Lilla Trummis.
För Snövit av Carl Riddersporre.
et var vår, och solen sken så varmt genom det lilla soldattorpets små fönster, men soldat Fröjd, som låg sjuk i sängen inne i kammaren, frös, så att han skakade. Tre veckor hade han legat och väntat, att sjukdomen skulle ge med sig, men nu hade han blivit sämre. Han kände så väl, att det led mot slutet.
Ute i köket stökade gamla Anna-Greta, granngumman, som skött hans hushåll, alltsedan han blev änkling för fyra år sedan. Han låg och hörde på, huru hon klampade och gick därute, huru hon slamrade med koppar och fat. Hans feberheta huvud värkte, men han försökte dock reda tankarna, försökte tänka sig in i, huru det skulle bli, när han var borta.
— Det är bra synd om Janne, tänkte han, så ung, bara 13 år, och utan både far och mor. Vem skulle ta hand om honom? Nog kunde det väl hända, att döttrarna hans, som rest till Amerika och nu voro gifta där, skulle ta sig an gossen, men då skulle han förstås ditöver också, och se, det ville inte Fröjd.
Han hade misstroende till sina döttrar, hade varit emot deras resa, och så hade de blivit så kallsinniga därute. De hade nog inte mycken känsla kvar för sitt gamla hem, det förstod han redan av deras brev, då gumman hans dött. Nej, till dem skulle inte Janne. Om de också skulle kunna ha litet känsla för sin lille bror, så vem visste, hurudana deras män voro? Det kunde bli värre för Janne att komma dit än till främlingar härhemma. Kanhända var gamla Anna-Gretas förslag det bästa. Hon hade erbjudit sig att ta Janne hem till sin stuga, om så olyckligt skulle ske, att Fröjd fölle ifrån. Tvär och konstig var ju gumman, men en redbar människa i alla fall, det visste han, och snart skulle ju gossen vara så stor, att han kunde sörja för sig själv. Fröjd knäppte sakta sina händer och suckade. Åh — vad det var tungt! Om han blott fått leva ett par år till för gossens skull, gossen, som han var så fästad vid, som han fått vara både far och mor för under dessa fyra år, som han varit ensam. Hur roligt hade de inte haft det tillsammans här hemma och på regementet, dit han tagit honom med, och där han hyrt ett litet rum för dem båda. Den sjuke låg och följde med blicken solskenets lek på tapeten, medan han så i tankarna genomlevde de år, som han och gossen vuxit sig samman i kärlek. Då märkte han, huru dörren till kammaren sakta öppnades, och Janne trädde in. Med tysta steg smög han sig fram till faderns bädd och frågade ömt och stilla:
— Huru är det med dig far? Du är väl inte sämre?
Ett matt leende drog över den sjukes ansikte.
— Sätt dig gosse, viskade Fröjd. Jag har något att säga dig.
FADERN SMEKTE SAKTA HANS HUVUD.
Janne satte sig på sängkanten, och fadern började tala med honom om det svåra, oundvikliga, som nu upptog hans tankar.
En förfärande beklämning grep gossen, men han kunde inte, ville inte tro, att far skulle gå bort. Nej han kunde inte fatta detta. Tyst, utan ett ord, böjde han sig ned mot täcket och grät stilla. Så låg han länge och kände, huru fadern sakta smekte hans huvud. Så grep han den smekande, tärda handen och nästan skrek:
— Far, du får inte gå bort! Vart skulle jag taga vägen utan dig?
— Guds vilja kunna vi icke ändra gosse, viskade den sjuke. Gamla Anna-Greta har lovat att ta hand om dig, tills du blir så stor, att du kan ordna för dig själv, och fast hon är gammal och underlig, är hon dock bättre än de flesta. Bliv en ärlig och rättskaffens gosse, så går det dig väl i livet! När jag är borta, skall du skriva till dina systrar i Amerika och tala om huru det är, men, hör du Janne, om de då skriva och bedja dig komma över till dem, så res inte — hör du det — res inte!
En dag, flera månader efter sedan soldaten Fröjd gömdes i jorden, satt den lilla fader- och moderlösa Janne tyst och tankfull i mor Anna-Gretas lilla stuga. Han hade upphört att gråta nu, men han tyckte sorgen kändes dubbelt så tung, då den ej fick utlopp i tårar. Nog gjorde den gamla gumman, vad hon kunde för honom, och han såg, att hon ville honom väl, men hon var dyster och trumpen, och han var nästan skygg för henne. Så gott han kunde, sökte han hjälpa henne för att på så sätt göra litet rätt för sig, men han kände dock, att han var den bistra gumman mera till besvär än gagn, och detta plågade honom. Hon hade också på sista tiden sagt till honom, att han borde söka få tag i något arbete, och nu satt han och tänkte på, huru han skulle ställa det för sig. Då öppnades dörren, och den nya knekten, som tagit nummer och namn efter hans far, steg in i stugan. — Jag kommer från handelsboden och har ett brev till dig Janne, sade han och räckte gossen ett brev med utländskt frimärke. Det klack till i Janne. Det var systrarnas brev, som han så länge väntat på. Han bröt det med darrande händer och läste. Innehållet var främmande och kallt, knappt ett ord uttryckte sorg över faderns död, men så mycket mer stod där om, huru bra de hade det därute i Amerika, där möjligheterna voro så stora. Till sist följde ett erbjudande till honom, att, om han ville, skulle respengar sändas honom, så att även han kunde få komma ut till det fjärran lyckolandet. Han skulle få det så bra hos dem, och väl avlönat arbete skulle det också bli! Om och om igen läste Janne brevet. Var dock icke detta en utväg för honom? Skulle han icke, då hans egna systrar erbjödo honom hjälp, taga emot? Men fars sista vilja var, att han inte skulle resa. Kunde det vara rätt att bryta däremot? Han talade vid mor Anna-Greta om saken, men hon svarade kärvt, att i detta fall finge han själv bestämma. Han kände sig oviss och ängslig. Åh, vad det var svårt att vara så ensam i världen!
På kvällen gick Janne till sitt gamla hem. Han hade den sista tiden ofta varit där, dels emedan platsen var honom kär, och dels emedan han tyckte mycket om den unga, muntra soldaten, som nu bebodde den välkända stugan.
Janne berättade om det erbjudande han fått men även om sin fars sista vilja.
— Du skulle väl inte vara klok, sade den muntra knekten, om du inte toge emot ett sådant erbjudande. Vad har du att vänta härhemma? Släp och slit bara och dåligt betalt. Därute betalas arbete, även det lättaste, högt. Där kan du på några år bli en bärgad man. Vore jag som du, nog reste jag. De satte sig på den grönmålade bänken, som Jannes far en gång satt upp under det stora äppelträdet. Kvällen led, medan de sutto där och resonerade, skymningen smög fram över bygden, och allt blev så fagert och så stilla. Den unge soldaten talade och talade om Amerikas rikedomar och om den lycka, som där vinkade var och en, som ville bjuda till, men Janne blev allt mera tyst, till sist hörde han knappt, varom Fröjd talade, han satt bara och förundrades över, huru fagert allt var. Skogen stod så skyddande, hög och mörk bakom hans barndomshem. Himmeln välvde sig gul och lysande efter solnedgången, skymningen smög så mjuk och stilla över barndomshemmets tegar. O, så vackert allt var! Det blev så varmt inne i bröstet. Aldrig hade han sett hembygdens skönhet så rik som nu. Aldrig, aldrig, det kände han, skulle han i det fjärran landet finna en plats så vacker som denna. Nej, han kunde inte resa bort från allt detta.
Han vaknade upp ur sina tankar, då soldaten slog honom på axeln och frågade:
— Nå, visst reser du väl, Janne?
Gossen såg upp.
— Nej, sade han sakta och bestämt, jag reser inte. Far var emot det, och — och — så är det så vackert härhemma.
— Vackert, tja, visst är det vackert här, sade Fröjd, men inte lever man på det. Men du kanske är en sådan, som skulle längta, om du komme ditut och se, då ginge det galet, ty det har jag hört många berätta, att om en svensk kommer till Amerika och där gripes av hemsjukan, då går han helt och hållet under. Så, är du av den sorten, är det allt bäst, att du stannar.
— Ja, jag stannar, sade Janne, jag skulle aldrig kunna finna någon lycka därborta. Han sade farväl till soldaten och var snart åter tillbaka i mor Anna-Gretas stuga. Han var lugn nu, då han fattat sitt beslut. Bara han nu hade ett gott arbete, så skulle väl allt så småningom ljusna. Med dessa tankar somnade Janne den kvällen.
En dag frampå våren fick Janne tag i en tidning, där han bland andra annonser fann en om anställning av trumslagarpojkar vid samma regemente, där hans far tjänat. Kanske kunde det vara något för honom. Hela vintern hade han varit så gott som utan arbete, och gumman var trumpnare än vanligt. Toge han nu tjänst som trumslagare, så fick han åtminstone kläder och mat en del av året. På kvällen gick han till den unge soldaten och frågade honom till råds.
— Det är nog inte så dumt du, sa' Fröjd, du kan ju alltid försöka. Och så begav det sig, att Janne en solig och vacker majdag blev inskriven såsom trumslagare vid sin fars gamla regemente.
Lärotiden var lång och besvärlig, men Janne var en sådan där präktig pojke, som inte ger sig i första taget, och så hände det sig, att han på kortare tid än sina kamrater blev en riktigt duktig trumslagare.
Nu började ett friskt och muntert liv. Huru lustigt var det inte att på långa marscher gå före trupperna och slå den ena muntra takten efter den andra för de trötta soldaterna. Själv tröttnade han aldrig. Han var liten men spänstig och stark, och hans armar voro unga och mjuka. »Lilla Fröjden» blev snart allas favorit. Både officerare och manskap språkade så kamratligt med honom, och han tyckte om dem alla, mest dock om dem, som varit hans fars gamla kamrater, och som talade om gamle Fröjd och sade, att han varit en riktig hedersman. Bland Jannes närmaste kamrater fanns det dock några, som icke gillade honom, det var sådana pojkar, som aldrig i arbetet göra sitt bästa, och som, då de hava ledigt, samla sig kring kortleken. Dessa pojkar kunde inte tåla Jannes plikttrohet, ej heller att han på sin lediga tid tog sig till med något, som i deras ögon var mycket dumt
— han läste. Vid regementet fanns nämligen ett stort
bibliotek, där var och en fick låna böcker, och sedan Janne börjat begagna sig av denna förmånsrätt, fann han snart, att böcker äro ett gott och trevligt sällskap. Så fort han hade en ledig stund, läste han; på matrasterna, på kvällarna, under lediga stunder vid vakttjänstgöring, ja till och med då under marsch truppen fick endast några minuters vila. En dag, då Janne var på vakt, låg han på magen i gräset och läste Sveriges historia. Tiden var inne att slå virveln, men Janne var så intresserad av vad han läste, att han den gången alldeles glömde bort sig. Då fick han höra daglöjtnantens barska röst:
— Nå Fröjd, hur låter trumman? Blossande röd slängde gossen boken, grep trumman och lät virveln gå. Han vågade inte se på löjtnanten. Tänk, om han nu skulle bli straffad för första gången för sin försumlighet. Men då virveln var slut, gick löjtnanten fram och klappade Janne på axeln — Var nu inte rädd, lilla Fröjd, sade han. Du sköter trumman som en hel karl, så liten du är. Hör du, du tycker visst om att läsa. Vad är det för en bok du har? Låt se!
I stram giv-akt överlämnade Janne boken, och nu vågade han se upp i löjtnantens ansikte. Det var ett ungt och vänligt ansikte med glittrande blå ögon.
GOSSEN SLÄNGDE BOKEN OCH LÄT VIRVELN.
— Minns du något av vad du läser då? frågade löjtnanten.
— Ja, löjtnant, svarade Janne.
— Låt höra då! Och så började löjtnanten förhöra Janne, och vad han än frågade, så visste gossen att ge besked.
— Hör du, du är ju en styv gosse, du. Har du kanske läst andra böcker lika grundligt? Kom och sätt dig här, får jag höra, sade löjtnanten och förde Janne med sig bort till en bänk, där de båda satte sig, och så fick gossen redogöra för litet av varje, och det gjorde han så väl, att löjtnanten snart kom under fund med, att »Lilla Fröjden» var en ovanligt begåvad gosse, som bättre passade för boken än för trumman, och när han sedan fick veta, huru ensam Janne stod i världen, glänste något klart och fuktigt i officerens blå ögon. Han satt tyst en stund och såg på gossen, och så frågade han plötsligt:
— Vill du studera Fröjd, så skall jag ordna det för dig? Men då måste du flytta in till staden och gå där i skola, förstår du, men det går nog bra, ty om du vill, så får du ett hem hos mig.
Det glittrade i Jannes ögon, hela hans ansikte sken av fröjd. — Åh, om jag finge det, så roligt det skulle vara! jublade han. Han glömde alldeles bort, att det var hans förman, som satt där bredvid honom, han kände blott, att det var en god människa, som ville honom väl. Därför glömde han också att göra stram militärisk ställning, när löjtnanten reste sig för att gå, och det behövdes inte heller, ty som en äldre kamrat och vän räckte den unge officeren trumslagargossen handen och sade:
— Då är det avgjort då, när mötet är slut, resa vi hem, Janne.
Då militärövningarna för året voro slut, sade Janne farväl till trumman, icke utan saknad, ty den hade blivit honom kär, och så följde han löjtnant Sprengel in i staden och sattes där i skola. Sprengel var en rik man och därtill god. Han kände en innerlig glädje över att kunna hjälpa den lille fattige och föräldralöse trumslagargossen och ville, att han skulle känna sig riktigt hemmastadd hos honom, men detta hade Janne svårt för i början, respekten för löjtnanten satt i, och så var det så fint och förnämt överallt. Mest förtrolig blev han med fru Sprengel, en vacker och moderligt god kvinna och med lilla Elsa, som var 9 år och spenslig och blek men yr som en pojke. Hon ville från allra första dagen ha Janne till lekkamrat och lät honom ej vara i fred, förrän han följt med och sett på alla rum och på alla hennes leksaker. »Lilla Trummis», som hon kallade honom, blev snart hennes allra bästa vän, och då han var i skolan, gick hon bara och längtade efter honom. Den glada lilla flickan jagade till slut bort Jannes blyghet, så att han började känna sig som barn i huset i det förnäma hemmet. Flitig som han var och därtill begåvad gick det bra för honom i skolan, och vid varje termins slut kom han hem med de bästa betyg. Så gingo åren, och han blev student, och så ställdes färden till Uppsala, till »Den eviga ungdomens stad». Och nu lämna vi honom där i den av ungdom och sång uppfyllda staden, där han sitter i sin lilla studerkammare och läser och gnor, och förflytta oss flera tiotal år framåt i tiden, ända fram till våra dagar, och vi gå tillbaka till den plats, där vår berättelse börjar, till det lilla soldattorpet i skogsbrynet.
De gamla indelta soldaterna finnas icke mer, och deras torp hava sålts till förste bäste köpare. Den som köpt Fröjdtorpet är en gammal bekant, det är Janne Fröjd, nu en berömd och lärd doktor, som, eljest bosatt i huvudstaden, tillbringar sina somrar här i sitt gamla barndomshem. Nära intill har han låtit bygga en vacker vit villa, där hans svärföräldrar, översten och överstinnan Sprengel, bo. Det är kanske litet svårt till en början att i den högreste grånade officeren igenkänna den unge löjtnanten ifrån förr, men Janne som ännu är i sin bästa mannaålder känna vi genast igen, och hans fru är lika glad och munter, som då hon som liten flicka lekte med Janne och kallade honom »lilla Trummis».
— PAPPA, SLÅ EN VIRVEL FÖR OSS, BER JANNE.
Allt är sig likt vid det gamla Fröjdtorpet. Träd och buskar växa som förr, till och med den grönmålade bänken under äppelträdet står kvar. Där sitta i de tysta och vackra sommarkvällarna de gamla makarna Sprengel och doktorn och doktorinnan Fröjd, och äro doktorns småttingar med, så sitta de nedanför i gräset, ty de få icke rum på bänken. Då kan det hända, att yngsta pysen Janne, som absolut vill bli militär som morfar, tigger och ber:
— Pappa, slå en virvel för oss, och då ler doktor Fröjd så ljust och gott och går in i kammaren efter sin gamla trumma, och så låter han takter och virvlar ljuda, så att det ekar långt bort i skogen, och medan han så rör pinnarna, står han och ser ut över sin väna hembygd och tänker på, huru lyckligt det var, att han den där kvällen, då amerikabrevet kommit, lät sig fångas och hållas fast av sin hembygds skönhet och sin faders sista vilja.
Illustratör: Carl Riddersporre.
