Gossen och enstöringen.

För Snövit av Farbror Nils.

et var julafton, en riktig julafton med snö och yrväder till och med. Flingorna kommo neddansande så tätt, att man knappt kunde se skenet från lyktorna, och blåsten ven om öronen på åkande och gående, som brådskande trängdes om varandra på gatorna. En äkta stockholmare skulle inte tycka, att det vore jul, om han inte hade bråttom, så att han nästan törnar emot folk både till höger och vänster och nätt och jämt hinner taga av sig hatten för mötande bekanta. Ja, alla hade bråttom och alla sågo glada ut och buro på små och stora paket.

Men den som inte såg glad och belåten ut var gamle doktor Berg, som stod vid ett av fönstren i sin mörka våning och med en viss förargelse såg ned på de »tokiga människorna», som kunde ge sig ut i ett sådant väder för rakt ingenting. Han kunde inte fatta, varför det regelbundet en gång om året skulle vändas upp och ned på hela världen och varför alla människor blevo som mindre vetande. Han glömde alldeles bort, att det funnits en tid, då han själv var så glad över julen. Nu hade han blivit gammal och klok, och han tyckte alltsammans var dumheter, en riktig dårskap var det ju att hugga ned så mycken präktig ungskog, för att det sedan skulle ligga vissna granruskor överallt på gårdarna. Och så detta att kasta ut pengar på onyttiga presenter, som i många fall mottogos med missnöje, då de oftast inte passade för mottagaren. Och all denna julmat sedan, som bara fördärvade magarna. Han kastade en försmädlig blick mot skänken, där Johanna, hans gamla hushållerska, satt in en stor tårta. Den gamla människan hade nu gått till sin syster för att äta julgröt kan tänka!

Kölden blev allt skarpare, och detta förargade också gamle Berg, liksom allt annat. Han skulle väl nu få igen sin gamla reumatism, som han nyss blivit av med— — —, men vad var det? Han lyssnade inåt rummet— — — det var något besynnerligt ljud han hört, som om någon suckat eller gråtit — han gick motsträvigt ut i tamburen och öppnade dörren till förstugan.

Ute i trappan, på översta trappsteget satt en liten gosse, som med sina blåfrusna händer höll om sin ena fot.

— Vad är du för en, och vad är det med dig? frågade doktor Berg argsint.

— Jag har gjort mig så illa, jag kan inte gå, mumlade gossen.

— Prat, skräp, tiggarknep förstås! Laga dig bara härifrån! Så tog han den lille parveln med ett hårt tag i ryggen och försökte resa på honom, men gossen föll genast ned igen och gav till ett skri av smärta, ty han hade, då han föll, fått foten under sig.

— Det gör så ont, jämrade han sig och snyftade, som om hjärtat velat brista.

Den gamle stod villrådig. Han var alldeles röd av förlägenhet, blandad med harm, och körde fingrarna gång på gång genom de grå hårtestarna. Slutligen tycktes han ha fattat ett beslut, ty med ett raskt grepp lyfte han upp pojken och bar honom in på soffan, varefter han på ett visst nervöst och högst fnurrigt sätt började undersöka foten.

— Hm! Jaså det var då ingen tiggarlögn. Just ett snyggt spektakel det här. Hör du, varför har du gått och vrickat foten på dig?

Detta sista yttrades i en grälsjuk ton, som inte alls svarade mot den varsamhet, varmed han lade ett kallt omslag kring den uppsvullna vristen.

— Tack, snälla herrn! Åh så skönt! sade pojken utan att besvara frågan.

— Skönt, ja, det tror jag nog. Men hur skall du komma hem, tror du? Eller inbillar du dig, att här är något fattighärbärge?

— Nej, tack, goa herrn. Jag skall nog gå, bara jag får vila litet.

— Gå! Doktorn gav honom en ilsken blick. Man går inte med en sådan där fot, det skall jag ha äran att säga. För resten bor du naturligtvis vid världens ända.

— I Hagalund, invände pojken försagd.

— Ja, det är ungefär detsamma. Mamma är väl sjuk, och pappa död, och ni ä' sju syskon minst, så att du måste ut och tigga på julafton? Jo, man känner till det där.

— Nej, det är mamma, som är död; pappa lever nog.

Det låg något betryckt i gossens röst, då han svarade.

— Syskonen då? frågade doktorn.

— Jag har inga.

— Nå, varför har du gått och tiggt i dag?

— För att få litet mat.

— Kunde inte din far ge dig det då?

— Han har inte varit hemma sedan i går.

— Såå. — Han slarvar väl då? Va?

Gossen svarade inte, men det var något i hans blick och darrningen kring läpparna, som kom den gamle doktorn att avbryta förhöret.

— Nå, fick du mat sedan? tillade han efter en stund i något mindre tvär ton.

— Ja, jag köpte en bulle, men jag gav hälften åt Björn.

— Vem är Björn?

— Det är en hund, som aldrig får någon mat av sin husbonde. Han brukar alltid följa mig, och då dela vi; men nu har jag tappat bort honom i folkträngseln.

— Hm! Är du hungrig?

— Åh-ja. Det kom fram litet tveksamt.

— Naturligtvis, menar du. Här har du då. Doktorn satte hastigt, som om han skämts däröver, litet skåpmat på bordet.

— Tack, snälla herrn!

Gossens ögon tindrade, men han tordes tydligen inte röra det framsatta.

— Nå, vad krusar du för? Skall man kanske servera dig?

Doktorn lagade under tiden verkligen i ordning en smörgås och sköt fram den till pojken.

— Ska' jag hjälpa dig att äta den också, kanske?

— Nej, tack, snälla herrn. Den hungrige gossen knäppte först samman sina händer och grep sedan verket an, medan den gamle ungkarlen betraktade honom med en min, som skulle föreställa bister, men som på det hela taget var ganska godmodig.

— Där har du en till. Doktorn bredde på en ny skiva. — Nå, går det inte i dig, din stackare? tillade han, då gossen tycktes tveka.

— Jo, men — — —

— Men vad?

— Kunde jag inte få gömma den till Björn?

— Ät du, det kan nog bli över åt hundkräket också.

— Tack, snälla herrn!

Gossen tog nu glatt itu med den andra smörgåsen.

— Vad ser du efter? frågade doktorn, ty hans lilla gästs ögon vände sig oupphörligt åt fönstret.

— Åh, där är en så'n vacker julgran mitt emot, svarade denne något blygt — I fjor hade vi också julljus, ett väldigt grannt ett, med röda och blå pappersremsor. Då levde mamma. Han suckade litet.

— Och hon är död nu?

— Ja, hon är i himmelen.

— Himmelen? Vad vet du om den? Doktorn skrattade en smula kort.

— Åh, mycket! Mamma talade jämt om den och om änglarna och Gud. Hon sade, att om man ber Gud rik tigt om hjälp, när man behöver den, så hjälper han också. Och det är nog sant. Jag bad så mycket, när jag satt i trappan och inte kunde röra mig, och så kom herrn.

DU KUNDE FÖRSÖKA SOVA I STÄLLET.

Doktorn rynkade ihop ögonbrynen. — Tror du inte, att Gud har annat att göra än hjälpa dumma ungar som du?

— Gud hjälper alla människor. Vet inte herrn det? Gossen såg upp med ett par ögon, som uttryckte djup förvåning över en sådan okunnighet.

— Nå, ja visst, det förstås, nog vet jag väl det — — —

— Hör du, vill du ha en smörgås till?

— Nej tack, jag skall väl gå nu.

D:R B. EN RIKTIG JULGUBBE.

— Gå! Det blir ingenting av. Gå, har man hört på maken! Du kunde försöka sova i stället. Lägg upp benet! Så där. Och här har du nattrocken över dig.

— Tack snälla herrn!

— Ja, det där kan jag nu! Jag går ut ett slag.

Den gamle doktorn hade plötsligt kommit i gott lynne, så gott, att han nästan småskrattade för sig själv, medan han tog på sig den litet gammalmodiga överrocken och pälsmössan, men han skulle ha blivit högeligen förgrymmad, om någon sagt honom det.

Det blåste duktigt, och drivorna lågo fotshöga. Men doktorn drog upp rockkragen, stoppade händerna i fickorna och gav sig modigt i väg i det slags språngmarsch, som stark köld alltid berättigar. Han tycktes ha ett bestämt mål och hörde således ej till de tokiga människorna, som kunde ge sig ut i ett sådant väder för rakt ingenting.

Framför ett brödmagasin stannade han, knuffade upp dörren efter ett par hårda slag, ty den var nästan igenfrusen, stampade snön av fötterna och klev in.

Då han steg ut på gatan igen, var han så lastad med paket, att man kunnat taga honom för en riktig julgubbe.

Gossen sov djupt och tryggt, då doktor Berg kom tillbaka efter sin utflykt. Han stannade en stund framför bädden och betraktade det lilla avmagrade ansiktet och de smutsiga röda fingrarna, som i sömnen gripit om tovsarna på nattrocken. Om man vågar påstå, att den gamle såg rörd ut, så gjorde han det nu. Men så vände han sig åt stolen, där paketen lågo, gnuggade händerna och småmyste, slugt och belåtet.

Och nu kommer det märkligaste av hela historien: den lärde, världs- och julföraktaren, vecklade försiktigt ur ett papper något, som han sedan ställde på bordet, och det var — ett julljus, och — ännu obegripligare, framför ljuset lade han upp äpplen och nötter, en bulle, en pepparkaksgris och en julbock. När detta var gjort, tände han ljusen, gick baklänges för att beundra sitt verk, och slutligen väckte han pojken.

Men vad hade då den gamle enstöringen undergått för en märklig förändring? Vem vet? Kanske densamma, som de stela snöflingorna, då vårsolen börjar lysa mot dem — det kan ligga mycket sol i ett par barnaögon ibland.

Pojken slog emellertid yrvaken upp sina ögon, slöt dem genast åter, bländad av ljuset, och saknade ord för sin förtjusning.

— O, så vackert! sade han slutligen, då han för sin hänryckning fick fram ett ord. — Tack snälla, snälla herrn!

— Håll mun, din byting, det är egentligen jag, som borde tacka dig, för att jag har fått lite jul i kväll. Nå, vad säger du om grisen? Det duger att ha ett förgyllt tryne, skulle jag tro.

— Ack ja! Tack goa, snälla — — —

— Eller snälla goa herrn! Doktorn skrattade sitt första hjärtliga skratt sedan mycket lång tid tillbaka.

Men ute på gatan var det inte längre så livligt. Yrvädret hade upphört. Flingorna lågo uppkastade i draperier kring gaslyktorna, och snön var gnistrande vit. Stjärnorna tittade stora och klara ned över skorstenarna, bodarna voro tillbommade, men ljusen från fönstren strålade muntert ut på de ödsliga gatorna — även från den gamle enstöringens, doktor Bergs lilla våning, där nu sutto två lyckliga människor, doktorn och hans lilla julgäst.

Illustratör: Nils Kjellberg.