Mormors kängor.
Berättelse för Snövit av Alfred Smedberg.
illa Malin satt ihopkrupen på den oklädda träsoffan bredvid fönstret, och hon var mycket förtretad. Ja, hon var så ond, att hon skulle kunnat sparka och slå den där stora och drumliga gossen, som hade burit sig så skamligt åt mot hennes snälla mormor. Det ryckte i mungiporna, och hon var nära att brista i gråt.
Malin var i sitt åttonde år och hade nyss fått lära sig läsa. Hennes mamma hade dött några år förut, och då hade hon fått komma till sina morföräldrar, som bodde i en liten nätt och trevlig stuga bredvid landsvägen. Där fick hon lära sig allt, som var nyttigt och gott, för både morfadern och mormodern voro kunniga, snälla och gudfruktiga människor. Malin var också en mycket snäll och läraktig flicka, som strävade efter att på alla sätt vara de gamla morföräldrarna till glädje och trevnad.
Men nu var hon som sagt riktigt ond, och det var inte så alldeles utan, att hon hade sina goda skäl därtill. Vi skola i det följande berätta om de tilldragelser, som gjorde henne så förtretad.
Det hände sig en dag frampå senhösten, att en fattig torparpojke kom in i stugan till de gamla och bad att få värma sina fötter. Han hade så trasiga skor och strumpor, att nakna tårna stucko ut, och så var det ett förskräckligt snöslask ute på vägarna. Pojken hade varit i handelsboden och gått och pölat i det djupa snöslasket, så att skor och strumpor voro alldeles genomsura och tårna röda som en tuppkam.
Den snälla gumman drog genast skorna av pojken, tvättade, gned och värmde hans rödfrusna fötter och lät honom ta på sig ett par torra och varma strumpor, medan hans egna torkades framför brasan i spisen.
Gubben tog de trasiga skorna och tittade på dem. Han var skicklig i litet av varje, den gamle hedersmannen, och hade i sin ungdom även fått lära sig göra skor, fast han egentligen var jordbrukare till yrket.
— Jag skulle allt kunna laga de här skorna, så att inte tårna krypa ut och gå sin väg, sade han med ett småleende. Om du vill sitta här en stund, min käre Kalle, så kan du få med dig dem både hela och torra, när du går hem.
Ja, det hade pojken ingenting emot, och så fick han låna gummans nya kängor att ha på fötterna, medan han satt där och väntade. Vardagsskorna hade gumman själv på sig, så det var hennes kyrkkängor han fick låna.
Med lagningen gick det emellertid långsammare än gubben hade tänkt, för när han en gång åtagit sig arbetet, ville han göra det riktigt ordentligt med både tåhättor, halvsulning och klackning. Skorna kunde därför inte bli färdiga förrän på kvällen, och Kalle ville inte vänta, tills det blev mörkt. Han fick gå hem i gummans nya kängor. Hon hade visserligen ett ögonblick tänkt på, att låta honom få ta sina vardagsskor i stället, för att kängorna inte skulle bli sura och otrevliga. Men så tyckte hon, att snöslasket var alldeles för djupt. Det skulle säkert ha gått över de låga skorna.
JAG SKULLE ALLT KUNNA LAGA DE HÄR SKORNA, SADE HAN.
— Men jag är rädd om mina kängor, sa' gumman, så du får gå hit igen med dem i morgon bittida. Då får du dina lagade skor i stället.
Ja, det lovade pojken förstås, och så gick han utan att säga tack för den hjälp han fått.
— Mormor! sade lilla Malin förvånad. Har inte Kalle fått lära sig tacka, när han får något?
— Nej, det är nog det ledsammaste med många av barnen från de allra fattigaste hemmen, att de inte lärt sig vara tacksamma, svarade gumman. Därför ha de ingen välsignelse av det de få, och så bli de allt fattigare och fattigare.
— Bli de fattiga därför, att de inte tacka, när de få något?
— Ja, otacksamheten har ofta det straffet med sig. Den som är tacksam mot Gud och hjälpsamma människor behöver aldrig råka i någon verklig fattigdom, såvida han annars är arbetsam och ordentlig.
— Jag tänker, han tackar väl, när han kommer tillbaka med kängorna och får se, hur fina och vackra morfar har gjort hans trasiga skor, sade Malin förtröstansfullt.
Men den som inte kom tillbaka, det var allt pojken. Gumman väntade förgäves den följande dagen och ytterligare tre eller fyra dagar. När då ingen Kalle hördes av, gick gubben själv till torpet för att lämna de lagade skorna och få igen kängorna. Men där träffade han ingen hemma utan fick återvända med oförrättat ärende.
Ytterligare en vecka gick — det gick två, ja det gick tre, och ingen pojke hördes av. Gumman kunde inte komma till kyrkan, eftersom hon ingenting annat hade på fötterna än sina låga vardagsskor. Hon blev tvungen att ge sig av till torpet för att höra efter sina kängor. Då var folket hemma, men munsjör Kalle var ute på sina strövtåg och hade naturligtvis kängorna på sig.
— Ja, se han fick lov te' gå ett ärende, sade torparhustrun, men i morron ska han få gå tebaks med kängorna, nu se'n han fått sina skor lagade.
— De ha legat färdiga där hemma nära en hel månad, upplyste gumman, och vi ha väntat på Kalle varenda dag.
— Jaså, ha ni det? Ja, i morron ska han komma.
— Har han gått med mina kängor, alltse'n han fick låna dem?
— Nej, visst inte! Han har haft träskorna i slasket. Men nu fick han ta kängorna, för det var lång väg, och så var det torrt på marken.
Gumman gick hem ganska missbelåten, men hon hade inte hjärta att banna upp torparhustrun för deras försumlighet och slarv.
Följande dagen kom Kalle och lämnade igen de lånade kängorna. De voro nu så smutsiga, slitna och illa medfarna, att man inte kunde känna igen dem. Men gossen sprang sin väg så hastigt, att ingen i stugan hann säga något åt honom.
Gumman blev så ledsen över att ha fått sina bästa skor fördärvade, att hon nära på ville gråta. Kängorna måste nu både lappas och halvsulas, innan hon kunde begagna dem.
Det var då Malin blev så ond. Hon höll innerligt av sin snälla mormor, och när hon såg, hur usla kängorna voro och hur ledsen gumman var, och när hon av allt som hänt kunde förstå, hur illa pojken hade lönat de gamlas godhet mot honom, knöt hon sin lilla näve i förbittring.
— En så'n pojke, en så'n otäck pojke! fräste hon. Han skall ha stryk, ja, han skulle ha stryk i åtta dar.
— Nej, kära barn! sade gumman allvarsamt. Så får du inte tala. Gossen har inte förstått bättre, och vi böra förlåta honom.
EN SÅ'N OTÄCK POJKE! FRÄSTE HON.
— Ja, men, mormor, så skamligt som han har burit sig åt.
— Det har han visst gjort, men det har han mesta skadan av själv, stackars gosse! Om vi inte förlåta honom, så kunna vi inte bedja vår aftonbön i kväll.
— Varför inte, mormor?
— Jo, därför att om vi icke förlåta dem, som gjort oss emot, så kan vår himmelske Fader icke heller förlåta oss våra många och stora synder. Det har Jesus själv sagt, och han talade alltid sanning. Du minns väl, vad som står i femte bönen av Fader vår?
— Ja, sade Malin. »Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro!»
— Så står det, ja, och det är Herren Jesus, som lärt oss bedja så. Han vill inte, att vi skola gå och vara onda på någon av våra medmänniskor, för alla ha vi syndat mycket mer emot Gud, än någon människa kan ha syndat emot oss.
Malin teg, men vreden satt i alla fall kvar i hjärtat. Hon tyckte, att Kalle hade handlat så illa mot hennes snälla mormor, att man inte gärna kunde förlåta honom.
När hon på aftonen skulle krypa ner i sin bädd, ville mormodern, att hon utom den vanliga aftonbönen även skulle läsa Herrens bön. Malin knäppte händerna och läste bönen, tills hon kom till orden: »såsom ock vi förlåta dem oss skyldige äro». Då stannade hon tvärt och började om igen. Men när hon för andra gången kom till de nämnda orden, stannade hon på nytt, och så brast hon i gråt. Hon kände, att hon inte av hjärtat kunde förlåta den slarvige gossen, och då förstod hon, att Gud inte kunde vara nöjd med hennes bön.
Mormodern, som mycket väl förstod, hur det var fatt, ville nu inte säga något åt flickan. Hon tyckte det var bäst att låta henne själv i ensamheten få tänka över, vad som blivit talat förut under dagen.
Några veckor förgingo, och så var det julafton. Malin hade nu hunnit alldeles glömma bort den ledsamma händelsen med mormors kängor, då hon helt plötsligt blev påmind därom.
Kalles mor kom nämligen på morgonen in i stugan till de gamla och berättade med tårar i ögonen, att Kalle i fjorton dagar legat sjuk och blivit sämre för var dag.
Malin kom genast ihåg händelsen med kängorna, och den gamla vreden, som för länge sedan var glömd, blossade nu hastigt upp igen.
— Det är rätt åt honom, tänkte hon. Men hon vågade inte säga det högt.
Mormodern tycktes emellertid ha gissat hennes tankar, ty när kvinnan gått sin väg, frågade hon Malin, om hon ville följa med upp till torpet och se, hur de hade det där.
Ja, det ville Malin, och så gjorde de båda sällskap till det fattiga skogstorpet. Där såg armt och eländigt ut, inte det minsta julfint såsom hemma hos morföräldrarna, och inte heller syntes där vara tillagad något slags mat till den stundande högtiden. Kalle låg med ett trasigt lapptäcke över sig och föreföll alldeles utmagrad av sjukdom, vanvård och svält.
— Det värsta är, klagade torparkvinnan, att vi inte kunna ge honom den mat, han längtar efter. Se vi ha ingenting annat än grovt bröd och sill och potatis, och det rår han inte med, så sjuk och klen som han är.
— Vad längtar han då efter? frågade Malins mormor.
— Jo, han säger, han skulle kunna äta, om han finge honungssmörgås. Men var ska vi ta honung ifrån, när det ingen finns att få här i trakten? Och för resten ha vi intet att köpa för.
Malin ryckte sin mormor i kjorteln och såg menande på henne.
— Ja, ja, viskade gumman, jag förstår dig, barn lilla! Vi ska tala om det sedan.
Så fort de kommit ut ur stugan, började Malin med största iver tigga och be för den sjuke gossen.
— Snälla mormor! sade hon och blickade bönfallande upp i gummans ansikte. Vi ha ju lite honung, som morfar fick ur bikupan i höstas. Och så ha vi vetebullar och julskinka och julost och mycket annat gott och rart. Skulle vi inte kunna ge Kalle lite sådan mat, som han tycker om och kan äta?
— Jo, det ska vi visst göra, svarade gumman, som blev mycket glad över Malins förändrade sinnelag mot gossen. Är du nu inte längre ond på Kalle?
— Nej, inte alls, mormor. Jag tycker det är så stor synd om honom nu.
— Skulle du vilja gå dit en gång till i dag?
— O, ja, det vill jag så gärna, så gärna.
SE HÄR, OCH SE HÄR! ROPADE HON IVRIGT.
Sedan de kommit hem, fyllde mormodern en korg med åtskillig god julmat, varibland även fanns en kopp med honung. Malin lade dessutom i korgen ett halvt tjog av de äpplen, hon fått på hösten, och som hon sparat och gömt för att hänga i julgranen. Så ilade hon av upp till skogstorpet med sin matkorg, som för hennes små krafter blev en rätt försvarlig börda.
Pustande och röd om kinden inträdde Malin i det fattiga torparhemmet och ställde sin korg på en stol bredvid Kalles säng.
— Se här, och se här, och se här! ropade hon ivrigt, i det hon radade upp på bordet de saker hon haft med sig.
Kalles bleka, avtärda ansikte livades av en märkbar rodnad, när han fick se äpplen och vetebullar. Och då han sedan fick en skiva mjukt vetebröd med honung på, kom det glans i de förut så matta ögonen. Han åt med strykande matlust ett par stycken dylika smörgåsar och fick sedan till efterrätt ett saftigt och välsmakande alexanderäpple.
— Tack ska du ha, Malin lilla! sade han med en hjärtlighet, som han förut aldrig förstått att visa. Det var rysligt snällt, att du kom hit med allt det goda, du hade i korgen. Nu blir jag snart frisk, ska du få se. Hälsa och tacka din snälla mormor så rysligt mycket!
Malin var nära att ge till ett utrop av glad överraskning. Tänk, att Kalle hade lärt sig tacka! Det var då för innerligen roligt. Nu skulle han säkert få Guds välsignelse och inte längre bli så fattig och eländig, som de otacksamma få vara.
I jublande språng ilade Malin hem för att tala om, hur glad och tacksam Kalle var, samt för att hjälpa till med att pynta julgranen, som morfar huggit och burit hem från skogen. Hon hade nu visserligen inte kvar mer än hälften av sina äpplen att hänga i den, men det var lika roligt i alla fall.
Det blev för lilla Malin den gladaste jul hon upplevat, åtminstone sedan hennes mamma gått bort. Hon var glad över att ha fått hjälpa den stackars sjuke gossen och över att denne gosse blivit snäll och lärt sig att vara tacksam. Men allra mest gladde hon sig över att ha sluppit ifrån den stygga vrede, hon hyst emot Kalle för hans vårdslöshet med mormors kängor. Nu skulle hon åter av hjärtat kunna bedja den femte bönen i Fader vår: »Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro!»
Illustratör: Alfr. Frijs.
