TIONDE KAPITLET.
William Zimmermanns lilla pjes spelades på dramatiska teatern en afton i november.
Efter middagen hade han som vanligt kommit på besök hos modern. Han var i godt humör och tycktes icke vara det ringaste orolig.
»Är du icke rädd?» frågade hon småleende.
»Nej. Du ska' se den gör lycka. Den är dålig nog till att gå i folk och ändå inte så dålig, att den äcklar.»
De följdes åt till teatern. Modern hade plats på parkett; William skulle sitta i griljerad loge medan hans egen pjes spelades. Det ansågs opassande att författaren exponerade sig i sjelfva teatersalongen; han skulle eljes haft god lust att bryta med traditionen, ty han hade icke spår af rampfeber.
Pelle Wahlberg och Hedström aflade besök hos honom i hans fängelse strax innan ridån skulle gå upp. Pelle var i öfverdådigt humör.
»Har du snygga gångkläder på dig, hva?»—han grep tag i skörten på Williams redingote. »Det är bra, för du ska' in och bocka dig. Tamme fan ska' du inte!»
»Nej, det skall bli osanning!» försäkrade William med eftertryck.
»Jag håller vad! Hva'? En butelj champis?»
»Låt gå. Men du förlorar.»
»Det blir min sak. I gropen, efteråt?»
»Ja, kyss till.»
Hufvudrollen spelades af publikens favorit och hon öfverträffade sig sjelf i graciöst sjelfsvåld och tjufpojkaktiga miner. Hon serverade hela backfishrepertoaren med en glans och verve som kom publiken att hisna af förtjusning; och när hon till sist kom fram med pjesens stora clou, den långa näsan, steg förtjusningen öfver alla gränser. Det blef ett ändlöst applåderande sedan ridån gått ned; och när de spelande fått sin beskärda del hördes rop på författaren.
William smålog. Han var fullt besluten att icke visa sig; att komma in på scenen och presentera sig som författare till denna lilla bagatell föreföll honom så småaktigt fåfängt och han kände icke ringaste frestelse dertill. Han njöt af att höra de intensiva ropen—han hade känt igen Pelles röst, som skrek sig hes med omisskännelig ifver. Ja, han kunde skrika! Champagnen skulle han få betala ändå!
Emellertid refs dörren upp och regissören uppenbarade sig, andfådd af rörelse.
»Herr Zimmermann! Herrrn! Hör herrrn inte? Publiken ropar—för faen!»
»Ja, låt dem ropa.»
Regissören häpnade. Detta hade aldrig förr förekommit i hans praktik. En herre som icke ville ta emot en inropning! Det förekom hans skådespelarhjerna alldeles ofattligt.
»Seså, hva' är det för konster. Kom! Herrrn är ju galen!»
Han grep tag i Williams arm och drog honom med sig på ett temligen omildt sätt. Han kände sig upprörd, som om han blifvit förolämpad, sårad i sina innersta känslor. Inte ta emot en inropning! Det var ungefär detsamma som att säga till en prest, att man icke tror på gud.
William följde med, skrattande åt hans indignation och under fåfänga försök att slita sig lös från hans bastanta tag. Innan han visste ordet af befann författaren sig inknuffad på scenen; af ren instinkt hade han anlagt en blygsam min och han gick sakta några steg framåt och bugade sig.
Just som ridån föll tyckte han sig i en loge se ett blekt kvinnoansigte, som han kände. Det klack till i honom.
Han hade hela den sista tiden gått och invaggat sig i tron, att fröken Hagberg skulle komma upp till första föreställningen och nu fick han med ens en fullkomlig visshet. Det var hon.
Men när han under mellanakten kom in i salongen—alla menniskor kikade på honom men det generade honom icke—var platsen tom. Han slog sig ner vid moderns sida och konverserade henne, men hon märkte hur tankspridd han var. Hon trodde emellertid att det var pjesens succés som upptog honom och fäste sig icke dervid. Så med ens såg hon ett nervöst ryck i hans ansigte—han stod vänd emot henne och såg uppåt salongen. Den bleka damen hade kommit in igen; det var icke hon.
Förgäfves genomsökte han salongen med sin kikare, från höger till venster. Han såg icke en skymt af det der ljusa hufvudet, som han inbillat sig skola finna der.
Han stod och letade ända till det blef mörkt och ridån gick upp; han letade under alla de följande mellanakterna, men lika fruktlöst.
Hela aftonen var han fåordig och irriterad. Modern undrade öfver orsaken till hans synbara misstämning och Pelle Wahlberg började på sitt saftiga språk hålla en längre straffpredikan för honom i »gropen».
»Hva' går åt dig, buse? Du har gjort en rent skandalös lycka, och ändå är du sur som en urlakad tobaksbuss. Har jag inte skrikit mig hes för din skull, bara för det du skulle vara en smula angenäm i kväll—och så sitter du och glor som en mjeltsjuk råtta! Har du ingen försyn! Upp med humöret, gubbstackare!»
Hur det var försvann misshumöret så småningom och aftonen slutade med en stämning af behagligt välbefinnande.
Tiden gick och William glömde. Glömde ytligt, som man glömmer när hvardagslifvets småhändelser tränga sig upp, medan tanken, känslan, den fixa idéen omedvetet ligger och rufvar på djupet.
Den store sedlighetsaposteln och den lille osedlighetsaposteln kommo till staden och annonserade sina föreläsningar.
»Till hvilken af de två ämnar du offra din skärf?» frågade William sin mor.
»Jag vet icke. Hur ämnar du sjelf göra?»
»Det är mig likgiltigt. Jag kan dem begge utantill. Men den store får fullt hus och den lille dåligt; derför tror jag jag ger min krona till osedligheten.»
»Så får jag gå ensam till sedligheten; men du skaffar mig väl biljett till det andra?»
»Naturligtvis! Vi följas åt. Mor och son till lastens håla—det blir mycket skandalöst.»
Dagen kom och de följdes åt. Der var ett femtiotal åhörare spridda rundtomkring i salen; mest äldre, ogifta damer och unga herrar i Sturm- und Drang-perioden.
De satte sig längst tillbaka.
»Ser du», sade William. »Det är en dålig affär, att göra i osedlighet.
Den store hade öfverfullt hus».
Den lille, rödblommige osedlighetsaposteln kom in, drack ett glas vin och grep sig an med sin text.
William satt och hviskade till modern, små hånfulla anmärkningar under föredragets gång. Plötsligt såg hon ett eget uttryck i hans ansigte, det var som om ögonen vidgats och lyst upp, han reste sig tyst, avancerade framåt och slog sig ner på en ledig plats vid sidan af en ung dam i pelskappa, och pelsmössa ofvanpå en liten gul nacke.
Den der nacken hade William känt igen. Den tillhörde fröken Alma Hagberg från Malmö.
»God dag, Ni», sade han i det han slog sig ner vid hennes sida.
»Goddag.»
Helsningen vexlades hviskande; den lille samhällsförbättrarens glasögon blänkte redan hotande uppe från katedern; det var omöjligt att få mera sagdt.
Men William satt och undrade. Han trodde att han öfverraskat henne och ändå hade han förgäfves sökt efter ett spår af rodnad eller ett tecken till sinnesrörelse i hennes ansigte. Han visste att hon gått på föreläsningen för att träffa honom—men han anade icke att hon sett honom då han kom in i sällskap med modern och att hon sedan dess hade suttit stilla och väntat, som en fiskare på napp. Han såg på henne; hennes ansigte var lugnt i sitt uttryck, och den fina hyn hade icke ens en skiftning i rödt. Att detta lugn var naturligt trodde han icke ett ögonblick; men till och med som resultat af en sjelfbeherskning—som föreföll honom oerhörd—verkade hennes likgiltiga uppsyn på honom nästan som en förolämpning.
Hela tiden medan föreläsningen varade satt han och såg på henne; medan han samtidigt granskade sin egen känslostämning med obönhörlig sjelfkritik. Strax då han fick öga på henne hade det kommit något varmt upp i honom, något som blandade sig med minnena från den härliga sommaren: solskenet, de varma klipporna, den klara luften och den blåa viken till ett mångsträngadt, dallrande ackord i hans inre, ett melodiskt, smältande ackord, som plötsligt dog bort, då sjelfmedvetenheten inställde sig och klippte strängarne af. Och nu satt han och betraktade de afklippta stumparne med ett smil: sentimentalitet! gammalromantik! fåneri! En sommarförälskelse!
Men hur mycket han än hånade sig sjelf, faktum kvarstod i alla fall: han kände sig glad öfver att se henne, glad vid tanken på att snart få gå vid hennes sida igen, säga sarkasmer, som han icke menade och göra paradoxer som han icke höll på. Der satt hon nu så allvarsam och lät sina stora ögon häfta sig fast på den lille samhällsförbättraren uppe i katedern; det stack honom nästan, han längtade efter att föreläsningen skulle bli slut, han ville att de der stora ögonen skulle ha frihet att riktas på hvem de heldst ville.
Han mindes den morgonen i Lysekil, då han gått ensam omkring på badhusbryggan klockan 5; han mindes de dagarne i Helsingborg, då han trott sig skola återfinna henne i hvarannan kvinlig toalett han såg. Jo, han hade nog varit förälskad—kanske—en liten smul. Men den tiden var förbi. Det hade kommit så mycket emellan: Hedvig, Isabella—hela hans gamla lif.
Så flög en tanke genom hans hufvud. Om?… Hon var så blek, såg så trött ut. Der fans intet friskt uttryck i de bleka dragen och endast ett lojt intresse i de stora ögonen. Om han skulle lära henne älska; lära henne känna lifvet så fullt och rikt som det borde kunna vara—lära henne det om också blott för några korta minuter.
Vid den tanken kunde han höra hur hjertslagen började öka takten.
På sin plats bakom satt modern och iakttog de två. Sonens minspel i det ögonblick han fick syn på den unga flickan hade varit så påtagligt; det uttrycket hade hon aldrig förr sett i hans ansigte; och i samma ögonblick hon såg det visste hon hvem den unga flickan var. Han hade aldrig talat om henne, mer än den ena lilla antydningen i brefvet; hon hade aldrig hört hennes namn och hon anade icke hur hon såg ut; men ändå kom det öfver henne med en ingifvelses omedelbara visshet, hvem hon var.
Underligt—det kändes som smärta. Hur hon än önskade honom allt godt, hur mycket hon än längtat efter att detta skulle ske—det var något inom henne som uppreste sig deremot. Hon kunde icke göra sig reda för hvad det var; dunkelt och oklart rörde det sig inom henne en instinktlik ångest, hon tyckte sig aldrig ha älskat honom så högt som just nu, hon tyckte sig aldrig förr ha känt en så obändig längtan att taga honom i famn och skydda honom emot lifvet—det allvarliga, lifvet, som smeker den ene och slår den andre, smeker och slår i blinde, som ett okynnigt barn.
Så snart föreläsningen var slut reste hon sig hastigt upp och gick. När
William vände sig om och såg efter henne var hon försvunnen.
»Nu följer jag er hem», sade han när de hunnit ut på gatan. »Så får jag med detsamma se, hvar ni bor.»
»Nej tack. Jag går ensam. Farväl!»
Hon nickade och trippade af, men han höll jemna steg vid hennes sida,
»Små fröknar ska' inte vara nyckfulla», sade han.
»Ni har ju sällskap. Skynda er; sök upp det.»
»Hon är nog redan gången; det var min mor.»
Fröken Hagberg tvärstannade midt på trottoaren.
»Er mor?»
»Ja.»
Hon satte sig åter i rörelse.
»Det hade jag aldrig trott», sade hon.
»Hvarför det?»
»Hon såg så ung ut.»
Det var som om den unga damen efter detta meddelande blifvit mera tillgänglig och snart var samtalet mellan dem förtroligt som mellan gamla vänner.
De gingo genom en oändlighet af gator, der lyktorna strålade i långa linjer, gingo förbi skimrande butiksfönster, som kastade stora ljusfloder uti öfver folkmassorna hvilka böljade förbi i mörka vågor.
Det låg en stämning af stilla melankoli öfver dem båda. Hon berättade om sin sjukdom i lätta, lekfulla ord, men med en röst som darrade. Kvällsluften var fuktig och rå; hon hostade mycket. Alltsomoftast måste hon påminna honom om att han gick för fort och stanna med handen på bröstet, stridande mot andnöd och hjertklappning. Men så fortsatte hon, talande i skämtsam ton om att hon snart skulle dö. Hon hade nu så länge stridt emot den öfverhandtagande blodbristen: nu var hon trött och slö, hade upphört att hoppas. Det tjenade till ingenting att taga in medikamenter, man blef bara sämre och sämre af det. Att hon rest till Stockholm var blott ett sista försök, hon trodde icke på resultatet.
William Zimmermann gick vid hennes sida och hörde på. Han talade icke mer än som var alldeles oundgängligt; han bara såg ner på detta bleka barnaansigte med de stora förskrämda ögonen. Aldrig hade han varit så gripen af medkänsla och ömhet som nu inför detta lilla bräckliga lif, som gick vid hans sida och talade om att dö. Han kände sig sjelf så modig och stark och i känslan af styrka bodde längtan att skydda. Han hade den innerligaste lust att taga det der lilla sjuka barnet på sina armar, knäppa sin öfverrock upp och svepa det in i dess veck. Han gick sakta framåt, ängsligt iakttagande hennes drag; hans röst var dämpad som om han varit rädd att göra henne ondt med dess skärpa och den hade sitt vackraste, mjukaste tonfall, som ville han linda dess uttryck lugnande kring hennes oro.
Hon stannade utanför ett af husen vid Sturegatan.
»Här bor jag.»
»Redan? Inte vill ni gå hem ännu? Låt oss gå vidare.»
De gingo vidare, gingo längsmed Esplanaden, der de elektriska glödlamporna hängde som ett radband af stora, skimrande krysoliter, kastande sitt skarpa blåhvita ljus åt begge sidor öfver husrader och villatak, gjutande svärmiskt månsken öfver Floras kulle, kantande med silfver de yttersta, fina kvistarne på Humlegårdens träd.
Det var som om hans ögon med ens slagits upp. Det var som om hans väsen för första gång öppnat sina kronblad, som om lifvets, naturens skönhet för första gång strålat ditin. Hur vackert, hur obeskrifligt vackert detta var; och han hade aldrig sett det förr. Han hade vandrat förbi och betraktat det med en död mans öga; och ingen stråle af dess skönhet hade trängt in i hans själ. Nu var det som fyllde det honom med ens helt och hållet, han drog djupa andedrag och luften kändes svalkande och frisk som en dryck af en källa i skogen.
Timme efter timme vandrade de omkring utan mål. De hade blifvit helt förtroliga, den gemensamma stämningen hade drifvit dem inemot hvarandra, oemotståndligt. Och William Zimmermann talade, öppenhjertligt och otvunget utan spår af sin sarkastiska jargong, talade som en naiv och ärlig och god menniska, utan ängslan och utan förbehåll—om sitt eget lif. Det var som om bommarne med ens tagits bort från en sluss; nu strömmade alla med konstlade medel tillbakahållna tankar och känslor fram, formande sig till en orolig, oöfverlagd, hvirflande ström af ord.—
»Nu ha' de druckit té hemma hos er majorska», sade han slutligen.
Hon smålog.
»Hur mycket är klockan?»
»Half tio.»
»Nu får jag gå hem.»
Men det ville han icke tillåta. Han kunde omöjligt taga på sitt samvete att hon fick gå till sängs hungrig, blek och blodfattig som hon var. Och han drog henne med sig in på ett litet kafé i stadens utkant.
Der fans inga andra gäster än de två och rummet hade en pregel af hemtrefnad som verkade lugnande. De sutto vid ett bord längst inne i hörnet, drucko té och åto smörgåsar; och när de slutat att äta flyttade han sin stol till hennes sida medan hon läste ett af hans bref, ett öppenhjertigt, missmodigt bref, från en berömd man.—
Några dagar derefter ringde en liten bleksjuk fröken på fru Zimmermanns tamburklocka och on röst med skånsk dialekt frågade Molly om frun tog emot.
Fru Zimmermann reste sig från sitt skrifbord och gick den inträdande till mötes.
»Det är fröken Hagberg—icke sant? Välkommen.»
Den lilla blondinen trädde fram till henne och räckte henne sin hand.
»Jag har så länge önskat att få göra Kate Zimmermanns bekantskap», sade hon.
»Det gläder mig. Var så god och tag plats.»
Den unga damen slog sig ner på arbetsstolen, som fru Zimmermann nyss lemnat.
»Får jag sitta här vid ert skrifbord? Och vill ni lofva mig att inte vara missnöjd öfver att jag kom?» sade hon i det hon riktade sina stora ögon på värdinnan, med uttrycket hos ett bortskämdt barn, som är fullt medvetet om sin oemotståndlighet.
»Jag vet ju att ni och min son äro goda vänner.»
»Det vore kanske inte så säkert bevis på, att ni gerna vill se mig.»
»Hur kan ni tro det? För en mor är det just den bästa rekommendationen.»
Den lilla smålog.
»Nåja—det känner jag inte till. För min far och min tant skulle det inte vara någon god rekommendation om någon introducerade sig som en vän till mig.»
»Så-å.»—Fru Zimmermann måste draga på smilbandet åt denna hufvudstupa bekännelse. »Men för er mor—kanske?»
»Jag har ingen mor. Hon är längesedan död.»
»Stackars liten»—Fru Zimmermann tvärstannade med en känsla af samvetsagg. Det fans en annan som också i många år måst undvara en mors omsorger.
»Hvem har uppfostrat er?»
»Min far och en stendöf tant. Godheten sjelf.»
»Då är ni bortskämd.»
»Man säger så. Jag är enda barnet.»
»Er far bor i Malmö? Hur trifs ni der?»
Hon skrattade och gjorde en rörelse af missaktning. »Förskräckligt. Men jag är inte heller hemma mycket.»
»Hvar håller ni annars till?»
»Nu senast har jag varit i Lund en termin.»
»Är der bättre?»
»Nej, der är afskyvärdt. Men nå'nstans ska' man ju vara.»
»Åhja. Och man vänjer sig vid allt.»
»Nej»—protesterade den lilla energiskt. »Jag vänjer mig aldrig vid Lund. Allt är så gammalmodigt och pedantiskt. Det är som att vara lefvande begrafven.»
»Men hvarför bor ni der då?»
»Åh, det skall ju se ut som om jag studerade. Jag gör aldrig något. Jag är alldeles för slapp.»
»Hvad skulle ni göra, om ni icke var slapp?»
»Estetik heter min skylt. Jag bar den—för det jag snart skall kunna komma utrikes igen.»
»Estetik?»—sade fru Zimmermann fundersamt. »Så skrifver ni väl?»
Den lilla skrattade till.
»Åh, det är inte sant. Det är bara som herr Zimmermann funnit på för att retas med mig.»—
När den unga damen gått stod fru Zimmermann och sökte reda upp för sig det första intrycket. Det var: kyla och under den mjuka, tillbakadragna masken en sjelfkär djerfhet.—Efter denna granskning tviflade hon icke på att den unga damen skref.
Men jag kan misstaga mig, tänkte hon för sig sjelf. Hon hörde åter i sina öron denna smekande röst, hvilken lät som dämpad musik.
William kom i skymningen. Han hade på senare tiden ständigt varit i godt humör, och det hade kommit i hans väsen något menskligt och fritt, som icke undgick modern. Hennes eget sätt hade också dervid blifvit frigjordt från det tryck som hans reservation utöfvade på henne; och denna lyckliga förändring tillskref modern i tysthet den unga flickans närvaro. Derför stred hon mot det i grunden ofördelaktiga första intrycket, fullt besluten att öfvervinna det. Hon trodde icke att förhållandet emellan de unga skulle bli af den beskaffenhet, att det för allvar grep in i någonderas lif; men hon gladde sig vid tanken på att det kanske kunde spela en afgörande roll i sonens utveckling.
»Vet du hvem här har varit på besök i förmiddag?» frågade hon muntert.
Han gick fram till henne och klappade henne till hälften smeksamt till hälften skälmskt på ena kinden.
»Ja», svarade han och smålog. »En liten skånsk fröken. Hvad tyckte du om henne?»
»Rätt bra.»
»Det gläder mig. Jag skulle gerna vilja att hon umgicks med dig. Det kunde hon ha nytta af.»
»Det får hon gerna.»—
Williams besök blefvo efterhand kortare än vanligt; han kom hvarje dag, men han hade fått en elak vana att se på klockan; det hade han aldrig brukat förr. Han berättade sjelf, att han skulle träffa någon; och modern visste hvem denna någon var. Han talade också om deras promenader på tu man hand: »Jag tycker om tösen. Det är en frihet från konventionalism hos henne som är högst ovanlig och som gör att vi kan umgås alldeles som kamrater», sade han.
De umgingos också alldeles som kamrater. Hon var inackorderad hos en pensionerad majorska och hade sitt eget rum. Han besökte henne hvarje förmiddag; och om aftnarne gingo de ut tillsammans. Han väntade henne på hörnet hvarje kväll kl. 7 och hon kom särdeles punktligt. Så ströfvade de omkring på gatorna, sågo in genom de upplysta butiksfönstren och tittade på folket, glada och muntra som två lössläppta skolbarn.
Dessa promenader hade för henne hela nyhetens lockelse; de fingo också för hennes jakobin-natur en pikant anstrykning af något »opassande», som smekte hennes fåfänga. Det var nu en gång hennes stolthet att företaga sig sådant, som ingen annan liten fröken skulle våga företaga sig—utan att dock utsätta sig för någon större fara. Och slutligen drefs hon steg för steg framåt af sin nyfikenhet.
En kväll då de gingo på Drottninggatan stannade hon och sade:
»Det är ju här ni bor?»
»Ja. Har ni lust att helsa på mig?» flög det ur honom.
Hon blef icke det ringaste förvånad.
»Ja, hvarför inte?»
De gingo uppför trapporna, smögo sig försigtigt på tå; och när de kommit in i den lilla dubletten riglade William dörren.
»Seså», sade han. »Nu äro vi i säkerhet.»
Han tände lampan och hon gick omkring i rummet, mycket hemmastadd, mönstrande allt med nyfikna blickar. Till sist satte hon sig i hans skrifstol och bläddrade bland papperen på bordet.
»Nu ska' vi se, hvad ni skrifvit», sade hon.
William lät henne hållas. Hennes närvaro fyllde honom med glädje. Det var som en första skymt af en tid utan fördomar och skrupler; hon var för honom en dröm, som fått lif, förverkligandet af en tanke som varit hans ungdoms stora kärlek. Han var betagen af en känsla som närmast liknade en helig vördnad; och som hon gick der omkring i hans rum, fri och otvungen, anade han för första gången att han älskade henne.
Detta gaf hans sätt emot henne vid detta hennes första besök en anstrykning af ridderlig uppmärksamhet som det aldrig skulle ha fallit honom in att bevisa henne under andra omständigheter och som just stod i skarp kontrast mot den utmanande, frivola jargong, som han begagnade gentemot unga damer ute i sällskapslifvet.
»Gud hvad ni är hygglig!» sade hon småleende.
»Trodde ni inte det?»—Hans ton var skämtsam men med en underklang af ömhet.
»Åhjo. Det visste jag nog; det vet ni nog!»
När de kommo ner på gatan igen fick han plötsligt ett infall:
»Ska' vi gå och helsa på min mor? Ta henne med ut och äta kväll i gropen?»
Hennes ansigte lyste upp af glädje och hon tvärstannade:
»Det skulle vara bra roligt», sade hon ifrig. »Men jag vet inte om jag törs.»
»Törs? Ah, hvad är det för snack. Inte bryr majorskan sig om det, när ni säger att ni har varit ute i sällskap med fru Zimmermann.»
»Majorskan bryr jag mig inte om. Men hvad ska' er mor tänka? Det är sent…»
»Hör—lilla fröken—tror ni inte att jag kan ta den saken på mig?»
Hon hade stor lust att gå med och det behöfdes icke mycken
öfvertalningskonst. En stund derefter hade de låtit hissa sig upp till
Mosebacke gångbro och voro stadda på väg till fru Zimmermanns bostad.
Hon var hemma, ty från Skeppsbron hade de sett det lysa ur fönstren.
I en af smågatorna på andra sidan Mosebacke torg mötte de ett stojande sällskap; den lilla fröken ryckte till som om hon blifvit skrämd och William smög småleende sin arm in under hennes.
»Det gör ingenting här, på Söder», sade han lugnande. Och de gingo vidare.
Fru Zimmermann mottog dem utan synbar förvåning, men med synbar glädje.
»Vill ni icke bli här till kväll?» frågade hon.
»Nej; ta på dig. Vi ska' i Grands grop. Fröken Hagberg vill se notabla fysionomier.»'
Det var en uppsluppenhet i hans sätt, som modern aldrig förr sett. Bäst han stod och talade med dem tog han henne om lifvet och drog henne ut mot tamburen.
»Seså; skynda dig nu!»
»Ja, ja! Det hastar väl icke så starkt», skrattade hon; men hon spjernade icke emot utan lät honom föra sig ut i tamburen och hjelpa sig på med ytterplaggen. Han var som en annan menniska; han skämtade och skrattade; det hade kommit något af ungdom öfver honom.
»Vet ni hvar jag har varit i kväll, fru Zimmermann?» frågade den unga flickan då de sutto sida vid sida vid ett af de innersta borden i gropen.»
»Nej.»
»Uppe hos herr Zimmermann», sade hon utmanande.
Modern kunde icke tillbakahålla ett skratt. Den der sjelfbelåtna tonen var så putslustig.
»Så-å. Det var ju högst opassande.»
»Du ska' veta, att hon är en liten jakobin; och det är hennes stolthet», skrattade William.
Samtalet var muntert och otvunget i hög grad; och modern var i sitt bästa humör. Också fröken Hagberg var tydligen i sitt esse. Plötsligen böjde hon sig fram, helt omotiveradt, och såg uppmärksamt fru Zimmermann rakt in i ansigtet. Den äldre damen kom att skratta; denna ogenerade nyfikenhet föreföll så komisk. Man kunde så väl se, att den unga var ett bortskämdt barn, som fått vanan att följa alla sina infall.
»Hvad ser ni efter?» frågade fru Zimmermann.
»Jag kunde aldrig tänka mig», svarade den lilla, »att herr Zimmermanns mor kunde se så ung ut. Strax han kom till Lysekil tyckte jag att han var en gammal gubbe.»
»Så-å. Men blef han icke bättre sedan?»
»Ahjo. Det kom en smula mer lif i honom se'n. Det var väl hafsbaden som gjorde det, kan jag tro. Det är utmärkta bad. Jag var också förskräckligt sjuk i början, men det blef bättre der, fast det nu är likadant igen,»
»Är ni sjuk nu? Jag tycker ni ser så frisk ut.»
»Det är det goda hullet, som bedrar dig», sade sonen skrattande. »Men det är bara arsenik. Hon har ätit sig fet och trind af giftet.»
Fröken Hagberg smålog:
»På två månader har min läkare proppat i mig åtta slags medicin. Och så sa' han att jag skulle gå till sängs; och jag låg beskedligt i 14 dar. Men så märkte jag, att det bara blef värre och värre. Då sa' jag att nu vill jag sjelf ordinera. Jag ordinerade en resa till Stockholm. Jag sa' att jag skulle tala med en berömd specialist här; men då blef han ond och sa' att jag skulle stanna i Lund. Men så sa' jag att jag inte skulle gå till någon annan läkare; och då sa' han att det var bra och att ombyte af luft skulle göra mig godt; han ville visst gerna vara af med mig.»
»Nå, och resan har bekommit er bra?»
»Ahja. Allting är bättre än Lund. Hade jag inte kommit derifrån nu på en tid tror jag att jag hade dött. Jag hade en god vän som dog i våras. Hon hade också bleksjuka och läkaren sa' att hon skulle ligga. Ja, hon låg; och innan man visste ordet af var hon död, utan att någon märkt det, alldeles som när ett ljus går ut.—Nej, Lund är gräsligt!»
»Fröken Hagberg har inga röda blodkulor», inföll William nu, vänd till modern. »Om vi skulle försöka att skaffa henne det?—Hon är en månskensmenniska.»
Modern satt och betraktade den unga flickan. Hennes ögon voro något utstående och hade en underlig färg: blågrön, som ett genomskinligt vatten.
»Åhja, vi skola nog försöka att göra er bra.»
Dessa ögon, som hade något af ett alltför ogeneradt barns djerfva blick, drogo sig plötsligt samman som för att dölja sitt uttryck.
»Jag blir aldrig bra», sade hon och munnen log som om hon sagt en lustighet, men tårarne höllo på att bryta fram; »jag har försökt allting och det hjelper lite strax, men så är det likadant igen.»
»Åh, ni ska' få se att Stockholmsluften gör underverk», sade William muntert; men på samma gång såg han in i det blodlösa barnansigtet med en öm, bekymrad blick, som icke undgick modern.
»Låt mig bli er läkare», sade hon. »Ni skall få se det hjelper.»
»Ja, i fjorton dar», svarade den unga med kufvad förtviflan, »men så är det samma historia igen. Jag vet inte hvad det är att vara ung jag har aldrig känt det en enda dag—bara släpat mig fram som om jag inte orkade lefva. Jag ville hellre bli riktigt sjuk och dö.»
»Prat! Tala om att dö för en smula blodbrists skull! Det går öfver.»
William hade lutat sig fram för att kunna höra hvad de två sade hvarandra. Hans ögon glänste emot moderns af tacksamhet.
»En smula blodbrist? När man i fem år inte en enda dag vetat hvad det vill säga att vara frisk.»
»Det är ert själslif som är angripet. Låt oss få lynnet i ordning först, så få vi se.»
Det hade kommit en liflighet och mjukhet i moderns sätt, som sonen aldrig förut hade märkt.
»Hur är det? Ni har snörlif naturligtvis?» frågade hon.
»Ja. Men det sitter inte hårdt.»
»Det är detsamma; det måste ni taga af. Det är min ordination n:o 1.»
»Men då fryser jag ihjäl», svarade den unga muntert. »Och så blir jag kutryggig.»
»Det skola vi nog se till, att ni icke blir. Hur är det—hur länge kan ni blifva i Stockholm?»
»Åh, så länge jag vill.»
»Min kur varar tre månader. Har ni tid att offra det för er helsa?»
»Åh—ja—om det behöfdes—sade hon dröjande. »Men far och tant bli förtviflade.»
»Desto gladare bli de då ni vänder hem, stark och frisk, skinande af helsa och röda blodkulor», inföll William som med stort intresse lyssnat till den föregående debatten. »Dethär blir bra! Mor tar sig af kroppen, och jag lofvar godhetsfullt ta mig af själen. Två timmars själsmassage om dagen! Ni skall få se att resultatet blir lysande.»
—När fru Zimmermann om natten gick ensam hem kände hon att den unga flickan på en enda afton kommit henne så nära, som hon aldrig trott det möjligt. Hon hade redan börjat se henne med sonens ögon. Hon tänkte icke på det, reflekterade icke deröfver; hon trodde icke att det var något förhållande af djupare art dem emellan. Hon visste endast att den lilla bleka varelsen var en menniska som hennes gosse höll af; och det var nog för att också hon skulle hålla af henne.
Hon gick med raska, fasta steg. Blodet rann lifligt i hennes ådror; det nästan sjöng inom henne. Nattluften var så sval och den strök öfver hennes heta panna, innanför hvilken tusen tankar arbetade.
Hon hade sett menskliga känslor i sonens ögon, hon hade sett hans ansigte lysa upp af menskligt intresse och mensklig värme. Den konstlade kylan hade smält. Han var räddad. Han skulle icke gå förlorad.