8.
Gossen lärde sig att icke frukta farfadern och hans tunghänta lek, och det blev en sådan vänskap mellan dem, att den var lätt att se.
Folke Filbyter kallade honom alltid sin son, som hade Ingevald aldrig funnits till. Han visade trälkvinnorna, att gossen hade ett litet stjärnuddigt födelsemärke inne i vänstra handen, och de trodde, att det var ett gott tecken. När vädret var soligt, knöt han in honom i skinnpåsen och tog honom med sig på åkern, och varken natt eller dag voro de skilda. Där den ena var, där var också den andra. Hördes barnskrik, kunde man också vara säker att lite efteråt få höra den djupa mansrösten, som lät liksom när någon talar i en tunna. Trälarna kallade dem »de båda vännerna». För vart klippstycke, som vältrades uppför kullen till ringmuren, för var pilspets, som smiddes, kände de, att nykomlingen numera var den viktigaste personen på gården och att allt ytterst avsåg hans säkerhet. De vande sig att tala om honom som om en i minsta skrymsle närvarande makt, och de tyckte, att en ny dag hade begynt med honom. Det var som skulle den lille i hängvaggan under den sotiga bjälken redan ha fläktat bort något av den skam, som hängde över det vilda Folketuna. Snart fanns det knappt en enda bland dem, som icke med en god träls omutliga trohet skulle ha offrat livet för honom.
Med Ingevald talade fadern lika litet som förr. Ingevald hade ingenting att sköta och ingenting att bestämma över. Till skogen vågade han sig ej längre utan en livvakt av väpnade trälar, och inför barnet kände han sig underligt blyg och försagd. Han gick alltid tyst förbi hängvaggan, ofta med en lång krök utefter väggen. Sedan lade han sig bortvänd i vrån innanför fällarna. Liksom husfolket sommar och vinter var afton spadade askan över glöden på härden för att bevara elden, försökte han också att rädda de sista glöden i sitt hjärta genom att var kväll gömma dem under de många bittra minnena. Men då slog lågan i stället rätt upp mot himlen, och den hade fått en ännu djupare färg än kärleksrusets. Slutligen blev han nästan beständigt liggande i en slö dvala. Trälarna stucko in huvudet och ruskade på honom, och över honom hängde de en mistel, som de letat rätt på högt uppe i en ek.—Men den kan nog inte bota dig längre, sade de. Det var det vi anade, att du skulle få helsot.
En klar solskensdag skulle storplogen sättas i åkern. Ingen annan än husbonden fick hålla styret, och för första gången beslöt han att en kort stund skilja sig från gossen. Han lät sätta ut vakter kring gården och skickade upp spejare i trädtopparna med stränga tillsägelser att noga akta på allt, som hände.
Ännu satt han med barnet i sitt knä och hade svårt att komma sig för att gå, men slutligen reste han sig, ty vakterna började ropa. Litet efteråt bultade det också på dörrstolpen. Det var gamle Jakob, och han skyndade sig in i stugan med sin vanliga brådska och ett långt steg över tröskeln.
—En god salus önskar jag er, kära vänner, hälsade han. Jag har så ofta längtat efter att ännu en gång få träffa er. Men vad har skett min unge broder, att han ligger så slocknad? Ända hit kan jag se hans trötta ansikte mellan fällarna. Nu förstår jag, att jag kommer i rätt stund, och jag tackar dig, Herre, som ledde mina steg.
—Din herre gjorde bättre i att hålla dig till arbete än att jämt låta dig stryka kring, svarade Folke Filbyter och mulnade.
Det förtröt honom, att gossen begynte strida med armarna liksom för att bli buren till den nykomne. Han lade hed gossen i hängvaggan och knöt hårt igen skinnremmarna om honom ända upp under hakan.
—Du påstår att du kommer i rätt stund, mullrade han under tiden. Det är kanske sant, efter ni predikare ha rykte om er att kunna läsa över sjukdomar. Sätt dig därför hos Ingevald, om ditt eget liv är dig kärt, och gör vad du kan, medan jag sköter storplogen. Sedan kommer jag tillbaka, och står han då helbrägda på sina fötter, skall nåd få gå för rätt. Annars tör du veta, att vi ha litet otalt med varann, vi två. Försök bara inte att slippa undan. Jag har vaktare ute på alla sidor och jag skall skicka ett par goda pilbågar till de män, som jag gömt uppe i ekarna. Du har ingen stav med dig i dag, Jakob, och därför känner du kanske din rygg säkrare än sist. Men din gamla stav är inte långt borta. Vi hittade den i skurdtemplet, och den sitter över stalldörren.
—Sköt din plog, far, i det vackra höstvädret, svarade Jakob och gick bort och satte sig hos Ingevald. Jag skall nog sköta såret på det sjuka hjärtat.
Folke Filbyter tog då trälarna med sig ut på åkern och den lille i hängvaggan somnade genast gott mitt i solskenet från taköppningen.
—Jakob! viskade Ingevald och satte sig upp. Varifrån fick du kraften att förlåta mig, när jag slog dig? Därpå har jag grubblat många nätter. I drömmen har jag så ofta sett dig komma tillbaka, att det bara förundrat mig, att du inte kommit förr. Och när jag drömde om dig, alltid hade du bråttom, alltid gick du mycket fort och såg stadigt framåt. Jag var rädd, att du inte skulle ha någon tid för mig. Jag var så ängslig, att du bara skulle trycka din mun mot min panna som då sist och sedan börja gå igen. Vad är jag för dig? En ond människa, som du förlåtit. Inte ens trälarna akta mig stort, orask och svag som jag varit i alla mina dagar. De ha hållit mig för sämre än de själva, fast jag var gårdsbondens son. Nog må jag spörja, varför jag blev född. Låt mig få kyssa dig, men ödmjukt på händerna, ty jag är trälaboren, och min far är mer stigman än bonde och en skam för bygden är mitt hem,
—Det vilda Folketuna är en nysådd åker, svarade Jakob, och vad som där till sist kommer att växa och spira, det kan ingen förutsäga.
Ingevald höll fast hans händer. Med åter uppflammande häftighet berättade han om Soldis och hennes död, om faderns fostbrödralag med Älg Klubbehövding och allt, som hade tilldragit sig på Folketuna.
—Ack, att du kunde göra mig till en god människa, jämrade han, så att jag bleve som en lövsal, där var sångfågel får kvittra men ingen hök letar sig in. Din lära vet jag inte mycket om, och det är inte heller om den jag spörjer. Gudarna äro ju många, men makten hos din gud är, att du själv är ädel och god. Mycket förmår du, Jakob, men för min olycka finns ingen hjälp. Mindre ryser jag för mig än för allt det, som genom mig skall komma till världen. Urarva kan ingen göra sig i sin födelse, och på Folketuna växer ingen ädel frukt. Jag var gömd bland menigheten den natten vid domareringen, då du signade alla omkring dig, men jag kände att det icke var för mig du talade. Och inte heller var det för det barn, som sover där borta i solstrimman. Hur mörk och röd skall inte den strimman bli, innan det kvällas!
—Du talar som en trött och sjuk, broder, sade Jakob. Alla trötta tala som du. Därför skulle jag också helst vilja svara dig barnsligt och stilla, som man talar till trötta och sjuka. Men du vet inte själv, vad dina ord betyda för mig. Av all den klagan, som mött mig under mina vandringar, har ingen mer förskräckt mig än den, som nu långsamt böjt dig till jorden och som jag fått höra från så många, många. Vi äro frukter på onda träd, ha de sagt mig, och för oss finns därför ingenting att hoppas. Jag kunde inte svara dem, att det var osant, vad de sade mig, men heller inte, att det var sant. Bröder äro inte lika bröder och söner inte lika fäder, ty om de också äro lika i mycket, äro de sällan det i allt. Just skillnaden kan vara så uppenbar, att närmsta frände ibland blir närmsta ovän. Mycket är arv, men hälften är förvärv. Luften och människorna omkring oss, det tal som dagligdags surrar för våra öron, allt går in i oss och blir delar av oss. Giv mig en ung människa och låt mig få vårda och sköta henne, och jag tilltror mig att ungefärligen kunna dana den bild, som jag själv bestämmer. En ung själ är en tom lampa. Den kan vara av dåligt gods eller av bästa, men lågans klarhet beror mest av den ingjutna oljan. Eller stamma vi inte alla från tjuvkvinnor och dråpare! Men så kan viljan glödgas och smidas, att övermodet blir till styrka och svagheten till godhet. Själv var jag ett utsatt barn, som en from präst hittade på en rishög i skogen, och jag vet ingenting om mina föräldrar. Kanske skulle jag blygas och sörja, om jag träffade dem, hur syndfull och obetydlig jag än finner mig själv. Men ett gott finns det inom mig, Ingevald. Jag känner i min bräcklighet, att jag bär en gnista av en helig vilja, och den bär mig lätt framåt som på vingar. Med förskräckelse har jag också läst den heliga Augustinus om arvsynden, men i stället att övertyga mig, kom han mig att tvivla, och jag har ofta bedrövat bröderna i Skara med min irrlärighet. Jag är ju blott ett kyrkans ringa redskap och de äro mycket kunnigare än jag. Jag kan ingenting bevisa mot dem, bara se och tro. Inte heller är jag någon spåman, Ingevald, men rimligast måste det väl synas mig, att din avkomma liksom andras skall bestå av både goda och onda människor. Om också tio ättlingar av din son gå förlorade, men bara en enda stiger som en stjärna, då föddes och levde du inte alldeles förgäves.
—Och något sådant skall kunna ske? Det tror du?
—Skänk mig ditt barn, så få vi pröva och rannsaka, vad som är möjligt eller omöjligt. När såg du att frukten liknade det fula och bleka frö, som försvann i jorden? Jag skall gömma gossen för alla och vara en ömsint och vakande far för honom, så länge min gode Herre tillstädjer.
—Du vet, Jakob, att allt vad du begär av mig, det måste jag giva. Men har du då ingenting för mig?
—Därom frågar du! Liksom läste jag inte redan klart och tydligt i ditt hjärta, vad du innerligast åstundar! Har du inte nyss berättat för mig hela ditt liv! Varför smög du dig till domareringen, där jag talade, varför stötte du stenguden ned i forsen? Och vad var det för nytt ljus, som föll in i dig, när kärleksruset med sin ånger och sina eldslågor väl hade fått dig vaken? Dina tankar ropade endast på Soldis. Men när hon bleknade av och red in i bålet, fortsatte de ändå att ropa, fast allt högre och högre, utan att du själv knappt märkte, hur namnet småningom blev en annans. Han, den andre, han skickade mig. Och nu påkläder jag dig den vita skjorta, som jag i dag bär i min påse. En broder rådde mig, då jag gick från Skara, att jag skulle medtaga den, och sedan dess kände jag också under hela vägen, att någonstädes väntade mig en stor glädje. Det var långt att gå och jag blev öm om fötterna, men nu ser jag, att jag hunnit dit jag skulle. Mitt sinne var betryckt den gången jag primsignade trälarna vid domareringen. Jag visste, att de snart skulle glömma mig igen och att det är husbönderna, som här bestämma över tron. Men nu förstår jag, att det var för dig jag talade, just för dig, fast jag då var utan kunskap därom. Ingevald Folkesson, jag kläder dig i vita vadum, i döpelsens snövita skrud, innan du träder inför den, som du länge hemligt längtat till.
—Tag mig om livet och hjälp mig att resa mig, så att jag får knäfalla, bad Ingevald. Jag tror på din gud Vite Krist, därför att han är barmhärtig.
Jakob tog fram en liten träflaska med olja och beströk honom på bröstet och mellan axlarna och beklädde honom sedan med vita vadum. Därefter böjde han honom över krukan, som stod bredvid lägret, och vattenöste under bön hans huvud.
Ingevald frös under de kalla dropparna, som runno ned utefter halsen, och genombävades därvid av den mest outsägliga lycka. Han kände sig svag och viljelös men lyft av omhuldande händer i ett sådant hav av ljus, att han slutligen blev delaktig därav och fylldes av andras styrka. Röster talade med honom långt ute från den vida och okända världen. Det föreföll honom, att några voro myndiga hövdingars och biskopars, men andra kvinnors och till och med barns. Alla sade de till honom, att han icke längre var ensam, utan att de älskade honom och fröjdades med honom, fast de aldrig sett honom eller ens någonsin skulle få höra om honom. De skulle leva kvar som en samlad härskara mitt i det övriga folket, om han också själv försvunne i plåga och död. De delade med sig av sin styrka, och för honom var denna känsla av äntlig ro alldeles ny, men för den kringvandrande predikaren var den ett dagligt och väl bekant sällskap.
Anande hans tankar böjde han sig därför intill honom och frågade:
—Får jag hälsa bröderna och systrarna, var jag går fram?
—Du får, svarade Ingevald.
Den gamle läste då över honom och gav honom broderskyssen. Sedan gick han till hängvaggan och döpte barnet. Ännu i sina böner talade han med samma snabba röst som alltid, icke av likgiltighet eller vanvördnad, utan därför att en ynglings iver brann i hans ord och handlingar lika väl som i hans steg.
—Konung över människorna, ropade han, herre över jorden, låt undret ske! Visa oss, visa hela vårt folk, att ingen mer behöver sörja likt denne, som nu knäböjer för din tron. Om också hans avkomma hundra gånger skulle trampa på ditt kors, visa oss, att en renglödgad vilja till sist kan växa också ur det ondas frö och bli till skinande helighet!
Ingevald låg ännu på knä, och det dröjde länge, innan han höjde ansiktet. Röken från härden omvärvde hängvaggan som skyar, och genom dörren såg han, hur fadern och trälarna arbetade ute på åkern.
—Min fromme välgörare, viskade han. Tiden är knapp, ty de andra kunna när som helst komma tillbaka. Vi måste tänka på barnet. Här lider det ingen nöd, det är sant, och alla vaka över det. Jag själv var den ende, som alltid kände mig främmande för det barnet. Men i Folke Filbyters gård blir det sin egen olycka. Därför skall du hålla ditt löfte, Jakob, och nu genast taga barnet med dig ur rövarkulan.
—Ingenting önskar jag högre, och jag skall dölja det så väl för världen, att aldrig någon skall hitta gömstället. Nu går jag till stallet för att utvälja en stark häst.
—Men du får inte gå rakt fram över gårdsvallen, Jakob. Betänk, att för min far finns ingenting i hela livet så kärt som just det barnet. En obegriplig gåta är allt omkring oss, Jakob. Vem drömde väl, att han kunde fästa sig vid en levande varelse! Smyg dig utefter väggen, så att ingen märker dig.
—Ack, du vet inte, hur man får tillit och medgång i ett kärleksvärv, svarade Jakob. Det är svårt att misslyckas i ett kärleksvärv, min lycklige broder.
Den gamle gick rakt fram över gårdsvallen, och ingen mötte han och ingen av de arbetande vände sig om. Ingevald hade aldrig sett dem gräva och plöja med ögonen så fastvuxna vid jorden. Till och med spejarna i träden lågo framstupa över ekgrenarna och stirrade endast på de mörka åkerfårorna.
Stalldörren gnisslade och Ingevald reste sig skrämd. Han vacklade bort till hängvaggan, men Jakob gick in i stallet och valde bland hästarna.
På den kraftigaste lade han ett täcke och en stadig klövjesadel och spände fast den med en rem. Något betsel kunde han icke hitta, utan han lät hästen behålla grimman och ledde ut honom i det fria. Där lät han honom stå och beta och kastade grimskaftet, så att det släpade i gruset mellan hovarna.
Ingevald väntade vart ögonblick, att hästen skulle gnägga. Utmattad som han var, började han darra, när Jakob kom tillbaka för att hämta barnet.
—Gossen är ännu så späd, att han suger ur horn, stammade han och lade tjurhornet mellan fingrarna på gossen. Det heter Månegarm och det är runor på det, men i dina händer ha de nog ingen ond makt, Jakob. Om du skakar på hornet, kan du känna, att det ännu är fyllt med mjölk. Jag har tryckt säkert fast både locket och den träplugg, som sitter i spetsen. Förstår du att sköta ett barn, Jakob?
—Jag vet inte, vad jag skall svara, men om Folke Filbyter kunde lära sig det utan att taga några råd av andra, får jag väl också försöka. Nu slipper jag att färdas ensam på de långa vägarna.
Han virade in gossen i skinnsäcken och löste den från bjälken. Oupphörligt ryckte Ingevald honom i ärmen, och med uppbjudande av sina sista krafter nästan sköt han honom framför sig mot dörren.
—Annars har du alltid en sådan brådska, Jakob. Vad gör det, om säcken inte blir så väl ihopknuten. Ser du inte, att nu slutar hästen att beta? Han lyfter huvudet och börjar klippa med öronen. Rid fort, fort, för mitt barns skull!
—Hur kan du tro, att en så liten en skulle tåla att rida fort! sade den nye fosterfadern. Nej, långsamt och i gående få vi nog vackert leta oss fram. I dag får jag lära mig tålamod, och det kan vara nyttigt. Men jag skall taga en annan väg än den vanliga, det kan du lita på. Jag skall vika av inåt ljungen. Där kan ingen se några spår, ifall vi bli eftersatta. Och visst bli vi eftersatta. Länge kan det ju knappast töva, innan husbonden är tillbaka. Då blir det en svår stund, Ingevald. Göm dig undan inne i tjället och blunda och bed.
När han hade krängt sig upp över hästryggen med sin lätta börda, borrade han sin blick i den bruna molntapp, som stod framför solen.
—Låt undret ske! viskade han med stigande värme. Det kan uppenbara sig, när timmen är inne, så sakta och stilla som en ros öppnar sig. Fast jag ingen spåman är, hör jag, att en röst svarar mig. Det skall ske, säger rösten, om det en gång föds en ättling av detta gossebarn, som älskar en vaxdroppe mer än en pärla.
Han var så upptagen av sin bön och sina tankar, att han glömde att nicka till avsked åt Ingevald. I långsamt gående red han genom grinden och vek in under ekarna, och hela tiden styrde han hästen med grimskaftet.
Spejaren i det närmaste trädet hade somnat, och vakterna i skogsbrynet plockade bär. Först när Jakob längesedan var försvunnen, knöt Folke Filbyter tömmarna om plogstyret och vände sig om. En vipa hade hela tiden under arbetet hoppat framför hästarna, och han hade gått och sett på henne och undrat på hennes mod. Nu var hon bortflugen, och hans första tanke var att lyssna, om ej barnet ännu skrek efter honom inifrån stugan. Visserligen övertygade han sig om, att allt var tyst, men en obestämd oro hade redan smugit sig in i hela hans kropp och han skyndade sig med korta och bestämda steg över gårdsvallen. Plötsligt kom han ihåg, att Jakob var där och att han skulle bestraffas, ifall han icke fått någon makt över Ingevald. Han ropade därför till bryten och trälarna att också komma med.
Hängvaggan var det första, som han letade efter med sina ögon redan långt utanför dörren. Men det var skummare där inne. Icke förr än han höll om båda dörrstolparna, förstod han, att han icke sett vilse, utan att de två löst släpande läderrepen under bjälken voro det enda, som fanns kvar av gossens bädd. Klädd i vita vadum låg Ingevald i sitt tjäll innanför skinnfällarna och liknade med sina slutna ögon och knäppta händer mer en död än en levande. Om någon hade ställt sig framför Folketunas husbonde och utförligt och med många ord berättat honom, vad som hänt, skulle han icke ha förstått det klarare. Under sina färder i sydliga land hade han sett många dö i vita vadum, och han visste vad det betydde. Som i skenet från en hastigt uppflammande eld såg han framför sig den gamle Jakob med olja och dopvatten och slutligen på flykt med barnet i sina armar för att rädda det åt den nya tron. Han gjorde heller inga frågor och tänkte icke på att utdela några snarrådiga befallningar, utan stund efter stund gick i overksamhet. Han tog ej sin blick från de tomma repen. I jordgolvet under dem var ännu en grop, som han själv trampat upp, då han suttit vid hängvaggan. Den kom honom att tänka på ett plundrat rede, och han brast ut i jämmer. Det var icke gråt och det var inga ord. Det var en klagan, lik den som jägaren stundom under nätterna hör från avlägsna lyor och legor i skogarna. Den växte och sjönk, och ibland blev den kvävd och stilla. Han begynte gå i ring om det tomma stället, tungt och vaggande som en björninna, när ungarna blivit stulna. Trälarna kastade från sig hackor och spadar och sällade sig till honom för att dela hans sorg. Det hade aldrig ingått i deras föreställningar, att Folke Filbyter hade ett hjärta. Och nu brann det framför dem med en sådan flamma, att deras egna förkrumpna hjärtan tändes av lågan! De kände sig som hans barn, hans enda hjälpare, ryckte i hans kläder och trugade honom med vatten och med mat för att på sitt enfaldiga vis söka trösta honom. Hans nakna kämpaarmar hängde viljelösa, och händerna, som nyss upphettats av arbetet, blevo kalla och torra. Ännu när han hörde, hur de ledde fram hästarna, förstod han icke meningen därmed. De fingo kläda och rusta honom, hur de tyckte, med brynjan och saxsvärdet och den väldiga kittelhatten.
När han slutligen satt i sadeln och bryten lade tyglarna i handen på honom, sprängde han genast i väg, så fort den lilla lurviga hingsten förmådde med sin tunga och stötande börda. Trälarna följde efter honom, några springande, andra till häst, de flesta utan vapen. De hade glömt både ovänner och möjliga överfall och tänkte endast på att söka åt alla håll som jakthundar. De trängde sig in i buskar och snår, spredo sig på de olika stigarna och gingo från gård till gård. De skickade också bud till Älg Klubbehövding och hans män, och hela dagen hördes deras lurar kring träsket. Men all möda blev lika lönlös, och när Folke Filbyter tredje gången red förbi skurdtemplen, höll han in den flämtande hästen.
Han tillsade trälarna att bryta ned templen, ett efter ett. De sleto upp nävertaken, välte omkull stolparna och höggo i stycken belätena, både asagudarnas och Jesu moders. Hästarna skrapade med hovarna på sönderslagna gudar, och till spillrorna talade han föraktets ord. De kommo lika långsamt som fordom, då han på förhand tänkte ut vad han borde säga, men nu flöto de rätt fram ur hans själ, och i sin högtidliga långsamhet ljödo de som en bön. Om hela världen också hade lyssnat, skulle han ha talat lika långsamt och sagt alldeles detsamma.
—Om ni förmå att kröka ett hår på mitt huvud, sade han, varför ligga ni då stilla? Varför resa ni er inte till hämnd? I era namn röva människorna och döda utan mod att tillstå, att de göra det av egen lust. Jag har anropat luft och ånga, var gång jag offrat till er. I medgången fick jag inte min jord av er och inte min lycka, och i motgången blir jag inte hulpen. Ingenting frukta ni såsom människors vittnesbörd. Mitt korn skall växa som förr och mina trälar skola arbeta som förr, ty de äro goda trälar och måna om att göra sin husbonde till lags. Då de slutligen sätta mig i högen, skola de vittna, att jag lärde av mina levnadsår och att jag bad er om intet och tackade er för intet.
Så länge trälarna voro i färd med att bryta ned skurdtemplen, lydde de honom med hämndfull glädje, men när de hörde honom tala, blevo de förskräckta och begynte att smyga sig undan. Till sist var där ingen annan kvar hos honom än bryten. Han satt också till häst, och ännu en gång följde båda vägen inåt skogen.
Det fanns nu bara en gård, där ingen ännu hade frågat, och det var Ulv Ulvssons.
Den låg nere på slätten, och från bergsstigen kunde de se husen och det lummiga vårdträdet.
Folke Filbyter vände sin häst och styrde rakt ned mot gården.
—Du har mist din besinning, husbonde, sade bryten. I din sorg vet du inte längre vad du gör. Vill du spilla både ditt eget liv och din bästa träls, då skall du fortsätta just så som du nu vänt hästen.
Folke Filbyter red tyst på, men bryten tänkte, att han väl skulle betänka sig, om han fann sig ensam. Därför steg han av. Han stannade ändå vaksamt i skogsbrynet, fast han visste att han icke mycket kunde hjälpa honom, utan vapen som han var.
Folke Filbyter märkte knappt, att trälen blev efter. När han kom ned till gården, stod grinden på glänt, och det lyckades honom icke att stöta upp den med foten. Hur ovigt och besvärligt det blev honom, måste han därför omaka sig att stiga av utan hjälp, och han band hästen vid grinden. Ingen av gårdsfolket syntes i närheten. Han hörde, att Ulv Ulvsson spelade harpa inne i stugan, och han lyddes och stannade med axeln stödd mot de utstående stockarna i knuten.
Harpspelet brusade som en havsstrand, och när han hade stått en stund utan att själv veta, att han lyssnade, kände han igen tonerna. Det var samma roddarsång, som han brukat söva barnet med. Den slogs bara mycket sorgesammare på strängarna, än han lärt sig att sjunga den, och lät som en oändlig klagan. Han lutade huvudet in mot väggen och stod på det sättet, under det att harpspelet blev allt fylligare och rikare, och han tänkte varken på att giva sig till känna eller att akta på sin säkerhet. I hans hjärta hade det aldrig vuxit annat än ogräs och tistel, och då olyckans svedjeeld nu hade bränt och rensat det, ägde det en jungfrulig jords oförbrukade bördighet. Besynnerliga små blommor slogo därinne upp sina skygga ögon och begynte växa och spira i allt större mängd, till dess hela det fordom så ödsliga hjärtat liknade ett enda blomsterknippe. I stor förlägenhet skulle han ha råkat, om han försökt att giva några namn åt dessa obekanta gäster, men han räknade dem icke med någon kräsen glädje, om han ens märkte deras närvaro. Han begynte endast förundra sig över, att alla kallade honom ond, ty i denna stund, då den första smärtan gav efter, kände han ingen ond vilja.
—Du har kanske ibland gjort ont efter andras sätt att se, Folke Filbyter, sade han. Varför blev du inte straffad då? Varför kommer straffet just nu, då du inte skulle nännas att göra ett kryp för när?
När han slutligen såg upp, hade harpan tystnat och Ulv Ulvsson stod i dörren, barhuvad och med en båge i handen.
Han var kritvit både om håret och kinderna, och han tog ett halvt steg framåt och böjde sig, så att han kunde se in under kittelhatten. Var det verkligen den hårdnackade och storrike ovännen, som nu stod där vid stugknuten så nedbruten och hopsjunken? Vad hade icke allt hänt sedan de sist talades vid på fästningastämman?
—Du behöver inte tveka, sade den brynjeklädda gestalten utan att taga sin arm från stockarna i knuten. Jag är grannen från Folketuna, din värsta fiende. Länge har jag väntat på dig och dina söner, Ulv Ulvsson. Knappt trodde jag, att det var jag, som skulle behöva komma först. Är du otålig, så lägg nu pilen på bågen och skjut!
Ulv Ulvsson skrattade klanglöst och ryckte bågen till ögat och siktade, men lät den sedan åter sjunka. Flera gånger gjorde han på samma vis, och då sade ovännen:
—Vill du hellre bruka svärd, så kom ut på blomstertiden till envig. Blott på en fråga måste du först svara mig. Har du sett den kristne tiggaren, som red bort med din dotters barn?
Ulv Ulvsson släppte bågen och kom så nära, att de båda männen kunnat fatta i varandras bälten. Håret föll ned över hans ögon och darrhänt pekade han på torvbänken under vårdträdet utan att få fram ett ord.
—Där satt han med din dotters barn? frågade Folke Filbyter.
—Vad är det du talar om? svarade slutligen Ulv Ulvsson. Min dotters barn? Jag har haft spejare ute. Jag vet, att min dotter är död och att du själv suttit och vaggat barnet... Å, nu förstår jag, nu förstår jag. Ja, här på torvbänken satt Jakob och vilade sig. Han var trött och varm, och själv fyllde jag hornet åt den lille med frisk mjölk. Han sade att han fått det av en döende, som tagit kristnan. Mer berättade han inte. Jag kände ingen lust att förlänga samtalet med denne predikare, om jag också av miskund med det obekanta barnet inte kunde neka honom ett ögonblicks vila. Det föll mig inte heller in att sedan fråga honom, vart han styrde sin kosa. Det är nu länge sedan han red bort—jag såg inte ens åt vilket håll. Hade jag bara anat, vad jag nu vet! Var då det barnet min dotters? Kanske för han det till Skara, men där råder konungen, som är kristen. Och där finns det höga trämurar, som inte lära svara, om vi ställa oss utanför och ropa. Kanske har han också reda på ännu bättre gömställen.
—Och under dessa långa år har du ingenting gjort för att taga igen din dotter, Ulv Ulvsson?
—Det har inte gått en dag och inte en natt utan att min första och sista tanke har varit hos henne. Men jag är inte rik som du och har inte folk som du, och jag visste, att striden skulle bli hård. Långt härifrån har jag en gård, och där samlade jag i hemlighet män och vapen och hästar. Vi ha knappt här unnat oss kläderna och födan för att småningom och med tålamod kunna rusta den lilla skaran där borta. Att kära mot dig på tinget hade varit bortslösad möda, men jag knöt förbund mot dig med de andra gårdarna. Och just då nätet var färdigt att dragas samman, ja, då kom budskapet att min dotter inte längre fanns till. Ännu kvider för mina öron den stolta och missförstående hälsningen, som hon skickade med systern.
—Och allt detta tillstår du för mig så öppet och utan omsvep, Ulv Ulvsson! Din dotter kan du inte längre taga tillbaka, det är visst, men tänker du då inte hämnas?
—När vi fingo höra om hennes död, gingo mina söner till sina skepp och härja nu i västerväg. Hämnden, granne, behöva vi människor inte sörja för. Vedergällningen kommer lika säkert som snön om vintern. Över henne råda makter, som äro visare och starkare än vi.
—Så ha vi inte stort mer att säga varann, Ulv Ulvsson. Tag nu upp bågen, eller om du föredrar svärdet, så gå in i stugan och hämta det. Ingen väntar mig i afton där hemma, och jag har god tid.
Ulv Ulvsson stod kvar utan att lyda hans uppmaning. Han återvann en skymt av sin forna avmätta värdighet.
—För en man, som så darrande stöder sig mot husknuten, är inte nu rätta stunden att upptaga ett envig, sade han. Bonde från Folketuna, jag har aldrig hört din röst så hovsam och saktmodig, och vad du i denna stund minst längtar efter, det är att se en annans blod. Du har gjort mycket ont i ditt liv, men i olyckan kommer det för var människa en stund, då viljan till det onda så helt mister sin kraft, att det inte längre finns rum hos henne annat än för det, som gott är. Då blir hon för den stunden eller kanske för en dag eller ett år en alldeles ny människa, som inte längre minns eller känns vid vad hon förr varit. Och då frågar hon sig:—Varför skall jag lida så mycket, jag, som ändå inte är ond? Se här i mitt hjärta hur bräddfullt det är av allt gott och hur bittert jag ömkar mig över mitt olycksöde. Ty ett olycksöde är det att straffas så hårt, då man endast känner goda önskningar.—På det sättet talar hon då, och så är det nu med dig, granne. Hur skulle jag nännas att just i en sådan stund, då du är en god och ädel människa, straffa dig för något, som nu inte längre finns inom dig? Lugnt och leende skulle du draga ditt vapen, och om du fölle, skulle du känna det oförtjänt. Du är min värsta ovän, och därför unnar jag dig inte en så lätt död på blomstergräset. Nej, lev, lev och åldras utan att kunna dö!
Folke Filbyter drog tillbaka sin arm från stugknuten och pekade med en frågande åtbörd på sitt svärd för att ännu en gång fresta ovännen. Han gjorde det med en sådan enträgenhet och en så uppenbar längtan att äntligen få strida och falla, som hade han bett om en nåd.
—Rid nu hem till din gård igen, sade Ulv Ulvsson och vände sig om för att gå in i stugan. Din häst rycker i bindslet och kan slita sig. Vore det i gamla dagar, skulle du kanske beskylla mig för feghet och locka mig till en överilning. Men vi ha fått annat att tänka på, du och jag. Vi äro som två träd i skogen, som vuxit i kapp för att kväva varann och som stumma stå och stirra på varann över de döda grenarna. Vi ha ingenting mer att tala om. Jag har redan sagt dig de hårdaste ord, som en människa kan säga till en annan.