TOLFTE KAPITLET.
Det var en veckas tid efter Williams afresa.
Vid fönstret satt fru Kate Zimmermann ensam och sydde. Den svarta figuren tecknade sig mjukt mot fönsterfördjupningens mörka trä och de brokigt inlagda rutorna nederst.
Nålen gick upp och ned i jemna, lugna tag och ullgarnets krasande när det drogs genom stramaljen var det enda ljud som störde tystnaden.
Detta arbete var henne kärt; det var hennes hvilotids sysselsättning. Det skulle bli till ett gungstolsöfverdrag åt sonen och det var som om hon med de varma, starka färgerna sydde in sin egen tillgifvenhet i hvarje styng; det var som om hvarje ny figur förde återseendet närmare.
Och medan nålen gick sysslade hennes tankar med dessa två, som nu voro henne det käraste, det enda i verlden som kunde hindra tomheten och ödsligheten att bryta in öfver hennes lif.
Hon satt der så slät i håret, så blid och jemn, och hon tänkte ständigt: så vill min gosse ha mig.
Förr, när hon var ung, hade hon känt en ängslig fruktan för att bli gammal.—Då betydde det för henne detsamma som att kastas undan, mista sin mans kärlek; ty alla toalettens hjelpmedel skulle icke kunna dölja att hon var passée, och Konrad—med en mans eviga ungdom—skulle ha föredragit de yngre.
Nu var ångesten borta. Nu betydde det, att bli gammal, just att vinna sin sons tillgifvenhet.
Hvilken oändlig trygghet det låg i att vara mor! Aldrig hade det väl funnits en son, som vändt sig bort från sin mor, derför att hennes hår blifvit hvitt eller hennes kind fått rynkor. Tvärtom! Hon kunde se hvarje dag tillmötes med ro; ännu då hon var gammal och grå skulle hans blick lika smekande säga: min vackra mamma.
Det låg ett småleende öfver hennes ansigte då hon såg upp emot luften i det arbetet sjönk. Hvilken förmåga lifvet hade att läka! Samma naturens sunda instinkt, som drifver det sårade djuret att söka upp sin håla för att tillfriskna eller dö, hade tvingat henne hit med en obändig längtan. Och nu var det förflutna dödt; det närvarande var allt. Och det närvarande var sonen; hans lycka strålade ned öfver hennes lif som en reflex af sol.
Det knackade på dörren och Molly kom in med posten; bland tidningar och korrektur såg hon strax de två bref hon väntade: från William och från Alma.
Hon bröt först sonens bref och läste;
Köpenhamn den 12 maj.
»Min mor.
Så fort jag satt mig in i ställningar och förhållanden här, hyrt rum etc. reste jag till Lund. Jag hade sett en skymt af Alma då jag for förbi med snälltåget—hon mötte vid stationen—men det var bara några korta minuter och du kan förstå hur jag längtade efter att träffa henne riktigt——
Det är bäst att säga det strax: vi voro främmande för hvarandra.
Alldeles främmande.»
Fru Zimmermann lät brefvet sjunka.
Främmande? Främmande efter knappt en månads skilsmessa. Nej, hon förstod sig icke på denna verld, hon lefde i.
Med darrande fingrar bröt hon Almas bref. Der skulle hon nog finna förklaringen, det brefvet skulle tala om bunden värme och skygghet, tolka en älskande kvinnas hela vexlande själslif, som William icke hade förstått.
Det var kort.
»William har varit här. Jag blef inte glad öfver att han kom.
Jag såg på honom med helt andra ögon nu och han var mig främmande.
Jag visste, det skulle gå så, men jag trodde inte det skulle komma så fort.»
Hon kastade brefvet ifrån sig på golfvet. Visste att det skulle gå så!
Det var det som var så afskyvärdt.
Fru Zimmermann tog ett par telegramblanketter och skref: »kommer till Lund morgon. Skaffa rum.»—De sista två orden stodo icke i telegrammet till William; eljes var innehållet detsamma.
Hon tillbragte natten på tåget, men kunde icke sofva. Tankarne brottades innanför den heta pannan och tinningarnes pulsar slogo takten, klippte den långa natten i småbitar, som sekundvisaren på ett ur. Hänemot morgonstunden reste hon sig upp; det var lönlöst att söka sömn—hon satt och stirrade ut genom fönstret öfver det förbiilande landskapet, der dimmorna började skingras som spöken för den gryende solen.
Då hon vände blicken inåt igen såg hon från den motsatta soffan ett par ögon som betraktade henne. Dessa ögon tittade fram ur ett hvitt och fett ansigte utan uttryck; men ögonen sjelfva hade ett uttryck af godhet.
»Det går inte att sofva?»
»Nej.»
De två reskamraterna komma i samspråk. Den blekfeta kvinnan var en fru från Malmö och samtalsämnet var gifvet då det visade sig att hon kände Alma Hagberg. Hon talade om henne som småstädernas firade dansdocka, dröjde med ogillande vid hennes emanciperade idéer och hennes fallenhet för kurtis, berättade till sist med diskret förtrolighet att hon ändå, med alla sina fel och brister, skulle komma, att göra ett alldeles ovanligt godt parti. Hon var nemligen hemligt förlofvad med en grosshandlare i Malmö—en smula fet, men annars en ovanligt hygglig karl…
Fru Zimmermann hörde på med en känsla af invärtes raseri. Hon trodde icke på allt det lösa skvallret, men från dess bakgrund lyfte det sig med ens upp emot henne ett ansigte som hon tyckte sig känna. Hvarifrån? Jo, nu mindes hon det: det första ofördelaktiga intrycket af den unga flickan fick hon här igen, lifslefvande. Något bortskämdt och tilltagset—kyla—en sjelfkär djerfhet.
Och den feta, goda frun hade sagt ett par ord som med ens gaf denna bild sitt ljus: en tom dansdocka.—
Alma mötte henne vid stationen i Lund. Hennes glädje öfver återseendet var uppriktig och okonstlad. Hon hade tårar i ögonen. Och vid sidan af fru Zimmermann vandrade hon genom stadens gator, förbi sina bekanta, i hvilkas uppspärrade ögon hon kunde läsa ett frågande: hvem är den höga, allvarliga damen, som fröken Hagberg går med.
Hon talade och skämtade, var i det mest strålande humör. Men fru
Zimmermann var kall.
Ändtligen nådde de stadshuset, der Alma beställt rum. Och förmiddagen släpade sig fram, trögt och tungt. I detta stela, otrefliga hotellrum bodde ingen förtrolighet.
Vid middagstiden väntades William; modern hade berättat att hon telegraferat till honom.
»Går du till tåget?» frågade hon den unga.
»Ja, naturligtvis. Går du inte med?»
»Nej. Jag är trött. Jag vill helst slippa.»
Hon trodde ännu att om de blott finge träffas och tala med hvarandra skulle allt bli som förr.
Men när hon såg dem träda in genom dörren visste hon att det var förbi. Det låg i hela deras hållning, deras sätt att tala till hvarandra och se på hvarandra: förtroligheten var borta. Det var som om småstadsluften omkring dem lagt sig tryckande öfver deras väsen; här satt skvallret på lur i hvarje vrå, och medvetandet derom födde ängslan och beklämning.
Hennes hjerta drog sig ihop som lefvande kött i stark frost. Det hade alltså ingenting varit mellan dem! Ingenting annat än hvad de sjelfve kallade en stämning, som strök förbi och försvann; en lek med det heligaste i lifvet. Det var en drifhusplanta som hon vårdat och älskat och knutit sina förhoppningar vid; den hade vissnat så snart den flyttades ut i kallare jord; en såpbubbla som glimmat i eldskenet från kaminen, men som icke tålt dagens nyktra ljus.—För minnet hägrade ännu dess granna färger, medan hon satt och stirrade ut i tomheten.
Blytung och svart skulle denna tomhet breda sig ut öfver hennes lif.
Det var icke blott det, att förhållandet mellan de unge slagit så djupa rötter i hennes eget inre; men instinkten sade henne att brytningen skulle sätta ett märke i sonens själ, som all hennes modersömhet icke skulle kunna utplåna. Hon tyckte sig redan förnimma kylan strömma sig till mötes från hans väsen och hon märkte hur hon sjelf krympte samman dervid; det var som om alla de fina trådar, genom hvilka hon för så kort tid sedan kunde förnimma hans tankar och känslor bulta mot sitt eget hjerta, nu med ens blifvit afklippta.—
På eftermiddagen måste han resa igen. Det hade icke vexlats ett förtroligt ord mellan de tre under detta misslyckade möte; men modern, som kände hvarje linie i hans ansigte hade sett smärtan bakom de bleka, beherskade dragen.
De båda kvinnorna hade följt honom till tåget. Och medan de långsamt gingo från stationen satt bilden af detta bleka ansigte med de sammanpressade läpparne som inbränd i moderns hjerna.
Den unga flickan talade och skrattade hela vägen med nervös liflighet; hon berättade lustiga anekdoter om Lund, orden jagade hvarandra i feberaktig hast, som var hon ängslig att tiga stilla en sekund; och moderns läppar drogo sig alltsomoftast till ett själlöst, mekaniskt leende, men inom henne reste det sig en brännande bitterhet emot denna unga kvinna, som kunde skratta och skämta som om ingenting passerat—utan att egna en tanke åt honom, som skakades framåt i en jernvägskupé, fram emot sitt ensamma, toma, ödsliga lif. Hon hade icke öra för, att i detta öfverretade skratt gömde sig en saknad lika djup som hennes egen. Starkare och starkare växte bitterheten inom henne och till sist tyckte hon nästan att hon hatade denna lilla varelse, som för en månad sedan varit henne kär som det käraste hon egde i verlden.
Men vid sidan om denna känsla bodde också en annan: hon var nyfiken. Hon ville veta hvad som tilldragit sig mellan de unge. Hon ville lura ut Almas hemlighet för att möjligen kunna använda den till fördel för sin son.
»Vill du gå med upp till mig?» sade hon derför då de stannat utanför hotellet.
»Ja, gerna.»
Det var ingen konst att få Alma att berätta. Nu, sedan William rest, var det som om något af den gamla förtroligheten kommit igen. Hon framlade allt för modern med en omisstänksam öppenhjertighet; hon anade icke, att denna kvinna, som varit hennes bäste vän och till hvilken hon närde ett barns oinskränkta tillit, nu satt der som en fiende och utspionerade henne.
Strax efter middagen, som mor och son intagit i hvarandras sällskap, hade William aflägsnat sig. Modern fick nu bekräftelse på, hvad hon anat, att han då hade sökt upp Alma i hennes bostad.
Den unga flickan beskref deras möte; och ur hennes ord slog kylan vid detta möte omisskänneligt fram. Sjelfbeherskningen hade icke ett enda ögonblick lemnat honom i sticket och de hade talat lugnt om sitt förhållande till hvarandra. Men han var sig icke lik sådan han varit under den sista tiden i Stockholm; han hade åter blifvit den William Zimmermann hon mindes från deras första sammanträffande i Lysekil. Hans ansigte hade återtagit sitt ironiska verldsföraktar-uttryck; men under röstens sarkastiska klang hade hon då och då förnummit en dallring som vittnade om att dess köld var tillkämpad.
Hon hade sagt honom allt; hon hade blottat sitt inre för honom och han hade förstått att hon var uppriktig då hon sade att hon icke älskade honom, ty han hade icke gjort något försök att värma henne med en smekning.
…»Och det högaktar jag honom för», sade hon till sist. »De fleste män skulle inte ha gjort som han; vid sådana tillfällen har en man ingen stolthet.»
Fru Zimmermann satt och undrade öfver detta barn, som talade med ett sådant förakt och en sådan erfarenhet om männens brist på stolthet »vid sådana tillfällen». Och inom sig hörde hon den feta, goda fruns ord: en tom dansdocka.
Men hon kunde icke tro på denna känslolöshet; den var så främmande för hennes egen natur, att hon icke kunde förstå den; hon misstänkte att den var spelad eller åtminstone inbillad,
»Om han stannat kvar», sade hon sakta, »hade nog allt blifvit godt igen.
»Nej. Aldrig som förr. Jag tycker om att höra honom tala, jag tycker om att han kallar mig sparfunge, men…»
»Säg—har du icke en enda gång längtat efter en smekning?»—Hon såg den unga flickan forskande rakt in i ögonen, som ville hon hemta fram sanningen ur dem om också orden ljögo.
»Nej», sade hon, och blicken och tonfallet var äkta. »Jag skulle bara ha känt vämjelse och motvilja.»
»Det är icke möjligt.»
»Jo. Det har visst aldrig varit något; eller om det varit, är det åtminstone nu förbi.»
»På en enda månad?»
»Ja. Jag trodde alltid att det skulle ta slut, men jag trodde inte att det skulle gå så fort.»
Fru Zimmermann satt och såg på denna bleksigtiga lilla kvinnomenniska, som stirrade henne så rakt i ansigtet och sade: »det har visst aldrig varit något». Hon satt och slets af det häftiga och lifsvarma i sin egen natur, af harmen och smärtan och afskyn och medlidandet; och hon vred sig under sin oförmåga att öfverföra något af sitt eget, röda, sydländska blod i denna månskensvarelse så att hon kunde få känna hvad det var att älska.
»Kan icke din stämning vexla?»—Hon valde med afsigt just det uttryck som hon afskydde mest af alla, det var som om hon dervid ville sänka sig ner till dens nivå, som hon talade med.
»Nej. Det vet jag att den aldrig gör. Om han vill att det skall vara som förr skall jag bara känna afsmak för honom liksom för de andre.»
Den unga flickan reste sig upp och räckte fram handen till afsked. De stodo en stund och sågo hvarandra in i ögonen; vemodet hade trängt bitterheten tillbaka.
»Det är så underligt att jag nu skall skilja på er två», sade modern. »Och det smärtar mig så mycket mer som du just nu behöfde mig allra bäst.»
De stora, sjögröna ögongloberna blefvo fulla af tårar; den unga stirrade upp i det stränga ansigtet som hade hon icke förr än nu förstått, hvad det betydde att de skulle skiljas.
»Ja», hviskade hon. »Nu behöfde jag dig just.»
Den gamla kvinnan strök öfver hennes hår med sin hand. Sitt medlidande kunde hon icke neka henne; dertill hade detta ljusa hufvud alltför ofta legat vid hennes hjerta.
Men något mera kunde hon icke ge. De skulle drifvas ifrån hvarandra så långt att hon icke skulle kunna nå att stödja henne. Och hon skulle glida handlöst ur förhållande i förhållande.
»Jag kan icke hjelpa dig—det måste komma inifrån genom arbete och viljeansträngning.»
»Jag vet det», sade den unga sakta. »Och det gör mig ängslig—för det är just viljekraft jag saknar!—Tycker du jag skulle gifta mig?»
»Med hvem…?»
»Åh…der är en grosshandlare, som…»
Det stack till inom moderns bröst och hon kände en isande kyla strömma igenom sig.
»Ja, gift dig med honom—ju förr dess hellre…»
När hon blef ensam satte hon sig ner vid bordet, stödde båda armbågarne deremot och lutade sitt hufvud emot sina händer. Återigen såg hon framför sig det bleka ansigtet med dess beherskade, smärtfyllda drag. Hennes gosse! Hennes stackars gosse. Så var då hans vackra dröm ohjelpligt förbi; och den gamla tomheten skulle stirra emot honom igen, nu liksom förr—nej, nu ännu ohyggligare än förr, derför att ömhetsbegäret nu en gång hade vaknat.
Hon grep hastigt efter brefpapper och penna. Hon ville skrifva till honom så att han redan i morgon kunde få det. Han skulle känna det som om han hela tiden hade varit med de enda två menniskor, han höll af. Hon ville skildra allt som tilldragit sig med språkets mjukaste ord. Hon ville skämta—som han tyckte så mycket om—berätta alla anekdoterna om Lund med Almas egen stänk af humor. Hon ville fördubbla sig för att ersätta hans förlust, vara icke blott hans mor utan också hans muntra kamrat. Från hufvud till fot ville hon svepa honom i sin gränslösa, ångerfulla tillgifvenhet för att godtgöra de många årens försumlighet—hvad ville hon icke göra för sitt enda, älskade barn.
Och pennan flög i feberaktig hast öfver papperet—men så stannade den plötsligt. Hon såg med ens hur otillräcklig trösten var, hur hennes tillgifvenhet var intet mot den hägring hans hjerta hängt sig fast vid; och bitterheten vaknade igen i hennes sinne, bitterheten emot den, som gjort henne så hjelplös att hon intet mäktade. Den skärpte hennes minne för alla smådrag af halfhet och omsorg om återtåget, som hon lagt märke till hos den unga flickan midt i lyckans dagar; och så bröt hatet fram. Och brefvet, som skulle tolkat hennes gränslösa tillgifvenhet, blef i stället ett sjudande utslag af detta obändiga hat:
»Jag har gått här och tegat, att icke ett ord af mig skulle falla tyngande i era stämningars vågskålar—men nu kan jag icke tiga mer. Nu bryter mitt onda sinne fram, och du skall stirra på mig som på en menniska, du icke känner. Men sådan är jag. Jag är icke god. Om du fordrar att jag skall hålla af henne ännu, om det plågar dig att jag talar bittra ord—ja, det kan icke hjelpas! låt oss då skiljas åt.
Jag vill aldrig mer ha skyldighet att vara uppriktig och moderlig emot henne, aldrig mer att hon skall ha rätt att läsa mina bref. Om hon varit din med hvarje tum af sin varelse, om hon varit det helt med både tankar och vilja och känslor—bara helt i god tro, ja, då skulle jag kunnat hålla af henne ännu. Men det var endast nyfikenhet, derför kan jag icke uttrycka hur föraktlig hon är mig. Jag vet att jag sårar dig, att jag kanske mister det enda jag älskar i verlden, men jag kan icke tiga och jag vill icke tiga. Jag är ond, elak, låg—hvad du vill. Det är sant, herre Gud, jag vet ju att det är så. Jag kan icke vara ljum. Jag gör mig sjelf olycklig, men jag kan icke förställa mig.
Så länge jag trodde att hon älskade dig, så länge var hon mig kär. Jag skulle velat göra allt för henne, jag vet icke hvad jag skulle velat ge henne af tacksamhet. Mina ögon att leka med, tror jag.—Jag gråter så att brefvet är en enda dimma, jag kan i mitt lif aldrig bli en fundersam och afmätt trästock, som alla andra. Jag kan gifva mig utseende deraf, ty jag är stolt; men bryter min häftighet en gång igenom är den omöjlig att hejda.
Hon vet det. Hon vet att jag blöder invärtes af den smärta hon tillfogat mig, hon vet att jag mäktar intet emot henne derför att all min viljekraft icke kan vända om hennes snusförnuftiga lilla sinne. Hon kan triumfera öfver oss båda—
Hon känner det finaste och vackraste i mitt lif, hon känner mitt förflutna och hon har en lång lefnad framför sig—hon skall kunna afhandla det med alla sina kommande fästmän. Hon har kommit mig så förbannadt—jag menar så af hjertat, eller af Gud eller af mitt eget inre förbannadt nära och—ordet måste fram!—Jag hatar henne!
Jag vet att jag är låg och oädel. Ja, ja, ja! Men får jag icke vara det så låt mig gå.
Hon smög sig in mellan oss under falsk lösen: hon sade att hon älskade dig; hon sade det med sina smekningar om hon också aldrig sade det med ord; är en kyss mindre än en stafvelse?—Men hon har aldrig älskat dig ett ögonblick. Kärlek kan dö, jag vet det, men den dör i kval och vånda eller tvinar långsamt bort, eller den dräpes af ett slag utifrån. Denna kärlek har aldrig lefvat, derför kännes der icke en ryckning när hon låtsade att den dog.
Det är kanske sårad fåfänga, egoism. Ja, ja, jag vet det allt, allt. Men jag är en menniska och jag måste känna enligt min egen natur, icke efter normalplanen.
Jag kan icke förlåta henne.
Jag känner mig som en hedning i hvars helgedom en främling smugit sig in med skor på fötterna. Hon måste dö, dö, dö!—strykas ut ur mitt lif.
Hon smög sig ditin derför att jag mot bättre vetande ansträngde mig att se henne med dina ögon. Det var orätt af mig; det var svaghet—men jag kunde icke uthärda att mista dig.
Nu är jag stark igen, stark nog att vara ensam och ändå lefva.
Jag hatar henne; jag kan icke förlåta. Jag kan vara i sällskap med henne, visa mig vänlig, »god» och jemn mot henne, som i dag—men då är jag falsk som jag är det mot de flesta menniskor. Om du fordrar att jag skall vara sann emot henne, får du välja emellan oss två. Det kan jag icke. Då skulle jag bli falsk emot er båda. Och mot dig vill jag icke vara det.
Skrif nu och säg hvem du väljer. Och skrif lugnt om du kan. Men kom ihåg att jag hatar henne, om det så var mitt sista ord.»
Hon reste sig från skrifbordet och såg på pappersarket som låg der fullskrifvet; hennes lugna, säkra stil var orolig och nervös.
Ja, hon hatade, hatade med hela sin naturs intensitet detta blonda, hufvud, som kunde hvila så mjukt mot ett hjerta—och vrida sig undan så behändigt och lätt.
Hon hade ingen aning om att det några hus derifrån satt en af romaner och balkurtis förkollrad liten varelse, som dissekerade upp sig sjelf i gagnlöst sjelfplågeri och stirrade på sig sjelf som på ett märkligt, enastående fenomen.
En vaxblek hand, som knappt egde kraft nog till en smekning och som var så obekant med lifvets hvardagsarbete, skref med hysterisk ifver i en bunden dagbok, skref med barnsliga, karaktärslösa bokstäfver:
»Hvarifrån har jag detta olycksaliga förstörelsebegär. Detta, som hvilar som en förbannelse öfver mig och som drar olycka öfver allt hvad jag vidrör. Jag har ett begär att böja all stolthet, att sticka eld i all kyla, och detta begär är så starkt att det framkallar ett slags värme hos mig sjelf så länge tills det åstundade är uppnådt, men sodan står jag der gråtfärdig, med toma händer lik ett barn som åtrått en såpbubbla och som tillintetgjort den genom att gripa derefter. Jag hatar mig sjelf för det, men det förblir så, hvarhelst jag lyckas framkalla värme der vänder jag mig bort och blir kall som is, den som älskar mig finner jag fadd, endast den som kan motstå har något tilldragande för mig, jag kan ropa men inte svara, jag kan vinna men icke ge, jag vill bara fånga dem i mina garn och kasta dem på marken som en hop döda fåglar, men om en reser sig och vill göra sig fri så gripes jag af ångest, jag vill fånga honom igen, jag vill binda honom, jag vill hålla honom kvar och om jag lyckas är det samma historia igen, jag suger ut honom som en vampyr utan att ge honom en droppe af mitt eget blod i utbyte. Det kommer af att jag är rädd, han skall finna ersättning för mig, att han skall kunna se tillbaka på mig med likgiltighet, kanske med kritik och jag kan inte fördraga att en annan skall ega hvad som en gång varit mitt.
Förbannelse öfver mig sjelf! Ar jag en menniska eller hvad är jag? Intet kan liknas vid det äckel jag känner vid mig sjelf, mitt inre är som en afrättsplats full af de dödas ben.
Jag ville älska, jag längtar så brännande derefter; men jag kan icke.»
* * * * *
Morgonen hade kommit. Solen sken in genom båda fönstren i Alma Hagbergs lilla boudoar, genom den lätta väfnaden af brokig vitrin, kastande ett dämpadt ljus öfver alla föremål. Detta rum var öfverhopadt af små lyxartiklar, terracotta-statyetter, fotografier och makartbuketter—allt hvad man kan få köpa för billigt pris i de stora städerna och som här i detta lilla småstadskrypin gällde för gedigen prakt. Under en stor, kinesisk parasoll stod ett litet skrifbord inkiladt i ett hörn.
Tamburklockan pinglade och strax derefter släpptes en ung herre in.
»Jag ska' säga till fröken strax», sade pigan, som öppnat. »De äta frukost derinne.»
»För all del bed fröken inte göra sig brådtom; jag kan godt vänta.»
Den unge mannen blef ensam i rummet och han såg sig omkring med ett slags vördnadsfull nyfikenhet, han gick från möbel till möbel, beskådande allt så noga, som om han varit på ett museum, der han kunde ha något att inhemta af hvarje småsak. Sina händer höll han på ryggen liksom för att icke komma i frestelse att röra vid föremålen och mössan behöll han i händerna liksom var den icke värdig att upptaga en plats bland alla dessa rariteter.—Han var närsynt och han måste böja sig djupt ner och sträcka sig högt upp för att kunna se; men under alla rörelserna höll han trofast händerna på ryggen som om han varit rädd att skada någonting med dem.
Der var en fotografi af den mediceiska Venus, med påskrift: Paris den 5 Juli 1886. Der var brunnsglas från Carlsbad och lackerade träsaker från Ems. På skrifbordet stod porträttet af en känd skådespelare i kostym; och i kanten hade han sjelf skrifvit: Till fröken A. H., jemte sitt namn. Der fans också, ett kvinnoporträtt: ett vackert hufvud med ett strängt och energiskt ansigte infattadt i ramen af en spansk mantilla, som från håret böljade ner öfver hennes barm; dess inskription intresserade honom mest af alla. Der stod: Till sparfungen från hennes mor och inunder med en annan handstil: In memoriam.
Men nu öppnades dörren; rummets och härligheternas egarinna steg in.
Hennes ansigte såg ut som ett sjukt barns, så vaxgult i färgen, så rundadt och mjukt i alla konturer. Också händerna hade samma sjukliga blekhet. Den lilla knubbiga figuren var klädd i en morgonrock af vinrödt ylletyg, med yfvig montering af crémegula bomullsspetsar; det frammanade en föreställning om rödgröt med gräddskum—det sötaste han visste.
Han betraktade henne med naiv beundran; för hans landtliga uppfattning representerade denna kvinna höjdpunkten af öfverförfinad elegans.
»Ursäkta att jag kom så tidigt», sade han bugande i det han gjorde några omotiverade rörelser med sin studentmössa, medan rodnaden spred sig öfver hans finniga ansigte ända upp i hufvudbottnen, som skymtades under det närklippta, gulhvita håret, »men jag var så rädd att någon annan skulle komma mig i förväg.»
Fröken Hagberg inbjöd honom med en gest att taga plats och satte sig sjelf på chäslongen. Hennes sätt var mycket nonchalant; hon hade vid inträdandet besvarat hans djupa bugning med en lätt nick och icke låtsat sig märka att han gjorde min af att sträcka fram sin hand. Nu såg hon på honom med frågande likgiltighet.
»Hvad var det då?» kastade hon fram.
»Jo, vi skulle ha en baltillställning i afdelningen på lördag och jag skulle fråga om fröken ville göra mig den äran att bli min dam.»
»Tack.»
Han ville så innerligt gerna få ett samtal i gång, men visste icke riktigt hvad han skulle gripa till.
»Fröken vet väl att det blir majkarneval i år», sade han till sist. Han var sjelf medlem af karnevalskomitéen och han önskade ingenting högre än att få förråda dess hemligheter. Men fröken tycktes icke intresserad af dem.
»Ja», svarade hon blott helt torrt.
Han beslöt sig för att uppsöka hennes intresse på hennes eget territorium.
»Hvad fröken bor vackert här»—han såg sig beundrande omkring.—»Det måtte vara roligt att resa så mycket.»
»Ja. Jag tycker om att resa.»
Hon blickade honom rakt in i ansigtet så fullkomligt obesväradt att rodnaden åter började sprida sig öfver hans finniga kinder. Han visste icke hvar han skulle göra af sina ögon. Han vågade icke se på henne utan slog dem till sist ned, som var han en ung, blyg flicka och hon en gammal, rutinerad förförare.
»Skall fröken resa i år också», fick han framstammadt medan han tummade på sin mössa.
»Jag vet inte. Jag har tänkt en smul på att resa till Italien utåt hösten.»
»Det måtte vara roligt att kunna göra såder—alldeles som man vill.»—Han liksom hukade sig ner när han sagt det och rodnade åter upp i det hvita håret.
»Jag gör alltid som jag vill.»
»Det vet jag—jag—jag hyser en rysligt stor beundran för fröken—.» Det sista sades med en antydan om ett galant smil.
»Ni känner mig ju inte?»
»Jag har hört så mycket om fröken—genom Natanael Heikelstam.»
»Jaså», sade hon likgiltigt.
»Jo, han och jag umgås rätt mycket. Tycker fröken inte att han ser bra ut?»
»Jo. Kommer han med på balen?»
»Nej.»—Han såg upp skyggt för att söka utröna om hon var på något sätt intresserad af att Heikelstam kom med; men han kunde icke upptäcka skymten af en rodnad; detta ansigte var så lugnt och kallt som fans det icke en droppe blod under den mjuka huden.
»Jag får väl inte uppehålla längre?» sade han tvekande i det han reste sig. Men hon reste sig också, utan förbarmande.
»Går fröken aldri ut och går om morgnarne?» försökte han sig änn en gång.
»Jo, det gör jag ofta.»
»Fröken—fröken har inte lust att gå ut en liten tur? Det är så vackert väder.»
Det gled som skuggan af ett leende öfver hennes drag.
»Jag är klädd i morgonklädning», sade hon.
»Jaså. Ja—ursäkta.»
Han blygdes öfver sitt missgrepp och af idel förlägenhet hugade han sig gång på gång medan han rodnande ryggade hän emot dörren. Då han stod der och bugade för sista gång nickade hon nådigt åt honom som om han varit ett litet barn.
»Jag kan gå med en annan gång», tröstade hon.
Hela hans ansigte lyste upp af tacksamhet innan han försvann.
Hon såg sig omkring liksom villrådig hvad hon skulle fördrifva tiden med. Det lilla öfverkastet på chäslongen hade kommit i oordning och hon lade det rätt igen. Så satte hon sig vid skrifbordet, tog fram sin dagbok ur lådan och läste igenom hvad hon skrifvit föregående afton.
Medan hon läste tyckte hon att hon såg sig sjelf som ett hemlighetsfullt, olycksbringande väsen, hemskt men stort. Allt omkring henne ändrade dimensioner och växte; hon mönstrade godtköpsgrannlåten omkring sig och tyckte sig vara omgifven af lyx och rikedom. Der fans ingen skymt af en liten småstadsflicka, som läst romaner och dref småkurtis; hon var den farliga sirénen i sin kungligt smyckade håla.
Men så högg det plötsligt till inom henne af ett slags ångest, som hon icke kunde förklara: en tomhet, en längtan, men med bismak af skam och fruktan.
Hon lade boken tillbaka i lådan och reste sig upp. Det grubblande, gammalkvinnoaktiga uttrycket löste sig till ett ungt, ljust leende. Hon tänkte med en trygg värme på honom, som hade sagt att han alltid ville vara hennes vän, som kunde lägga hennes hufvud mot sitt bröst och smeka så lent och fint, kyssa och smeka utan att fordra—utan att anse henne dålig, utan att taga det som en förpliktelse att hon lät det ske.
Då hörde hon åter klockan pingla och strax derpå knackade det på dörren.
Det var Williams mor.
Hon såg stel och kall ut och hon hade mörka ringar under ögonen.
»Jag har varit på posten», sade hon. »Jag har skrifvit till William.
Almas blick fick någonting osäkert i sitt utryck. Det var som om den tanken gjorde henne ondt att hon hädanefter skulle stå utanför. På samma gång spratt hon till och såg hänemot skrifbordet; det föll henne in att hon glömt dagboken kvar uppslagen och att fru Zimmermann utan att vilja det kunde komma att läsa några ord i den. Men så kom hon ihåg att hon lagt den ned i lådan; hon såg också att der intet annat fans på skrifbordet af sådant som icke borde finnas der—och ändå hade hon en förnimmelse som om der låg något, som borde döljas. Någonting i den äldres ögon kom henne att känna det så som om ett eller annat vore i olag i rummet.
Dessa ögon ströko granskande öfver pappgrannlåten, vaserna, dussinarbetena och med ens var det som om en scenförändring försiggått inför Almas syn. Det slog henne att rummet var smaklöst, teatergrannt och utståtadt—en prakt som kunde imponera småstadsborna, men icke denna kvinna som lefvat sitt lif ute i den stora, vida verlden. Hon skulle ha önskat att hon med ett tag kunnat sopa bort all denna godtköpslyx, att hon haft endast en enkel kammare att bjuda på, en enkel kammare utan anspråk.
Hon jämkade den lilla sidenkudden på chäslongen och bad sin gäst taga plats.
Fru Zimmermann satte sig på yttersta kanten, som var hon rädd att sjunka riktigt bekvämt ner, så att hon skulle få svårt att resa sig igen.
»Jag har skrifvit allt hvad jag känt, hänsynslöst och bittert. Jag tycker mig ha en viss förpliktelse att säga dig det. Derför kom jag hit.»
Den unga flickan såg på henne med sina stora barnaögon, i hvilka det låg som en förebråelse öfver att den gamla kunde ha hjerta att göra henne ondt.
»Ja, det kan jag så godt förstå», sade hon sakta.
»Så är det också någonting annat, som plågar mig», fortfor fru Zimmermann med en torr och liksom ansträngd röst. Det var som hade hon svårighet att andas och derför icke kunde få fram orden annat än i små korta satser. »Det är porträttet der—du kommer ihåg under hvilka omständigheter du fick det…»
De uppmärksamma närsynta ögonen hade stirrat på den talande som för att gissa hennes mening och förekomma hennes önskan. Så förstod hon.
»Ack ja», sade hon beredvilligt, »det kan jag tänka mig så väl, att det skall plåga dig.»
»Du har alltså ingenting emot att ge mig det tillbaka?» kom det, liksom med lättnad.
»Nej, inte det minsta.»—Det var alltjemt samma glädje öfver att vara tillmötesgående. Barnet skildes så gerna vid sin lilla leksak för att göra den till viljes som hon höll af. Hon gick till sin lilla sekretär och tog fram ett kuvert; och de svarta ögonen följde henne med ett slags lurande misstro. Men hon tog verkligen porträttet ut ur ramen och lade omsorgsfullt in det i omslaget, alltjemt med samma nöjda tillfredsställelse öfver att kunna göra allt hvad man fordrade af henne.
»Här är det», sade hon vänligt i det hon räckte det fram.
»Tack», sade en gammal kvinnas hårda röst och de smala fingrarne grepo begärligt efter det lilla paketet. Så reste hon sig upp.
»Sitt… vill du inte sitta», bad den unga.
Fru Zimmermann återtog liksom motvilligt sin plats på chäslongen; det var blott som om hon icke orkade stå. Men hon höll sig rak och styf,
Det kom ett häpet uttryck i barnaansigtet. Det föreföll henne som om en främmande kvinna kommit in i hennes rum, en elak gammal kvinna, så olik den blida, moderliga vän mot hvars axel hon så ofta hade lutat sitt hufvud.
»Barn», sade samma främmande röst, »jag tror icke du anar hur djupt detta gripit in i mig. Du kan icke förstå det.»
»Ahjo, men…»
»Men?»
»Du sade en gång», kom det dröjande och tveksamt, »att det inte var för Williams skull—att du höll af mig för min egen skull… att du alltid ville vara som en mor för mig…»
»Jag trodde så; men det var icke sant. Jag kan det icke, fast jag vet att William önskar det.»
De sjögrå ögonen vidgade sig så stort och skrämdt.
»Du skall inte tänka på mig», sade den späda rösten med en ångest som icke kunde döljas.
»Jag tänker icke heller på dig»—de svarta ögonen vändes liksom med våld bort från det vaxbleka lilla ansigtet—»jag tänker på William och mig. Detta skall bli till en brytning mellan oss. Nu skall jag mista honom.»
Der steg ett par stora tårar i de vidöppna, skrämda ögonen; de stodo kvar och simmade öfver globerna på randen af ögonnätet utan att rinna ner.
»Du skulle mista honom—för min skull?»
»Ja, så kommer det att gå.»
I det härjade kvinnoansigtet syntes icke en ryckning; men der låg öfver det en ödslighet så bottenlös och öfvergifven att det gick en rysning genom den unga då hon såg derin.
»Det är inte möjligt», sade hon och hennes skälfvande, kalla små fingrar lade sig öfver den hand, som höll porträttet.
»Jo. Du gör dig icke begrepp om hur ett agg kan växa i mig, växa mig öfver hufvudet så att det förkväfver allt annat. Jag kufvar det så länge; men när det bryter igenom är jag icke herre öfver det.»
»Ja, du måste ju känna agg emot mig», kom det ödmjukt och stilla. »Jag gör mig inte räkning på annat.»
»Men du vet icke hur jag måste se på dig nu.»
De genomträngande ögonen fäste sig nästan hatfullt på detta veka ansigte som med de klara tårarne öfver sina kupiga ögon såg ännu oskyldigare och barnsligare ut än eljes.
Det kom intet svar men den skygga handen drogs tillbaka utan att ha fått svar på sin smekning.
»Jag kan icke vara rättvis emot dig. Jag har försökt, men jag kan icke.»
»Ack, det förstår jag så väl; plåga dig inte med att försöka vara vänlig emot mig.»
»Det är icke det—det är det, att jag icke kan gå utan att ha sagt dig hvad jag tänker.»
Der kom något i blicken för hvilket den unga flickan skyggade tillbaka.
»Om du älskat William så öfver allt annat i verlden att du gifvit dig åt honom helt, utan vigsel och allt, så skulle jag icke ha sett snedt på dig derför, om han velat det. Men han ville göra dig till sin hustru och hålla af dig för hela lifvet. Det ville du icke—icke ha hans trohet, bara hans smekningar för stunden…»
Det invärtes raseriet förtog henne rösten. Hon tänkte sig om för att kunna finna ord liksom doppade i syra att fräta sig in på en ömtålig punkt i hennes själ. Hon skulle piska halfheten och ytligheten till blods genom hud och hull, hon ville pina denna kvinna med små glödande förolämpningar tills hon skulle vrida sig som ett såradt djur i blygsel och vånda. Hon hade lekt med hennes gosses hjerta, kastat honom igen ut i tomhet och köld. Och hon trodde sig sjelf vara oskyldig som förr, derför att hon icke gått öfver »det tillåtnas» yttersta gränslinje!
Men modern hade svurit att denna lek skulle lemna efter sig annat än oblandadt nöje och i den stelnade blicken, som förskrämd riktades emot henne, såg hon att slagen träffat.
»Jag trodde att jag höll af honom», sade den unga sakta.
»Hälft och ljumt, ja! Flirtation och samlarvurm! Du kunde timvis gömma dig in i hans famn—ja—och nu är han dig främmande—efter en månad! Nu gömmer du dig kanske till och med—på försök—in i en annans famn; det är så angenämt—och man kan gå från den enes armar i den andres—i evighet—bara man aldrig går öfver gränsen. Man kan få en hel rad af älskare utan att någonsin ha älskat en enda. Man har icke mer ansvar än en hundvalp, som låter stryka sig på ryggen af alla förbigående! Men med det slags kvinnor har jag ingenting gemensamt! Det har jag skrifvit till William och det kommer han aldrig att förlåta mig.»
Fru Zimmermann reste sig upp.
Harmen och den sårade stoltheten hade torkat tårarne ur Almas ögon. De båda kvinnorna, som för så kort tid sedan känt sig som mor och dotter, sågo hvarandra nu i ögonen med trots och hat och vexlade ett handslag kallt som is.