21.
Det skoglösa Visingsö simmade på den höstblå Vättern som ett skepp, och skummet slog högt upp om förstammen. De långa plogfårorna liknade tiljor. Däcket var tomt, som ett däck brukar vara i hårt väder. Ibland blänkte där till, som när en liten fisk efter att ha halkat ur nätet börjar kasta sig på plankan. Det var ett plogblad, som träffades av en solstråle. Själva plogkarlarna och deras ök syntes knappt mot den mörka jorden. Jägaren på de avlägsna bergen väntade nästan, att ett scharlakansrött hövdingasegel skulle springa i höjden och taga fullt och föra bort hela synen.
Men det var riddarkonungens och ämbetsmannakonungens hemfasta skepp utan mast. Och i lyftningen akteröver stod hans stenmurade skeppstjäll. Det var en tung och tornliknande borg med få och smala vindögon, och de branta väggarna stupade rätt ned i bränningen. Måsarna kämpade om de utkastade smulorna nedanför stekarhuset, vågslagen dånade, och grusbädden utanför den höga stranden var full med nät och uppdragna båtar. Söderut omslöts sjön av den småländska bergskammen. Men åt öster, där näckar och trollkarlar huserade i skogsklyftorna, bröt solen fram genom morgondimman.
Magnus satt överst i tornet med en hammare i vardera handen och slog en psalm på ett klockspel, som han hade fått av en fransk ädling. En förhärjande magerhet kom hans axlar att synas ännu bredare och rakare, och de svartaktiga ögonen voro insjunkna och glänsande. Han älskade toner, särskilt från klockor, och var morgon, innan han gick ned i rådssalen, ljöd hans klockspel över vattnet. Det var tecknet, att han var uppstigen. Alla, som hade något att andraga, skyndade sig då till sin plats på bänkarna.
Plågad av sina kroppsliga smärtor, lade han ifrån sig hamrarna och lutade sig en stund i händerna. Han tyckte, att han hörde klockklangen över sin egen kista, som med locket uppslaget nyss blivit nedsatt framför altaret hos hans gråbröder i Stockholm. Han hörde, hur de kallade honom en stor konung och hur bönderna, som hade burit honom, gräto och klagade.
Men så gingo de sin väg, och Satan kom fram till kistan, hjulbent och vaggande. Han var icke större än en halvvuxen gosse och alldeles luden utom på de mörka händerna. Det mjuka tassandet hördes knappt, men klorna kraspade mot stengolvet. Den hemske människoplågaren vek i sär hans skjorta och stack in handen mellan revbenen djupt i bröstet och tog i hjärtat och kände på det. Småningom knöt han handen hårdare om det och höll fast det liksom för att pröva, hur det var beskaffat. Det kunde icke slå längre utan stod stilla. Vart ögonblick växte det fruktansvärda kvalet.
Skulle det fortgå så i evighet, fast bara en timme framåt syntes honom omöjlig att uthärda? Han ville skrika, men luften flög utan ljud genom halsen som genom en flöjt utan munstycke.
Då försökte han att blunda. Men tvärs genom de blodröda ögonlocken såg han, att han redan låg nere vid svavelsjön i dödsriket. Kanske hade det förflutit mansåldrar sedan han levde. Han visste det icke. Han märkte endast, att rummet, där han befann sig, påminde om en frustuga uppe på jorden. Skillnaden var bara, att svavelfloden vällde fram över golvet och att det silade blod och tårar genom taket och att det fanns både män och kvinnor. De sutto uppkrupna utefter väggarna som arbetande kvinnor, men likbleka och nakna, och synade närsynt var droppe, som föll i deras hand från taket. Det var förbannelsen över dem, att var synd blev något helt för sig utan förklaring och utan sammanhang med annat, liksom taggen i fingret sitter lösryckt från busken. Den, som hade dräpt, mindes icke varför utan hörde bara dödsskriket. Den, som hade svikit, såg bara den bedragnas förtvivlat stirrande ansikte. Och var och en såg allas pina utan att kunna glömma sin egen.
—Brodersvikare, manbedragare! läspade Satan och tungan föll sluddrigt ut mellan betarna. Hur vågade du tala om lagar?
Han släppte för ett ögonblick sitt tag, och Magnus återfick andningen, fast darrande av fruktan, att handen åter skulle slutas om hjärtat.
—Ett är att se ledstjärnorna, frestare, och ett annat att själv kunna följa dem.
Satan runkade och kastade en smula på huvudet, som mycket kloka bruka, när de tänka på något och tro sig säkra på sin sak. Han hade ett svins små människoögon, och huden rynkade sig till ett leende.
—Vem ser inte ledstjärnorna, som de äro, utsatta av gycklaren där ovan! Till och med jag kan se dem och gå omkring och säga mycket vackert om de stjärnorna. Ännu kan jag skänka dig ett sista prövoår på jorden, men på ett enda villkor. Slå ned vad du har byggt, och ångra dig! Eller vill du hellre... Han smög fram handen.—Välj nu själv.
Magnus kände, hur plågoanden böjde sig över honom, och allt ville han avsvärja och slå omkull, för att icke samma kval åter skulle begynna. Men ändå utropade hans läppar högt och tydligt:
—Så tag mig då, Satan!
Genast vid de fem orden löste sig hans förlamning, och han andades in den friska sjöluften.
Drottning Helvig stod redan i torntrappans dörr och väntade undergivet och stilla. Han steg upp från bänken framför klockorna, och hon strök ömt och lugnande över hans huvud.
—Hav tålamod med mig och mina syner, sade han. Satan var den enfaldigaste av änglarna, den som hade mest av människa inom sig. Han förstod icke Gud. Därför blev han nedstörtad till sina gelikar. Jag förstår blott inte, varför han mister sin makt, just när jag svarar: tag mig! Men kom, kära drottning. Vi ha ingen tid att spilla på en sjuklings anfall. Dagen är full av göromål, och jag skall ut på färd. Jag måste återse min broder än en gång. Den hedrade kung Ladulås får söka upp en hatad fånge för att själv få frid. Nyss har jag befallt, att han skall sättas i strängare fängelse. Jag får ju tänka på vad som kan ske, om jag faller ifrån. Hur bär han nu sitt öde, ett storordigt barn som han är med alla sina synder? Lider han som jag? Har han blivit gammal och livstrött?
Från sin öborg styrde Magnus hela landet. I nedersta tornvalvet gömdes skattkistan och regalierna. I valvet ovanpå lågo räkenskaper och handlingar packade ända till taket. Översta rummet, som han nu hastigt gick igenom med sin drottning, var ett kapell. Därifrån kom han ut i en loftsal, som var byggd av trä som ett skrin på ett undre stenhus. Väggarna, klädda med vävnader, hade knappt manshöjd, men det spetsiga ryggåstaket lyfte sig som en kyrka. Allt, ända till bjälkarna, var där täckt med skilderier i guld och färger, fast mörkt av rök.
Som han blev synlig i dörren, hälsades han av rop och ett hundratal lyfta händer. Här väntades han av sitt råd och de förnämsta, som voro delar av hans kropp. Det var ett nytt slag av män. De slöto sig omkring honom, arbetsamma, plikttrogna, myndiga, stolta över sina ämbeten. Lagmännen, som nu voro hans talmän och icke folkets, räknade på ett bord upp hans andel i indrivna böter. Fogdar och bryter kommo med räkenskaper över skatterna, och sändemän och andra utländska herrar skyndade fram för art möta riddarkonungen i Norden, den frejdade och fruktade.
Men längst ned vid dörren stod i kedjor en vithårig gubbe, förkrossad, oigenkännelig, med vassa drag och sammanbiten mun. Rocken var fläckig av mögel. Fuktig fängelsejord satt kvar under sandalerna. Det var den åldrige Algot Brynjulvsson, och kedjorna skallrade, medan han räckte fram ett brev.
—Det är från min son Brynjulv, skarabispen, sade han med låg röst. Gömd i ett kloster ber han dig förlåta all den skam vår släkt har dragit över dina lagar.
—Är det inte nog att Folke och hans Ingrid hittat en fristad bland de norska fjällen! svarade Magnus och lade brevet åt sidan. Dina andra söner når jag.
—Dina forna lekbröder, dina ungdomsvänner...
Rösten svek den gamle, och bortvänd kröp han ihop i vrån med händerna framför ögonen.
Men en av vakterna sköt undan locket från en trälåda, som halvt var fylld med kryddor, och lyfte upp ett huvud.
—Här, gubbe, ser du huvudet av Karl Algotsson, den gladaste av dina barn. Ännu är han lika rödaktigt mörklagd i skinnet.
Magnus ställde sig vid vindögat.
—Ångrade han sig, när han omsider blev gripen? frågade han och såg blint ut i luften.
—Nej, herre. Det var vid Lindö, som vi togo honom efter hans trotsande återkomst från Norge, och han sjöng en munter nidvisa om kung Kittelbotare, ända till dess...
Vakten gjorde ett hugg genom luften med handen.
Drottning Helvig hade tillbakadraget stannat uppe vid tronen, en bänklik uppbyggnad med trappsteg och små bågar och torn, spiror och korsblommor. Allt var guldbelagt och översållat med ädelstenar, och dynorna voro gulddragna med baldakin. I sin mörka dräkt märktes den tystlåtna drottningen knappt bredvid en sådan prakt. För att icke ägna hela sin uppmärksamhet och hyllning enbart åt Magnus, måste sändemännen påminnande viska till varann:—Där kommer hans drottning.
När hon märkte, att Magnus dröjde vid vindögat, drog hon sig småningom ned genom salen, ända till dess hon stod bredvid honom. Kärlek lyste icke ur hennes lugna ögon, men väl en mild och fast önskan att lindra de plågor, som tärde honom. Slutligen fick hon honom med sig ut på den stora trappan. Nedanför fyllde vågorna luften med brus och stänk.
—De dödstankarna, vad de göra allt förvänt och svart! sade han och stödde fingrarna på hennes gördel. Men en krigare, som klagar! Nej. Marsk, låt sätta ut båtarna. Och stäm så många riddare, som du kan nå med bud, att nästa söndag före mässan möta mig vid Nyköpingshus. Jag vill ännu en gång se dem samlade omkring mig.