En fridsstiftare.
För Snövit av Arvid Ohlsson.
årdarna lågo där uppe på var sitt backkrön — rödmålade och vitrandade — lika varandra som två bär. Emellan de båda familjerna hade alltid rått ett enastående gott förhållande. Man kunde i sanning säga, att de delade både ljuvt och lett med varandra. De hjälptes åt i arbetet, de gingo över till varandra på lediga stunder, de turades om med både kyrkskjuts, mjölkskjuts och kvarnskjuts. Båten vid sjön var byggd för att bära båda familjerna, och den vackra bersån på bergssluttningen hade de hjälpts åt att plantera och möblera. Där drucko de gemensamt kaffe på både födelse- och namnsdagar, där lästes postillan, och där höllos symöten på sommaren. Där hade de en avskild vrå undan slit och släp, och många gemensamma högtidsstunder hade de där haft. När vintern kom, stormen ven och kölden gnistrade, hade båda familjerna stora, goda sättugnar med sprakande brasor att samlas omkring, och julaftonsbordet med alla dess godsaker dukades aldrig mer än i ena hemmet. Även då turades de om.
Försynen hade tilldelat dem allt så besynnerligt lika. Troed Jönsson hade visserligen en pojke och Mårten Olsson en flicka, men inte avundades de varandra för det. Kanske låg där mening bakom. Gårdarna voro ju bara åttingar och kunde gott brukas som en fjärding, och hur det är, så blir ju ändå blodet tjockare än vattnet. I skolan höllo barnen jämna steg liksom på vägen dit och hem. Det var riktigt vackert att möta dessa båda, då de hand i hand småpratande eller sjungande sprungo mot skolan. Mårtens Malena var ett år äldre än Troeds Torkel, och så var han ju starka modiga pojken, och alltid kände Malena sig trygg både mot hornbaggar och glävsande hundar, och Torkel ville visa sig modig för Malena, om han ock var rädd själv, så att benen ville vika sig.
Så en vårdag kom Troed helt oförmodat hem med en vaktgosse, eller kanske han kunde kallas en liten dräng. Det skulle Troed aldrig ha gjort utan att först rådfrågat Mårten.
— Jaså! sa' denne för sig själv. Börjar du nu på den trallen. Är nu pojken din för god att vakta och göra grovsysslor? Kanske skall han i glasskåp och visas för pengar. Då är han inte värd att hålla min flicka i handen längre. En ann är lika god som en ann.— —
Anställandet av en vallgosse gav upphovet till en fnurra på vänskapstråden, som fort nog övergick till en knut. Vågskålarna mellan familjerna vägde inte jämt längre.
Men Troed hade sannerligen inga sådana undermeningar, då han stadde lille Johan. Denne var ett sockenbarn, som år från år skuffats från gård till gård.
SÅ EN VÅRDAG KOM TROED HEM MED EN VAKTGOSSE.
Det var på konfirmationsdagen, och nu var han sin egen. Socknen hade gjort sitt. Johan såg så övergiven och sorgsen ut, där han en stund på kyrkogården — ett stycke nedåt bland gröna gravkullar — dröjde för sig själv. Alla hans kamrater fångades vid kyrkdörren av anhörigas varma blickar och kärleksfulla händer. Ingen hade en vänlig tanke eller ett gott ord till honom. Troed, som varit med på förhöret, råkade iakttaga Johan och tyckte sådan synd om honom. Det var som om någon viskat i hans inre: »Det I gören en av dessa mina minsta, det gören I ock mig».
Troed gick till Johan, tog honom vid handen, och så gingo de bort och satte sig på en soffa. Då stadde han Johan för sommaren. Det var Troeds hjärta, som fordrade det. Visst inte för att Johan precis var behövlig hemma.
Men Mårten kunde inte se saken så, oaktat att Troed vid hemkomsten sa' det var, för att han tyckte synd om pojken.
— Bara en bra vrå att krypa i, mente Mårten, och så började luften kring de båda röda gårdarna urladda sig till åskväder. Och en varm sommardag brast det löst. Troeds kor hade gått över Mårtens dåliga stängsel och en stund betat på klövervallen. Då grep Mårten tillfället och läste lagen över Troed och hans vaktgosse. Orden riktigt haglade. Johan, som var med, började gråta, och Troed försvarade sig inte heller. Det lönade sig inte, det kände han.
Från den stunden vart ett svalg befäst mellan familjerna. Vad de kände det underligt och tryckande på ömse sidor! Att undvika varandra och börja leta upp varandras fel, det var så onaturligt på båda hållen. Synnerligast hos mödrarna och barnen.
Att inte mer få ha sällskap till skolan eller komma över till varandra på kaffe och lekstunder, det var sorgligt. Den gemensamma lekstugan fick stå orörd, likaså den lilla dammen med båtarna och Torkels stolthet, vattenhjulet vid bäckringeln, dunkade förgäves på det gamla grytlocket — ägaren kom inte.
Det var inte roligt längre med någonting. Delad glädje hade varit dubbel glädje, det kände de och saknade den.
DEN STORA FAMILJEBÅTEN LÅG OBEGAGNAD.
Den stora familjebåten låg obegagnad hela sommaren, och i den vackra bersån kunde man nog se, att vanlig veckostädning förekom inte. Det var en sorglig tid. Mammorna ville, att allt skulle glömmas och förlåtas, men gubbarna satte sig båda på sina höga hästar.
— Jag har väl ingenting att be om förlåtelse för? Det var väl inte min skuld, — så sade båda. — Men inte skall jag kasta undan en uträckt hand, inte.
Den som led lika mycket som någon annan, om än han bar det inom sig, det var vallgossen Johan. Han hade liksom fått en aning om att han var tvistefröet. Hur många halva nätter låg han inte vaken och grät! Borde han inte samla tillsammans sina små tillhörigheter och tyst försvinna. En gång hade han till och med gjort det, men då han skulle öppna dörren, kunde han inte gå utan föll gråtande på knä vid sitt lilla knyte. Vart skulle han väl taga vägen. Här hade han ett hem, sådant som han aldrig haft, här hade han rönt kärlek och vänlighet, här hade han under dessa månader växt så fast med sitt unga hjärta, att bara tanken på att nödgas rymma därifrån kom det att liksom krympa samman av smärta. O, så brinnande han bad till Gud, att han ville göra det gott mellan de båda grannarna igen. Men det tycktes inte hjälpa. Tiden gick. Det blev både höst och vinter, och muren stod där lika hög och obestigbar.
Johan skulle vara kvar hos Troeds julen över åtminstone. Det var en söndag i adventet. Johan och Torkel brukade följas åt till söndagsskolan nere i byn, men på natten hade det snöat så, att fader Troed tyckte, att Torkel borde vara hemma, och så fick Johan gå ensam.
Lärarinnan talade om julen såsom en fridens och förbrödringens högtid, då Jesus — fridsstiftaren och fridsgivaren
— på ett särskilt sätt ville gästa våra hem. Frid
på jorden stod det i änglahälsningen före löftet om ett gott behag till människorna. Låt oss inte fira jul med hat i hjärtat till någon människa, ty då få vi ingen jul. Inte kan fridsfursten själv gästa ett hem, där hatet har fäste. Men Jesus både kan och vill använda oss till små fridsbudbärare icke endast i egna hem utan även i våra medmänniskors.
GRÅTANDE FÖLL HAN PÅ KNÄ VID SITT KNYTE.
Johan var idel öra. Fridsbudbärare. Det ordet ringde i hans hjärta, då han efter söndagsskolans slut skulle bege sig mot hemmet. »Jesus gör mig till en sådan», bad han i sitt inre. Men hur skulle det gå till. Inte tordes han gå över till Mårtens gård för allt i världen, och inte skulle det tjäna till något heller. Men tänk, om Jesusbarnet skulle vara utestängt i båda hemmen. Inte kunde det då bli jul. Och så som Torkel längtade. Det fick inte gå så. Johan stannade i snön. Kanske visste lärarinnan råd? Men tordes han gå tillbaka? Tordes han tala om alltsammans för henne? Visst tordes han. Hon skulle säkert förstå honom. Hon, som själv sagt, att vi skulle bli fridsbudbärare, ville nog även hjälpa, om hon kunde.
Lärarinnan kom själv och öppnade samt drog den lille försagde Johan bort i en stor ländstol vid den varma brasan.
— Vad är det, min lille vän? sa' hon så vänligt. Var nu riktigt förtrolig med mig, det får du. —
Detta gav Johan mod.
— Jo, menade lärarinnan, att de inte kunde hålla jul, som inte vore riktigt goda vänner med varandra?
— Visst, menade jag det. Nog kunna de jula i det yttre men inte i hjärtat, och det är ju huvudsaken.
Johan fick tårar i ögonen.
— Då blir där ingen jul varken hemma eller hos Mårtens.
Johan fick nu omtala allt han visste om förhållandet, som rörde de bägge familjerna.
— Det var tråkigt och riktigt synd, synnerligast om Torkel och Malena. De ha ju hållit av varandra som syskon, sa' lärarinnan.
— Men jag ville så gärna bli en fridsbudbärare mellan dem, om lärarinnan ville hjälpa mig, mente Johan.
— Nog ville jag, om jag kunde. Men min käre Johan, det är lättare sagt än gjort. Jag tror inte, vi kunna göra något bättre än bedja för dem. Och det vill jag hjälpa dig med. Göra vi det i tro och av verklig kärlek, så skall bönhörelsen visst inte utebli.
— Ja, men jag har bedit därom hela sommaren, och det har inte gjort någon nytta.
— Säg inte det, du Johan. Gud håller kanske bäst på med att nu förbereda jordmånen. Guds tid är kanske inte inne än. Hans tankar och vägar äro inte våra. Bed du bara. Kanske får du bönhörelse just nu till julen.
Men Johan var inte nöjd.
— Kunde inte lärarinnan tänka ut något sätt, på vilket man kunde göra det gott emellan familjerna. Ville månne inte Gud, att vi skulle handla också?
— Visst ville han det. Tänk, du Johan! Kunde du få en bön om förlåtelse sagd av ena parten, så vore det nog ett förlösande ord. Båda vilja kanske, att det skulle sägas, men de vänta på varandra. Sådana äro vi.
Johan var på hemvägen. — Tänk, du Johan! hade lärarinnan sagt, och det gjorde han också. Dag gick efter dag. Och så kom da'n för da'n för doppareda'n.
Det var en söndag. Troeds familj var samlad i den varma stugan, men där vilade liksom en tryckt stämning över dem. Torkel grät, och det hade han visst inte brukat så nära jul de andra åren.
— Inte blir här någon jul, om inte Mårtens får komma hit, sa' han. Vi voro ju hos dem sista julafton. Kunde inte åtminstone Malena få komma?
— De få komma allesamman, om de vill, sa' Troed. Men inte bjuder jag dem inte. Finge väl bara en duvning igen såsom i somras— — —
— Kanske komma de likväl, inflikade mor Anna.
— Må de komma då, och jag vill ta handen med glädje.
— Ja, men far! Om du skulle av dig själv räcka ut den.
— Det menar du väl inte, mor? En förorättad karl bör väl ha någon självkänsla. Kanske finge jag bara ett nytt slag i ansiktet.
— Det kunde du allt ta med högburet huvud. Du finge Gud och ett gott samvete på din sida. Det är mera värt än en osårad egenkärlek.
Johan satt i kakelugnsbänken och hörde på.
Det var bara ett förlösande ord, som fattades, hade lärarinnan sagt. Johan förstod nog, hon hade rätt. Men att få det sagt var nog inte att tänka. Johans vackra tanke på att få bli en liten fridsstiftare, hade nästan måst lämnas. Så på eftermiddagen kom posten och medförde ett par julhälsningar till Troed med familj. Det var vackra julönskningar om julfrid och glädje.
— Vi få väl vi också skicka några julhälsningar, sa' Troed.
— Du Torkel köpte ju julkort här om dagen. Fram med dem nu! Skriv så vackert och kludda inte!
OCH SÅ SKREV HAN RAKT PÅ SAK.
Då blev där liv i Torkel, och det smittade på Johan. Han hade ju också ett par julkort. Men vem skulle han väl skriva till. Sina enda vänner hade han ju omkring sig, och inte kunde han väl skriva till dem? Då flög en rapp tanke genom hans lilla huvud. Kunde han då inte skriva det, som om det vore från Mårten? Skulle han våga? Vad skulle han skriva? Han fick riktig hjärtklappning, ty han kände att det var en stor men vågsam tanke. Men då gick det inte an att sitta inne vid bordet. Johan tog sina kort under rocken, och med pennan i handen smög han sig ut och bort till boden, där han visste fanns en bra lår till bord. Det var nog ett av Johans största ögonblick i livet. Borde då inte också Mårten ha ett kort av Troed? Jo visst. Men vad skulle han skriva? Kanske något mera än en julhälsning. Månne en bön om förlåtelse. Men kanske då också en önskan om att få träffas i ensamhet någon stans före jul. Han kunde kanske inte skriva sådant på ett julkort. Postbudet skulle se det. Vore nog inte bra. Men Johan hade papper och kuvert också, och de offrade han gärna. Och så skrev han rakt på sak.
»Jag Mårten Olsson önskar dig Troed Jönsson en god och fridfull jul och beder dig om förlåtelse för allt det gamla och frågar dig, om jag finge träffa dig i vår gamla berså i skymningen på julafton. Sen kanske vi kunde jula tillsammans som förr.»
Då Johan präntat båda breven, föll han på knä och bad så innerligt, att Gud ville välsigna hans gärning. Sen sprang han ned till posten med breven i all tysthet.
Troed hade fått sin post på julafton ute på vedbacken och öppnat sitt brev. Han stirrade länge på det. Inte var det skrivet av Mårten, det såg han, men kanske av Malena och efter Mårtens diktamen. Då skulle han slippa förgäves leta efter det gamla vänskapsbandet.
Då julgranarna vid trappstenen voro nedsatta, julkärven på stången och alla redskap, som påminde om vardagsliv och släp voro undansatta, började det skymma. Mor Anna hade börjat rusta med kaffepannan, förvällt grynen och tagit upp fisken, då Troed tittade in genom köksdörren och sa', att de kunde vänta med kaffet en stund, ty han hade ett litet ärende att gå. Och så gick han. Men mor Anna tyckte, att ärendet måtte inte ha varit så litet, ty det var nästan nedmörkt, då hon hörde honom stampa av sig snön på förstugubron. Kaffebordet väntade rågat av godsaker.
TROED HADE FÅTT SIN POST PÅ JULAFTON.
— Har du inte dukat för Mårtens, mor? sa' Troed, då han kom. De äro här om en liten stund.
Mor Anna höll alldeles på att komma av sig.
— Menar du det, far?
— Visst menar jag det.
Mor Anna riktigt strålade till och kunde inte underlåta att ta sin gubbe om halsen. Han var ju ändå bra präktig. Men Troed viskade sin gumma något i örat, som kom henne att med blicken stanna vid Johan, som var ivrigt sysselsatt att hjälpa Torkel med granen.
Det blev en välsignad julkväll, vars make ingen upplevat. Fridsfursten var mitt ibland dem. Alla voro glada som aldrig förr, men ändå allra mest lille Johan. Han smög sig ut och föll på knä än en gång vid sin skrivbordslår och tackade så varmt och barnsligt för bönhörelsen. Vid julbordet fick Johan en hedersplats emellan Torkel och Malena, och när julklapparna kommo fram, fick Johan visst inte minst.
Illustratör: J. Swedin.
