Vallflickan och rövaren.
Saga för Snövit av Alfred Smedberg.
ångt, långt inne i djupa skogen låg ett gammalt slott. Egentligen var det bara ruinerna av ett slott, för det var så gammalt och förfallet, att ingen människa hade kunnat bo i det på mer än hundra år. Då kan man veta, hur skröpligt det var.
I forna tider hade slottet dock varit en ståtlig riddarborg med torn och vallgravar, praktfulla salar, sovkamrar och gemak. Och då hade väggarna genljudit av glada röster från riddare, lansknektar, svenner och väpnare. I de vackra gemaken sutto adliga damer och stickade på väggbonader och riddarrustningar med silke och guldtråd. Ystra gossar och väna flickor sprungo lekande omkring i parken där utanför, unga kammartärnor dukade fram kostliga rätter på silverfat, och vid portarna till borgen stodo harneskklädda slottsknektar på vakt.
Men så kommo fienderna in i landet. De dödade eller förjagade invånarna, skövlade planteringarna och brände slottet. Och eftersom ingen människa längre tog vård om den förstörda parken, växte vilda skogen så småningom ända fram till de nedrasade murarna.
Bland dessa kvarstod emellertid ännu ett torn med tjocka murar och skottgluggar här och där. Då nu ingen ägare till slottet längre fanns i livet, och ingen annan människa kunde trivas där, tog en elak rövare sin boning i det övergivna tornet.
Rövaren var grym och förvildad. Han roffade till sig mat och penningar, guld, silver och andra dyrbarheter, var och när han kunde komma i tillfälle därtill. En lång tid var han en skräck för folket i orten, och ingen vågade nalkas tornet, där han bodde. Det skulle heller inte varit så lätt att driva bort honom, för tornet hade starka järndörrar, som han alltid höll väl tillbommade, och från skottgluggarna kunde han skjuta ihjäl var och en, som kom i närheten.
Ingen visste, vad rövaren hette, och ingen hade någonsin talat med honom. Men folk hade ofta sett honom, när han tidigt om morgonen kom hem från sina rövarfärder och med de stulna skatterna smög sig genom skogen till sin boning i slottstornet.
Bortom skogen låg en betesmark, och om somrarna gick där en ung flicka och vallade får. Hon hette Helfrid och var en snäll och godhjärtad flicka, glad och flitig i arbete och trogen i vården om sin lilla hjord. Hon råkade en gång falla i rövarens klor, och huru det gick till samt huru hon blev räddad, därom skola vi nu berätta.
En sommarafton satt Helfrid på en tuva i beteshagen och stickade på en strumpa, allt under det hon noga gav akt på fåren. Det gällde att särskilt se efter de späda lammen, så att intet av dem sprang bort och förvillade sig i skogen kring rövarborgen. Medan hon stickade och såg efter hjorden, sjöng hon sin visa:
|
»Tussi, tussi, mina får, Lika många som i går. Lyckan ger Kanske fler — Sju i fjol och tolv i år. Tussi, tussi, lammen små, Räven skall er inte få. Varg och lo, Hur de sno, Få sin väg med skammen gå. Tussi, tussi, får och lamm — Svansen bak och nosen fram. Stackars små Trötta gå, Men jag är så glad ändå.» |
Rätt som flickan satt där och sjöng, fick hon se en stor, grov och skäggig karl stå bakom en buske och betrakta henne. Hon såg genast, att det var rövaren, för hon hade en gång förut sett honom komma ut ur det gamla tornet och lunka bort genom skogen.
Att den lilla vallflickan kände hjärtat börja bulta av förskräckelse, kan man inte förundra sig över. Hon förstod mycket väl, att rövaren kom för att göra henne illa och skövla hennes hjord. Och hur skulle hon, en svag och värnlös flicka, kunna försvara sig eller fåren mot en stor och stark karl?
Men så kom hon ihåg, att hon på morgonen anbefallt sig själv och sina skyddslingar i Guds händer, vilket hon för resten gjorde alla dagar, såväl morgon som afton. Då blev hon strax lugnare. Och när hon så ytterligare uppsänt en tyst bön till Gud om hjälp och beskydd, var hon alldeles säker på, att ingen utan hans vilja skulle kunna göra henne något ont. Med glatt mod fortfor hon att sjunga:
|
»Tussi, tussi, mina får. Rövaren oss inte når. Herren är Alltid när, Så i dag som sist i går.» |
VAD ÄR DET FÖR FOLK DU HAR OMKRING DIG? FRÅGADE HAN.
Just som Helfrid sjöng de sista orden, störtade rövaren fram för att gripa henne. Men då han kommit på tre eller fyra stegs avstånd, tvärstannade han och stirrade framför sig med vidöppen mun.
— Vad är det för folk du har omkring dig? frågade han häpen.
— Jag har ingen annan omkring mig än mina får, svarade flickan blygt.
— Jo, det står två vitklädda gestalter alldeles bredvid dig, brummade rövaren.
— Jag ser inte till någon, genmälde flickan förvånad. Finns här några, så är det väl Guds änglar, kan jag tro.
— Tyst, tyst, nämn inte det namnet, viskade rövaren ängsligt. Har du alltid de där varelserna i sällskap?
— Det vet jag inte, men det kan allt hända. Ty varje morgon och afton ber jag Gud om hjälp och beskydd.
— Tyst, säger jag! skrek rövaren förfärad, varpå han tvärt vände flickan ryggen och sprang in i skogen. Han tålde inte att höra Guds namn.
Nu skyndade han raka vägen till en gammal häxa, som bodde i en jordhåla bortom skogen.
— God dag, gamla trollpacka! hälsade rövaren.
— God dag igen, ditt leda rövaretroll! svarade häxan.
— Du får allt lov att hjälpa mig i ett bekymmer, sa' rövaren.
— Vad kan det vara för ett bekymmer? sporde häxan.
— Jo, det går en flicka bortom skogen och vallar får. Hon skulle passa bra till att koka min mat, städa min tornkammare och laga mina strumpor.
— Nå, så tag henne då! sa' häxan vresigt.
VAD KAN DET VARA FÖR BEKYMMER? SPORDE HÄXAN.
— Nej, det kan jag inte, för hon har änglavakt omkring sig. Kan du inte laga så, att den kommer bort?
— Det går inte för sig. Ingen kan jaga bort den vakten mer än flickan själv.
— Aj, så försmädligt! Hon vill nog inte mista den.
— Nej, det är klart. Men hon kan narras till att handla så, att vakten överger henne.
— Säjer du det? För all del hjälp mig då!
— Ja, vad vill du ge mig, om jag styr om så, att flickan mister den där vakten? frågade häxan med ett ondskefullt grin.
— Du skall få en hel skäppa guld, svarade rövaren.
— Nå, kom då hit i morgon med guldet, så ska jag hjälpa dig.
Rövaren blev glad, och följande morgon gick han till häxan med en hel skäppa guld.
— Det var hederligt av en rövaregubbe, sa' häxan. Här ska du få en flaska med en trolldryck, som jag kokat ihop åt dig. Om du kan narra flickan att dricka litet av den, så glömmer hon bort sin Gud. Då upphör hon också att bedja sina morgon- och aftonböner, och då försvinner änglavakten.
— Tack ska du ha, gamla trollpacka! sa' rövaren.
— Tack själv, ditt leda åbäke! svarade häxan. Men det var sant. Du måste vakta flickan mycket väl, så att hon inte kommer nära intill någon tornglugg, som är vänd mot kyrkan. För om hon får höra klockorna ringa, så återfår hon sitt minne. Då beder hon till sin Gud, och då har du inte längre någon makt över henne.
— Var du lugn, grinade rövaren. Jag skall nog vakta henne.
Och så gick han till betesmarken, där Helfrid satt bland sina får och stickade strumpor. Han började prata med henne så vänligt han kunde, och så tog han upp sin flaska och drack en klunk. Han var inte rädd för att glömma Gud, han.
— Man blir så rysligt törstig i den här värmen, sade han. Vill du inte smaka min goda hallonsaft? Jag skall slå en tår i din mugg, som du har där bredvid dig.
— Nej, tack, tack! sade Helfrid. Jag har friskt vatten i en källa där borta i skogskanten.
— Det kan väl vara, smilade rövaren. Men saften är så god, och så släcker den törsten mycket bättre. Drick du! Det är dig så innerligen väl unnat.
Och så fyllde han muggen ända till brädden.
Flickan började fundera på saken. Hon kände sig ganska törstig, för det var tryckande varmt, och rövaren såg nu inte alls elak ut, tyckte hon. Det vore kanske illa att göra honom förargad med att säga nej till bjudningen. Hon tog emot den fyllda muggen och förde den till läpparna.
Då var det som om någon hade viskat i hennes öra:
— Drick inte! Det är synd att göra det, som en ogudaktig människa vill locka dig till.
Helfrid visste alls inte, att det var hennes skyddsängel, som viskade detta till henne, ty hon såg inte de båda änglarna. Hon tyckte det var bara pjåsk och blev nästan lite förargad.
— Vad var det för en dum tanke jag nu fick? sade hon för sig själv. Inte kan det väl vara någon synd att dricka, när man är törstig, fast det är en rövare, som bjuder.
Och så smakade hon på trolldrycken. Den var både frisk och söt, och hon fick en sådan begärelse efter den, att hon tömde muggen ända till bottnen.
De två änglarna sänkte sina huvuden i sorg. De hade inte kunnat hindra flickan från att dricka, eftersom hon själv ville det. De hade endast fått makt att beskydda henne för faror utifrån, så länge hon vandrade på Guds vägar.
— Tack så mycket för den rara drycken! sade Helfrid, i det hon räckte fram sin hand och neg för rövaren.
— Väl bekommet! nickade denne och gick sin väg med en belåten grymtning.
Men hade Helfrid vetat, hur farlig den drycken var, så hade hon nog aldrig smakat den. Nu gick det som häxan hade sagt. Flickan förlorade på en gång minnet av Gud och alla hans varningar och budord, löften och välgärningar. Från den stunden hon druckit av trolldrycken, kom hon inte längre ihåg, att hon hade en fader i himmelen. Det var som om hon aldrig hört talas om honom. Hon blev i andliga ting lika okunnig som en hedning.
HON TÖMDE MUGGEN ÄNDA TILL BOTTNEN.
Den kvällen gick Helfrid till sängs utan någon bön till Gud. Hur skulle hon också kunna bedja till den, som hon inte längre kände till? På morgonen blev det likaså. Hon steg upp och klädde sig samt gick till betesmarken med sina får alldeles som vanligt. Men någon morgonbön kom inte ifråga, eftersom hon glömt bort, att det fanns en Gud.
Frampå dagen kom rövaren för att ta reda på, om trolldrycken hade haft någon verkan. Han uppgav ett glädjerop, då han fick se, att de två änglarna voro borta. Som en tiger störtade han fram, grep flickan om livet och släpade henne med sig till det gamla slottstornet i skogen.
Ja, det var verkligen inte roligt för lilla Helfrid. Hon brast i gråt och vred sina händer i förtvivlan, då hon släpades bort och kastades in i den mörka tornkammaren. Ty fast hon glömt Gud, kom hon likväl ihåg allting annat. Hon kom ihåg sina föräldrar och syskon, sina får och allt, som hon fått lära sig i hemmet och i skolan. Det var endast Gud hon hade glömt.
Hos rövaren fick nu Helfrid utföra de grövsta sysslor som en riktig slavinna. Dålig mat fick hon, ofta hugg och slag, och det värsta var, att hon natt och dag hölls innestängd i tornet som en eländig fånge. Hade hon blott kunnat bedja till Gud, skulle detta ha varit henne till stor hjälp och tröst. Men det kunde hon ju inte, eftersom hon icke längre visste om någon Gud. Nu kunde hon bara gråta.
Man kan begripa, att det blev oro i hemmet, då Helfrid på kvällen inte kom hem med fåren, som hon alltid brukade göra. Hennes äldsta bror gick på natten till betesmarken och fann fåren stå i en klunga, modlösa och tätt ihopkrupna, men flickan såg han icke till.
Följande dagen gingo alla ut i skogen och letade. Det höllo de på med dag efter dag en hel veckas tid, men något spår efter flickan kunde icke upptäckas. Då förstodo alla, att hon fallit i rövarens händer.
Ja, hur skulle man nu bära sig åt? Att befria Helfrid ur fångenskapen i tornet kunde inte gå på något annat sätt än genom att bryta upp järndörrarna, och därtill behövdes mycket folk. Ty komme blott några få, skulle rövaren skjuta ihjäl dem genom gluggarna på tornet.
Flickans fader gav sig därför ut i bygden för att skaffa hjälp. Under tiden smög sig brodern bort till tornet, där han ställde sig utmed väggen för att lyssna. Han hoppades möjligen få höra något ljud ifrån sin syster. Efter en stund fick han höra henne sjunga med en sorgsen och klagande röst. Sången avbröts ofta av gråt och snyftningar, och han kunde blott urskilja följande ord:
|
»Tussi, tussi mina får! Dagen tung och natten svår. Aldrig mer Ser jag er. Stackars den, som vilse går!» |
När Helfrid slutat sjunga, ropade brodern sakta hennes namn. Hon spratt till och skyndade till torngluggen för att lyssna. Brodern berättade nu, att deras far snart skulle komma med mycket folk och taga henne ut ur tornet. Helfrid darrade av glad överraskning. Hon vågade dock inte tala till brodern, för då kunde rövaren upptäcka honom. Men hon kunde sjunga det hon ville säga honom. Sången brydde sig nämligen rövaren inte om att lyssna på. Och så sjöng hon:
|
»Sorgsna rop från skogen höras, Vem är det, som klagar så?» |
Brodern svarade:
|
»Ropen, som med vinden föras, Gå från lammen dina små.» |
Helfrid väntade ängsligt på, att den utlovade hjälpen skulle komma, och så fortsatte hon att sjunga:
|
»Hjärtat bultar ideligen, Ser du ingen komma än?» |
Brodern svarade:
|
»Kvällen skymmer, mörk är stigen. Ingen, ingen ser jag än.» |
Men nu hade rövaren äntligen begripit, att någon talade med flickan. Han rusade fram och ryckte henne ifrån torngluggen.
— Släpp mig! ropade Helfrid gråtande. Far kommer snart med mycket folk och räddar mig härifrån.
— Ha, är det på det viset! skrek rövaren ursinnig. Då är jag dödens man, men då skall du också dö.
Och så släpade han flickan med sig uppför en trappa till en glugg, som var så vid, att man kunde komma ut genom den. Helfrid grät och ropade än en gång till brodern där utanför:
|
»Räven släpar mig till döden. Ser du ingen komma än?» |
HAN SLÄPPTE FLICKAN OCH TUMLADE BAKLÄNGES.
Brodern svarade:
|
»Jo, nu får du hjälp i nöden. Se, här kommer hundra män.» |
Så var det också. En stor folkskara skyndade fram ur skogen och angrep tornporten med klubbor, släggor och järnspett. Rövaren hörde bullret och förstod, att hans sista stund var kommen. Han grep flickan om livet för att kasta henne ut genom torngluggen.
Då började i detsamma kyrkklockorna ringa till helgsmål, ty det var en lördagsafton. Så snart Helfrid hörde klockorna, återfick hon minnet av Gud. I ångesten knäppte hon händerna och ropade:
— Käre Herre Gud, hjälp mig, fräls mig från rövaren och döden!
Vid dessa ord blev rövaren likblek i ansiktet. Han släppte flickan och tumlade baklänges.
— Ve mig, ve mig! utbrast han förfärad. Flickan har återfått minnet av den, som jag inte vill nämna. Hon har åkallat honom, och nu stå de två änglarna åter vid hennes sida. Jag är förlorad.
I det samma hördes ett brak från den inslagna järnporten, och folket rusade uppför trappan. Rövaren tog ett språng och kastade sig ut genom torngluggen samt slog ihjäl sig mot stenarna på marken där utanför. Med fröjd och glädjerop fördes flickan hem, och från den dagen hade man aldrig ont av rövaren i det gamla slottstornet.
Illustratör: Einar Torsslow.
