9.
Husbonden på Folketuna fann ej längre ro vid sin härd. Ingevald var länge sedan död, och själv fortsatte han att rida mellan gårdarna och fråga. På det sättet gick det år efter år, och han började åldras. Om vintrarna, när snön hopade sig över vägarna, satt han hemma, men var vår kom han ridande i sin järnhatt med det korta svärdet vid sidan och alltid följd av en ömfotad träl. Det var Kalv, samma träl, som han hade gift ihop med den suckande Tova.
Folke Filbyter bar en utsliten vadmalskappa över kläderna, och sadeln hade ett så högt ryggstöd, att han satt som i en stol. Ännu skrattade bygdemännen åt honom och mest åt hans kittelhatt, som tycktes stödja sina brätten på skuldrorna och som han endast bar av seg vana. Med tiden blev dock löjet sällsyntare och mattare och blandades med en viss hemlig vördnad, ty ryktet om hans olyckor och rikedomar begynte mer och mer omgiva hans dystra gestalt med sagans glans. Liksom på trots valde han ofta sitt sovställe på ängen mitt framför Ulv Ulvssons gård. Där blev han ofta funnen av husfolket i djup sömn bredvid sin betande häst när solen rann upp. Eller också lade han sig vid elden hos stigmännen och viste dem den tomma fickan i manteln och berättade hånfullt om skattkistan där hemma, som vaktades av de beväpnade trälarna. Stigmännen vågade icke röra en man, som ingått fostbrödralag med Älg Klubbehövding, utan mottogo honom med undersåtliga vördnadsbetygelser som en stormäktig vän. I stället att taga ifrån honom hästen, undfägnade de honom och skänkte nya skor åt hans träl. Horgabrudarna, som övergivit sina källor, och bonddöttrarna, som följt fredlösa älskare på deras skogsgång, buro fram sina barn till honom så att han fick syna dem i händerna. Han ville själv övertyga sig, att ingen av dem hade det stjärnuddiga födelsemärke, som hans förlorade ättling burit innanför långfingret.
När han kom till någon gård, gick han aldrig in i stugan utan satte sig under vårdträdet och talade knotande och klagande om sitt öde. För var gång vinkade han på sönerna och trälarna och undersökte noga deras händer. Det upprepades så ofta, att de till sist samlades omkring honom, utan att han behövde kalla dem. Den första tiden gällde det bara de små barnen, men allt som åren gingo, kom ordningen till de halvvuxna piltarna och ynglingarna och slutligen de unga männen. På samma gång började han dock frukta, att han var för lättrogen och att hans efterforskningar ej voro grundliga nog. Vidskepelsen i hans sinne ingav honom en dunkel oro för att hans förlorade barn möjligen på något särskilt gåtfullt sätt kunde växa fortare eller långsammare än andras eller till och med hållas gömd i kvinnokläder. Till sist fanns det därför varken ung eller gammal, varken man eller kvinna, som icke måste stanna och visa honom sina händer. Folket vande sig vid hans besök, som hade det blivit hans bestämmelse att evigt färdas på vägarna. Man förvånades lika litet över hans beständiga återkomst, så fort snön smälte, som över att höra gladornas vårskri eller finna träden knoppade. Runt om i landet blev han känd, och när bondhustrun såg honom utanför grinden, sade hon:—Det är den olycklige husbonden på Folketuna, som rider omkring och letar sitt barn.
När han icke var ute och sökte, tycktes det honom, att han förspillde sin tid i sysslolöshet. Ofta kom han under sina irrfärder långt bort till helt andra trakter, och på Folketuna hörde man då icke det välbekanta långsamma trampet av hans alltid trötta häst förrän vid julmörkret. Flera gånger hade han också hunnit ända till Skara, men prästernas byggnad var omgiven av spetsiga och oöverstigliga pålverk, som folket kallade trämurar. På porten fanns visserligen en gallerglugg, men alltid vände han sin häst, så fort han kom till porten. Trälen anade, att husbonden mest av allt fruktade att mista sitt sista hopp och att det var därför han aldrig vågade fatta om portklappen. En gång skyndade sig trälen likväl oförmodat fram och bultade det häftigaste, som han förmådde. Förstenad släppte Folke Filbyter tygeln och lät hästen stå stilla.
Det var en varm dag och han hade hängt järnhatten på sadeln. En stark lukt av rökelse slog honom till mötes ur gallret och några tjänare sporde om de okändes ärende. Snart fick han syn på ett åldersfagert och skarpt forskande ansikte. Det var den förnämste av de kristna lärarna och han kallades biskop, men han hade länge svårt att förstå trälens frågor och svarade med brytning på utländskt tungomål:
—Jag drar mig till minnes, att före min tjänstetid lär här ha funnits en broder, som hette Jakob. En dag skall han verkligen ha kommit ridande med ett barn, som knappt såg ut att vara årsgammalt. Men då den nyfikna mängden och flera av lärarna samlades omkring honom, höjde han barnet på händerna och höll en så irrlärig predikan mot arvsynden, att bröderna samma dag sågo sig tvungna att utstöta honom ur sitt samfund. Så har det blivit sagt för mig. De gräto sedan mycket över honom och bådo träget för hans själ. Vart han sedan styrde sina steg, är mig obekant, men han var ju van att sova i skogar och lador. Jag har hört, att han under årens lopp flera gånger varit här, men mig har han aldrig uppsökt.
Under samtalets gång betraktade han allt uppmärksammare den främmandes nedstänkta och egendomliga klädsel. Det undgick honom heller icke, att ett vekt drag av sorg och nästan av fromhet skiftade fram ur det fula och annars frånstötande ansiktet.
—Du är vildman och hedning, sade han. Var det ditt barn? Du är olycklig. Kanske skulle jag bättre kunna hjälpa dig, om du toge kristnan. Tänk därpå, när du kommer i ensamhet. Varifrån är du?
Det var för många frågor på en gång, och Folke Filbyter svarade endast på den sista.
—Jag är från en avlägsen bygd österut, där Älg Klubbehövding och Folke Filbyter göra vägarna osäkra, så att ingen törs rida obeväpnad.
—Far då hem i frid, sade kristbrodern, ty nu är en from hövding, som heter Inge, satt på Uppsala stol. Det är en ärlig västgöte, och det är hans konungaed, att han skall tvinga östgötarna till tukt och sed. De äro freysdyrkare bara för mjölets skull, ty de tro, att Kristus är snålare om skörden. Men hälsa dem, att på en så fet jord som deras kan också Kristus giva sjunde kornet. Jag har också hört om Folke Filbyter och att han är en illa ansedd bonde. Han lär ha mer tjuvgods än min nybyggda och fattiga kyrka har gåvegods. Han låter piska gudaktiga lärare och har slagit omkull Jesu moders beläte. Jag har fått veta det genom resande köpmän. Nåväl, kanske är han till hjärtat inte någon större syndare än var och en av oss alla. Den ena skaffar sig sitt guld på härjartåg, den andra genom köpenskap, den tredje vid farvägen. Men så kan det inte längre få fortgå. Ett klart ljus är hämtat från Österland, och så många händer skydda redan om lågan, att ingen vind mer förmår släcka den. Hälsa du den rövaren från mig, att gör han inte snar bot och skickar rikliga soningsgåvor, blir det nödvändigt att skilja hans huvud från halsen jämnt så mycket, att ett skarpslipat svärd kan slinta emellan.
—Jag skall minnas dina ord, mullrade Folke Filbyter hotande. Men innan bonden på Folketuna tar kristen sed, får du hugga många järn slöa.
Efter det samtalet blevo hans tankar ännu dystrare.
Trälen däremot fick nytt mod och sade:
—Vi skola sluta att fråga efter barnet. Du hör själv, att de, som möjligen veta något, helst svara undvikande om något annat. Nu skall jag sluta att tala om barnet och bara fråga efter Jakob. Jag skall låtsas, att du är en gammal vän, som vill hjälpa honom och taga honom med dig hem.
Trälen gick in i alla hus, som lågo utefter den vänliga köpstadens gata, och talade medlidsamt om den bortstötte predikaren. Människorna voro gladlynta och språksamma, och han gav sig god tid. Innan han hunnit till det sista huset, kom han dock tillbaka och grep hästen vid betslet och ledde honom framåt med bestämda steg.
—Jag visste med mig, att i dag skulle vi åtminstone inte bli alldeles utan lön, sade han. Men låt nu mig styra. Hittills har det varit jag, som fått gå tigande bakefter.
Han fortsatte att leda hästen i rask fart, och då solen började att sänka sig, krökte vägen förbi en kulle. Den var nedtill tätt bevuxen med taggiga buskar, men överst på toppen stodo ett par aspar med darrande löv.
—Här under asparna skulle de vara, sade trälen. Genom att nyss locka fram ett ord i det ena huset och ett i det andra fick jag småningom de goda kvinnorna i Skara att ganska noga beskriva stället. Själva trodde de nog, var och en för sig, att de voro mycket försiktiga och förbehållsamma. De kunde ju heller inte veta, hur pass allvarligt vi menade med vår vänskap för den gamle ensittaren. Ja, ensittare, det är vad han lär ha blivit, och här skall han bo. Det gäller nu bara att hitta någon gångstig genom de taggiga snåren.
Han förde ned hästen i gräset, och då han kom till kullens bakre sida, som vette från farvägen, visade sig en trappliknande stig upp till ett träkors och en liten torvlagd riskoja. Utanför ingången satt Jakob och lappade sina skor och var så upptagen av sitt arbete, att han icke märkte främlingarna.
—Har du gossen hos dig? frågade Folke Filbyter.
Jakob spratt upp, väckt av den djupa rösten, och sträckte oroligt huvudet över buskarna åt andra sidan. Han trodde, att ropet kom från vägen, och först när han vände sig om, fick han klart för sig, att han var funnen av bonden från Folketuna.
—Nej, vid Kristus, jag är ensam, svarade han med ängslig iver. Varför rider du kring här i skarabygden? Sluta upp att söka efter barnet. Du kommer ändå aldrig att hitta det.
—Nu är det för dig vi komma, Jakob, sade trälen. Folke Filbyter tycker, att det är synd om dig och vill taga dig med sig. Därför går jag nu genast upp med en repstump och hämtar dig.
—Är det bara mig ni söka, då blir jag lugnare till mods. Det var Ingevald, som gav mig barnet. Han bad mig att taga det. Jag var ingen tjuv. Men jag vet, Folke Filbyter, att du anser dig ha husbonderätt över allt levande på din gård. Blir det dig till någon lisa, så tag gärna hämnd på mig.
Han slutade med sitt arbete och tog på sig de halvlappade skorna. Sedan kom han ned. Folke Filbyter lät då binda honom vid sadeln och tvang honom att gå med bredvid hästen hela den långa vägen hem.
När de slutligen voro på skogsstigen ovanför Folketuna, mötte de Ulv Ulvsson. Han var också till häst, och ingendera ville rida ur vägen för den andra. Hästarna stannade framför varann och fnyste och grinade fientligt.
—Rid ur vägen du, jag är storbonden här på trakten, sade Folke Filbyter, och de båda ovännerna sågo varann stelt i ögonen.
—Nej, rid du, jag är äldst, svarade Ulv Ulvsson.
Då sprang Jakob emellan, så långt hans rep räckte, och höll hästarna i sär.
—Farligare karlar än du, Ulv Ulvsson, och du, Jakob, släppte jag aldrig genom gårdsgrinden, sade Folke Filbyter. Varför uppsökte ni mig i mitt ide? Jag bad er aldrig att komma. Ni togo ifrån mig barnet och Ingevald och min sinnesro och gjorde mig ensam och skydd. Ni bestulo mig i mitt hem på allt och klädde av mig naken inför mina egna trälar och läto mig bara behålla det röda silvret och guldet.
Då böjde Ulv Ulvsson litet på huvudet och red åt sidan in mellan träden.
—Vår väg blir allt smalare och trängre, granne, sade han. Vi få väja för varann, men helst utan att tala.
De försvunno åt var sitt håll i skogsmörkret, och hovtrampet hördes knappt i det djupa barret.
När Folke Filbyter kom hem till gården, lät han kedja Jakob vid väggen med en kalvklove, som blev hopböjd till ett halsjärn och starkt nitad. Det var vid väggen inne i stugan, och somliga dagar räckte han honom resterna på fatet, när han själv slutat att äta, men andra lät han honom svälta. Han flyttade sin bänk så nära väggen, att Jakob kunde känna ångan från maten, och långa timmar satt han och stirrade på sin fånge under oavbruten tystnad.
En afton, när maten var framsatt och elden på härden lyste upp hela stugan, sade han äntligen till honom:
—Jakob, nu är det tid att tala. Var är min son?
—I mitt hjärta, husbonde. I mitt hjärta och mina tankar är han var stund. Mer säger jag dig aldrig. Därtill fäste jag mig för mycket vid det barnet. Du må lägga på mig alla de kval som du har makt till, ändå skall jag tiga.
—Trälar, sade då Folke Filbyter, hetta upp ett järn på elden och blinda därmed tiggaren. Han är inte värd att ännu en gång få återse den stora härliga solen.
Bryten gjorde då, som han befallde, och glödgade ett järn i askan. När det blev vitt, gick han bort till Jakob och höll upp hans ögonlock och blindade honom på bägge ögonen.
—Kvällen är stjärnljus och fager, sade Folke Filbyter och bjöd Jakob fatet, som han icke rörde vid. Vill du som jag, så språka vi en stund. Måhända klarnar småningom ditt minne, då du inte längre förvirras av det, som är utomkring. Säg mig, Jakob, vet du något om min son?
—Jag har gott minne, och jag vet, att jag ville honom väl.
Folke Filbyter makade sig framåt på bänken och böjde sig ned över honom.
—Det som mest trycker mig, är att jag inte kan ana mig till, hur han nu har det. Finge jag också aldrig mer se honom, skulle jag dock stiga lugnare i högen, bara jag hade visshet. Kanske kryper han på golvet i en koja och får hugg och slag, medan jag här sitter vid mina skattkistor, som jag till ingenting kan bruka. Kanske har han det gott och leker och växer bland vänliga människor till en hjälte, inför vilken Ulv Ulvssons söner komma att buga till marken. Aldrig skall han då ha en tanke för mig, aldrig ödmjukas av en hågkomst från det hem, där jag åldras i elände—jag som ändå skulle giva det sista jag ägde för två tacksamma och minnesgoda ord.
Svedan hindrade Jakob att tala, men trälarna lade ett handkläde fuktat med kallt vatten över hans ögon, och då svarade han:
—Att omskapa honom, det var min önskan, att göra honom så olik dig, att ni skulle kunna mötas utan en tanke på frändskap. Om jag fått råda, vem vet vart jag hunnit. Men din son är bara en begynnelse, Folke Filbyter. Han kan leva lika länge som du och få söner och sonsöner.
—Du tror då, att han ännu är i livet. Med halvkvädna visor vill du inbilla mig, att jag straffar dig orättvist.
—Det fanns en tid, då jag ropade förbannelse över orättvisan i världen, men jag har slutat upp. Nej, piska våra kroppar med dina hårda vingslag du, orättvisa, och väck oss, väck oss! Styrkt blev jag redan den gången, då jag fick de första käppslagen på Folketuna, men så stark som nu har jag aldrig känt mig. Och vad hade det blivit av Ingevald, om inte orättvisan tryckt in en tagg under hans fot? Orättvisan är den sträva och stickiga ved, som måste staplas upp, där eld skall brinna.
—Bekänner du om min son, skall du i stället för straff och orättvisa få en lysande belöning. Och du skall få en nedbruten mans tack.
—Det är bara det onda, som skall belönas, husbonde. Lär dig leva så, att du aldrig kan få full rättvisa.—Ingen påve har gjort mer för kyrkan än jag, skriver den store Gregorius i Rom, och därför måste jag falla.—Det är rätt skrivet, Gregorius. Den, som handlar i godo, skall heta ond, och de bästa skola kallas de sämsta. De skola kallas de sämsta till och med av dem, som i hemlighet mycket väl veta, att det är en himmelsskriande osanning. Hur skulle det se ut här i livet omkring oss, ifall de goda förlorade vissheten om straff och började att räkna på vinst alldeles som de onda? Då bleve det goda ett ännu värre ont än det onda. Belöningar äro människors verk, och med dem söka de att till sitt eget fördärv rubba orättvisans grundvalar. Hur krymper inte allt stort i sina mått, när det lönas efter förtjänst, men det, som förgås i orättvisa, det fortsätter att ropa, ungt och evinnerligt, ännu ur sin grav. Orättvisan är det djupaste och heligaste, som blev ingjutet i skapelsen, på det att starka varelser skulle kunna uppstå.
—Ulv Ulvsson lär nog mena, att jag lider rättvist, sade Folke Filbyter och sköt ifrån sig den orörda anrättningen.
—Det menar också jag. Ulv Ulvsson ville ingenting ont, när han först steg in till dig, och ändå blev han drabbad liksom du. För din sons välgång har ingen stritt som jag, och nu sitter jag här, blindad, med min sveda. Det förefaller mig, att vi alla tre lida rättvist, men att det kanske ändå överst i kalken ligger en droppe orättvisa. Och det är den droppen, som gör oss levande.
—Du är en ännu farligare karl än Ulv Ulvsson. Det är farligt för hela mitt hus att ha dig kedjad vid väggen. Jag har bränt bort din syn, så att hinnorna på dina ögon äro hoptorkade och rynkiga. Skall du tvinga mig att också taga ifrån dig din tunga? Hämta in ullsaxen, bryte, och klipp av honom tungan!
Jakob satt på golvet med nacken mot väggen utan att röra sig.
—Du vill befria mig från en svår frestelse. Att veta dig sörja så mycket och höra dina frågor utan att svara på dem, det är den största frestelse, som Gud ännu lagt på mig. Jag är bunden av en ed. Arma husbonde, jag får inte hjälpa dig.
—Bryte, låt saxen ligga, sade Folke Filbyter, och trälarna försökte på sitt vanliga vis att välment truga med mat och dryck för att trösta honom.
—Var äro hans söner? viskade de till varann. Vad skall nu ske, och hur skall det gå med Folketuna?
Det blev ej talat mer den kvällen, och hela veckor kunde förflyta utan att Jakob fick ett enda ord. Ibland kastade Folke Filbyter ett ben till honom eller räckte honom fatet, och då skramlade kedjan, när han flyttade sig på golvet med armbågarna.
Folke Filbyter slutade att räkna dagar och år. På gården fanns ingen annan tidmätare än hanen, som från sin bjälke gol till midnatt och soluppgång, men icke till månvarv och årsskiften. Icke heller fanns där någon runstav att karva märken i, ty runor hade där alltid blivit fruktade som sejdtecken och trolldom. Man visste endast, att det somrade, när marken blev grön, och att det vintrade, när snön föll. Därför kunde snart ingen säga med bestämdhet, hur många år, som hade förrunnit till intet efter den stunden, då olyckan kom över dem. Några gissade på tolv år och andra på tjugu. De äldre trälarna började att dö undan. De yngre berättade sagor om Jorgrimmes dotter och hornet Månegarm, utan att tro på dem. Talade husbonden själv om forna dagar, lät det som en avlägsen röst ur ödemarken, där den vilsegångne tar skyarna för berg och ängarna för sjöar. Hans rikedomar förökade sig beständigt och hopade sig i allt flera kistor, som stängdes när de voro fyllda och sedan aldrig öppnades. Under de långa vinteraftnarna satt han i askan med tomma händer och teg och åldrades utan att kunna dö.