15.
Hopkrupen och höljd av ohyra satt han i askan, och det grågula håret på vargpälsen, som han hade svept om sig, lossnade fläckvis och föll av. Hans skor voro sönderbrustna, så att bara fötterna stucko ut, men trälarna tänkte icke på att förfärdiga några nya åt honom, efter han aldrig lämnade härden. De sågo honom sitta på samma vis, antingen det var morgon och de kommo med dagvarden eller afton och de bäddade åt sig i halmen. När han flyttade sig, stödde han sig på en käpp, som han själv hade täljt. Han följde noga årstiderna och vädret genom att se på luften över vindögat, och när det blev vinter, blandade sig snöflingorna med röken och smälte till sotigt vatten nere i askan. Det fanns också en sak, som trälarna alltid frågade honom om, och det var tiden. Oupphörligt kommo de till dörren och frågade, ty han hade vant sig att tyda ljusets gång på väggstockarna lika säkert som på en solvisare. Till och med under natten kunde han svara dem. De visste icke, om det berodde därpå, att han lärt sig att iakttaga stjärnornas och månens ställning, eller om han kände timmarna inom sig. Däremot visste han ingenting om dagarnas namn, endast att mer än en mansålder nu måste ha förflutit sedan den dag, då han första gången begynte sitt fredlösa sökande. Ingen mindes heller, hur gammal han var. Själv trodde han, att han var några och nittio år, men trälarna älskade tro, att han var nära hundra.
Kvinnorna gingo ibland fram och svepte bättre om honom, så att han icke skulle frysa, men han mumlade misslynt, att de icke skulle röra honom. Det var alltid han, som vakade över askan under nätterna och rörde i den med sin käpp, så att den icke skulle slockna ut till nästa dag. Om kvällarna, när trälarna sutto och slöjdade vid elden eller framför den öppna dörren, talade de högt med varann utan att tänka på, om han hörde dem eller ej. En afton berättade de, att en oöverskådlig skara av ryttare hade kommit till trakten med märkesmän och pipare och blevo mottagna i gårdarna med gästabud och högtidligheter. De hade hört, att det var konungens jarl, som kom med sina närmaste fränder. Nu gästade de som bäst Ulvungarnas gård för att hämta med sig Ulva, som stod klädd i brudelin.
Nästa morgonen, när hanen begynte flytta sig på bjälken, sade Folke Filbyter:
—Jag hör, att det kommit kungsfolk till trakten, men ser jag er ut att kunna mottaga så högt uppsatta män med passande ståt? Därtill är jag för överårig och trött. Det är bättre att jag besparar mig en sådan oro. Som gammal bonde vet jag, att den dag, då säden mejas, inte är mindre att fägna sig åt än såningsdagen. Fordom var jag vidskeplig, men hur skulle jag kunna frukta att dö? Har jag inte redan dött oräkneliga gånger under mitt långa liv? Har jag inte dött var kväll, när jag somnat och förlorat mig i dunkla förnimmelser och syner? Jag har ingenting kvar av vad jag hade som ung, varken min hud eller mitt gula hår eller mitt sinne. Det, som var min glädje då, är det inte nu. Jag var då en människa, som länge sedan är borta och som skulle sätta sig bredvid mig som en fientlig främling, om hon kom tillbaka. Jag kan inte hysa större fruktan för att vända mig om och gå bort från den människa, som jag är just nu. Därför finner jag med glädje, att det ögonblick nu är inne, då jag bör rista mig i bröstet, som jag vet att männen i min släkt gjort före mig. Hämta hit allt det, som jag behöver, och när blodet är förrunnet och jag har blivit stilla, skola ni sätta mig i högen.
De blevo icke förundrade, ty de hade redan många gånger sport varann, varför han framhärdade att leva. Utan att särskilt brådska, men utan att heller tveka, togo de därför en tennskål och fyllde den med vatten. Den ställde de framför honom på en bänk, som de makade in mellan hans knän, så att den blev stående under bröstet. Bredvid skålen lade de ett handkläde och den stenkniv, som i hans yngre dagar blivit nyttjad vid offring.
Några av kvinnorna gingo bort för att hämta in ängsblommor och friskt hö. De andra hjälpte honom att vika isär skjortan från bröstet, men under det att de redan höllo på med detta ropade en av trälarna:
—Du hinner inte att nu rista dig, husbonde, utan du får skjuta upp ännu en stund. Vi kunna ju ändå inte taga mot sådana döpta herrar med blot. Hornblåsarna höras redan bakom ekarna. Skynda er, kvinnor, att knyta ihop skjortan och täcka över skålen!
Kvinnorna kastade då stenkniven i vattnet och höljde över skålen och flyttade den litet åt sidan. Det var också snar tid, ty kungsmännen redo på i full fart, och vad det led fyllde de hela ängen utanför grinden. Hornblåsarna spelade, och det var så mycket tofsar och kulor på alla betsel, att det såg ut som om en svärm av granna flygfän surrat kring vart hästhuvud.
På en mjölkvit gångare med rött betsel och rödmålade hovar satt Ulva i brudelin, och ett stycke bakom henne bars ett högt träkors med Kristi beläte. Vid stången hängde ett avhugget huvud, och fast det var gult och gapande, kunde vem som helst känna igen, att det var Älg Klubbehövdings. Förskrämda sprungo trälarna om varann och ville bomma dörren, men en av ryttarna var dem i hälarna och tryckte upp den. Nära att falla på sina silversporrar stormade han ända fram till härden, och lockarna dansade om hans glättiga ansikte.
—Ni trälar där, vi äro vänner och inga fiender! ropade han ystert och skrattade. Jag är Hallsten Folkesson! Finns det ingen bland er, som längre känner igen mig? Och här kommer Ingemund, den starke kämpen i Kristo, och här Folke, konungens jarl. Åt sidan för honom, så att ni inte snudda vid hans kläder. Ställ er utefter väggarna med armarna i kors över bröstet! Så stå trälar inför tignarmän. Men hur ha ni vårdat och omhuldat vår far, ni, som han klädde och födde? Här sitter han halvt barfota och i lumpor. Aldrig visste vi, att han hade det så svårt. Kan du förlåta oss, far, att vi dröjt så länge?
Hallstens blå ögon fylldes av tårar, och han letade fram faderns hoptorkade händer under den skabbiga pälsen. Han gjorde våld på sig, och fast det bar honom emot, kysste han dem flera gånger. När jarlen och Ingemund sågo det, böjde de sig också och gjorde som han.
—Vi förstodo inte, att han önskade det annorlunda, svarade trälarna skamsna. Och nyckeln till kistorna har han aldrig släppt ifrån sig, utan den bär han inpå kroppen.
—Då skola ni nu få lära annat, sade jarlen. Nu är Blot-Svens följe innebränt och han själv nedhuggen. Med trehundra ryttare kommer jag från konung Inges hov i Västergötland för att utrota de sista återstoderna av hedendomen i denna trakt. Och hårt ämnar jag slå till. Men jag har också ett annat ärende, som inte mindre ligger mig på hjärtat. Inge har skickat mig med en hedersgåva till er husbonde, som jag hädanefter inför alla högt tänker erkänna som min far. Inge vill för min skull skona honom, fast han håller vid den gamla seden, och gåvan talar bäst för sig. Här kunna ni själva se den. Det är ett tjurhorn, som jag hade hos mig som barn. Det stannade sedan hos bröderna i Skara. De hade hört många hedniska sägner om det, och på undersidan står namnet Månegarm i runor.
—På det hornet känna vi igen dig, sade trälarna och tryckte sig ängsliga och häpna utefter väggarna.
—Nu ställer jag hornet här bredvid dig på bänken, far. Förr hade det simpla fötter av järn, men nu äro de av rött guld. Det är en liknelse om, hur förvandlad jag själv kom tillbaka. Vid var gård ha vi också stannat och berättat, att vi voro på väg hit för att hylla vår far, den rike och mäktige odalbonden på Folketuna, kanske mest berömd för sina vilda dåd i ungdomen, men också omtalad för sin trofasta längtan efter oss barn.
Ingemund började nu också tala. Han slog den gamle krigaraktigt över skuldran, så att hans eget svärd skakade och glimtade vid bältet. Det var ju icke heller längre av trä utan av stål och silver med Inges hökar på skidan.
—Lyft upp huvudet, far, och sluta att sucka. De mörka åren äro nu förlidna. Där ute väntar på gångaren Hallstens brud, din värste oväns dotter. Hon är nu en vuxen och frid kvinna, fast hon ännu ibland får heta liten, därför att hennes syster var så mycket äldre än hon. Du får inte undra på, att hon inte själv vill stiga in under ett tak, där hennes syster fått lida så mycket. Men hon hälsar dig storsint, att hon vill glömma. Och hon, som känner bygden, har hjälpt oss till rätta med mycket, far. Hennes egen goda härkomst känner du, men hon har tillstått, att också Jorgrimme och hans dotter enligt sägnen stammade från väldiga finnkonungar i forntiden. Det är något att tänka på, nu då Inge vill skaffa jarlen ett lysande gifte. Dina avkomlingar äro av hög och ädel börd, Folke Filbyter.
Jarlen nickade bifallande, men han hade blivit tankfull. Den svarta kåpan stack av mot de andras silverglitter och hängde lös om de seniga lemmarna med sitt tjocka och grova tyg utan prydnader, endast till för att värma. Han stödde tummarna i det tarvliga läderbältet, och den hårda strängheten försvann stundvis från ansiktet, men aldrig allvaret.
—Var det här vid väggen han hungrade ihjäl, min första välgörare—för människornas storhets skull! Här kan jag ännu läsa hans anteckningar, om hur han prisar orättvisan och sitt eget öde.
—Han var den sista tiden från sina sinnen, viskade trälarna.
—Nej, han var bättre vid sina sinnen än någon av oss.
—Kanske skulle vi om orättvisan kunna skriva ännu en rad på Folketunas vägg, sade Hallsten, men jarlen hörde honom icke.
—Är det då här jag blev född, sade han, här i denna sotiga och ödsliga sal? Var det där i vrån min mor låg på halmen och dog? Jag tillstår, att allt här inte är som jag väntat. Ibland drömde jag nog om ett soligare och stoltare fädernehem. Jag kunde tänka mig så mycket fagert den tid, då jag ingenting visste. Hur kan inte den drömma, som ingen törs svara, att han bedrar sig. Hur kan han inte just i det ogenomträngliga se allt, vad han önskar: sköldbehängda högsätesstolpar och ädla och lyckliga kvinnor kring en vagga. Ofta föreställde jag mig, att min mor var en stupad hövdings unga husfreyja, som på sin flykt hade gömt mig under en buske i skogen. Jag trodde mig se, hur den barmhärtige predikaren där hittade mig och döpte mig över källan till ett liv i möda. Ett hittebarn, ropade det i mitt bröst, ett barn utan föräldrar, det har endast dig till far, du allsvåldige ovan tiden. Och du skall lära mig att föra ditt baner. Nu har du ödmjukat mig men inte böjt mig, ty framför mig ligger en ljus väg. Och alltjämt går den uppåt.
Han såg sig omkring på de kala väggarna, där dammet gjort spindelvävarna så täta, att de liknade hängande flädermöss, och på golvet, där hönsflocken utan uppehåll sprang runt mellan trälarnas fötter. Men han gjorde sig blind, så att han snart knappt icke såg någonting annat än sin egen lysande framtidsväg, och hans ord blevo allt fler och allt stoltare.
Hallsten var den ende, som hela tiden dröjde bredvid den gamle, och han satte sig hos honom på härdkanten.
—Du skall se på våra vapenskjortor, far, sade han. Det kristna korset är insytt på bröstet. Därifrån strömmar kraft. Lång stund ha vi heller inte tid att stanna hos dig. Blot-Sven har en son, och hedning är han liksom fadern. Han har gömt sig undan här i skogarna, och med honom skola vi hålla slag. Bytet blir vårt, och vi ha löfte om alla hans gårdar. Annars hade vi inte fått tänka på att besöka dig redan i år. Just det, att alla tro, att vi bara kommit för din skull och för mitt bröllop, insöver hedningarna i säkerhet. Du kan inte ana, hur hjärtat slår lätt, när man i allt har medgången på sin sida. Susar en förflugen pil i luften, aldrig träffar den oss utan alltid ovännen. Störtar ett murket träd, så faller det inte över oss utan över våra förföljare. Men varför fortsätta att tala om fiender när alla springa oss till mötes och taga oss i famnen och lova att stå på vår sida! Lyckan är med oss, och henne kan ingen motstå. Du skall glädja dig med oss, far, och sitta här hemma i askan och tänka på din unga ätt. Far, du måste bli den första, som nedkallar välgång över Folkungarna!
—Ja, ve den kvinna eller man, som vill hejda oss! sade jarlen. Far, kläd dig i scharlakan och skaffa dig gigare och trummare i gården, ty en dag kan du få hålla bord för konung Inge.
Hallsten kammade med fingrarna håret ur pannan på den gamle och böjde sig fram och såg honom in i ögonen.
—Den dagen kan komma snart nog, om vi lyckas. Och visst lyckas vi. Ännu har ingen av oss förlorat en strid. Vi skola skicka dig bänkdynor och päll till en himmel, om du lämnar oss något att köpa för. Det har tärt på oss att sätta ryttarna i stånd, och för tillfället ha vi just ingenting kvar. Men nu skall du få ett förtroligt råd om, hur du skall vinna Inges gunst. Börja i tid att skrapa sotet ur taket och att samla nötter, ty Inge tycker om friska nötter. Du kan ju själv gå till nötbuskarna och böja ned grenarna med din käpp och plocka, så får du tiden att gå. Och för var nöt, som du släpper i påsen, skall du tänka på att tusen gånger mer är vart ögonblick värt för dina söner. Vi äro män, som ha bråttom. Vid dina år har en hel lång vinter inte mer att giva än en dag, men du skall glädja dig med oss, far. Bjälkarna ligga lågt i din sal, och jag känner hur jag skrapar sönder hökvingarna, men härnäst får du skänka mig ett par nya. Vi hinna inte nu att kläda av oss vår härbonad. Jag hör att ryttarna börja spela med hornen igen. Det är ett avtalat tecken för att påminna oss att inte stanna för länge.
Folke Filbyter, som tyst hade suttit och hört på sönernas brusande ordflöde, trevade på sitt bröst under vargskinnen.
—Kom hit, Folke, sade han. Du får hjälpa mig. Jag har blivit så lamhänt. Här på bröstet har jag nyckeln. Har du nu hittat den? Du skall gå till den mellersta kistan och plocka fram fat och bägare, så att det blir dukat för så höga gäster efter deras stånd. Finns det något mungott i huset, trälar? Vad är det ni säga? Påstå ni, att det inte här har funnits något mungott att dricka på tio år? Då måste det väl vara så. Sätt då åtminstone fram mjölk och bröd och det, som finns.
Jarlen tog nyckeln och gick bort och öppnade kistan. Det knäppte och gnisslade i låsen, och det dundrade när järnbommarna föllo i marken. Folke Filbyter makade sig på härdkanten åt den sidan, där kistan stod, och hans ögon släppte ej sönerna. Ingemund och Hallsten hjälpte jarlen att hålla i locket. Då det slutligen blev upplyft, häpnade de alla tre.
—Så många hopade skatter väntade jag mig ändå inte, sade jarlen och sänkte rösten till en viskning, men Folke Filbyter skulle i den stunden kunnat höra ett sandkorn falla. Nu syns det, att vi nog kunde få råd att giva Ulvssönerna den botpenning för gamla oförrätter, som de begärde nyss vid bröllopet. Men de äro ju min mors bröder och ha låtit döpa sig och komma att bli oss goda bundsförvanter, om vi äro måna om deras vänskap. Låt oss därför hellre giva dem hela Folketuna, så blir det deras utgård och råkar snart med alla sina mörka händelser i glömska. Visserligen är lagen emot all avyttring av ärvd fädernejord, men jag får tala med Inge. Det blir bäst för oss, och de må gärna giva gården ett nytt namn.
Ingemund lade sig ned på knä för att bättre kunna genomforska innehållet i kistan. Den var fylld med pärlor av bärnsten, karneol, bergkristall, jaspis, guld och silver. Han måste maka dem åt sidan för att komma ned till de stora kärlen på botten. Där hittade han till och med ett beläte av Kristmodern i ett tabernakel av guld. Han svarade jarlen i samma lågmälda ton:
—Jag fruktar, att för vår egen skull få vi ändock taga ett djupt grepp i kistan, när den gamle kommer i högen. Han var ju i alla fall vår far, och det hjälper inte, jarl, vi få bygga en kyrka till försoning för hans minne. Får jag råda, skall den stå där nere på kullen, som getherdarna i min barndom kallade Bjällerbo eller Bjällbo. Där är det redan ihopbragt en mängd sten. Av silvret kunna vi gjuta en präktig bjällra, som skall höras hela milen, när hon beder för hans själ. Det övriga behöva vi sannerligen själva. Hör du, far!—ropade han med muntert höjd stämma och började röra och sila i kistan.—Du är rikare, än vi trodde. Du måste hjälpa oss med underhållet åt ryttarna, och snart behöva vi köpa flera nya hästar. Lyckan mutas inte med tomma händer.
—Så länge jag lever, får ingenting tagas ur kistan, svarade den darrande men ännu djupa stämman från härden. Ingen får knyta upp snörena på myntpåsarna. Höra ni det, ingen!
Jarlen log frimodigt.
—Då tala vi inte mer därom. Du har fått en sådan misstro mot oss, far. Vi äro frispråkiga, men vi brås inte på dig och äro inga rövare. Råkar du höra, vad vi viska om, så må du det gärna. När du dör, far, skola vi timra dig en snäcka, lik ditt forna skepp Menglöd, och sätta dig i högen på gammalt vikingavis. Det skall lära folket, att du varit en stor hövding, fast du aldrig tog kristnan. Vad vi sedan göra för ditt minne blir vår sak. Ännu är du bland oss levande. Här kommer jag nu med silverbägarna och den största skålen. Du kan själv se, att Hallsten låser kistan efter mig. Och här har du nyckeln tillbaka. När Inge kommer, kan du verkligen duka ett riktigt kungabord med allt ditt guld och silver. Det skämmer inte saken, att han får tumma på ditt dyrbaraste fat och spegla sig i det. Lägg du en silvertacka som stöd under var fot på vildsteken. Sådant roar honom. Du skall se, att du lätt kommer överens med honom. Särskilt värderar han ett lätt och behagligt samtal, och du skall berätta gamla jaktminnen och skämta gladeligt. För övrigt behöver du bara höra på oss en stund i början och sedan göra som vi. Men raska på, trälar! Vi måste skynda oss. Vad lider tiden?
—Knappt middags, svarade Folke Filbyter med en blick på väggen och kröp åter ihop under sina vargskinn.
Alla tre åto och drucko med lust och hast av den enkla bondekosten, och flera gånger gick Hallsten ut med en skål eller bägare till sin hungriga och törstiga brud. Hästarna voro framledda och frustade och skrapade utanför tröskeln, men jarlen satt ännu.
—Du har knappt talat med oss, far, sade han och tömde den sista mjölkbägaren. Det är hela tiden vi, som haft ordet, och nu måste vi redan bryta upp. Ingenting har du berättat om dig själv. Vad kunna vi göra för dig nu närmast? Med vad har du fördrivit tiden under hela de långa somrarna, då folket varit ute på markerna?
—Jag har suttit och plockat malen ur pälsen, sade han med ansiktet gömt ända till kinderna innanför varghåret. Malen äter och fräter, men mellan fingrarna blir den bara en nypa guldstoft. Så är det också med en lång smärta. När du smular sönder henne på fingret under dina ögon, måste du fråga: var det denna lilla droppe hjärteblod, var det detta stackars guldstoft av några bedrägliga människodrömmar, som så förtärde dig? Den tid jag låg på havet, försökte jag om aftnarna att segla kapp månstrimman, men alltid gled hon undan på en armslängds avstånd. Varför lärde jag inte av det jag såg?
—Den frågan kommer från oss, far.
—Och då skall jag svara dig, Folke. Småningom har jag lärt, vad en bonde kan lära, och jag har slutat upp att klaga. Nu vill jag följa er till dörren. Det är ett sådant solväder i dag, att det är svårt att inte se ut. Göken ropar i skogen, och getskällorna pingla från markerna, där mina hjordar beständigt växa och föröka sig. Ända hit in hör jag kornsuset, överallt gror det och spirar, på vallen, på stugtaket, till och med de gamla stockarna i väggen börja att mossa sig och grönska. Och själv tycker jag mig känna, hur det skjuter unga kvistar och löv ur min egen hopfallna kropp. Du har blivit gammal och vintrig, Frey, och du måste dö för att kunna uppstå på nytt till ungdom och fruktsamhet.
—Det är i oss du uppstår, far.
—Ni ha vuxit så högt över mig, mina barn, att ni inte längre kunna räcka er så långt i djupet som till mig. Det enda jag begärde av er, kunna ni inte giva mig. Men jag gläds, jag yvs, jag är stolt över min avkomma, och jag önskar er medgång, Folkungar.
Han flyttade fötterna så tungt och långsamt, att Ingemund och Hallsten blevo otåliga och skyndade sig förbi honom, men han fortsatte sin försiktiga gång fram till dörren. Där stannade han i solskenet. Hela gårdsvallen var fylld av ryttare, och Ulva nickade åt honom från sin vita gångare, men stelt och främmande.
—Han går väl inte till ättestupan? frågade jarlen.
—Dit är stigen för hög och brant, svarade trälarna. Nu tänker han nog bara på att så länge som möjligt få se sina söner.
Då hastade också jarlen förbi honom och sprang i sadeln.
—Du skall tro mig, far, ropade han och gjorde ett försök att vända sig om, men hästen var så het, att han knappt kunde hålla den. Har du något att befalla, så säg det frimodigt!
—Över dig befaller jag inte längre, svarade Folke Filbyter och stödde sig mot dörrstolpen. Hjärtats kärlek, mina barn, kunna ni aldrig giva mig, och det var det enda jag begärde.
Han stod kvar och såg, hur de redo bort. Många av husfolket samlades också i dörren, men småningom begynte kvinnorna att lägga i ordning friskt hö under bänken och beströdde det med de allra vänaste ängsblomster. Sedan gingo alla trälarna och trälinnorna ut, på en enda när. Han stannade kvar för att kunna stänga dörren inifrån, som det var bruk vid husblot.
Vägbroarna dånade under hovslagen och Folkungarna voro snart vid det första skogsstråket. Hallsten hade sin brud framför sig i sadeln. Han lekte med hennes fingerguld och höll upp det över henne i solskenet. Allteftersom de tre fränderna kommo ut på fältet igen, stötte de dock hårdare med sporren och fäste blicken ännu skarpare på den nästa skogsranden. Där väntade dem okända händelser och vida trakter att vinna. De redo alla tre i bredd och talade om byte och jordisk lycka.