Johan och den lånade bibeln.
För Snövit av Anna Blomqvist.
et var en kulen novemberdag år 1838. Det enda rummet i stugan i Skogstorp var alldeles fullt av människor, som sutto på bänkar och stolar, på soffor och bräden, ja, till och med i sängarna och i den stora öppna spisen. Där var gubbar och gummor, husbönder och matmödrar, drängar och pigor, gossar och flickor. Det var husförhör i roten i dag, och då måste alla vara med.
Prosten var där, förstås. Han satt längst framme vid bordet, där den stora husförhörsboken låg. Katekesen och Nya testamentet lågo där också, och de ungas blickar foro ofta hän till de där böckerna. Ty i dag skulle prosten anställa förhör med dem i deras kristendomskunskap och deras färdighet att läsa innantill. Mer än en darrade invärtes, ty prosten var en sträng man, som icke sparade på bannor och förmaningar. Men var det någon, som gjorde sin sak bra, så sparade han inte på beröm heller.
Nu slog prosten igen den stora boken och tog Nya testamentet i hand. Innanläsningen skulle börja. Alla de unga fingo komma fram i tur och ordning och läsa några verser. På den tiden fanns ingen folkskola, utan föräldrarna fingo själva undervisa sina barn i läsning. Därför var det ganska olika med färdigheten. Somliga läste rätt så bra, andra kunde knappt stava sig fram.
Där var en pojke, som hette Nisse. Han var redan aderton år gammal och tre alnar lång, men hade ännu icke fått deltaga i nattvardsläsningen, för att han ej kunde läsa innantill. Två år å rad hade han kommit till prosten för att få läsa med de andra barnen men varje år blivit hemskickad igen.
ALLA DE UNGA FINGO KOMMA FRAM.
Nu skulle Nisse fram och läsa. Rädd var han förut, och inte blev det bättre, när han stod inför den stränge prosten, som tittade så skarpt genom glasögonen.
— Jaså, är det du, Nisse, sa' prosten. — Låt oss nu höra, om du bättrat dig, se'n sist vi träffades.
Och Nisse läste, men det gick lika illa som vanligt.
— Jaha, då blir det ingenting av med din konfirmation i år heller, sade prosten.
Men då begynte Nisse gråta och be:
— Söta, snälla, goda prosten, låt mig gå med. Jag är ju så stor och gammal nu, och ingen vill ha mig till dräng, för att jag inte har läst mig fram.
— Ja, du må väl gråta, som är så stor och så dum, tyckte prosten.
Äntligen var det slut med läsningen och förhöret i katekesen. Prosten lade ifrån sig böckerna. Men då fick hans skarpa öga syn på ett par små pysar, som höllo till borta i spiselvrån. Med stora vakna blå ögon hade de uppmärksamt följt med under hela tiden.
— Kom hit, ni små pojkar därborta, ropade prosten.
De bägge piltarna klevo fram, så gott de kunde i trängseln och ställde sig frimodigt framför prosten.
— Vad heter du? sporde han den störste av dem.
— Jag heter Johan.
— Och hur gammal är du?
— Sju år sedan i april.
— Än du då, vad heter du?
— Anders.
— Och hur gammal är du?
— Jag är ett år yngre än bror min, svarade Anders käckt.
— Jaså. Ni kan väl inte läsa något, ni båda?
— Jo, det kan vi. Mor har lärt oss, förklarade Johan.
— Låt höra då, sade prosten och slog upp en sida i sitt Nya testamente och räckte det åt Johan.
Johan läste högt och tydligt alldeles flytande halva kapitlet.
Prosten myste så gott.
— Det var bra, du, sade han. Låt nu bror din fortsätta.
Anders läste, nästan lika säkert som Johan, kapitlet till slut.
Då klappade prosten honom på huvudet och sade:
— Det var riktigt duktigt gjort. Se här, denna får du till belöning. Du får dela den med din bror, hälften var.
Anders kilade bort till Johan, som redan återvänt till spiselvrån, och visade honom skatten. Det var en 24-skilling.
Så stora pengar hade pojkarna aldrig förut ägt, och deras glädje var stor.
När husförhöret var slut och prosten lagade sig till att resa, måste gossarna fram till honom för att bocka och tacka för vad de fått.
— Det var ett par pigga pojkar ni har, fader Johannes, sade prosten till deras far. Dem kan det bli någonting av med tiden.
De där orden hörde Johan, och de fäste sig i hans minne och sinne.
BARNEN STÄLLDE SIG I HALVCIRKEL FRAMFÖR TABELLEN.
När Johan var nio år, fick han börja gå i skola. Baronen, som ägde den stora herrgården, hade inrättat en skola för socknens barn framme vid kyrka. Det var mer än en halv mil från Johans hem fram till kyrkan, men Johan gick med glädje den långa vägen. Nu skulle han ju få läsa — läsa så mycket han ville.
I skolan undervisades barnen efter växelundervisningsmetoden. Det vill säga, att de mera försigkomna lärjungarna fingo hjälpa till att undervisa de yngre och mindre försigkomna. Stavningen inlärdes från tabeller, som hängde på väggarna. Barnen ställde sig i en halvcirkel framför tabellen. En av de duktigaste, som kallades monitör, stod med en pekpinne i handen och pekade för de andra ord för ord, rad för rad, allt medan någon av dem stavade högt. Johan blev snart upphöjd till monitör och skötte sin pekpinne med säkerhet.
Men när han fyllt tolv år, var det slut med skolgången. Prosten sade visserligen till hans far vid sista examen:
— Den här pojken borde ni låta studera, fader Johannes.
Men fader Johannes hade ej råd att låta sin gosse studera. Han var ej rik på någonting annat än på barn. Därav hade han stugan full, och nästan vart år kom där en ny, så att han till sist hade dussinet jämt fullt. Och Johan var den äldste i den stora skaran. Han måste nu vara hemma och hjälpa far med arbetet.
Så ofta han fick en ledig stund, läste han. Han läste allt vad han kom över, men det var just icke så mycket. Det fanns ej ett sådant överflöd på böcker då som i våra dagar. De enda böcker, som funnos i Johans hem, voro Nya testamentet, psalmboken, almanackan och en stor postilla. I dessa böcker läste Johan, till dess han kunde långa stycken av dem utantill. I skolan hade han ju fått läsa katekesen också, och den kunde han från pärm till pärm, »som ett rinnande vatten».
Det var ju egentligen lusten att läsa, som drev Johan, men det uppstod snart i hans själ en längtan att få veta mera om de heliga ting, som han läste om i sina böcker. Särskilt önskade han att få läsa bibeln i sin helhet. Hemma hade de bara det Nya testamentet, och Johan önskade så mycket att också få läsa det Gamla, om vars underbara berättelser han hört ett och annat i skolan och i kyrkan.
Helt nära intill Johans hem bodde en bonde, som hette Måns. Han var mycket sparsam och kallades därför Snål-Måns. Måns var rik men tyckte ändå, att han ej hade råd att hava en dräng. En sådan åt alltför mycket, menade han. När han därför behövde hjälp till arbetet, lejde han någon av grannarnas pojkar. Johan fick ofta gå till Måns och hjälpa honom att tröska. Då måste han stiga upp klockan fyra de mörka höst- och vintermorgnarna och hålla i med slagan ända till kvällen. Nog hände det då, att både rygg och armar värkte.
Vid måltidstimmarna fick Johan gå med Måns in i stugan och få mat samt rasta en stund. Måns lade sig att sova i sängen, men Johan tittade hellre på Måns bokhylla. Ty böcker hade han skaffat sig, den gamla snålvargen. När Måns såg, huru begärligt Johan betraktade hans böcker, gav han honom lov att läsa i dem under rastetimmen. Men den timmen blev alltid för kort för Johan. När han sedan stod där ute på logen och lät sin slaga hålla jämn takt med Måns, dröjde hans tankar kvar inne hos böckerna, och han önskade ibland, att han vore så rik som Måns. Då skulle han köpa böcker — rara böcker.
Måns stora bibel med både Gamla och Nya testamentet samt de apokryfiska böckerna, var den bok, som allra mest fängslade Johan.
— Ack, om jag hade en sådan här bibel hemma, suckade han en dag, då han fördjupat sig i en av de heliga berättelserna och Måns kom och manade på honom att följa med ut på logen.
— Efter du så gärna vill läsa den, så kan du väl få låna hem den, om du aktar den väl, sade Måns.
Johan blev alldeles röd i ansiktet av glädje och överraskning.
— Får jag det? Får jag verkligen låna hem bibeln? Visst skall jag vara rädd om den. Men vad skall jag göra er i stället då?
Måns mumlade något i skägget, som Johan ej kunde uppfatta. Han blev rädd, att Måns skulle ångra sitt löfte och skyndade därför att säga:
— Om ni vill, skall jag komma hit och tröska åt er utan betalning ett par dar, om jag får ha bibeln hemma, tills jag läst ut den.
— Nå, det var bra, det kan du få, svarade Måns belåten. Nu hade han ju gjort en god affär, tyckte han.
Men Johan tyckte i alla fall, att han gjort den bästa affären, när han hjärteglad ilade hemåt med den stora bibeln under armen.
Nu var det Johan, som blev snål — snål om varje minut, som han kunde få rå om själv. Det var ett riktigt gästabud för honom att få sätta sig ned och läsa i den lånade bibeln.
Han fick nu göra bekantskap med de heliga Guds män, vars bilder det Gamla testamentet så levande framställer för oss. Han läste om Josef, om Samuel, om David och Daniel, och en längtan föddes inom honom att kunna likna dessa i deras gudsfruktan, deras tro och tillit till Gud.
JOHAN MED BIBELN UNDER ARMEN.
När han läste om Samuel, som redan vid sin födelse blev avskild till Herrens tjänst, och som sedan blev en Herrens präst och profet, kom med ny styrka över honom den där tanken, som han i hemlighet burit på, allt sedan den dagen, då prosten sagt, att det kunde bli något av den pojken, om han fick studera. Den tanken, att han en dag skulle bli präst och få läsa så många böcker han någonsin ville, blev allt starkare.
När sommaren kom, fick Johan komma till herrgården och valla fåren. När han då gick därute på fälten ensam med fåren, sysslade hans tankar oftast med berättelserna han läst i Måns stora bibel. Han tänkte på David, som också varit en fåraherde, men som blev en stor och mäktig konung. Samme Gud, som var mäktig att av den ena herdegossen göra en konung, var väl ock mäktig att av den andra herdegossen göra en präst. Så tänkte Johan.
Ofta böjde han sina knän därute i ensamheten och omtalade för Gud sitt hjärtas önskan. Under denna sommar, då Johan gick i vall med fåren, lärde han att bedja, såsom han aldrig förut gjort. Han kände, att han talade till en, som var honom nära och hörde hans bön.
En dag fram på sensommaren hade Johan som vanligt på kvällen fört in fåren i fårstallet. Han skulle just stänga igen den stora porten, då det övre gångjärnet lossnade på den ena av de stora dörrarna. Den tunga dörren störtade ned och föll över Johan, som ej hann att springa undan. Ett par karlar, som voro i närheten, hörde braket och skyndade dit. Med stor ansträngning lyckades de lyfta upp dörren och befria Johan. Han försökte kravla sig upp på benen, men det gjorde så förskräckligt ont. Han kunde ej alls stödja på det högra benet, det var avbrutet uppe vid höften.
I hast ställdes nu i ordning ett åkdon, och så fick Johan fara den en mil långa vägen till klockarfar i grannsocknen, som var känd för sin skicklighet att sätta ihop avbrutna armar och ben. Med benet ordentligt spjälkat och ombundet skjutsades Johan så hem till Skogstorp, där han nu måste ligga stilla i sin säng, till dess benet blev läkt igen.
Nu blev det en lång och plågsam tid för Johan, men det var något, som förtog ledsnaden för honom — han hade ju nu tid att läsa. De gamla böckerna togos åter fram, men när Johan läst dem, längtade han efter mer.
Just som han så låg där och trånade efter något att läsa, öppnades dörren, och grannen Måns trädde in med sin stora bibel under armen.
— God kväll, Johan. Huru står det till med dig?
— Åh, det går väl an. Det är bara så långsamt att ligga jämt.
— Ja, det var det jag tänkte, och därför tog jag med mig bibeln här. Jag vet du är så glad åt att läsa i den.
Johan såg på Måns, glad och överraskad. Det var ju alldeles som om Måns hade kunnat läsa hans tankar alldeles nyss. Nej, tänkte Johan, det är nog Gud, som sett min längtan och skickat honom till mig med bibeln.
Den kära boken blev nu Johans sällskap under de många, långa veckor, han ännu hade kvar att ligga stilla i sin säng. Måns kom då och då till honom med någon av sina böcker och satt gärna och språkade en stund med Johan. Det märktes då, att han både läst mycket och visste mycket mer, än folk trodde honom om. Johan hade upptäckt en god och vacker sida hos den knarrige Snål-Måns, och de båda voro från denna tid riktigt goda vänner.
Så gick tiden, tills Johan blev sexton år och läste sin nattvardsläsning för prosten. Prosten lärde sig snart nog, till vem han skulle vända sig, när han ville ha ett klart och säkert svar. Det hände till och med, att Johan fick hjälpa prostens egen son Wilhelm med svaren ibland.
Konfirmations dagen var inne. Den högtidliga akten i kyrkan var slut, och fader Johannes i Skogstorp stod redo att begiva sig hem med sin Johan. Då kom prosten ut ur sakristian och vinkade åt honom. Han gick dit för att höra, vad prosten ville.
JOHAN STOD KVAR BORTA VID DÖRREN.
— Fader Johannes skall ta sin Johan med sig och komma upp i prästgården. Jag har något att tala med er om.
Undrande följde Johan sin far uppför prästgårdsbacken. Vad kunde prosten vilja dem. Johans hjärta bultade hårt. Kunde prosten på något sätt vara missnöjd med honom?
Äntligen kom då prosten och förde dem in i sitt arbetsrum. Det var med en högtidlig känsla Johan trädde in i detta rum och såg det stora skrivbordet och skåpen och hyllorna fulla av böcker.
Prosten slog sig ner i sin skrivstol och bjöd fader Johannes att taga plats i stolen mitt emot. Johan stod kvar borta vid dörren och kramade sin mössa i handen.
— Jag ville tala ett ord med er om pojken där, sade prosten med sin vanliga, något barska ton.
Vad månde det nu vilja bli av? Johan tyckte, att golvet brände under fötterna, där han stod.
Prosten fortsatte:
— Ni minns nog, vad jag sagt er om pojken, fader Johannes. Att ni borde låta honom få studera.
— Ja, jag minns nog det. Men ser vördig prosten, det är mig alldeles omöjligt att kosta någon lärdom på pojken, så gärna jag det ville.
— Ja, jag vet. Men nu är det så, att min äldste son Wilhelm skall beredas för gymnasiet, och jag har fördenskull anskaffat en informator, som skall läsa med honom här hemma under ett års tid. Nu tror både jag och magistern, att det vore bra för min gosse, om han hade en kamrat till sällskap i studierna. Wilhelm tänkte då genast på Johan, som han lärt känna både i skolan och under nattvardsläsningen. Alltså är mitt förslag detta: Vill ni låta Johan komma hit till prästgården och läsa tillsammans med Wilhelm? Böcker, mat och husrum skall han få, och tukt och förmaning även där så behöves.
Johan stod som en drömmande. Var det verklighet detta, att han nu skulle få börja läsa — läsa på allvar. Vad skulle nu far svara? Men fader Johannes satt tyst och såg fundersam ut.
— Nå, vad säger ni om mitt förslag, återtog prosten, när varken far eller son sade ett ord.
— Vad annat kan jag säga, vördig prosten, än stor tack för en sådan godhet mot min pojke. Det är bara en sak jag tänker på. Om han nu får börja att studera och liksom får smak på kunskapens bägare och han sedan inte kan få fortsätta, då blir det kanske bara svårare för honom, än om han aldrig fått börja därmed.
— Kommer dag, så kommer råd, säger ju ordspråket. Låt honom börja, så få vi tänka på fortsättningen sedan. Men vad säger du själv om det här förslaget, Johan.
NU SATT HAN VID SITT SKRIVBORD.
Denne ville svara, men sinnesrörelsen kvävde orden, innan de kommo fram, och stora tårar stodo honom i ögonen.
Prosten förstod honom gott. Han gick bort till honom, klappade honom vänligt på huvudet och sade:
— Så välkommen då i Guds namn! Och må Gud välsigna dig nu och allt framgent.
Så började Johan att studera på fullt allvar, och efter flera års träget arbete uppnådde han sin längtans mål.
I en liten prästgård långt inne i Smålands bygder finna vi honom nu sittande vid sitt skrivbord. Ty även han har nu ett skrivbord och en bokhylla med icke så få böcker. Men den stora bibeln, som ligger uppslagen på bordet framför honom, den är så lik Måns stora bibel. Ja, det är verkligen Måns bibel, men nu mera icke lånad, utan Johans egen tillhörighet. När Måns för några år tillbaka hade dött, befanns det, att han testamenterat alla sina böcker samt en summa penningar till Johan. Pengarna voro ju mycket välkomna, men ännu mycket större värde satte Johan på den gamla för honom så kär vordna bibeln. Ur denna hade han som barn hämtat sina bästa kunskaper. Nu ville han som man och som en Herrens tjänare fortsätta att hämta ur samma rika skattkammare, för att sedan dela med sig åt hungrande, törstande människosjälar. Det hade blivit en levande sanning för honom, det ordet som han läst i den gamla bibeln: »Jag fann dina ord, och de blevo min spis, de blevo mitt hjärtas glädje och fröjd.»
Illustratör: J. Swedin.
Snövits ord
till en liten parvel.
