ELFTE KAPITLET.
Fru Zimmermann halflåg i sin bekväma stol; hon hade en af sina mörka stunder.
De kommo icke ofta på: men när de grepo henne var det alltid med en naturmakts våldsamhet och då var allt i verlden svart.
Hela dagen hade hon kämpat emot sin förstämning; men den hade mer och mer tagit öfverhand och striden hade mattat hennes krafter så att hon nu helt och hållet dukat under.
Förskjutas, fösas undan, slängas bort som ett plagg man icke har bruk för—detta skulle nu bli hennes lott. Och denna lilla, ytliga varelse, i hvilken intet bodde, skulle tränga sig in på den plats hon sjelf så länge sträfvat efter att vinna, sträfvat efter med hela sin mörka energi, längtat efter med hvarje fiber i sin varelse. Allt hvad hon drömt om att kunna få att gro och spira, allt hvad hon hoppats få se slå ut i blom, allt skulle denna främmande kvinna komma och taga, kanske med likgiltiga händer—kanske för att strax kasta det bort.
Ju mer hon tänkte deröfver, dess mer öfvergick detta sista till visshet; och hon upprepade det krampaktigt för sig sjelf, med sjelfplågarens rysande blandning af tillfredsställelse och smärta. Ja, hon—den andra—skulle narra honom, förr eller senare. Det hon sjelf, hans mor, skulle ha vårdat som en ömtålig planta i sin tillgifvenhets varma atmosfer, skulle denna lilla, känslolösa varelse utan barmhertighet låta vissna bort och dö ut.
Hon låg och hetsade upp sig i denna stämning och hennes fantasi målade allt i de mörkaste färger. Hon vred sig under plågorna. Det bultade för hennes tinningar och alltsomoftast flög en frossbrytning genom hennes kropp så att hon kom att hacka tänder som i köld.—Hon visste mycket väl hvad det var som låg bakom—en mors svartsjuka egoism—med detta medvetande gjorde icke hennes lidande mindre.
Timme försvann efter timme. Molly kom och budade till middagen; hon gick in i matrummet men kunde intet förtära. Ett par glas vin var det enda hon lyckades pressa ner; så återtog hon sin förra plats i arbetsrummet.
Hon var trött som efter en genomvakad natt; nerverna, som förut varit spända till det yttersta, hade slappats, men de skälfde ännu som strängarne i ett piano efter ett lidelsefullt och besjäladt föredrag.
När William kom hade hon icke ens kraft att dölja sin förstämning. Han märkte den strax.
»Hur är det med dig?» sade han muntert.
»Bra.»—Men det var henne omöjligt att få uttrycket gladt.
»Bra? Du säger det med en röst som icke är mycket öfvertygande.»
Det blef ett ögonblicks tystnad. Han gick omkring i rummet och funderade på ett sätt att visa sin medkänsla; men han vågade icke anslå en allvarligare ton af fruktan för att synas alltför sentimental och möjligen göra ondt värre.
»Seså», sade han blott i det han gick bort och strök med sin hand öfver hennes kind. Men denna enda lilla smekning verkade mer än tusentals ord.
»Sådana menniskor som jag borde slås ihjäl vid födseln»—hennes röst darrade ännu men det låg ett drömmande, till hälften lyckligt till hälften vemodigt leende kring hennes mun—»de passa icke in bland de andre. De äro endast lösrifna menniskohalfvor; der andra ega hud och ben, der ha de blott en tunn hinna och deras hjerta fäster sig vid ett, vid ett enda förhållande; ryckas de lösa derur så blöda de till döds.»
»Ah», sade han gladt, men med en underström af vekhet och godhet, »jag tror att hud och ben förefinnas hos dig just i de riktiga proportionerna. Du är visst i det hela taget en mycket välskapad individ.»
Det var några fattiga ord som för en annan skulle varit utan betydelse; men för henne blef det krisen, som kom hennes stämning att slå öfver. Bitterhet, oro, missmod, allt var med ens struket bort. Hon såg på det yttrandet, vände det och log mot det som om det varit en bukett rosor, hon fått.
Arbeta samman med honom, höra hans stämma hvarenda dag, tänka blott för honom och hoppas för honom! Nu var hon lycklig igen med samma intensitet, under hvilken hon nyss vred sig i förtviflan—detta häftiga och omedelbara uppgående i det närvarande, som var hennes djupa, koleriska naturs egendomlighet.
Hon följde honom med ögonen der han gick af och an i rummet, smekte honom med blicken och lyssnade efter hvarje hans ord som var det on återgäldad smekning. Han talade med sin egen röst och den var dämpad och vek, med mjuka öfvergångar—så olik den affekteradt tillspetsade, som var inlärd, för att stämma med den blaserade masken och tolka hans lifs-jargon.
Han talade om den unga flickan. Hon hade bestämt sig för att stanna i
Stockholm en tid och han bad modern taga sig af henne.
»Det skall jag gerna, om du vill det.»—De sista orden hade en undermening, som han förstod.
»Ja, jag tycker mycket om henne», sade han.
»Tycker om? Icke mer?»
»Jag vet inte. Sådant vet man aldrig.»
Modern såg nedslagen ut; det var en missräkning. Om han gett henne en del af sitt förtroende, hvarför kunde han då icke ge henne det helt.»
»Jag tror inte det fins någon erotik med i spelet, åtminstone inte ännu. Ja, det fins kanske på bottnen ändå—en liten smula—men inte mer.»
Det jublade till inom henne. Detta var mer än ett förtroende, det var en sjelfpröfning; och den bar sanningens omisskänneliga pregel.—Alltså ingenting allvarligt ännu, intet som skulle skjuta henne sjelf i bakgrunden!
Hon reste sig upp och då han i detsamma kom emot henne tog hon hans hufvud mellan sina händer.
Det var första gången hennes moders-ömhet vågat sig så långt fram som till en sådan smekning. Och han blef icke ond, stötte henne icke bort. Han tog henne kring midjan med båda sina händer och såg henne in i ögonen med en underlig blandning af värme och skälmskhet. Detta som bröt fram inom honom var ännu så nytt att skyggheten alltid måste hålla en bakväg öppen. Ännu vågade han icke vara menniska fullt ut, utan att i nödfall kunna reservera sig med ett smil.
Men hon förstod honom; hon visste att det andra en gång skulle komma och detta, som var, var henne redan mer än nog. Hon lade sin ena arm kring hans axel och drog honom, glädjestrålande, fram emot fönstret.
»Se», sade hon. »Jag har stått här så ofta, ensam, och blickat ned till de der lyktraderna och undrat hur det skulle vara att gå bland de andra menniskorna dernere, språkande med dig, bekymmerslöst och gladt. Vill du gå med mig en stund? Åh, du! Och jag kan få hålla dig under armen? Det gör ju ingenting om du möter någon bekant; när du säger: det är min mor, behöfver det icke vara någon skam att jag icke är ung och vacker.»
Han smålog ovilkorligt åt hennes ifver. Så böjde han sig fram och tryckte en kyss på hennes panna, lätt som ett fjun.—
När William Zimmermann berättade för sin mor att det ingen erotik fans i förhållandet mellan honom och den unga flickan trodde han det halfvägs sjelf. Han stod ännu alltjemt på samma ståndpunkt, som förut, han inbillade sig att det hela var ingenting. Han visste att han trifdes i hennes sällskap, han visste också att han ibland hade anfall af något, som han kallade sentimentalitet, men han inbillade sig att detta uteslutande berodde på en flyktig känslostämning, som skulle draga förbi och försvinna; något att minnas som en gullglans i luften, en reflex af något ljust, men intet mer. Han hade sjelf ingen aning om den genomgripande förändring hans inre undergick, han var som ett stycke medvetslös natur, der allt spirar och gror af en inre nödvändighet, derför att det är vår och solen skiner.
Ännu långt senare, när knopparne slagit ut, visste han icke hvad det var som skett.
Det kom sig en dag då han var hos henne på förmiddagen, utan föregående reflexion och utan viljesyttring att han lade sin arm kring hennes lif och såg henne in i ögonen. Men dessa ögon svarade ingenting; och hon ryckte till och reste sig. Då reste han sig också upp, började gå af och an på golfvet och återtog samtalets afbrutna tråd.
De träffades om aftonen och drefvo rundt på gatorna i folkvimlet; och som det nästan alltid hade plägat ske på den sista tiden, det slutade med att de trötta och belåtna sökte hvila för en stund uppe i Williams dublett. Han riglade dörren och tände den stora kinesiska lyktan i taket; ur kaminen lyste glöderna efter en brasa och derframför slog hon sig ner i hans bekvämaste stol. Och innan hon visste ordet af låg åter hans arm kring hennes lif; den gången reste hon sig icke upp.
»Vill du inte vara min vän», sade han sakta. Han ville icke säga »jag håller af dig», ty han trodde icke att han älskade henne.
»Vill du inte vara min vän??
»Jo.»
Så kysste han henne lidelsefullt.
»Då skall du säga William och du? Och jag får kyssa dig ibland?»
Hon teg. Det var något i hans sätt som hade gjort ett frånstötande intryck på henne; och det enda hon kände vid hans kyss var förvåning.
Han begagnade sig ofta af sina förmenta rättigheter som förment vän, men ständigt hade hon samma förnimmelse af något som var hennes natur emot, något brutalt och ofint—det var kyssen från de köpta famntagen. Han förundrade sig öfver hennes känslolöshet och han trodde, den var spelad. Han kunde taga hennes hand och stryka med den öfver sitt hår och sitt ansigte; men när han släppte den föll den tillbaka som ett liflöst stycke trä. En gång ryckte hon till ofrivilligt:
»Du får inte kyssa mig så», sade hon.
»Hvarför inte?»
»Jag tycker inte om det.»
Bäst belåten var hon då hon fick luta sitt hufvud in i hans axelveck, innanför rockslaget, med kinden mot hans mjuka sammetsväst, medan han sakta smekte henne med sin hand. »Det käns så lugnt och tryggt», sade hon.
Lugn och trygghet, det var hennes lifsideal. Starka känslor och våldsamma själsrörelser fruktade hon. Denna lilla bräckliga jolle var icke bygd till att trotsa stormar och hög sjö, utan till att ligga kedjad vid en hvitmålad liten båtbrygga i en solbelyst vik.
Hon var aldrig varm, endast ljum. Hon gaf honom aldrig sjelfmant en smekning men öfverlemnade sig viljelöst åt det lilla behag hon kände då han tog dem. Han skämtade ofta öfver hennes kyla, kallade henne för sitt lilla isblock, sin snömamsell m.m. Hon skrattade och upprepade hvad hon sagt så ofta förr: »Jag håller inte af dig».
Men det var just detta som drog honom. Han drömde om att smälta detta isblock, att värma hennes ljumhet, att få henne att älska fullt och helt.
»Det kommer jag aldrig att göra», sade hon. »Inte dig.»
Han talade med henne om allt, öppet och fritt som en intelligent man kan tala till en intelligent kvinna utan att det blir stötande eller ofint. Han ville göra henne till en fullt medveten varelse—»till själsaristokrat», sade han. »Se klart och tänka nobelt det är hufvudsaken. Du skall inte vandra i blinde genom verlden, du skall stå så högt att utsigten är fri och att det smutsiga och låga inte kan nå dig.»
Hon tycktes vara med på det programmet; hon var i det hela taget med på allt. Hon öfverlemnade sig viljelöst åt hans andliga öfverlägsenhet liksom hon fysiskt öfverlemnade sig åt hans smekningar. Det var för öfrigt något som tilltalade hennes lilla jakobin-natur i det, att spela själsaristokrat tillsammans med en så pass modernt anlagd ung man som William och ibland, när han sagt något, som ute i verlden skulle ansetts mycket opassande, skrattade de med ett uttryck af ömsesidigt förstående när William plötsligt böjde sig fram emot henne och frågade:
»Hvad tror du moster Beate skulle ha sagt om det?»
»Moster Beate» var för dem båda personifikationen af all kälkborgerlighet.
Men William grundade ständigt på hvad orsaken kunde vara till hennes kyla.
»Har du aldrig känt något begär efter mig—som man?» frågade han en gång.
»Nej.»
Han var öfvertygad om att hon ljög.
Allteftersom de blefvo mer och mer bekanta och deras samlif intimare och intimare kunde han ibland få se ett uttryck i hennes ögon, som dref honom framåt, en och annan liten glimt, icke af lidelse men af en stilla, innerlig värme och denna lilla glimt var nog att fylla honom med glädje och segerjubel. Då hoppades han alltid, att han skulle vinna henne en gång, smida henne fast vid sig med styrkan af sin kärlek och sin intelligens. »Min lilla nors», sade han smeksamt, när det var något han måste förklara för henne, »min lilla nors, som är så dum—så dum—så dum.»
Och han citerade för henne Heines bekanta vers till La Mouche:
»Dich fesselt mein Gedankenbann
Und was ich dachte, was ich sann
Das musst Du denken, musst Du sinnen—
Du kannst nicht meiner Geist entrinnen.»
Då kunde hon sitta tankfull en stund; och så kom det till sist eftertänksamt och allvarligt:
»Jag håller inte af dig. Inte riktigt.»
»Det vet jag. Jag håller inte heller af dig», sade han och kysste henne.
Men han visste nu att han älskade henne. Sakta, halft omedvetet hade mefistofeleskappan glidit af hans axlar, han hade, i början liksom på lek, lagt sitt hufvud ner mot hennes knän; efterhand hade det fått hvila der längre och längre och till sist hade han gett sig hän helt och utan förbehåll. Från det ögonblicket var han icke samma menniska som förr.
»Du är så olik dig», sade hon.
»Jag spelar inte komedi längre. Inte för dig—aldrig för dig.»
Han berättade henne sitt lif; der fans icke en vrå i hans själ som han icke ville lägga fram för henne. Han gaf henne allt, det bröt sig fram oemotståndligt utan misstro och utan öfvervägande, allt hvad han upplefde, allt hvad han tänkte, minsta förflugna känslostämning. Och han märkte icke att han intet fick igen.—
Också till modern blef hans förhållande innerligare. Den förändring, han undergått, fyllde henne med glädje och glädjen blef till tacksamhet emot den unga flickan, som hade kommit det vackra och fina i hans väsen att skjuta upp. Af det första ofördelaktiga intrycket fans nu intet kvar; af hennes moderliga svartsjuka intet heller. Hon hade insett att detta just var säkraste medlet att vinna honom och både af instinkt och beräkning drog hon den unga flickan till sig. Det blef ett dagligt samlif mellan de tre; och ju intimare umgänget blef dess mer började hon se den unga flickan genom sonens förälskade ögon; och till sist var det icke långt ifrån att hon, den erfarna, begåfvade kvinnan med den skarpa blicken och de djupa känslorna, beundrade detta barn, som icke hade mycket annat beundransvärdt än just det enda: att vara den kvinna som hennes son älskade.
Alma Hagberg hade börjat genomgå en kur med sjukgymnastik och massage; och hon befann sig väl deraf. Till fadern hade hon skrifvit ett långt bref deri hon talade om den goda verkan hon rönte af läkarebehandlingen och framhöll af hvilken stor vigt det var för hennes framtida helsa, att kuren, som skulle vara minst tre månader, icke afbrötes. Hon berättade vidare om den vänskap med hvilken hon omfattats af »vår framstående författarinna fru Kate Zimmermann», som till och med erbjudit henne att under Stockholmsvistelsen taga fast uppehåll i sitt hem, något som hon naturligtvis med tacksamhet antagit.—Om William nämde hon icke ett ord.
Faderns svar kom, åtföljdt af ett bevekande bref från mostern deri Alma i de mest förtviflade ordalag ombads att åtminstone komma hem till julen, om också blott på ett par dagar. Hon kunde ju redan strax efter nyår resa upp igen och fortsätta att underkasta sig den behandling, som visat sig ha ett så gunstigt inflytande på hennes helsa; men utan henne var deras julglädje förspilld.
»Man får väl göra dem till viljes», sade hon.
Dagen före julaftonen reste hon, inpackad i pelsrock och schalar, följd till tåget af majorskan, hos hvilken hon varit inackorderad, och af William och fru Zimmermann, hos hvilken hon, enligt öfverenskommelse, skulle bo när hon kom tillbaka. Rummet innanför matsalen hade inredts till den nättaste lilla fågelbur; och i all hemlighet hade fru Zimmermann också sagt upp hyresgästen i dubletten. Hon var säker på att sonen nu skulle mottaga tillbudet att få hyra dem.
»Vill du tillbringa aftonen hos mig i morgon?» frågade hon då de gingo från stationen; de hade icke talat om den saken förr.
»Naturligtvis»—han stack förtroligt sin arm in under hennes—»hvar skulle jag annars vara?»
»Åh jag tänkte—» Hon framkastade det endast på skämt; men han afbröt henne.
»Du får inte tänka sådana dumheter!»—Och han skakade hennes arm med låtsad häftighet, liksom i vrede.
Den julaftonen stod sedan kvar i bådas minne med en stämning af något ljust och varmt, något festligt och gladt—den samhörighetskänsla, den trygghet, den frihet från förställning och den glädje vid att få gifva, som skall vara familjelifvets heliga palladium.
»Det är den första julafton, vi fira samman», sade modern.
Han var i strålande lynne och han berättade henne för första gång om sig sjelf. I början tycktes han ha svårt för att tala, orden kommo i små korta satser och det såg ut som måste han anstränga sig för att få dem fram; men småningom greps han af sitt ämne och det kom in i skildringen en värme och en lyrisk underström, som modern aldrig förr hade märkt. Hon låg och lyssnade efter hvarje uttryck, hvarje skiftning i hans röst, hon vågade knappt andas för att icke gå miste om en enda nyans och hon kunde höra sitt eget hjerta slå.
Han dröjde vid sommarminnena, plockade dem fram det ena efter det andra, små doftande buketter, för dem båda att glädjas åt. Han beskref det första mötet i Stockholm, lade fram sina egna stämningar, gaf henne i korta drag sin kärleks historia. Och när han slutat gick han bort till henne, böjde sig ner och lutade sitt hufvud mot hennes bröst.
»Tror du jag idealiserar mycket?» sade han. Det var ett sista utslag af hans skepticism, men tonfallet hade ingenting af den bittra skärpan, det var mjukt och vekt och förtroendefullt som ett barns.
Hon strök blott sakta med sin hand öfver hans nacke. Hon kunde intet svara, det var som skulle hon kväfvas, som skulle hon dö af lycka.
»Min son!»—kom det sakta efter en stund.—»Min son! Åh, hur jag har längtat efter detta!»
Det slog honom med ens hur hans tillbakadragenhet, hans brist på förtrolighet under den gångna tiden måste ha sårat och pinat denna gränslösa tillgifvenhet.
»Jag kunde inte tala; jag har aldrig haft någon att tala med.»
»Det är svenskens olycka att han icke kan tala. Tankar och känslor fräta och bränna invärtes, när de icke få luft.—Du är så olik mig.»
»Jag tillhör en annan generation än du. Det är kanske också det.»—
När William kom hem på natten satte han sig till skrifbordet och skref:
»Min dikt.
Jag kommer från min mor, der jag tillbragt aftonen; och nu är juldagsmorgon och jag borde kanske lägga mig, men jag känner ett behof att först få tala med dig en stund. Det är så underligt att du är borta; vid hvarje småsak, jag upplefver, tycker jag att du borde vara med och hvarje tanke jag tänker och allt hvad jag känner, som jag icke kan meddela dig—derför att det skulle ta ett helt lif att skrifva det allt ned—har jag en förnimmelse som om jag falskeligen undanhölle dig något som var din tillhörighet.
Som nu denna julmorgons stämning.
Lampan susar. Här är så ensamt och tyst och jag njuter ensamheten och tystnaden i fulla drag. Det är något befruktande i denna ensamhetskänsla. Det är som vore alla ledningar mellan mig och världen afkopplade, som om jag själf sutte högt uppe i luften och endast förnam ljudet dernerifrån som en aflägsen, sorgsen sång, dämpad och bruten—medan tillvarons ödslighet, lifvets drömfyllda melankoli sänker sig ner öfver mitt hufvud som en ofantlig läderlapp.
Och då—'Und dann werde ich sentimental wie ein Mops, wenn er zum ersten
Male liebt.'
Jag känner mig så fattig!
Inte materielt—ty der ligger 50 kronor i min plånbok ännu; inte häller andligt, ty jag har diktarfeber och fantasien bränner hett i mitt hufvud.
Men jag känner en våldsam längtan, en riktigt intensiv, sugande trånad att ge. Det är en brännande förnimmelse liksom af skuld—en skuld som skulle afplanas derigenom att jag—om också blott för ett ögonblick eller par—göte glans öfver ditt lif, komme ditt bleka, sjuka blod att rinna friskt i ådrorna, lärde dig att känna riktigt lefvande och varmt vingslagen af tillvarons stora, mäktiga, bländande härlighet—som jag själf intet vet af.
Min vanmakt trycker mig till jorden. Jag känner mig så fattig—så fattig.
W. Z.
Mellan jul och nyår flyttade William in i dubletten och en af de första dagarne i Januari kom Alma tillbaka från Skåne.
Hon hade med tre rader besvarat Williams bref och underrättat honom om dagen för sin ankomst. Han lemnade brefvet till modern och hon läste det.
»Går du med till tåget?» sade han.
»Nej.»
Det första återseendet skulle de unge ha för sig sjelfve.
Molly hade frukostbordet festligt dukadt när droskan höll för dörren. Alma gick strax upp på sitt rum för att göra en smula toalett, öfverlåtande åt William att taga hand om bagaget.
Just som han och Molly kommo uppför trapporna släpande på en stor koffert i sitt anletes svett, öppnade modern entrédörren. Hon kom ofrivilligt att le vid denna syn.
»Det hade jag aldrig trott att jag skulle få se.»
»Inte?» sade han skämsamt och gladt, men synbarligen en smula förlägen.
Han var som en helt annan menniska, ytterligheterna hade slagit öfver i hvarandra, gubben hade blifvit en pojke. Hans skratt hade en klang af friskhet, det var oförställdt och omedelbart. Han hade blifvit språksam och gladlynt, sjelfva hans hållning hade undergått en förändring, en otvungen raskhet hade efterträdt den förra medvetna stelheten. Han tycktes söka aflopp för en inneboende, bunden kraft; gång på gång tog han modern om lifvet och sökte lyfta henne från golfvet och Alma svängde han rundt helt ogeneradt, fast med en viss öm försigtighet, som en liten bräcklig tingest, den man måste taga varliga på.
Framemot middagstiden, sedan han gått ned till sig för att arbeta, kunde modern höra hans röst dernere-ifrån. Han sjöng!
Det hade hon icke heller trott att hon någonsin skulle få höra.
Han började stiga tidigt upp om morgnarne, han som eljes brukade ligga till långt frampå förmiddagen, och han tog långa, sportsmessiga promenader utanför Skanstull för att stärka sin fysik och späka sin vilja. Nu skulle här arbetas!
Han skaffade sig ett litet badkar af zink, i hvilket han tog kalla öfversköljningar hvarje morgon. Han hade fått ett så starkt behof efter renhet; ett varmt bad i veckan var honom icke längre nog.
»Familjen» hade indelat sin tid efter bestämda grundprinciper: en halftimmas »god morgon» efter frukost, en lång arbetsförmiddag och så vanligen aftonen fri.
Dagens glanspunkt var skymningstimman efter middag, då modern halflåg i sin bekväma stol och de två unge sutto tätt intill hvarandra framför kaminen, medan skenet från glöderna strömmade genom det svarta gallret ut i rummet. De sutto nästan alltid tysta; blott då och då föll ett ord, liksom på måfå. Talade någon var det med dämpad och beslöjad röst liksom om man vore rädd att slita stämningen sönder.
Under dessa stunder låg det ett tryggt välbefinnande och en tillgifvenhetens värme i sjelfva luften, man andades. Då föddes förtroendet sjelfmant på läpparne, då trängde sig tilliten ovilkorligen in i sinnet. Det var som en andlig lustgård der alla tankar och känslor vandrade kring utan lögnens och förställningens skylande fikonalöf.
Der lågo de en afton på knä, de två unge, med sina hufvud tätt intill hvarandra lutade ned i moderns sköt. Hon hade slagit sina armar kring dem och tryckte dem båda tätt intill sig:
»Skola vi tre lefva lifvet samman?»
Vid glödernas sken såg hon något fuktigt blankt i sonens ögon, när han lyfte den upp emot hennes ansigte.
Det var för William en tid af kroppsligt och andligt välbefinnande, de tre månaderna som följde. Aldrig förr hade han känt sig så stark och så frisk och så glad. Och i den atmosfer af värme, i hvilken han nu lefde, slogo de vackraste sidorna af hans karakter ut i blom.
»Jag känner på mig hur jag blir en bättre menniska för hvarenda dag», sade han en kväll då de som vanligt sutto tillsammans i skymningen. »Det är ditt verk, lilla sparfunge.»
En annan gång hette det:
»Jag har gjort en stor upptäckt; jag har funnit de vises sten: konsten att göra en dålig menniska god. Det är att göra henne lycklig.»
Ibland kunde nog erfarenheterna från hans förra lif bryta igenom i en sarkasm eller en ironisk anmärkning men sjelfva sarkasmen hade icke samma klang som förr, den hade intet af det afskyvärdt kalla och hjertlösa, den hade något af det öfverseende den sympati med allt menskligt, som finnes hos den för hvilken intet menskligt är främmande och för hvilken det att förstå är detsamma som att tillgifva.
Han berättade t.ex. om sin sinnesstämning den första aftonen då han träffat Alma i Stockholm. Han hade, sedan han skilts från henne, af en ren tillfällighet stött på den kvinna, som då var hans älskarinna och han hade icke kunnat betvinga den motvilja, hon ingaf honom. Det hade slutat med en fullständig brytning.
»Bröt du verkligen med henne? Samma kväll?» sade Alma ifrigt.
»Ja».—
»Höll hon af dig?» frågade modern i en ton af medkänsla.
»Åhja—ibland—när jag hade pengar». Men i sjelfva tonfallet låg der något försonande; der fans ingen bitterhet och intet hån.—
För Alma Hagberg var denna tid som en dröm. De förhållanden hon kommit in i egde för henne hela nyhetens behag, den luft af frihet och själsadel, som omgaf henne var så olik den hon hittills inandats i småförhållandena der hon lefvat. Under sina resor i utlandet hade hon fört turistens flyktiga lif, som aldrig tillåter annat än den ytligaste bekantskap med de menniskor man träffar; och det år hon tillbringat i Schweiz hade icke varit rikare på stora intryck än vistelsen i en vanlig svensk flickpension, der småsint bevakning är hufvudbeståndsdelen i lärarinnornas uppfostringsmetod och små skvallerhistorier är elevernas största andliga intresse.
Detta var så helt annorlunda. Här hade hon ett hem, med all hemmets värme men utan dess tvång. Hon hade full frihet att umgås med hvem hon ville och den verld, hon drogs in i var just den efter hvilken hon alltid längtat. Det var män och kvinnor med berömda namn, namn som ofta susat förbi hennes öron och som nu blefvo för henne till lefvande personer, hvilka tryckte hennes hand. Det var blomman af hufvudstadens bildningsaristokrati, den krets hon trädde in i; och hon mottogs som en jemnbörding derför att hon kom in under skyddet af Kate Zimmermanns auktoritet.
Det märkte hon aldrig, reflekterade aldrig deröfver. Hon var så van att mötas med sympati, hvart hon kom, och hon tog emot det allt med samma glada och barnsligt frimodiga småleende.
Till William var förhållandet hvarken varmare eller kallare än förr. Hon tryckte sig in i hans axelveck och hon mottog hans smekningar, men det fans intet löfte, intet band mellan dem. Han hade sjelf sagt: »Jag vill att du skall vara fri. Låt oss inte peta och plocka på det, som nu spirar fram. Låt det blomma eller vissna utan att vi röra det med våra förmätna händer.»
Just detta, att han gaf henne så full frihet, trodde han var lifsvilkoret för hennes kärlek; då skulle den så småningom växa sig stor och stark.
Det såg också ut som om han skulle få rätt; denna ömtåliga finkänslighet hvarmed han vakade öfver att det aldrig skulle smyga sig in mellan dem ett band, som kunde bli tryckande, gjorde att hon kunde hängifva sig åt det behag hon kände i hans sällskap och vid hans smekningar utan betänkligheter och utan skrupler. Det kom aldrig till någon förklaring emellan dem: »Jag vet att jag skulle ångra mig i samma ögonblick ordet hunnit ut om min mun», sade hon. Och han beundrade hennes uppriktighet och tog utan protest det ofödda ordet direkte från hennes läppar. Han tyckte också sjelf att detta var mera fint och innerligt; ordet sjelft var så kallt och groft.
Ibland kunde han likväl icke låta bli att fråga: »Säg—känner du det inte nu som om du kunde bli min?» Men hon svarade alltid undvikande.
I familjens lif var allt gemensamt; medlemmarne läste hvarandras bref och delade hvarandras hemligheter. Alma var den enda som gömde sina bref.
Men detta kom sig icke af brist på förtroende; det sade hon ofta sjelf och William trodde henne. Han var nyfiken men ville icke vara enträgen. Han antog att der i brefven från fadern och mostern fans ställen som Alma blygdes öfver, derför att hennes anhöriga icke stodo på samma bildnings-trappsteg, som de menniskor hon häruppe umgicks med.
Till modern hade Alma slutit sig med blind tillit och oinskränkt tillgifvenhet. Det fans så mycket näring för hennes fåfänga i den vänskap, med hvilken hon omfattades af den mognade, allvarliga kvinnan, som hade ett berömdt namn och som hon sjelf beundrade. Och till denna kvinna kunde hon säga allt utan fruktan för att bli missförstådd, ty modern älskade redan detta lilla blonda hufvud med samma häftiga intensitet, med hvilken hon älskade sin son—älskade det på godt och ondt, med alla dess fel och alla dess svagheter.
Men hon såg både felen och svagheterna, ty Alma, som hade en rent instinktslik förnimmelse af säkerhet gentemot denna kvinna, som ville henne väl, gjorde aldrig minsta försök att dölja de små skuggsidorna i sin karakter. Hon visste ju ändå, att inför denna djupa tillgifvenhet skulle de intet betyda.
Fru Zimmermann märkte hennes brist på vilja, hennes ostadighet, den småstadsöfverlägsenhet med hvilken hon här sökte framställa sin omgifning och sitt dagliga lif i Malmö och Lund. Men allt föll till intet inför det enda, stora medvetandet: att hon var den kvinna hennes son älskade—och som älskade hennes son.
Då och då kunde väl en misstanke vakna inom henne om halten af hennes känslor; hon var icke blind för att den unga flickan i sitt tal när det gällde William inlade en ängslig reservation, som om hon alltid ville hålla sig en bakport öppen; men modern kväfde sjelf denna misstanke, som ofin och ovärdig. Hon såg ju hvarje dag hur lyckliga de voro; och i Almas smekningar fans det ingen reservation.
För öfrigt fans den icke heller i allt som gällde de två kvinnornas inbördes förhållande. Den unga tycktes vara så uppriktig, så tacksam, så full af tillgifvenhet. Det såg nästan ut som om hennes tillgifvenhet för modern var mera djup än hennes kärlek till sonen och en gång gick hon så långt, att hon anförtrodde modern sina tvifvel på Williams framtid, talade misströstande ord om att han intet kunde uträtta som konstnär och författare.
Då kände modern för första gång hur något främmande och kallt smög sig in mellan dem. Men det varade icke länge. När William kom, slog sina armar kring dem båda och kysste moderns panna, då var det alldeles som struket bort.—
Och tiden svann; det kom en afton i början af april som var den sista; dagen derpå skulle familjen upplösas. Alma skulle resa tillbaka till Skåne.
Den kvällen var skymningen lång.
Modern låg på chäslongen, Alma satt i en stol vid hennes sida och William hade sträckt sig ut på en björnhud, med hufvudet hvilande på sin flickas fötter.—Timme efter timme skred långsamt fram, glödskenet från kaminen mattades af och dog bort, men de tände icke ljus. Och minnena från de flydda månaderna drogo förbi i ett sammanhängande, oöfverskådligt tåg.
Till sist reste modern sig upp, tog på sig kappa och hatt och gick ut.
Hon ville att de unge skulle ha en stund för sig sjelfve.
Länge sedan hon gått låg William kvar i samma ställning som förr. Tusentals tankar korsade sig i hans hjerna och känslorna stormade genom hans blod. Hans begär att taga henne i sin famn, öfverhölja henne med brännande kyssar blef häftigare och häftigare för hvarje sekund; men han betvang det med uppbjudande af hela sin viljekraft. Lugn, lugn måste han vara; och han måste tänka klart.
Han älskade denna unga kvinna och han trodde sig älskad tillbaka; för dem båda var den yttre ceremonien intet, känslans innerlighet allt. Hvad hindrade honom då att ge sin lidelse fria tyglar, hvad hindrade honom att göra henne till sin maka ännu i denna stund.
Det gick en rysning genom hela hans kropp från hjessan och ner öfver ryggen då han tänkt denna tanke till slut.
Så kände han hennes hand på sitt hufvud, hon hade böjt sig ner och strök öfver hans hår.
»Du darrar?» sade hon; och den mjuka, vackra rösten hade en ovanlig klang af ömhet.
I samma ögonblick var det som om de pinsamt spända nerverna med ens slappades genom hela hans varelse och som om allt hvad det fans i hans väsen af innerlighet och värme trängt sig samman i en enda punkt till venster i bröstet.
För första gång kom känslan af ansvar öfver honom; det stod med ens så klart för hans medvetande att lidelsens ögonblickliga tillfredsställande icke var allt, att den endast skulle lemna efter sig en så mycket djupare tomhet om det icke från den stunden då hon blef hans rann upp en ny period i deras lif, om de icke från den stunden finge lefva tillhopa, dela glädje och sorg, önskningar och förhoppningar—om han icke alltifrån den stunden ständigt finge ha henne i sin närhet, så att han kunde svepa sin tillgifvenhet skyddande omkring henne och med sin intelligens, sin arbetskraft och sin duglighet värna om denna lilla bräckliga lifsmekanism, som han älskade.
Han hade rest sig upp; varsamt och ömt lade han sina händer kring detta lilla hufvud med det silkeslena håret, sakta och mjukt tryckte han sina läppar mot hennes panna.
»Gud välsigne dig!» flög det som en hviskning ut af hans mun.
Han visste icke hur det kom sig att han valde just de orden. Allt hvad han i detta nu kände fint och vackert och varmt och innerligt tog sig uttryck i denna välgångsönskan, med klang som af ett barndomsminne, rymmande allt som i barndomen varit honom det heligaste och högsta—en fritänkares omedelbara och oreflekterade: Gud välsigne dig!
* * * * *
Han gick omkring som en vingskjuten fågel den första tiden sedan hon rest; men det var icke samma inbundna, kalla, ödsliga saknad som förr. Nu var isen bruten, nu kom han om aftonen, när missmodet blef honom för tungt, och lade sitt hufvud in till sin mors bröst. Hon strök smekande med sin hand öfver hans nacke:
»Min gosse! Min käre gosse!» sade hon blott. Men i tonfallet låg hennes moderskärlek skälfvande som en välljudsrik och vek melodi från strängarne af en gammal god violoncell.
En dag kom han och lemnade henne ett långt oförsegladt bref; det var till Alma och han bad henne skrifva några rader på sista sidan.
»Du får gerna läsa det», sade han då hon tvekade.
»Är det ditt allvar?» frågade hon och de bruna ögonen lyste upp.
»Kan du inte förstå det», svarade han ömt i det han lade sin ena arm kring hennes hals.
Hon ögnade flyktigt här och der på de fullskrifna bladen, men så blef intresset henne öfvermäktigt.
»——När jag kom hem satt mor på sin stol och skref. Jag blef så glad för det att jag kysste henne på kinden. Hon är så knuten fast till allt, slingrad in i vårt lif under dessa tre månader—och hvad hon varit för oss, det vet du lika godt som jag. Jag har aldrig förr hållit af henne, tycker jag. Hon gaf mig allt men jag hade ingenting att ge. Ingenting till någon menniska i verlden; jag bara tog emot, återgäldade ingenting, ty jag hade ingenting, jag var så fattig invärtes. Nu tycks det mig som om jag blifvit rikare med ens——»
Hon kom icke längre. Tårarne störtade utför hennes kinder, hon måste taga sin näsduk upp för att hämma dem. Men när hon en stund derefter skref sin helsning på sista sidan, kunde hon icke låta bli att läsa hvad han skrifvit derofvan.
»——Det är sent. Klockan är visst öfver 1. Och i morgon skall jag upp som vanligt. Om det inte vore så gammalt och utnött skulle jag säga: 'God natt, lilla sparfunge!' Men det är gammalt och utnött. Och det är dumt. Ty sparfungen sofver antagligen de rättfärdiges sömn, det gamla romantiska kvinnoidealets djupa, drömlösa sömn. Och öfver ditt läger sväfva hvita vingar och små englar spela ljufva melodier på gullharpor i vrårna. Gud hvad det är vackert! Och hvad jag gerna ville vara en ren, hvit engel som satt på din sängkant och spelade på gullharpa medan du sof! Brinner ampeln i taket? Är dess sken ljus- eller mörkrödt? Det är nog ljusrödt och det ger en varm fin ton åt ett mjukt barn-ansigte, der alla drag äro liksom upplösta, ett stort, fylligt, rundt barn-ansigte, som är så rörande renonce på uttryck och som kanske är fult, men som jag böjer mig ner och kysser, så der lätt på pannan, att du icke må vakna, så der oskyldigt som endast en engel med gullharpa anses kunna kyssa——ett alldeles själlöst ansigte, som jag böjer mig ner och kysser, derför att——derför att jag känner, det der ansigtets alla skiftningar, vet hur det kan lysa upp när stora hjernan —'själen'—vaknar och de stora förvånade ögonen slås upp…
(Nej, nu går jag och lägger mig!) William.»
Svaret kom och var en stor missräkning. Det var kort och tomt—föreföll nästan skrifvet med ängslig försigtighet.
Han föresatte sig att det skulle dröja innan han nästa gång lät henne höra af sig och han höll sin föresats ståndaktigt i tre dagar. Så satte han sig ner och skref ett lika långt och omedelbart bref.—
En dag i början af maj kom han glädjestrålande hem och berättade, att han skulle resa till Köpenhamn om en veckas tid, som bladets korrespondent för konstafdelningarne vid den stora utställningen.
Han lefde som i feber under den veckans lopp. Så reste han ändtligen—en vacker vårdag.