöll ett upprop från Charlotte till hela franska nationen, hvaruti hon uppmanar den till enighet och att, liksom hon, söka straffa alla tyranner, hade hon emellertid helt och hållet glömt att hon bar på sig, hvarföre hon i Chabôt's både blick och armrörelse trodde sig se en för hennes ärbarhet sårande förolämpning. Som hennes händer voro sammanbundna bakom henne, kunde hon således ej med deras tillhjelp värna sig emot den skymf, som hon trodde han ämnade henne, utan gjorde hon derföre ögonblickligen, med ett uttryck af fasa och afsky, en så häftig tillbakadragande rörelse med kropp och axlar, att skärpet kring hennes klädning sprang upp, hvarigenom hennes hals blef bar. Hon blef ett ögonblick förvirrad, men i det nästa lutade hon sig snabbt som tanken och böjde sig nästan dubbel, för att undan de närvarandes ögon sålunda söka gömma den blyga qvinnlighet, som af blotta dagsljuset skulle känt sig sårad. Också tycktes de annars så hårda männen ej blifva alldeles känslolösa för de qval den kränkta blygsamheten nu lät henne erfara, ty då hon bad att man skulle frigöra hennes händer, på det hon måtte kunna hopfästa sin klädning, skyndade de rörda att efterkomma hennes begäran. Medan händerna nu voro lediga, och sedan hon fått tillfälle åter hopfästa sin klädning, begagnade man ögonblicken för att låta henne med egen hand underskrifva den bekännelse hon gjort. De rep, hvarmed hon varit bunden, hade på hennes armar qvarlemnat djupa fåror och blånader, hvarför hon, då fångvaktarn ånyo skulle binda henne, bad att få nedvika sina manchetter, för att derigenom bespara sig denna smärta. Då hon för domrarne visade sina illa åtgångna händer och framställde denna anhållan, voro såväl hennes ton som bedjande åtbörder sådana, att Harmand, en såsom åhörare ditkommen deputerad, ej längre kunde tillbakahålla sina tårar, utan måste aflägsna sig för att dölja dem.

Charlotte Cordays nyssnämnda adress till franska nationen, finns ännu i enskild mans ägo. Den är skrifven af hennes egen hand och viken i åtta delar, för att taga så mycket mindre rum i hennes barm, och ännu kan man se tydliga märken efter den knappnål, som hållit den fästad vid hennes klädning. Mot slutet af denna adress, citerar hon en vers ur Voltaires „mort de César,“ hvilken i öfversättning lyder sålunda:

„Må denna bragd ock inför hela verlden

Bli mål för dyrkan eller tadlets hot,

Min ande föga rör om minneshärden

Åt mig skall gömma ära eller knot.

Som god medborgare och fri, min pligt

Var nog; allt annat hade mindre vigt,

Välan! gån icke längre här som slafvar!“

Efter slutadt förhör beslöts att Charlotte skulle insättas i cell, dit Presidenten för det revolutionära tribunalet, Herr Montané, följande dag begaf sig att förhöra henne. Denne annars stränge man rördes så af hennes ungdom och fägring och blef så öfvertygad om tillvaron af en fanatism, som i menskliga ögon nästan gjorde mördaren oskyldig, att han ville försöka rädda hennes lif. Han framställde derför sina frågor på sådant sätt, och sökte i hemlighet aflocka hennes svar i den form, att de öfriga domrarne deraf snarare skulle kunna sluta till ett hos den anklagade rubbadt förstånd, än någon verklig brottslighet. Men Charlotte bedrog envist denna Montané's hemliga mening. Hon påstod tvärtom, att gerningen var begången efter ett fullt moget öfvervägdt beslut, och att detta i hennes ögon skulle öfverhölja henne med den mest oförvanskliga ära.

Från l'Abbaye blef Charlotte flyttad till la Conciergerie. En fru Richard, hustru till portvakten i fängelset, omfattade henne här med mera mildhet och godhet, än hon annars hade väntat sig. Tack vare denna fru, fick Charlotte här vara mera ostörd, och erhöll både papper, penna och bläck. Häraf begagnade hon sig för att skrifva till Barbaroux, och berätta honom alla omständigheter rörande hennes vistande i Paris.

Detta bref är hållet i en, ehuru med tanken på döden, mera lekande stil. Hon skref äfven till sin far, men i en mycket mera allvarlig ton, än till Barbaroux.

Dagen efter Charlottes förflyttning till conciergeriet, blef hon kl. 8 på morgonen inställd framför det revolutionära tribunalet för den slutliga ransakningens undergående och domens afkunnande.

Hon hade med anledning deraf sökt att denna gång omsorgsfullare än vanligt använda de små tillgångar i toiletteväg, hvaröfver hon ägde att förfoga, liksom ville hon dermed försöka att på ett så värdigt sätt som möjligt visa sig ansigte mot ansigte med dödens förkunnare. Omvexlande känslor hade i domaresalen och närgränsande rum inlockat en oräknelig menniskomassa; men huru denna nu än må ha varit stämd före hennes inträde, så är likväl visst, att det öfvervägande intrycket, som genomträngde alla, då de hunno uppfånga de första dragen af denna underbara flickas ovanliga skönhet, otvetydigt härledde sig från öfverraskning att, i den anklagades hela väsende, möta bilden af någonting, som, istället för den brottsling de väntat sig få se, deremot snarare syntes dem vara en engels uppenbarelse. Domrarne tycktes i stället vara de anklagade. Då hon intagit sin plats, tillfrågades hon, om hon åt sig utsett någon försvarare. Hon invände då, att hon visserligen för den skull ombedt en af sina vänner, men hon förmodade, att då han ej nu syntes till, hade det fattats honom tillräckligt mod härtill. Presidenten utsåg då till hennes försvarare den unge Chauveau Lagarde, sedermera så ryktbar genom sitt mästerliga försvar för Marie Antoinette, och redan nu känd för en ovanligare vältalighet, liksom äfven för ett okufligt mod i just de rättegångar, der sjelfva Advokaten denna tid nästan sväfvade i samma fara som den anklagade.

Detta Presidentens val antydde med visshet en hos honom inneboende tanke på möjligheten, att ännu kunna rädda henne. När Chauveau Lagarde intagit sin plats, betraktade honom Charlotte oroligt, liksom fruktade hon, att han, för att rädda hennes lif, skulle blottställa sitt eget. Hon skyndade således att otillspord ånyo afgifva frivillig bekännelse, och utropade: „Ja, ja! det är jag, som är den skyldiga!“ o. s. v. På alla de frågor hennes domare framställde, svarade hon med en så förvånande manlig fasthet i förening med en så intagande enkelhet och blygsamhet, att ett omisskänneligt drag af innerligt medlidande och deltagande tydligt stod aftecknadt hos mängden af de närvarande. Endast ett ögonblick under denna sista ransakning svek det nästan öfvermenskliga lugnet henne, och det var, då en af domrarne anmärkte, att den så väl riktade dolkstöten mer än tydligt tycktes honom bevisa, att hon ej var fremmande för detta vapen, ty med ett anskri for hon då upp från bänken och utropade: „Odjur! tar ni mig då för en vanlig mördare?“ Chauveau Lagarde's försvar var ett mästerstycke, och likväl blef domen, såsom vi alla veta: – döden! – Beredd som hon var härpå, hörde hon den uppläsas utan att blekna. På Presidentens vanliga fråga, om hon hade något att anmärka mot denna dom, brydde hon sig ej ens om att svara, men till sin Advokat vände hon sig och yttrade med en röst af englaren mildhet: „Tack! ni har försvarat mig, som jag önskat, och jag är er derför skyldig ett bevis på min aktning och erkänsla.“ Derefter pekade hon på domrarne och fortsatte. „Dessa herrar hafva konfiskerat det lilla jag äger, men jag är likväl ännu skyldig något obetydligt i mitt fängelse, och derför ville jag gerna bedja er vara god och betala denna skuld för mig.“

Under det ransakningen pågick, hade Charlotte bland den församlade folkmassan märkt en person, som sökte porträttera henne. Utan att af förhörets gång låta sig störas, hade hon småleende vändt sig åt den sida, der artisten stod, på det han derigenom lättare skulle kunna uppfånga hennes drag. Bakom honom stod en ung man med bleka anletsdrag, som beständigt höjde sig på tåspetsarne, för att bättre kunna se den anklagade. Han höll sina ögon oupphörligt riktade på henne, med blicken af en fantom, som med dödens stela orörlighet fixerar ett föremål. Hvarje den unga flickans svar kom honom att skifta färg, och flere gånger, då han ej kunde återhålla sin rörelse, åstadkom han ett sorl bland de församlade, hvarigenom han också slutligen ådrog sig Charlottes uppmärksamhet. När hennes dödsdom afkunnades, störtade han häftigt ett steg framåt, men satte sig straxt derpå, liksom om krafterna svikit honom. Charlotte såg denna rörelse och förstod, att i det ögonblick, då allt här på jorden syntes öfvergifva henne, ett hjerta dock ännu fanns qvar, som ömmade för henne, och att hon ännu ägde en, fast okänd vän! Hon tackade honom med blicken, detta var också deras enda samtal här nere. Denne unge man hette Adam Lux och var en tysk republikan, som af sina likatänkande i hemlandet blifvit sänd till Paris, för att i det menskliga förnuftets namn söka bilda någon annan föreningslänk emellan de tyska och franska folkrörelserna, än hvad de franska diktatorernas blodiga regimente då erbjöd. Hans ögon följde den anklagade ända till den stund, då hon, förd från domaresalen, försvann under fängelsetrappans hvalf.

Tanken på henne öfvergaf honom aldrig och, sig sjelf ovetande, följdes hon steg för steg till grafven af en ren och enthusiastisk kärlek, som äfven beredde sig tillfälle att få följa henne till en bättre verld, för att der söka vinna deras själars eviga förening. Adam Lux utgaf neml. få dagar efter Charlottes död en skrift till hennes försvar, för att derigenom få möta samma död som hon. Han blef också genast arresterad och kastad i fängelset l'Abbaye, hvarifrån han sedan fördes till den schavott, han hälsade som ett kärlekens altare, emedan hans ideal också knäböjt der engång.

Kort efter det Charlotte blifvit återförd till sitt fängelse, anlände bödeln, hvarvid hon bad honom i samma ljufva ton, som alltid förde hvarje ord öfver hennes läppar, att han ville vara god och dröja en stund, på det hon skulle kunna hinna sluta ett redan påbörjadt bref. Som detta snart var gjordt, bad hon fångvaktaren tillåta den person komma in, som under ransakningen i domaresalen sökt porträttera henne, på det han ännu måtte få tillfälle bättre kunna afsluta sitt arbete.

Målaren hette Hauer, och blef äfven insläppt. Charlotte tackade honom för det intresse han tycktes taga i hennes öde, och satte sig derefter enkelt och okonstladt framför honom. Under det Hauer sålunda sökte att nogare fästa på duken dessa undersköna drag, från hvilka döden inom få ögonblick skulle bortplocka både ros och lilja, talade hon med honom om hans konst, om dagens händelser, och om det lugn henne skänktes af den akt, som nu snart skulle inviga henne till en bättre verld. Hon talade äfven om sina barndomsvänner och bad Hauer framdeles taga några miniatyrkopior af det större porträttet, på det så väl de, som hennes familj sedan skulle kunna erhålla några exemplar deraf.

Midt under detta samtal knackades det åter på fängelsets dörr; man öppnade, det var bödeln, som nu inträdde. Man såg henne då ett ögonblick blekna vid detta så snart återupprepade besök, och hon utbrast ofrivilligt: „Hvad! redan!“ Men snart hemtade hon sig åter, och sade till Hauer med ett sorgligt leende, i det hon kastade en flyktig blick på det ännu ofulländade porträttet: „Min herre! jag vet ej huru jag nog skall kunna tacka er för all den möda ni gjort er; jag har endast detta att skänka er; bevara det som ett minne af mig,“ och medan hon yttrade detta, tog hon saxen ur bödelns hand, afklippte sjelf en lock af sitt långa kastanjebruna hår och räckte detta minne till Hauer, hvarvid sjelfva bödeln kände en tår framvälla ur sitt dervid ovana öga. Men fångkärran väntade utanför, hvarför bödeln snart borttorkade den förrädare, som vågat röja, att äfven han hade ett hjerta, och afklippte derpå hennes rika, mjuka hår. Charlotte samlade tankfullt upp det, betraktade det vemodigt en stund och skänkte det sedan till M:me Richard, hvarefter hon ifördes den vanliga röda blusen och lemnade fängelset.

Oöfverskådliga folkmassor hade samlats sig i Charlotte Cordays väg, för att söka uppfånga en, om än aldrig så liten skymt af henne, och det häftiga åskväder, som utbröt öfver Paris nästan samma ögonblick, hon uppsteg i fångkärran, förmådde ej glesna de tätt sammanpackade menniskomassorna. De, som sågo henne under denna sista färd, och ännu ej hunnit bli alldeles förvildade af alla de rysligheter Paris redan länge varit vittne till, kunde sedan aldrig glömma henne.

Hennes händer voro hårdt bakbundna, hvarigenom hennes axlar blefvo mer än vanligt tillbakadragna, hvilket åter gjorde, att hon under hela färden tvangs att bära hufvudet lika högt, som hade det burits af en drottning. Men oaktadt den stolta hållning henne sålunda påtvingades, kunde man ej spåra ett drag af hvarken förakt, trots eller förtviflan; blicken var lugn och mild, och endast ett par gånger tyckte man sig märka, att den för ett ögonblick liksom sökte någon i den omgifvande mängden, på hvilken den ännu kunde få hvila en stund, innan den snart skulle slockna för alltid.

Förrän kärran hunnit fram till schavotten, klarnade himlen åter, och den nedgående solen tycktes med sina sista strålar ännu liksom vilja sprida ett namnlöst, oförklarligt skimmer kring hennes panna.

Snart stannade kärran, man var framme. Hon bleknade, när hennes öga först mötte den i höjden hotande bilan, men hon fattade sig snart och besteg schavotten med lätta steg och med samma fridfulla lugn, som af intet låtit störa sig under hela den långa vägen på fångkärran. Uppkommen på plattformen, knäböjde hon under tyst bön, och lade derefter sjelf sitt sköna hufvud under bilan, – ett ögonblick till – och hon var ej mer, – ja, väl hade jordlifvets gnista slocknat, men på hvita vingar flög hennes själ vid englars jubel ut i högre rymder, till dessa saliga boningar, dit ej längre verldens oro hinner, der blott kärlek, evig kärlek brinner, och med sin fackla lyser herrligt opp den himmel, som här varit har vårt hopp.

Familjen Hauer äger ännu hennes porträtt. Hufvudet var färdigt, men bysten knappast tecknad, då Hauer måste lemna henne; men han fullbordade sedan porträttet i samma drägt, hvari han aldrasist såg henne, neml. den röda blus hon då bar, ty han menade, att denna färg om möjligt ännu mer förhöjde glansen af den skönhet, hvarmed hon öfverträffade allt, hvad han ditintills hade sett.

Oräkneliga voro de skalder, som skrefvo öfver Charlotte Corday's minne, och Klopstock sjunger bland annat:

„Hvems är denna graf? – det är Charlotte Corday's,

Ack, låt oss då plocka blommor och strö på hennes aska,

Ty hon har dött för sitt fädernesland!

Fast nej! – plocka inga blommor!

Sök hellre en tårpil, och sätt den på grafven,

Ty hon har ju dött för sitt fädernesland!

Fast än engång nej! plantera ej ens denna,

Men gråten sjelfva – – om också blod!

Ty hon har förgäfves dött för sitt fädernesland!“

Så sjöng han, och mången har väl sedan

Sin lyra strängat, att med klagans ton

Ge luft åt smärtan öfver att ej redan

I detta lifvet någon lön fick hon,

Som rik på allt, hvad ädlast hjertat gömmer,

Sig så uppoffrade! – men Herren dömer.

För mina tankars inre, klara öga,

En hägring skön, hon likväl ännu står

Med samma namnlöst underbara skimmer

Beständigt kring sig, som i lifvets vår!

En bild så skön man gerna aldrig glömmer,

Och Herren nog för hårdt ej henne dömer.

Frid med din ande, unga, ädla qvinna!

Den våg du rörde upp, du sjönk deri!

Och målet höga, som du hoppats vinna,

Än länge skulle oupphunnet bli.

Dock skall ditt mod, din dygd, ditt ädla sinne

Beständigt lysa herrligt för mitt minne.