1.
Det heliga svärdet Gråne låg ännu på Holmgers grav i Sko, och ljus och skymning brottades över landet.
Det var dymmelonsdag och kyrkklockorna hängde stumma med bunden kläpp. Människorna hade ännu icke tvättat askan ur håret efter botgöringen på askonsdagen, och de längtade till påskmorgonens sköna fest, då de under sång åter skulle få beströ kyrkgolvet med hackat enris. Barnen, som visste, att de skulle risas i sängen, när de vaknade på långfredagen, gingo modstulna omkring. De mindes sedan gammalt, att det ingalunda var någon lek utan brukade sluta med ett sådant skriande, att det hördes från gård till gård. Ett mörkt och tungt väder med isande blåst hade också rått under hela fastlagen, och sinnena blevo hårda.
På skogsvägen öster om Bjälbo kom en flock bergsfolk från Stålberget i det avlägsna Järnbärarland. Skaran hade blivit plundrad under vägen, och av hela foran återstod bara en ensam släde, förspänd med en oxe och en halt häst. Släden hade skapnad av en båt för att kunna flyta, om isen brast på något av de talrika vattendragen.
Själva de egentliga bergsmännen skilde sig från de övriga genom sina snygga pälsar och den lilla hammare, som blänkte i deras bälte. Den var både deras ämbetsmärke, deras verktyg och deras vapen. Då något prassel i skogen oroade dem, hade de samma sätt att lägga fingrarna på hammarskaftet som en krigare på svärdsfästet. Men bakom dem följde i stor oordning en hop jägare och förrymda missdådare. De hade tagit lega under vintern som hjälpdrängar, krossare och röstare, men levde om somrarna helst fria på vildskytte och bär. Fast landet hette kristnat och fast två hundra julnätter redan tindrat upp över Blot-Svens hög, kände dessa skogsgångare de svårtillgängliga ställen, där djur och till och med människor ännu offrades åt heliga träd och stenar.
Bredvid dem på vägkanten tassade med sina hundar en rad av finnar, som voro märkta i pannan med brandjärn till tecken att de blivit döpta med våld och hemförda under sista korståget. De gåvo noga akt på träden och viskade med varandra, ty de kunde se på tallarnas färg, om det gick en malmåder under jorden. Ja, de behövde bara lyssna mot gråberget för att höra, var ett ondskefullt gnisslande sade dem, att man skulle bryta. De voro också de skickligaste att med eld spränga upp vägen till det järn, som sedan lastades på fordon och sändes ut kring landet för att smidas till vassa blad och pikar eller till fjättrar.
I släden sutto två män. Fast den ena var den uslast klädda i hela skaran, ådrog han sig mer nyfikenhet, var färden gick fram, än alla de andra tillsammans. Det var den främmande riddaren herr Svantepolk Knutsson, som genom gifte kommit i släkt med Folkungarna. Nu var han på återväg från ollonskogarna vid Vreta, där han som botgörare en tid hade vaktat nunnornas svin. Han satt med fromt nedslagna ögon, ty han var lika ödmjuk som myndig, men ibland for han opp och stack med staven efter de långsammaste för att skynda på dem. De smala, alldeles nakna benen skallrade och nego av köld, och de bara fötterna voro ömkligt frostbitna. Han var både fet och mager med smala hängande kinder, påsar under ögonen, tunt vitt hår och stor, nedåtböjd fågelnäsa. Den korta illaluktande fårskinnströjan hade ullen utåt och var fullsmutsad, men på tummen sken det breda fingerguldet med sina dyrbara stenar. Hatten var översållad med pilgrimsmärken från olika vallfartsorter. Framtill över pannan satt ett litet gult ting, som mest liknade en hoptorkad skogssvamp och som gjort honom vida berömd. Det var ett stycke av ett linntyg och hade tillhört en utländsk fru, som han hade älskat under hela sitt långa liv utan att någonsin ha sett henne.
Det låg litet järn kvar på botten i släden, men icke mer än att där fanns gott sittrum i halmen också för den andra mannen. Han hette Hulv Skumble och var bergmästare. Som han satt där med skägget nedklämt i pälsen och vaggade vid stötarna, liknade han mer ett grått stenblock än en människa.
Han såg så klart för sig den kväll, då han stod med de andra vid gruvöppningen, färdig att kasta tärningarna på den rostiga marken för att lotta om vilket arbetslag, som skulle gå ned. Vindspelet knarrade över tunnan, och björnen, som drev det, sprang inne i hjulet med tungan utanför käftarna som en varm gårdvar. Det hamrade och knackade vid alla malmhögar, och elden i hyttorna lyste på röken. Då, just då, kom budet från Ingrid Ulva på Bjälbo att hon genast ville utfå sin andel av järnet. Och med järnet skulle det följa dugligt folk, som hon kunde ha nytta av i sin egen bygd.
—Jag har vakat över det järnet, utbrast han med ens högt och bittert, viss att de andra gingo och tänkte på detsamma som han. Jag gav noga akt på att röken aldrig blev vitaktig och tjock utan gick lätt, som den skall, när ugnen är väl satt. Jag förstod nog, att annars skulle jag få det järnet om mina egna handlovar. Det var fullgott järn utan korn eller blåsor, och jag högg och vägde det i ärliga osmundar... och så blev det taget ifrån oss på vägen av rövare!
Han ryckte hammaren ur bältet och höll den framför sig med skaftet uppåt och betraktade den vördnadsfullt.
—Med denna kan jag försörja mig, försvara mig och på trettio stegs avstånd dräpa ett villebråd eller en fiende. Så litet behöver man i handen för att hjälpa sig. Vad skola då Folkungarna med allt det järn, som de tvinga oss att forsla? Våra fäder levde fria på sina gårdar, och ändå gjorde de rätt för sig och behövde inga kedjor.
Han satt tyst en stund, och släden krängde i de djupa spåren. Sedan fortsatte han igen att tala.
—Bergsmän och drängar, jag skall berätta något för er. Ha ni hört det förr? Det var en gång tre fränder, som redo ut att vinna lycka, och den som red i mitten hette Folke. Allt vad de togo på, det blev genast deras, och de unnade sig knappt en stunds ölro, bara för att få ännu dubbelt upp. De kramade och synade jordkokorna och köpte och pantade och höllo bondeträta på alla ting, och den bondeträtan går aldrig ur dem. Nu växer det Folkungar som ogräs och tistel. Dunkar nu ett hjul i forsen eller lyser en ljustereld över älvvattnet—vem skall ha mjölet, vem skall ha laxen? Det skall Folkungarna, när de hålla samdricka med utländska sändemän. Och hur ser det nu ut uppe vid Stålberget? När vi bergsmän få vara ända till fjorton om ett par bälgar, då har Ingrid Ulva två par för sig ensam.
Han stack hammaren tillbaka i bältet och spottade i den söndertrampade snön.
—Ja, annorlunda var det förr. Min farfar var ännu med på den tid, då järnet togs ur myren. Jag hörde honom ofta tala därom. En afton, när han stod i sin riskoja och hamrade, fick han besök av helge Erik, den stora sveakonungen. Det var vid den årstid, då kornet går i blom och enbusken dammar och som ännu kallas eriksmässa. Det förundrade honom heller inte att möta hans ljusa ögon, när han såg upp från städet, ty den fromme herren red ju ofta kring på lagfärd och satte sig då gärna hos de fattigaste för att hjälpa dem till deras rätt. Lugnt frågade han därför konungen, varmed han fick betjäna honom. Helge Erik visade honom då, att spetsen fallit från spjutet, och bad honom att raskt förfärdiga en ny, medan han satte sig på kanten av vattenkaret och väntade. Den skulle vara hårdare och uddvassare än någon annan, ty med den ämnade han strida under korsfanan. Glad i hjärtat skyndade sig den ärlige smeden att villfara hans begäran. För att härda den nya spjutspetsen, doppade han den slutligen fyra gånger i vattenkaret, och mellan var doppning hettade han upp den igen över kolelden, så att järnet fyra gånger bytte färg. Först blev det guldgult, därefter brunt, sedan dunkelrött och allra sist blått. Helge Erik, som noga gav akt på arbetet, för att det skulle bli efter hans önskan, sade då:—Tre olikfärgade åldrar har också vårt folk att genomleva, innan det kan stå härdat till blått stål... Allt detta berättade min farfar under tårar, ty ingen konung älskade han så mycket som helge Erik. Och nu frågar jag er: vilken ålder är nu kommen, efter vi alla ha fått det så tungt?
Bergmästaren hann knappt utsäga det sista ordet, innan han häpet lyfte huvudet, ty en människoröst ljöd över honom ur kronan på en av de högsta ekarna. Det var en väldig stämma, enslig och högtidlig som en predikares, och orden flögo långsamt och sjungande bort över trädtopparna.
—Därpå skall jag svara dig, far, ropade stämman. Den gyllne åldern var den tid, då hövdingarna var sommar seglade ut efter byte, medan de fria gårdsbönderna bärgade sina skördar. Den bruna åldern var helge Eriks egen tid, då marken ännu var brun av nyplöjning och av allt det blod, som flöt i striden mot götakonungarna och deras folkungajarlar. De ha föst er från era tingshögar, ni svear, och gjort ert Uppsala till ett föraktat ställe, och aldrig förr såg jag en sådan prakt som deras. Nu är det sneda rakt, och skratt är gråt. Men ännu kan det nog gå er väl, bara ni äro sluga, ty nu är den dunkelröda åldern kommen, och nu lyser det på oss från elden i helvetet.
Bergmästaren höll in sitt trötta förspann. Han kände igen både rösten och den jättelika skepnad, som stod uppe i det avlövade trädet med en fångstsnara i handen och tycktes alldeles för ovig och stor för en så vågsam klättring. Det var Gistre Härjanson, en ökänd lekare och yrkesridare, som annars färdades med nyheter från by till gård, från gravöl till bröllop, husbonde över ingen och gäst hos alla. Genom honom blev det bekant, vad som hände i världen. Men han förstod aldrig att skämta och gyckla som andra av hans kall. Det stora skägglösa ansiktet var dystert gulblekt, och det svarta håret, som räckte ända till höfterna, var delat i en mängd tjocka flätor, nederst omknutna med vita band. I ett snöre tvärs över bröstet bar han en rad små tygdockor, som han vid fester trädde upp på fingrarna och lekte med. Som han stod där uppe i sin kolsvarta skjorta med den breda armen knuten om en ekgren, såg han ut som den obönhörligt hårda jordanden med människodockorna på sitt bröst.
—Du är ute för att fånga påskskatan kan jag se, svarade bergmästaren kort och utan att hälsa. Samtidigt började han uppmärksamt att lyss åt sidorna.—Nåväl, lekare, vad nytt?
—Nyheterna lär du snart få erfara, när du kommer fram till Ingrid Ulva med det myckna järn, som hon så otåligt väntar på. I dag är hon lagom god förut. Dödssjuk som hon är, har hon blivit uppburen i sin kammare i kyrktornet för att vara i skydd under upprorstiden. Själv kom jarlen nyss hit med sina båda äldsta söner för att gömma dem för fränderna. Vad skulle också hans son med kungakronan? Folke Filbyters blod förhäver sig.
Herr Svantepolk hade hittills suttit tyst. Ensam som han var bland de vilda männen, ansåg han klokast för sin riddarheder att låtsas döv, när de hånade hans fränder. Men nu började han lyssna åt sidorna liksom bergmästaren.
—Jag bedrar mig inte, föll han in. Medan ni ordade, satt jag och hörde på något helt annat. Det är folk ute på skallgång i skogen och ropar efter någon. Det måste vara bjälbofolket. Men vem ropas det på? Nej, nej, nu höra vi miste. Det kan omöjligt vara så.
—Bjälbokarlarna tyckas vara ute och leta efter Valdemar, jarlens son, svarade Gistre Härjanson och böjde sig fram mellan grenarna. Jag kunde giva dem besked. Jag kunde hjälpa dem, till och med, om han vore tagen av dvärgarna. Här—han stack handen i ficksäcken—här har jag segerstenen, som jag hittat i magen på en svart hackspett. Och här har jag den sällsynta vita fjäder, som vuxit på en svart korp och som kan rista upp den tjockaste stenhäll...
Herr Svantepolk stod nigande i släden, och frossan skakade sönder hans ord.
—Vi ha ingen tid för den stortalaren. Han är nöjd, bara han hör sin egen stämma. Men där ser jag huvorna på de första drevkarlarna. Hitåt, bjälbomän! Vad är det ni säga? Vem, vem? Det kan inte vara sant. Svears och götars unga konung borttagen av dvärgarna! Nu, bergsmän, förstå ni bättre att råda än jag.
Han lyfte armarna och stämde i med bjälbofolket, som började leta sig fram mellan buskarna, och alla ropade på en gång:
—Valdemar, Valdemar!
Släden befann sig nu på det rum, där Folketuna fordom stått med sina längor. Stensättningar och halvtärda ekstockar syntes ännu mellan tuvorna. Lunden hölls i fruktan och besöktes sällan utom vid de årstider, då någon klättrare sökte efter den undergörande misteln eller gillrade för hemlighetsfulla fåglar. Männen flockade sig om bergmästaren med en sidoblick mot en stor sten, på vilken istapparna hängde som välvningen över en port.
—Jag vet bara ett att råda, svarade slutligen bergmästaren, efter att ett ögonblick ha besinnat sig. Det är att skynda till Bjälbo och ringa i klockan, innan solen går ned. Ha dvärgarna tagit gossen, måste de då släppa honom, men har han, det Gud bjude, bara gått vilse i skogen, får han en vägledning, när han hör ringningen.
Han manade på det klena förspannet. Herr Svantepolk flög ned på sittbrädet, så att han slog ihop tänderna, men han låtsade icke därom utan började med en förnäm handrörelse att draga upp halmen omkring de blåfruset tillskrynklade benen.
De andra blevo snart efter. När backen krökte ut ur skogen med fri blick över de vintervita slätterna, stod Ingrid Ulvas stengrå kyrktorn redan mitt framför vägen på den närmsta kullen. Bergmästaren tänkte på hennes makt och hur det var genom giftermålet med henne, som Folkungarna återfått Bjälbo från Ulvungarnas ätt. Men Folkungarna voro ju av dvärgabörd, och de hade lärt henne ondska och sejd. Han visste, att hon ofta brukade stå i torngluggen och stirra, och han mindes ordstävet: När Ulva skakar sitt bolster för himmelens väder, då blir det strax en ryttare av var eviga fjäder.
Han såg på den halta hästen och på oxen, som bara hade ett horn.—Sju vällastade slädar och femton hästar hade jag, när vi foro från Stålberget! mumlade han. Allt skulle jag svara för vid livsstraff. Och nu ligger det bara några fattiga osmundar kvar på botten under halmen.—Han glömde nästan alldeles Valdemar och körde åter långsammare, och ändå tycktes det honom, att den sista vägbiten krympte alldeles för hastigt.
Han kunde nu se ansiktena i torngluggarna och vakterna på den låga kullen. Den var rymligt omhägnad med ett grånande värn av spetsiga pålar och vidjor, mellan vilka nyponbuskarna flätade sina avlövade taggrankor. Innanför stod en ring av små och stora hoppackade timmerhus, som också hade blivit grå av sol och regn, med snö på torvtaken. Allra högst reste storstugan sin gavel med grönfärgade ormhuvud på vindskedarna. Utefter kyrkväggen fladdrade och smällde några vadmalstält, och framför dem brann det och sprakade under kittlarna. Från ingen av träbyggnaderna steg det i afton någon rök, men väl från ena hörnet av torntaket.
Släden stannade framför kyrkan, och nu befann sig den i sin hembygd hedrade Hulv Skumble på det rika och fruktade Bjälbo.