20.
Midsommarsolen gassade över Stockholms torvtak och väldiga borgtorn. På en liten trång gård, som knappt var större än en skämma men ändå hade rum för ett körsbärsträd med en fågelbur, satt Gistre Härjanson och sydde skor. Hans Yrsa-lill stod i portvalvet vid ett bord och skar rött fodertyg. Huset låg intill stadsmuren, och kvarnhjulens dunk hördes från strömmen utanför. Genom porten syntes de översta björkruskorna på byggställningarna kring den halvfullbordade kyrkan åt Sankt Nikolaus.
Yrsa-lill hade blivit mer undersätsig, och i sin snygga och prydsamma vadmal hade hon ett tycke av välförsörjd borgarhustru.
—Vila dig en stund, kära husbonde, och kom hit och se, bad hon. Nu vända alla riddarna och fruarna tillbaka från klosterinvigningen.
—Magnus höll ord. Sankta Klara har fått grundstenen under sitt hus.
—Så det myllrar av folk! Varför ropar bonden, som står där och prutar, efter skoskådarna och vakten?
—Gesällerna hade väl tärningarna framme. Det blir att sova i stocken. Det är lag på det.
—Nej, det är själva mästaren, han hytter åt.
—Försöker någon sälja dyrare än tillstått är, gripes han som tjuv. Det är lag på det. Och skriver någon lekare nu i bly eller läser besvärjelser, då blir det hugg och hängning och torv och tjära. Kung Magnus blev botad den gången på galgbacken.
Hon gick fram och strök honom över pannan.
—Den tiden är förbi då du sysslade med sådant. Du har blivit så fagert slätkammad och klippt som en predikare. Och det är du ju också.
—Vore jag också välbeställd gesäll! Men det kan jag aldrig bli, vanbörding som jag är. Varken gesäll eller mästare. Det är lag på det. Finge jag åtminstone sitta gömd med mitt hantverk i en stuga på landet, men det får jag heller inte. Det är lag på det. Här skall jag arbeta i smyg, som om jag gjorde något ont, och om natten bära mina skor till mästaren. Och farligt är det för honom att köpa dem. Nu är det lag på allting, Yrsa-lill. Jag får inte en gång slå knogarna i bordet och sjunga ut om konungen, för då blir jag utesluten ur församlingen. Men det gör ingenting, Yrsa-lill, bara jag har dig. Med flit och strävsamhet ha vi redan hunnit långt, och jag är den lyckligaste av människor.
Hon fortsatte att smeksamt stryka över det stora huvudet, som hade mist sina svarta flätor.
—Jag tror så fast, att allt skall gå oss väl.
—Du vet, varför jag trälar.
—Vi ha redan två marker silver i källaren.
—Det räcker inte... Men om några år har jag samlat så mycket, att jag kan köpa oss ett gravställe på solsidan om Sankta Klara. Det är också för tanken på det köpet, som jag strävar. Och så har arbetet blivit mig en sådan glädje.
—Vem kunde ha trott det om Gistre Härjanson.
—Jag var en ond människa då, därför att ingen gjorde mig annat än ont. Signe Gud den välmenande Valdemar, som skänkte mig dig till ärlig hustru. Han gav mig ingen lag att lyda, men det, som var bäst för mig, frid, hem och något att omhulda. Och därför blev jag god.
Gistre såg upp och tillade:
—Själv fick han den tyngsta arvelotten. Yrsa, Yrsa-lill, du kan tala frimodigt till mig. Jag är inte missundsam. Tänker du ännu på honom?
Ett ögonblick dröjde hon med svaret som för att reda ut sina halvglömda drömmar. Hon fick åter något sömngångaraktigt över sitt väsen.
—Nej, sade hon lugnt efter en stund och hade redan nyfiket vänt sig åt gatan till.
På andra sidan hängde skomakardöttrarna över den nedslagna bodluckan för att komma åt att se på de kungliga fruarna och fröknarna, som just gingo förbi. Magnus' lilla dotter Rikissa, som skulle vigas till nunna i det nya klostret, gick redan höljd i ett vitt dok, men hennes syster Ingeborg, som var lovad åt Erik Menved, skrattade av förtjusning, var gång hon snavade på sin långa rock. Mellan sig hade de Erik Menveds lilla syster Märta, som redan hämtats för att fostras till drottning åt den svenske trontagaren. Men hon ville icke hålla dem i handen, hur ivrigt de bådo, utan såg från den ena till den andra litet främmande och kyligt. Bakom henne kom den höftsmala drottning Helvig, fager, saktmodig och skygg, som en hustru åt Magnus måste vara. Och hon märktes icke mycket bredvid sina muntert bullersamma fränder från Holstein. Herr Svantepolk, som hade en jättehögt vajande grön fjäderbuske på stålhuvan, ledsagade henne på tvären, nästan baklänges, med hennes mantel och handskar på armen.
En svärm fromma ensittare från sandåsen på norra malmen sprungo på sidorna och tiggde allmosor, nakna som Johannes Döparen, med kors av hopbundna trädgrenar, djurfällar om höfterna och skägg, som räckte till naveln. Ett par vilsekomna kalvar, som stannat vid en av brandtunnorna för att dricka, kesade i väg och jagade framför sig höns och nakna barn. Gömd vid hörnet av ett hus stod en kortväxt ensam man, klädd nära nog som en munk med en simpel läderrem om livet, men han hälsade som en hövding. Det var den fredlöse Alv Erlingsson från Norge.
Ensittarna blevo efter i trängseln och skyndade sig att anropa de med silverlöv bekransade borgarhustrurna. Nästa stund omringade de johanniterna från Eskilstuna och ryckte i deras mantlar, som vände sina åttaspetsiga kors av vitt linne mot solen. Johanniterna hunno knappt annat än att buga och bedja, ty på husknuten vid överskärarnas gata stod ärkeängeln Mikael med sin själavåg, och på guldsmedernas hörn gnistrade Sankt Loyus' biskopsmössa och hammare.
Men nu blev det rörelse uppe på det trånga torget, där tiggare och sjuka lågo på sina trasbylten och vandringskvinnorna, som knuffades om brunnskaret, oblygt ryckte i sär den röda skjortan över barmen. Nu gällde det att bereda rum, ty hela den buktiga gatan började fyllas av rustningar och böljande hästtäcken. Det var marsk Tyrgils Knutsson och den unge väpnaren Matts Kettilmundsson, som kommo med riddarna. Marsken hade nu omsider fått sitt riddarslag.
Silverrassel i trumpetsmattret, silverklang i klockorna, silverglans över brynjorna, silverfjäll på tyglarna, som ringlade i solskenet! Kyrieleis, kyrieleis! Några av de utländska herrarna hade bisonhorn på hjälmarna eller utstående spröten med små fanor. Men de flesta svenskarna voro barhuvade och läto svennerna bära deras hjälmar. Ett helt nytt folk hade vuxit upp ur kloster och städer. Det var samma resliga män, samma klara pannor och ljusletta kinder, men det hårda vecket kring munnen hade blivit mjukare och oroligare och blicken mer uppåtriktad.
—Gistre, kom och se! ropade Yrsa-lill.
—Tyst, tyst! Det är mycket bjälbofolk i staden och man kunde få syn på oss, svarade han. Och snart stod Yrsa-lill åter vid sitt fodertyg, utan att någon av dem nändes spilla mer tid på det ovanliga liv, som hela dagen fortsatte att fylla gatorna. Aldrig hade en man och hans hustru trivsammare och med gladare flit hållit ut i sina sysslor än de båda avkomlingarna av våld och vildmark.
—Kära husbonde, sade hon, när det skymde och hon såg, att han reste sig från arbetet. Fast nätterna blivit ljusa, har jag inte glömt att hälla tran på lampan åt Sankt Markus. Jag har till och med klätt honom med friska blommor. Det har varit min lilla kärlekstjänst åt vår skyddspatron. För hans skull behöver du inte oroa dig. Du kan se här, hur lampan lyser utanför porten.
Gistre tvådde händer och armar och spände åt bältet.
—Det är heller inte på honom, som jag nu tänker. Men jakobsbröderna skola i natt ha möte. Det är därför jag måste gå. Så pass skumt är det ändå, att ingen nu lär känna igen mig. Du vet, hur jag under dessa år har strövat omkring och predikat och hur vårt brödraskap har vuxit. Nu består det inte längre av bara timmermän, kyrkspännare och fattiga. Själva marsken brukar ibland komma till våra hemliga sammankomster. Och nu i natt skola vi gå in i kyrkan och tala för de nya riddarna. Ser du, där komma de!
Han pekade utåt gatan. De, som nästa dag skulle få riddarslaget, voro där redan på väg från riddarbadet till gråmunkarnas kyrka på Kedjeskär. De buro vita skjortor och hade mjuka sandaler av ylle, så att det lät, som om de hade gått barfota. Den första av dem var en liten, mycket spenslig och mycket blek, knappt nioårig gosse med rödaktigt hår och röda ögonlock. Det var Birger, trontagaren, och till namnet var han redan fadrens medkonung.
Gistre kysste Yrsa-lill. Sedan kastade han om sig en kappa och följde efter dem.
Några av stadsborna hade gått upp på murställningarna kring kyrkan åt Sankt Nikolaus. Träplankorna och timmermasterna lyste friskt och blåaktigt vita i den klara midsommarnatten. Nere i kyrkan var det fullt av ställningar. Vid den kungliga borgen, som med sin väldiga kärna blickade ned på kyrkan, reste sig också ställningar med bruntorkade björkar. Vid norra stadsporten och vid gråmunkarnas kyrka var det ställningar. Och där Klaras kloster skulle uppföras, hade redan en del virke upptravats. Allt det myckna friska virket sken i halvskymningen. Så såg det ut, där ett nytt rike höll på att byggas. Det användbara blev hugget och tuktat, det odugliga förgjort, och det kom lås för ladorna. Sankta Klara hade hjälpt sin skyddsling kung Ladulås, och nu var det bådas segerfest. Från en predikstol på kyrkogården utropades med jämna mellanrum Sankta Klaras namn, var gång hälsat med basuner, och själva sommarnatten tycktes lik en rosig och ljuv kvinna, som slöt jorden i sin modersfamn. Höjderna omkring strömmen och fjärdarna sjönko mer och mer undan i rödaktigt töcken och kunde knappt skiljas från luften. Men var kåre, som med sitt glitterstim ilade fram över Mälaren, lyste upp oanade sund och vikar med mörka holmar och vassar.
Ett sus av sång och jubel steg från staden. Hantverkarna kommo från sina olika gator med lövkransade helgonfanor. Bältare och remslagare, skinnare och fatmakare, gulddrivare, pärlstickare, svärdslipare, alla hade de sitt särskilda helgon och sin särskilda sång. Vilken surrande munterhet, vilket dansande, vilket oväsen av fidlare och pipare—och ändå förbands vart ord, var handling med tankar på det, som låg bortom stunden! Skeppsmännen, som nyss fått sin gudspenning i lega, korsade sig, innan de gingo in hos tavernaren. Och första kannan gällde Gudsmoder. Fiskarkarlarna från Södertörn, som sålt ut allt, vad de hade med sig på skutorna, kommo med Sankt Botvids fana, trummande på tomma tunnor, och ställde sina första steg till det lilla kapellet vid stadsporten. De vandrande gesällerna drucko varsamt vid brunnen, för att icke vattnet skulle orenas för andra törstiga gesäller. Och de aktade sig att missbruka heliga namn för att icke locka de yngre till en sådan osed. Vilken andaktsfull och glad tillit över allt det dagliga i en värld, som hade en gud! Var timme, var syssla, var lek fick en djup och högtidlig mening och sjöng hans lov i hantverksstugan och bondgården likaväl som i klostret. Hur utvalda och trygga kände sig icke dessa människor, som till och med i tyget på sina kläder hade slagit in var tolvte tråd under averop. Vaxljuset framför vaggan och båren hade det blivit läst över efter kyndelsmässans ljusgång kring kyrkogården. Saltet hade blivit signat på psalmsöndagsmorgonen under pilgrimernas gulnade palmkvistar från Rom. Helvetets bål dånade nog under gravarna, och borta på sandåsen skymtade groparna sedan helge torsdag, då häxmästarna haft fullt upp att sköta. Men på åkrarna syntes kors vid kors med den dödsbleke, fastnaglade frälsaren. På de tjärade, brunsvarta ladorna, där säden skulle vattenstänkas på vårfrudagen, blänkte mariabilderna. Det fanns inga tvivlande, inga fiender att frukta, inga brott, som icke ånger och bot kunde försona. Småningom blev luften lik skinande guld, och på gator och kyrkogård vändes alla ansikten uppåt, hänryckta, beundrande, själva upplysta av skenet.
Nattvandrarna på murställningen fortsatte från stege till stege, fast med bävan, när de sviktade. De längtade att komma högre och högre. Det föreföll dem, att guldvalvet delade sig över dem, så att de sågo upp i kretsande himlar, som oupphörligt öppnade sig för nya och högre ända upp till den rundel av vingar, där tre eldslågor hoprunno i ett vitt och stilla ljus. Och för ingen var det eviga, härliga ljuset skönare än för den, som hade följt mörksens stigar och länge sett nedåt.
Midsommarvakan sken in i tomma sängar och vidöppna stadsportar, hur länge natten än skred framåt. Till och med de kungliga fruarna och fröknarna syntes emellanåt på torntaket.
I gråmunkarnas kyrka däremot var det mörkt. Blott några enstaka lampor brunno över de små sidoaltarna, där de blivande riddarna lågo försänkta i bön. På högaltaret, som höll på att siras med uthuggningar och små pelare, låg stendisken skjuten åt sidan. I mitten var en lång fördjupning för reliker.
Kyrkvaktaren höll bara en liten sidodörr öppen. Så snart ett större sällskap närmade sig, sköt han igen den. Men då och då släppte han in en vandrare, som gjorde ett särskilt tecken. Det var jakobsbröderna.
De hade redan ställt upp sig i en ring nederst i kyrkan och voro omöjliga att känna igen i skymningen. En efter en steg in i ringen och predikade ödmjukt och sakta, fast med flit ändå så pass högt, att det alltid kunde höras av de bedjande riddarna.
Efter en stund tryckte en stark hand befallande upp dörren. Riddarsporrar klingade vid de fasta och tunga stegen. Den nykomna stannade styv och rak som en järnbild med fingrarna utbredda på svärdskorset, och en stark doft av rökelse slog ut från hans kläder.
—Vem är du? frågade marsken och gick emot honom.
—Den herre i eget hus, som i morgon utdelar riddarslaget. Men du, min marsk? Om vem predikas här i en hemlig krets av sammansvurna?
—Om en fattig predikare, som hette Jakob och satt fastkedjad vid väggen i dina fäders gård. Det utströmmade ett så kärleksfullt och varmt sken från honom, att det blev ljust och gott, var han steg in. Hans utplågade kropp kom aldrig i något helgonskrin. Ingen vet var han vilar. Allt, som fanns kvar, var några skrivna ord på väggstocken. Den blev länge gömd, men Birger Jarl lät bränna upp den.
—Jag frågar inte efter öden utan efter lära.
—Detta skrev han, herre, bland många andra fromma tankar. En god gärning, som ingen vet om, är en glädje över all glädje. Försök blott en gång, och du får svårt att sluta. Om jag dricker av ett friskt vatten, läskar det mig inte mindre, om ingen ser på. Det goda skall lönas med ont för att tindra, men är då en sådan lön så ond? Onda människor klaga alltid över andras ondska. De se sig omgivna av försåt och falskhet. Bliv själv god, så hittar du ingenting ont.
—Och den läran vill du göra till din.
—Så långt en världslig krigare förmår. Är det dig emot, så straffa mig.
Det hade börjat ljusna i kyrkan, och Magnus fattade Tyrgils om huvudet, såg länge på honom och kysste honom på båda ögonen. Slutligen sade han:
—Om någonsin ett ont vederfares detta huvud, då vill jag kalla det en skam att vara svensk född... Låt hämta hit min son, min älsklingsson, han, som skall råda efter mig, att jag får lära honom lyssna till en sådan man.
Några av jakobsbröderna gingo bort och hämtade den lille Birger, som knäböjde vid ett av de översta altarna. Vakan hade gjort honom ännu blekare. Han tassade mycket fort över golvet och litet krokig. De irrande ögonen tycktes säga:—Jag är mycket, mycket äldre än mina år.
Magnus öppnade armarna för att taga mot honom, men de sjönko igen, och han stötte gossen häftigt och omilt ifrån sig.
—Det ljusa håret, de ljusletta kinderna, stammade han och värjde sig med handen. Att jag inte har sett det förr. Och honom har jag älskat som min ögonsten. Min samvetsångest gör mig plötsligt klarsynt. Så lik Valdemar som barn... bara inte lika frisk och fager! Jämt förföljde mig Valdemar i mina tankar. Var afton såg jag honom framför mig i mörkret i sovstugan, när jag sträckte armarna efter Helvig. Det är därför han går igen i min son. Led bort gossen, för undan honom, säger jag! Fortare, längre bort... så att han inte hör, vad han ännu inte förstår. Vad skall det bliva av det barnet, avlat i samvetskval och klokenskap utan kärlek? En dåre, men inte en solögd som Valdemar? I det barnet kommer jag att straffas. Jag ryser för att tänka framåt. För Guds skull, mina vänner, hjälp mig, hjälp mig! Den smärtan som jag har i bröstet här, den våndan... Och den beska smaken i min gom... Den sjukan lindras bäst med handpåläggning, handpåläggning av medlidsamma människor. Jag vill er intet ont. Tag upp mig i ert brödraskap.
Tyrgils log vemodigt.
—Du i vårt brödraskap! Ja, du har blivit oss en vördad fader, en riksbyggare och ordningsman och en riddare utan like sedan mannaminne...
Konungen gick ångestfullt uppåt koret, följd av de andra, och fortsatte att tala, ibland häftigt tvärtystnande för att lyssna på honom, ibland utan att höra på.
—Ja, jag har ökat kyrkans domsrätt, friat hennes gods från skatt. Och håller jag inte nu på att bygga också åt gråbröderna i Enköping! För friköpande av mitt kors till Heliga graven, mitt löfte vid Hova, har jag lagt av silver... Nyss skänkte jag bort tre korkåpor och ett ciborium av elfenben... Jag har inte längre nog för egen hovhållning. Jag har givit långt över mina tillgångar.
—Över sina tillgångar kan ingen giva, svarade Tyrgils, hela tiden med samma sorgset lugna stämma. Magnus, ett hänryckt hjärta kan du inte skänka.
Konungen ryckte otåligt svärdet ur bältet och lade det ifrån sig i fördjupningen på altaret.
—Du säger alltid rena sanningen, min frispråkiga marsk. Jag duger inte till en jakobsbroder. Med alla mina folkungamutor står jag här fattig som en tiggare. Svärdsfästet hettade under fingrarna. Jag börjar tro på sagan, att det kan falna bort till aska i en oren hand. Mitt gamla riddarsvärd, här skall du ligga väl förvarat och vänta in din tid. Ni äro många nog att maka stenskivan över det nu genast.
Männen grepo fatt i stenskivan och tryckte skuldrorna mot kanterna. Mullrande gled hon tillbaka på sin rätta plats över altaret.
Tyrgils stödde sin herre under armbågen och torkade över hans panna.
—Ha ni känt, vad det är att aldrig sova utan drömmar? frågade Magnus och fortsatte att gå framåt över golvet. Att mitt under gästabudet se blodfläckar på duken och tårar i skeden? Ännu ett långt år, det härdar jag inte ut. Den nymurade kyrkan här utan gravar tycks er tom och glad som en sal. Men här, just här, där jag står, skall snart jag bäddas ned. Det blir bättre då. Mitt namn skall ändå inte dö med klockljudet. Och jag skall samla er omkring mig, alla, alla, mina riddare, mina stormän... du själv, Tyrgils. Det skall bli häll vid häll ända till trösklarna och över hela holmen... Mitt hjärta drar ihop sig, och jag kan knappt andas. Jag är sjuk, min marsk, och jag har helsot. Länge har jag redan känt det, fast jag är i mina bästa år. Jag tål knappt längre brynjans tryck. Här nedanför det vänstra revbenet sitter det. Det är döden, som redan spunnit in sin larv i mitt kött.
Han stannade med handen stödd på en pelare och vände sig mot fönstret.
—Har ingen gått till sömns där inne i staden? frågade han. Vem är det, som är så tidigt uppe och sjunger så bekymmerslöst och klingar på sitt städ? Är det så brått att smida lås och nycklar till min kista? Vem är det, som låter vävstoln dunka på en så vacker helgdagsmorgon? Väva de redan på min svepning?