Birgittas juldröm.
För Snövit av Gewe.
en fröjdefulla julkvällen var tillända.
Ingen hade kunnat glädja sig mer än lilla Birgitta. Den disharmoni, som ofta gjorde sig kännbar inom familjen Kruse, hade man enats om att denna afton utestänga. Den tolvåriga Birgitta hade för en gång känt sig fullt lycklig och så glad, som det endast förunnas ett barn att vara.
Hennes föräldrar, baron Kruses, bebodde en stor, något avsides liggande egendom, där de förde ett gästfritt hus. Vänner och bekanta anlände och reste åter i en oavbruten följd.
I detta hem, fullt av omväxling, fanns dock en, vilken bar ensamhetskänslan i hjärtat. Det var lilla Birgitta. Hennes inre harmonierade ingalunda med det rörliga livet omkring henne. Mest berodde detta kanske på, att hon vanligen saknade jämnårigas sällskap, en brist, som heller aldrig gjordes något för att avhjälpa.
Hennes båda systrar voro betydligt äldre än hon själv, och med syskons självtagna och ofta despotiska rätt sköto de den yngsta systern åt sidan och läto henne alltid veta, att hon var i vägen, om hon någon gång sökte deras sällskap.
Modern kanske icke lade märke till detta, i allt fall låtsades hon vara omedveten om, att icke allt var, som det borde vara, med lilla Birgittas ställning inom hemmet.
Själv sjuklig och nervös, hade hon aldrig i nämnvärd grad tagit sig an sina barn, och särskilt gällde detta yngsta dottern.
Strax efter födelsen hade Birgitta lämnats i en tjänarinnas vård.
Mor Karin var änka och måste för sin utkomst söka sig en plats. Med glädje mottog hon anbudet att på eget ansvar vårda lilla Birgitta. En plikt, som hon också samvetsgrant uppfyllde.
Så småningom gjorde mor Karin sig oumbärlig i det Kruseska hemmet. Följden blev, att hon där kom att kvarstanna, även sedan Birgitta icke längre direkt behövde hennes vård.
Mor Karin var Birgittas bästa vän, och barnet visste intet bättre än att få vara tillsammans med henne.
Ingen kunde berätta så vackra sagor eller förtälja så mycket av intresse som mor Karin. En tacksammare åhörare än Birgitta kunde hon icke önska sig. Nu särskilt tiden före jul hade hon berättat om allt det myckna övernaturliga, som tilldrager sig under julnatten.
Bland mycket annat hade mor Karin förtäljt om, huru djuren i ladugården den natten mellan 12-1 erhålla förmågan att liksom människor samtala med varandra. Ingen borde då störa dem, hade hon sagt, ty de skulle unnas ro den enda timme på året, som en mild försyn givit dem talförmåga. Dessutom var det förenat med en stor risk att just då under »spöktimmen» beträda ladugården.
EN TACKSAMMARE ÅHÖRARE KUNDE HON INTE TÄNKA SIG.
Denna berättelse hade gjort ett så djupt intryck på Birgitta, att tanken därpå icke lämnat henne ro varken dag eller natt.
Att det var sant, tvivlade hon icke ett ögonblick på. Mor Karin, som var så klok och visste allting mycket bättre än andra, måste ju också veta detta. — — — —
Julafton, Birgittas gladaste dag på året, är som nämnts tillända. Birgitta har sagt godnatt till föräldrar och syskon och befinner sig på sitt eget lilla rum, tillsagd att gå till vila.
Det lilla huvudet är emellertid fullt av funderingar, och först och sist tänker hon på, att snart är den förunderliga timme inne, då djuren börja tala. Visserligen har mor Karin sagt, att de på inga villkor få störas, men tänk, om hon likväl skulle våga smyga sig ditut i den stjärnklara natten. Mörkrädd är hon då alls icke, och om hon går på tå riktigt tyst och försiktigt, kanske de aldrig ens komma att märka henne. Om de likväl få syn på henne, kunna de ändå omöjligt bli onda, ty hon är ju så god vän med dem och brukar dagligen besöka ladugården.
Att komma obemärkt ut genom husets stora port skall nog gå ganska lätt, ty Birgitta är van att öppna och stänga den.
Precis klockan tolv skall hon smyga sig ut. Visst är hon nu litet sömnig, men det gör ingenting. Hon kan gärna krypa upp i soffhörnet och vila en stund, medan hon väntar på tolvslaget. Nu har hon det riktigt bekvämt. Pappa brukar säga, att om man blott vill vakna på ett bestämt klockslag, så gör man det också. Nog vill Birgitta det alltid, och sin lilla klocka håller hon hårt sluten i handen.
— — — — Så där ja. Vart har tiden tagit vägen? Tornurets tolvslag ljuda redan genom det stora huset. Nu är tiden inne. Det känns litet kusligt, men Birgitta vill icke avstå från sitt beslut.
Så i ett nu befinner hon sig i sin fars stora ladugård, och det utan alla besvär.
Birgitta står alldeles nere vid dörren, och hon trycker sig så hårt hon kan intill väggen. Vad hon ser, kommer henne att på en gång fröjdas och förskräckas. Ett starkt ljussken, ett sådant hon aldrig förr skådat, möter hennes blick, och hon måste skugga med handen för ögonen för att ej alldeles bländas. Det tyckes henne, som om ljuskällan vore i själva himmelen, ja, hon har en förnimmelse av att själv befinna sig där. Hon vet, att detta är fars ladugård, och likväl ser hon nu icke vare sig väggar eller tak. Rummet är icke mer begränsat, och det tyckes Birgitta, som om det vore gjort av renaste guld.
Djuren finnas där alla. Hon känner dem var och en, och dock äro de sig så olika. De stå på sina gamla platser, men inga tunga kedjor hindra dem nu mer från att röra sig, som de själva behaga. O, vad de äro vackra! Skönast av dem alla strålar dock Birgittas älsklingskossa »Solöga».
Nu ville Birgitta smyga sig bort. Hon tror icke, att någon märkt hennes närvaro. Då vänder sig plötsligt »Solöga» mot henne. Birgitta börjar att darra och skälva i hela sin lilla kropp. Månne hon nu skall få bannor! Men hon har ju ej alls menat illa, och »Solöga» har hon alltid tyckt så mycket om. Birgitta står som fastvuxen och kan icke röra sig eller fly, som hon ämnat. Då höres »Solöga» tala: »Du goda, älskliga barn, som vågat dig ensam hit denna tid på dygnet, som de dumma människorna kalla »spöktimmen», du skall veta, att välsignelse städse skall följa dina spår, ty du har ett hjärta, som ömmar och blöder för alla värnlösa. Du vill icke skada någon utav oss. Jag minns din lena, mjuka hand, med vilken du strök mig och gav mig lindring, när den grymma drängen nyligen slagit mig. Fortsätt att vara god mot alla varelser, som äro i människans våld. Du skall icke göra det förgäves. Lycka och välsignelse skola följa dina spår.
DÅ VÄNDER SIG PLÖTSLIGT SOLÖGA MOT HENNE.
En hemlighet vill jag också uppenbara för dig. Något som icke människorna förstå. Just därför att de äro grymma och orättvisa mot oss värnlösa varelser, har Gud förhärdat deras hjärtan och låtit dem i sin förblindelse vända sig mot varandra. Därför rasar nu det allt förhärjande världskriget. Kom ihåg att säga dem, att för varje handling, som av kärlek göres mot oss arma över vilka de råda, minskas i någon mån deras skuldregister, och möjlighet gives, att Gud åter kan förbarma sig över jordens folk och låta dem känna den länge saknade freden.»— — — — —
— Birgitta vakna! höres mor Karins röst i dörren, det är tid att stiga upp, om Birgitta vill hinna bli färdig att åka med till julottan. Men vad tänker mitt kära barn på? Här ligger hon fullt påklädd på soffan i stället för att vila i sin mjuka bädd, och därtill har hon lampan brinnande och ställd så, att skenet faller mitt i hennes ögon.
Birgitta berättar i all hast sin dröm för den uppmärksamt lyssnande mor Karin. Sedan dröjer det icke länge, innan hon är färdig att resa till julottan.
När Birgitta sedan sitter i det rikt upplysta templet och stämmer in med församlingen i den sköna julpsalmen, lever hon på nytt i tankarna om sitt drömda besök i fars ladugård.
En så högtidlig julmorgon, tycker hon sig aldrig förr ha upplevat, och den underbara drömmen bevarar Birgitta alltjämt i trogen hågkomst.
Illustratör: Nils Kjellberg.
