7.
Under den tid, som nu följde, blev Soldis ej ofta sedd utanför stugan. Ingen hörde henne någonsin tala ett vänligt ord varken med husbondfolket eller trälarna. Vid minsta ljud om natten stod hon upprätt på golvet och lyddes. Ända till morgonen kunde hon ibland stå på det sättet, vitare än en lilja och orörlig som en spjutjungfru på en väggbonad. Alltid lyddes hon åt skogen till, ty därifrån väntade hon att först få höra brödernas hästar.
Ingevald vaktade henne och satt inne i tjället mellan de nedhängande fällarna. Han blygdes inför trälarna att ej kunna tämja henne. Så ofta någon hörde på, låtsades han grym och befallande och gav sig till att både hota och skymfa henne. Eller också ställde han sig, som om allt blivit väl mellan dem, och smekte henne med de fagraste ord. Men när de andra sovo, kröp han fram till henne över golvet och tiggde om kärlek och kysste hennes kjortel och böjde sig ned framför henne i halmen, som hade han bara begärt, att hon skulle trampa på honom. Mitt i sin olycka fylldes han också av svindlande lycka och det spelade och sjöng i hans stackars rolösa hjärta. Han levde i en yra av glädje och förtvivlan. Kärleken slet undan förlåten från världen, så att världen kom honom närmre, ända till dess han speglade henne som en sjö. Saker, som förut varit honom likgiltiga eller solklara, förvandlades till frågor. Han började grubbla på liv och död och gott och ont. Världsträdets eviga brusande, som endast höres av grubblare och förälskade, flög genom hans tankar och lyfte dem i höjden som örnar och duvor. Det fanns ingenting ädelt och stort, som han icke skulle velat utföra, endast därför, att det för honom fått en tjusning, som han förr ej vetat något om. Han drömde om asynjornas höga skönhet och om Jesu moder. Deras ljusglänsande väsen ställde sig mellan hans ord, så att han knappt längre kunde tala om det vardagliga och obetydliga. Ångern över brudrovet drunknade i en känsla av, att det var en stolt och oförvägen bragd. Fast han satt hela natten utan en blund och vaktade Soldis, när hon stod på golvet och lyddes, såg han blint på den bittra verkligheten och trodde, att han endast satt så för att beundra henne och tänka sina lyckliga tankar. Om morgonen, då Tova begynte sucka i fårfållan och trälarna samlades för att karda glöden ur askan, reste han sig hastigt.
—Soldis, Soldis! kunde han då ibland säga. Dellings dvärg sjunger nu från Breidablik i morgonrodnaden sin hälsningssång till världen. Gott måste du ha sovit, som redan är vaken. Skall jag följa dig till källan, att du får två dig och sitta i gräset och binda önskekransar? Eller skall jag föra dig till hagen, där trettio hästar stå i flock och stödja sina huvud på varandras halsar? Där skall jag lyfta upp dig på en gren i någon av ekarna. Och jag skall leka för dig med fålarna. De äro svårast att fånga, ty de stå innerst i flocken hos sina mödrar. Men varför lyss du mer till skogen än till mig, Soldis? Vet du inte, att dina bröder ha få hästar och få män? Länge dröjer det om, innan de hinna att rusta sig. Om det sker, har Folketuna till dess en ringborg med en järnport, som kommer att trotsa både eld och hugg. Och jag lämnar dig aldrig levande ifrån mig.
Hon svarade honom aldrig, men när det blev full dager, gick hon in i tjället och lade sig ned och somnade.
På det sättet gick hela den långa vintern, då golvet närmast omkring härden ofta om morgnarna var alldeles vitt av snö, som hade fallit genom vindögat. Någon enstaka gång hände det, att han tog henne med ut i släden, men då hade han alltid ett svärd hos sig under vargfällen. Och så snart skogen blev tätare omkring dem, vände han genast och körde hem.
En dag kom hennes lilla syster Ulva ensam gående genom skogen. Kölden hade nupit henne i kinderna och hon var rödblommig och vit. Ingen kunde förstå, hur hon hade hittat den långa vägen, men folket nändes icke göra henne något ont utan ledde in henne i salen. När hon fick se Soldis, begynte hon dansa och sprang fram och kastade sig om hennes hals, men Ingevald gissade, att hon kom med något budskap, och ställde sig tätt bredvid dem.
—Nog märker jag, att du är oglad, syster, viskade Ulva, men vad jag är lycklig att få se dig igen!
Soldis prövade, hur hon skulle kunna lägga sina ord nog klokt för att få veta något, och slutligen frågade hon:
—Bröderna ha väl fått många nya hästar sedan sist?
—Nej, nej, syster, bröderna ha inte fått några nya hästar, svarade den lilla.
—Då har väl far i stället köpt så många fler nya trälar?
—Nej, han har inte köpt några trälar. Han har bara de gamla. Och äldre och äldre bli de för var dag. Minns du inte Snygg, hur halt och gammal han var? Nu kan han knappt gå längre. Det är vinterkylan, som han inte tål. Och Ånne, den gode och trogne Ånne, han har gjort sig illa i handen. Det var med yxan han högg sig, när han skulle spänta stickor. Rådsnälla är nog den duktigaste att arbeta. Far har så gamla trälar, men de ha ju alltid varit på gården och han trivs bäst med dem, säger han.
Soldis blev villrådig.
—Du har vuxit, Ulva, och blivit frid att se, som det anstår en liten odalmö. Men säg nu, var det far, som skickade dig hit?
—Far visste inte, att jag gick.
—Barn, har du utan fars lov gått den långa och farliga vägen?
—Ja, far var ute och jagade.
—Nå, far visste ingenting.
Ingevald skrattade till.
—Nej, far visste ingenting, föll han in, men bröderna, bröderna?
Flickan blev rädd och steg litet åt sidan.
—Varför tala ni båda så hårt till mig, när jag bara kommer för att få träffa dig, syster?
Han grep henne häftigt om armbågarna och skakade henne.
—Säg du genast sanningen, att det var bröderna, som skickade dig!
Hon begynte gråta och han måste släppa henne igen.
—Jag får ingenting säga, snyftade hon och kröp intill väggen.
—Förstå mig nu, Ulva, sade Soldis. Det är bättre, att du förråder allt för oss båda här, så att jag åtminstone får veta något, än att jag ingenting får veta. Du ser själv, att ohörda av andra få vi ändå inte talas vid... Komma aldrig mina bröder för att hämta mig?
—Hämta dig?
—Ja, vad sade bröderna till varann den natten, då jag blev bortrövad?
—Då sov jag, syster. Aldrig visste jag, det du blev bortförd mot din vilja. Därom har aldrig någon talat med mig. Jag trodde det var skick, att en brud skulle rida bort med stavljus och svenner under natten.
Soldis bleknade och kysste den lilla på pannan.
—Är jag då alldeles glömd nu i min faders gård?
—Nej, nej, syster. Far och bröderna tala inte om annat än om dig, när de sitta vid elden och slöjda. De säga, att för dem finns det inte något annat än du i hela världen. Och de ha letat fram dina gamla kläder och lagt dem i kistan, som står i skämman. Jag har nog märkt, hur ibland den ena och ibland den andra smyger sig dit in, när han tror, att ingen ser det. Och jag har nog försökt att smyga mig efter, men då har alltid dörren varit stängd inifrån.
—Och det var bröderna, som skickade dig hit?
—De ville, att jag skulle se, hur du hade det. De visste, att mig skulle ingen göra något illa. För säkerhetens skull togo de av mig allt, som var av silver.
—Och ingenting skulle du säga mig, Ulva?
—Jo, tre ord skulle jag säga dig. Tålamod, tålamod, tålamod!
Soldis blev stel och rak och ännu blekare. Hennes blick gick bort över den lillas huvud utan att se.
—Överbringa då till bröderna kyssen, som jag gav dig, sade hon, men sedan blev hennes röst hård. Hälsa dem, att jag är en lycklig odalkona på det rika Folketuna, gift med en ädel och frejdad bondeson.
Ingevalds uppjagade sinnesstämning, som beständigt vägde mellan ömhet och segertörst, rustade honom med fin hörsel. Han förstod till fullo det trotsiga hånet i hennes svar, men han märkte också mycket väl den förtvivlade hjälplöshet, som orden voro ämnade att skyla—eller att blotta, allt efter hur man tog dem. Han kände, att trotset denna gång icke heller gällde honom enbart utan också bröderna. Han njöt med en svindlande glädje av vad hon hade sagt och upprepade det två gånger för den lilla, så att hon icke skulle glömma något. Sedan tog han henne om handen och ledde henne med sig ut ur stugan. Hon grät ännu, fast tyst. Förvirrad såg hon sig omkring utan att dock längre våga tänka på att springa tillbaka för att en sista gång slå armarna om den stränga systern.
När han kom ut, tillsade han två av trälarna att hämta sina yxor och följa med upp på skogen. Då de hade gått ett stycke, fingo de syn på två av Ulvssönernas trälar, som stodo och väntade, också beväpnade med yxor. Han släppte då flickan och bad henne återigen att inte glömma Soldis' svar. Sedan vände han om hem med sina följeslagare utan att närma sig de beväpnade männen från fiendegården.
Han undrade mycket, vad Ulvssönerna hade menat med den trefalt upprepade hälsningen: tålamod. Han tänkte sedan ofta på den, stundvis med ökat lugn men ännu oftare med obestämd och växande oro.
Han såg, att Soldis från den stunden vissnade bort och aldrig mer steg upp om nätterna för att lyssna. På försök gick han ibland ut mitt i natten och lämnade stugdörren öppen efter sig. Så länge han kunde uthärda kölden, höll han sig gömd bakom stallgaveln, men det hände aldrig, att hon ens reste sig upp och gick fram till dörren. När han kom tillbaka, låg hon och sov likgiltigt och tungt. Andra nätter, när han hörde, att hon var vaken, låtsades han själv sova för att bättre kunna speja på henne. Med skinnfällen uppdragen ända under ögonen låg han och såg, hur månskenet, som flöt ned genom vindögat, darrade av frostglitter. Eller också fördrev han tiden med att försöka igenkänna trälarna på deras olika snarkningar. Beständigt låg hon dock kvar lika stilla på sin plats med ryggen vänd mot honom utan att längre tyckas tänka på någon flykt eller hjälp.
Småningom led då vintern mot sitt slut, och det somrade på nytt över äng och åker. Lycklig och ändå främmande satt han bredvid henne, då hon slutligen födde honom en son.
Gamla Tova, som var gårdens jordemoder, bar ut barnet på tunet till Folke Filbyter. Han satt på stenen och vilade sig efter arbetet. Hon lade gossen splitt naken framför honom på de gula blommorna.
—Soldis har nu fött oss detta gossebarn, sade hon. Det tillkommer dig, husbonde, att bestämma om jag skall sätta ut det i ödemarken eller lämna igen det till modern. Vill du höra på oss trälar, så säga vi: låt det leva. Måtte en god fylgia taga sig an den späde. Här ha inte fötts många barn på din gård. Finnkvinnan har rymt till skogarna, och på många långa år har du ingenting försport om dina äldre söner. Förr ibland hörde jag dem viska med varann under nätterna, och jag vet, att här kände de aldrig någon rätt trevnad. Ungdomen längtar efter äventyr och dåd. Törhända ha de så fäst sig vid sitt skepp och det fria havet, att de aldrig vända tillbaka. Kanske ha de som många andra vikingar tagit sig borg och mark i andra land. Kanske äro de redan fallna.
Hennes hjärta bultade hårt, under det hon försökte att lägga sina släpande ord så vackert och frestande, som hon kunde. Och ännu ängsligare blev hon till mods, då husbonden icke genast svarade henne utan tycktes falla i tankar.
—Det talas mycket ont om Folketuna, mumlade hon och kände sig varsamt för, men vi trälar veta, att du i grunden är en god husbonde.
Han såg upp.
—Varför voro inte mina söner förnöjsamma som jag? Kunna ett par upprätta timmerträn skänka heder åt en gård, bara därför att de kallas högsätesstolpar? Varför måste allt här vara som hos andra? Varför skall allt vara lika? Varför får inte människan leva, som hon vill? Sover jag sämre i min halm än Ulv Ulvsson i sin lucksäng? Nej, nej, det vilda Folketuna skall förbli, som det är. Alla buskar kunna inte bära kvalmiga nypon. Det talas mycket ont om oss, och många ihjälslagna vägfarare ligga i kärret. Ingenting ångrar jag, ni erbarmliga gudar, men med detta barn skrämma ni mig.
Hon vinkade på de andra trälarna, för att de också skulle komma till och allesamman hjälpa henne att bedja. De ställde från sig sina verktyg och redskap och kommo långsamt, en efter en, ända till dess det var en tät ring omkring honom. De kände med sig, att av allt, som hittills skett på Folketuna, var denna stunden den betydelsefullaste. Husen och de heliga åkrarna och de själva, allt skulle ju en dag tillfalla detta nyskapade väsen, om det fick behålla livet som en nådeskänk.
När hon såg hela skaran samlad, blev hon modigare och mindes sin plikt och myndighet som jordemoder.
—Det är sedvänja, sade hon, fast i början ännu litet darrande på rösten, att jordemodern skall bedja för barnet. Därför får du ha tålamod med mig, husbonde, och inte taga det illa. Vi trälar ha ännu inte glömt de skymfliga förebråelser, som vi en gång hörde här i stugan från Ulv Ulvssons mun. Nu har här fötts ett barn, som är av ditt blod och hans blod. Och du skulle inte låta det leva, bara därför att han är din värste ovän? Låt gossen växa och en dag hålla styret på storplogen. Låt honom då rida till tingsstaden och ställa sig framför den största stenen i domareringen. Det skall bli Folketunas domsten, och från den skall han tala för oss till de andra odalmännen, så att det kommer heder och anseende över oss. Befall mig hellre att utriva ditt eget öga, husbonde, än att bära bort gossen.
Hon kände sig redan halvt segerviss, ty runt om hörde hon de andra trälarnas högljudda bifall. Hon tyckte sig märka, att husbonden ljusnade och var närmre hennes egna tankar, än han ännu ville visa. Han såg hela tiden ned på barnet, och efter ännu en stunds besinnande sade han:
—Förr var jag fruktad och trygg och skulle likgiltigt ha gått in i dödssömnen, men Ulvssönerna lära varken ha glömt mansskadan eller rovet. Till sist komma de, och kunna de, taga de nog också med sig barnet. Hur har här inte på mindre än ett år vuxit olycka och missämja ur intet! Jag har ingenting annat att förlita mig på än mina egna livsår, som äro hastiga och korta, och på er, trälar. För första gången behöver jag människohjälp. Jag har klätt och fött er som mig själv. Min vadmal och min mat har varit er vadmal och er mat. Ni ha fått sova och vila, och jag har varit mån om att låta er leka och förlusta er. Kunna ni nu också vaka och vakta och vid första hovtramp stå färdiga med yxorna framför grinden?
—Det lova vi dig vid Frey den gode! Och något kan du väl också lita på stigmännen, ropade genast alla trälarna.
Utan att vänta ett ögonblick längre, skyndade sig genast Tova, så pass hennes stela ben förmådde, att begagna sig av den ljusnade stämningen. Hon hämtade en skål med vatten och bröt av en nyss utslagen lövkvist och räckte den åt husbonden. Sedan lyfte hon upp barnet i hans knä.
Han namnfäste då gossen genom att doppa lövkvisten i vattnet och rita Tors hammarsmärke på hans panna och på hans bröst. För att visa honom en särskild heder, kallade han honom Folke efter sig själv och upprepade därefter fem olika gånger namnet.
—Lägg nu barnet hos modern, sade han sedan till Tova. Under tiden gå vi andra att offra en hane vid skurdtemplen, efter seden bjuder så och efter det är Tors dag.
Ingevald satt kvar inne i tjället hos Soldis utan att blanda sig bland förebedjarna. Men när han fick se Tova komma igen med barnet, glänste hans ögon. Om han hade kunnat rodna, skulle ansiktet ha färgats av glädje, då han stack ut huvudet mellan de hängande fällarna. Lika hastigt överfors det dock av en tungsint trötthet, och han viskade:
—Soldis har legat i en tyst och lång sömn och hon andas så sakta, att jag knappt längre kan höra det. Soldis, Soldis, ännu har du inte förlåtit mig! Varför går du ifrån mig just nu?
Tova lade barnet ned till modern, men ingenting förmådde att väcka henne. Då begynte den omtänksamma och mångförfarna trälkvinnan att leta bland allt gammalt bråte innerst i tjället. Slutligen hittade hon det horn, som Ingevald hade tagit från Jorgrimme i hans hög. Därom visste hon ingenting och gjorde heller inga frågor. Myndigt och bestämt satte hon gossen i sitt knä och lärde honom att dia tjurhornet, sedan hon fyllt det med ljum mjölk och ryckt träpluggen ur den genomborrade spetsen. Annars var det tyst och stilla i rummet. I kitteln, som hängde på kedjor över elden, kokade några hälsogivande örter, röken slog in, så att det var svårt att se, och svalorna ilade fram och åter under takåsen.
—Jag fruktar, att mina örter bli till ingen nytta, sade hon sakta till Ingevald. Gå ut på tunet och bind dödskransen åt din älskade!
Redan om kvällen hade Soldis upphört att leva. Hela natten flammade en väldig eld på härden för att med sina slickande tungor värja huset mot onda makter. Ingevald satt hela tiden kvar hos henne i tjället, och kärleksruset höll ännu hans själ så högt över jorden, att hans tankar fortsatte att tindra och glindra som en hel stjärnhimmel. Olyckan plågade honom icke utan blev en vemodig sällhet, och han fortsatte att tala till Soldis och framställde de mest noggranna och vetgiriga frågor om livet och döden, fast han aldrig fick något svar. Trälarna kommo ibland fram och gläntade på fällarna för att få se på henne. När de hörde hans för dem nya och främmande frågor, sade de till varann:
—Han kommer själv att gå under på detta. Så är det med alla av dvärgfolket. När de en gång få tycke för något, kunna de inte längre sluta. Och när de börja att grubbla och fråga, brister deras själ sönder och flyter ihop med luften och vildmarkerna omkring dem.
Nästa dag bröto de två stockar ur stugväggen, så att de kunde lyfta ut Soldis utan att behöva föra henne genom den dörr, som var de levandes. För första gången bar hon krans på huvudet och brudelin, och hon blev uppsatt på samma gångare, som Ingevald hade ridit, då han hämtade henne till gården. Han höll henne i ena handen och bryten höll henne i den andra, och på det sättet förde de den tysta ryttarinnan till en öppen plats i ekskogen alldeles framför Jesu moders skurdtempel. Där var redan torr ved upplagd i en trång rundel med en ingång på ena sidan. De tvungo hästen att stryka baklänges in i rundeln och satte sedan igen ingången med ved ända upp under betslet. Därefter gav bryten hästen ett hammarslag i pannan, så att han stupade på knä, men veden stödde det dräpta djuret på alla sidor, så att det icke kunde falla. Därför satt Soldis alltjämt lika upprätt i sadeln. Ingevald sträckte sig över veden och höll henne ännu så fast i handen, som om han aldrig ville släppa henne. Och hela tiden fortsatte han med sina frågor.
—Är du då in i det sista så hård och stolt, att du inte vill svara mig? Vad ser du nu? Du sitter högt, så att du bör se långt, om det också är aldrig så trångt omkring dig av gubbar och kvinnor och barn, som var stund samlas utanför Hels port? Soldis, du kommer till häst som en sköldmö. Har nyckeln redan vridits om? Är det mörkret, som vållar att du ingenting ser och därför ingenting har att svara mig? Är det vinet av heiptornas törngissel, som förfärar dig? Du har ingenting att frukta, Soldis. Sätt dig trygg på bänken vid Urds tingsstad och vänta dina domare. Har du också inga målrunor att värja dig med, så har jag i natt inlärt din goda fylgia allt vad hon skall säga. Eller går du redan bland honungsblommorna på glädjestigen och låter mina frågor flyga förbi likt små svarta flugor, som ingen bryr sig om att fånga? Om du bara svarade mig för en enda gång med ett aldrig så sakta viskande, skulle jag veta något. Nu måste jag själv svara mig på alla mina frågor, och du anar inte vad jag svarar. Jesu moders beläte sitter inte tystare under sitt nävertak än du på din orörliga gångare. Kommen hit, trälar, och hjälpen mig att fråga! Och kom ut, husbonde och far, och gäckas med gudarna, som du föraktar! De ha rånat i din gård.
Trälarna ville icke höra på honom, och slutligen förmådde de honom att släppa hennes hand och slunga facklan i bålet. Ett fat med signat mjöd blev utlyft i gräset, och ju mer de drucko, dess vildare blev deras smärta. Kvinnorna skakade ut sitt hår och klagade med långa drillande jämmerrop. Tova sprang fram ända till elden och kastade två tärningar till den döda.
—Tiden kan bli dig lång, husmoder, ropade hon. Med tärningarna kan du förkorta en dyster stund. De äro skurna av ädel elefanttand, husmoder, och de voro det enda jag hade kvar från min ungdom.
Då begynte de andra springa ända in i lågorna med olika gåvor, och smärtan skiftade om i vrede.
—Här har du nål och tråd och vax, ropade de om varann och skakade den döda i armen för att göra sig hörda. Hur skulle du annars kunna hjälpa dig, när dina kläder gå sönder? Dina naglar äro klippta, och vi ha omsorgsfullt tvått dig och kammat ditt hår. Här har du helskor, som skydda dina fötter mot törnet i mörkdalen. Här har du en stekpanna att laga din mat i och en tänd tranlampa att lysa dig med. Visa dem för dina domare, så att de må se att vi hedra dig som en lagköpt odalkona, fast du knappt var mer än en fånge. Och fråga dem, fråga dem från oss trälar, om de ha glömt Valands ed! Spörj dem, om de hörde Ivaldesonens ed, att när han hade förgjort både deras guldsalar och dem själva, skall ingen träl mera finnas på jorden!
Upptänd av mjödet och den allmänna yran, där ingen längre kunde skilja mellan sorg och hämndbegär, knäppte Ingevald slutligen de stora silverringarna ur sina öron och trängde sig in under lågorna.
—Där har du gott silver, husfreyja, ropade han. Det är finnkvinnans arv. Håll fram det inför de isskäggiga i domaresätet. Berätta dem, att Mimer var närvarande också när dvärgarna skapades av Ymers lemmar. Häng ringarna om Freyjas öron och hälsa henne, att när jag red bort för att hämta dig, blotade jag till Jesu moder. Det var hon, som räddade din faders liv. Det var Jesu moder, som halp mig från att bli baneman.
Röken från bålet, där Ulv Ulvssons mest älskade dotter förbrann, vältrade sitt tunga moln över gården och ända in i stugan. Där satt Folke Filbyter alldeles ensam med barnet utan att vilja visa Soldis någon sista gärd av aktning. Däremot hade han befallt, att det icke skulle snålas med mjödet. Det dröjde därför länge om, innan gravölet blev drucket och askan satt i jorden.
Till sist kom en knäsvag och vacklande flock i dörren och skrattet ekade genom huset. Mjödet stod ända upp i ögonen och rann ut över kinderna, och trälarna omfamnades och kysstes, under det att de fortfarande utstötte sina drillande jämmerrop. Men de flesta sysselsatte sig med att uppfinna allt mer förnärmande och oanständiga beskyllningar, som Soldis skulle frambära till asagudarna och särskilt till asynjorna. De skreko varann i ansiktet, kastade händerna upp i luften och togo varann om livet och hoppade på stället i en sorts dans.
Ingevald syntes ej till, men trälarna funno det riktigt och självklart, att Folke Filbyter från nu tog sig an barnet med samma faderliga omtanke, som han förut vårdat sig om dem. Det var dock blod av hans blod och ben av hans ben, och det förvånade dem icke det minsta, att den forne sjökonungen satt och svängde på hängvaggan som en kvinna. Men heta och fulldruckna som de voro, ville de nu glamma. De ställde sig därför omkring honom och krökte knäna under nya skratt, när de sågo, hur pass ovant han ännu skötte sitt göromål. Orolig att Ulvssönerna just den dagen kunde tänka på ett överfall, hade han brynjan på sig och ett kort saxsvärd vid sidan. På bänken bredvid honom låg den väldiga kittelhatten, som ännu var silverblank kring nitarna.
Trälkvinnorna trodde, att han ville skrämma barnet, när han lutade sig över skinnpåsen. Så trumpet var hans stora ansikte och så klumpigt och tjockt det finger, som han ibland stack i den lilles mun för att lugna honom. Och när han skulle rycka tappen ur spetsen på tjurhornet, brukade han en styrka, som hade det gällt att slita pilen ur ett älghuvud. Varken Tova eller de andra hade heller hört liknande vaggvisor, ty husbonden sjöng det enda han kunde. Det var mörka stridssånger, som han hört vikingarna stämma upp i vindstilla nätter, när de sutto vid årorna och ljusen på Franklands kuster blinkade lika avlägsna och små som stjärnorna.
Vid sådana sånger var det Folke Ingevaldsson sövdes till sina första drömmar och sög den starka och gula mjölken ur spetsen på ett tjurhorn.