TRETTONDE KAPITLET.
Fru Zimmermann hade allt i ordning till afresan men ville först afvakta sonens svar på hennes bref.
Det dröjde.
Hon började nästan tro att han blifvit alltför upprörd för att kunna skrifva strax och att han väntade för att icke skrifva i vredesmod.
Inom henne rufvade der en blytung sorg och djupt i dess botten låg en förtviflad tanke på lur. Hon kände den svarta hunden med de brinnande ögonen—derinne bak dessa brinnande ögon bodde hennes koleriska naturs våldsamma energi. Hon kunde slita trådarne, som spunnit sig ut från hennes eget bröst, skära dem af med ett enda snitt; hon kunde sätta sig utanför spelet; det var som att bränna i sitt eget kött med ett glödande jern men hon kunde göra det.
Återvända till Amerika, befria sonen och sig sjelf från dessa ändlösa konflikter, som endast pinade dem båda utan att någonsin kunna bringas till en lycklig lösning.
Aldrig se honom mer. Låta sig dragas ut i den stora verldsböljan igen för att försvinna så långt bort, att hans lifs sorger icke kunde nå henne; att hon aldrig kunde träffas af ett sårande ord—men också aldrig mer af en värmande smekning …
Nåja… Quand même! Quand même! ljöd det inom henne med en ton af mörk beslutsamhet. Hon fick försöka komma öfver det—också det—också det.
Hon var beredd; hon visste hvad som skulle komma. Men hon längtade i alla fall efter svaret, om det också skulle bli ett slag; ty ovissheten blef outhärdligare för hvarje timme, som gick.
Tanken på sonen lemnade henne icke ett ögonblicks ro; hon kunde icke vara stilla, kunde icke stanna inomhus; hon måste ut, måste se menniskor, lif omkring sig.
Bara få något som distraherade, som vände hjernverksamheten utåt. Hon fann det sjelf löjligt att hon gick der och vred sig under tyngden af en annans sorger; men hvad hjelpte det att resonnera? Hufvudet kan tänka än så kallt—blodet känner dock lika varmt. Hon förnam det som en rent fysisk smärta i bröstet och denna smärta blef till en brännande törst efter kyla och luft.
Hon tog på sig ytterplaggen och gick ut—gick och gick utan att känna spår af trötthet. Det var som hade fysiken ingenting mer att säga, smärtan hade tagit betslet mellan tänderna och jagade åstad. Timme efter timme gick hon; hon kunde ha gått hela dagen utan att känna annat än att hjertat värkte.
Mörka träd, en ljus sommarhimmel med enstaka små moln och det rödgula gruset framför sina fötter—det var allt hvad hon kunde minnas från denna promenad.
När hon kom hem låg Williams bref och väntade henne på bordet. Hon ref det upp och läste:
»Min mor.
Jag fick ditt bref i dag; och jag sätter mig strax ner att besvara det.
Jag känner din varmblodiga natur i hvarenda rad och jag ser den kränkte hedningens förtviflan öfver främlingen, som kommit in i hans helgedom med skor på fötterna och låtit sina blickar glida med likgiltighet öfver allt det, som hedningen dyrkar och älskar. Jag förstår att du måste hata henne, främlingen, ty du kan icke hata mig, som förde henne ditin.
Men huru skulle detta kunna såra mig? Hur skulle jag kunna såras af ett bref deri hvarje bokstaf andas din obändiga naturs gränslösa tillgifvenhet för mig, som aldrig gjort ett grand för att förtjena den.
Hur kunde du tänka så smått om mig? Skulle jag inte kunna förstå hur grannt och fritt det är när åskbyn drager öfver slätten, blixt på blixt slår ner och tänder gårdarne rundtomkring? Skulle jag inte kunna uppfatta att det är stort och vackert när du är just sådan som du enligt din natur måste vara—hur mycket af det, som är det finaste och bästa i ett menniskosinne, der döljer sig under vildens obändiga smärta och vrede? Då vore jag inte värd att kallas din son.
Men jag ser henne i ett annat ljus än du. Jag tillhör samma generation som hon—de halfva känslornas generation. Derför har jag lättare att förstå henne.
Du bedömer henne som var hon en fallfärdig karaktär, liksom du sjelf; men hon är endast ett skröpligt litet femininum. Och denna skröpliga lilla tingest hade fattat ett så rörande förtroende till dig; hon tyckte att hon kunde säga dig allt—du skulle alltid förstå henne. När hon så trodde att vår vackra dröm var förbi kom hon strax och lade hemligheten i dina händer. Det gjorde nog ondt, när du stötte henne bort. Det var som att taga religionen från ett barn—ty hon trodde på din allvishet och godhet som på Gud Faders i himmelen.
Du stötte henne bort derför att du älskar mig—så ensidigt, men så helt och varmt. Hur vill du att detta lilla barn skall förstå det? Hon känner det blott som om du varit grym och elak emot henne.
Du menar att hon ingenting gett mig, hon tycker det också sjelf och ändå—Jag har så mycket att tacka henne för.
Jag var en förtorkad växt och hon var det lifgifvande vattnet. Hvad vet regndroppen hvar den faller? Tyngdlagen drifver den nedåt och solen värmer—och den torra jorden dricker den.
Jag var en domnad fisk, som legat länge på landbacken och som nu vräkts i sjön. Nu längtar jag efter att arbeta. Jag vill ta ett nappatag med Vår Herre—lifvet. Få se om jag legat för länge på land!
Du har ofta sagt, att jag behöfde, att lifvet grep fatt i mig riktigt hårdt. Men jag var en reflekterande fisk, som hade svårt att fastna. Hade för mycket af kallt förstånd och för litet af varmt och friskt blod. Nu käns det som kunde jag bli menniska igen! Nu känner jag att jag lefver. Det är hennes verk, fast hon icke vet deraf.
Du säger att hon intet gett mig. Är det ingenting att hon gett mig dig? Glömmer du att det var genom henne förkonstlingen smälte? Jag skulle aldrig ha kommit dig så nära som nu, om hon icke korsat vårt lif. Och du säger att du hatar henne! Kära, älskade mor—tror du jag någonsin skulle kunnat taga på de ömma strängarne i din själ mjukt och fint med förståelsens varsamma händer om inte hon gjort mig ung och vek? Skulle vi så kunna hata hennes minne, du och jag?»
Hon lät brefvet sjunka. Ja, han hade rätt; han hade alltid rätt. Han var fin och god och ädel, hennes käre, vackre gosse. Och hon sjelf var låg och elak, med ett obändigt sinne, som aldrig kände för andra och som aldrig kunde resignera.
Återigen blef rummet henne så underligt instängdt och tryckande; återigen tog hon ytterplaggen på sig och gick ut i den stilla kvällen.
Men hur annorlunda var icke hennes stämning nu.
Hon såg omkring sig med öppen blick; och allt hvad som speglade sig i den var så melankoliskt vackert. Himlen var blå och på de öfversta hustaken och skorstenarne sken solen ännu med en glans i gull. Luften var fylld med dofter af svällande knoppar och från ett hus der hon gick förbi, blåste en messingsorkester en af Bellmans sånger.
Hon vandrade fram och tillbaka i Lundagårds gångar, utanför det gamla bibliotekshuset, som alltid kom henne att tänka på en tysk medeltidsstad, under dessa åldriga träd der hon när skymningen sänkte sig, nästan trodde sig skola få se en Faust och en Margaretha hand i hand.
Öfver allt låg det en ro, som kom hennes hjerta att vekna och längta. Och om och om igen ljödo brefvets uttryck i hennes minne likt sorgsna folkvisetoner.
Det låg något af resignation i sjelfva luften omkring henne: i folkets skaplynne, i arbetarnes tröga pligttrohet, der de ännu sutto kvar, knackande på sina stenblock; i studenternas stilla samspråk, der de två och två eller ensamme vandrade framåt som gamle män—öfverallt detta: att nöja sig, böja sig, finna sig. Svårmod och resignation—öfverallt detsamma. När hon gick här i denna omgifning förstod hon sonen bättre än någonsin.—Han skulle aldrig resa sig i trots mot detta lilla barn, som sade sig icke älska honom, men som ändå ville hålla honom kvar som en leksak. Skulle hon sjelf då se honom glida undan? Skulle hon stå ensam som en barnlös moder?
Om och om ljödo brefvets uttryck som veka mollackord hvilka målade för henne bilden af ett litet blondt hufvud och väckte hos henne ett oemotståndligt begär att öppna sina armar och sluta detta dåraktiga lilla hufvud mot sitt bröst som förr. Utan att ens ha haft någon öfverläggning med sig sjelf vände hon tvärt i en af gångarne. Stöta bort eller draga till sig, det låg henne lika nära, ty båda delarne var att handla. Resignation, med händerna i skötet, var det enda som var henne främmande.
Hon ringde på den lilla tamburen och det var Alma sjelf som öppnade.
»Vill du komma till mig ett ögonblick?»
Det var nästan mörkt derinne men det »ja», som följde på frågan hade tonfallet af en glad häpnad.
»Kom strax då. Jag går i förväg upp.»
Fru Zimmermann skyndade bort utan att vänta. Hon skulle icke kunnat uthärda att ha ett samtal med Alma dernere i hennes eget rum; det var som om hvarje småsak der skulle kasta tillbaka de ord af hat och förebråelse, som de indruckit; eller det var som om hatet måste vakna på nytt i denna omgifning.
Det dröjde icke många minuter innan Alma kom.
Men när de stodo der midt emot hvarandra, räckte hvarandra handen och letade efter något att säga hvarandra, då kände de hur oåterkalleligt allt brustit.
»Sitt ned», sade den äldre, konventionelt och dödt.
Alma satte sig. Hon väntade på en afbön, men den kom icke; fru Zimmermann väntade på ett enda tecken af den fordna vekheten, men det kom icke heller.
»Nu ångrar du att du bad mig komma», sade den unga.
»Nej. Jag ångrar mig icke. Det var bäst att vi träffades ännu en gång.»
»Det tycker jag också.»
Samtalet stannade af. Denna sommarskymning öfver ett hotellrum verkade så underligt död och tung; den gaf intet af frihet och de båda kvinnorna trycktes af hvarandras närhet som af en olidlig börda.
Fru Zimmermann gick af och an på golfvet med mjuka, ljudlösa steg; och hvarje gång hon närmade sig betraktade hon detta hufvud, som icke gjorde en rörelse. Hon kunde blott urskilja de osäkra konturerna af dess hårresning.
Hon törstade efter ett enda tecken till lif, något som kunde angifva att denna varelse kände något, hvad som helst; men der kom intet. Den unga flickan satt der rak och stel och tyst som om hon varit skuren i trä. Hon teg så hårdnackadt som skulle hon tiga hela natten.
Den ensamma, svartklädda kvinnan ryste. Det var som stod hon nu än en gång framför likbåren, den der förfärliga dagen, då hon miste allt—den dagen som en tid nästan varit utstruken ur hennes minne.
»Jag anade icke hur djupt jag var fäst vid dig»—sade hon; orden hade kommit fram liksom framtvungna genom inre tortyr, men här stannade de plötsligt af.
Den unga satt och väntade på fortsättningen, hon väntade på afbönen. Hon förstod ingenting annat än att man hade gjort henne orätt och med ett barns hersklystnad ville hon böja detta gamla hufvud, hvars hållning lifvet gjort så stel och styf.—Den unga kände instinktlikt, att hon i denna strid hade öfvermakten.
»Du sade, att det var flirtation och samlarvurm», sade hon mulet. »Det kan jag inte glömma och det var inte sant.»
»Jag har aldrig trott att det var medvetet. Jag sade dig också att jag för upprifven för att kunna vara rättvis.»
Den unga satt och väntade ännu; detta erkännande var henne icke nog. Djupt i hennes sinne rörde der sig en längtan att lägga sitt hufvud mot den andras axel, förtroendefullt som i fordna dagar; men denna längtan kväfdes af medvetandet att ha varit föremål för en orättvis beskyllning. Barnet var såradt; och hemmets afgud var van att man bad om förlåtelse.
»Om jag varit orättvis, om jag varit orättvis», sade modern och tårarne störtade utför hennes kinder medan rösten blef konstladt lugn men så maktlöst bruten, »om jag varit orättvis så skulle du först tänka på hvarför.»
Hon måste göra en paus i det hon torkade sitt ansigte, men tårarne bröto fram igen, lidelsefullt flödande tårar, som icke stockade rösten, endast gåfvo den ett uttryck ibland som af en sträng, när den brister. Och orden kommo af sig sjelfva, liksom burna fram på denna flod af tårar, medan händerna vredo sig kring den sammanrullade, våta näsduken.
»Du kan icke förstå hvad det vill säga att i hela verlden icke ha mer än en varelse att hålla af—endast denne ende att knyta alla tankar, förhoppningar och framtidsplaner omkring—så att man icke kan lefva sitt eget lif utan går upp i hans—»
Hon måste göra ett uppehåll; det var som om ett äldre element af sorg kommit till och blandat sig med smärtan för i dag. Hon stödde sig ett ögonblick mot bordet och tryckte handen knuten mot sin panna; men Alma såg det icke, hon satt orörlig på sin stol och vände ryggen till.
Fru Zimmermann återtog sin vandring och hennes ton var lugnare:
»Du kan ju tänka dig, att det icke skall vara möjligt längre att vara rättvis, när det tillfogas honom smärta. Bitterheten bryter igenom allting. Att våga kröka ett hår på hans hufvud är det största brott i verlden—»
Det herskade samma dödstystnad i rummet för hvarje gång hon samlade sin röst till ett nytt utbrott. Det smög sig öfver henne en känsla af att hon talade för döfva öron och till sist kom det så svagt och hopplöst:
»Om du bara håller af honom med den minsta lilla gnista så måste du ju förstå, att allt hvad jag sagt dig, allt det elaka och orättvisa—allt har sin rot i min gränslösa kärlek till honom; och den gemensamma tillgifvenheten borde—»
Nu kunde hon icke fortsätta längre. Hon kände att alla hennes ord skulle studsa platta tillbaka mot denna sårade fåfänga. Hon krympte sig af förödmjukelse öfver att icke kunna återhålla sina tårar inför denna halfva lilla varelse, som i deras utbrott icke skulle se annat än en svaghet, öfver hvilken hon sjelf triumferade.
Fru Zimmermann hade kastat sig på stolen och gömt ansigtet i sin näsduk. Nu reste hon sig. Hållningen hade återfått sin stelhet och med en rörelse af beslutsamhet stoppade hon näsduken i fickan medan hon återtog sin vandring.
Alma satt kvar, liksom väntade hon ännu. Men der kom intet mer och tystnaden som följde var icke en paus, det var ett svalg fullt af kall ovänlighet.
»Hvad känner du sjelf?» sade modern med en röst som återfått hela sjelfbeherskningens öfverlägsenhet. »Är du ond eller är du ledsen?»—Orden hade nästan en klang af åtlöje.
»Jag är hvarken det ena eller andra—tror jag.»
»'Hvarken det ena eller det andra—tror jag!' Ja, det är nyckeln till hela din karaktär.»
Den unga flickan reste sig. »Farväl», sade hon.
»Farväl. Och lycka till med den näste! Men akta dina ögon ifall han har en mor!»
Hon stängde dörren efter sin gäst. Så återtog hon sin vandring och tårarne störtade åter fram i frihet.
Hon skulle aldrig kunna motsäga sin son deri, att detta icke var ett täckt litet ansigte; och hela hennes egen tillgifvenhet skulle icke väga så mycket i vågskålen som ett enda litet fjun af detta silkesfina blonda, hår.
Äfven hon måste resignera.
* * * * *
Efter återkomsten till Stockholm fick fru Zimmermann bref från sin son.
Det var helt kort och modern tyckte att det bar en prägel af tvång.
Köpenhamn den 20 maj.
»Min mor.
Alma och jag ha träffats. Jag hade skrifvit och frågat om hon ville komma på en dag och så kom hon.
Det var så annorlunda här mot i Lund. Det var som om hon lemnat småstadsluften och dammet kvar derhemma. Hon kände det, hon visste det och hon led öfver att behöfva resa.
Hon håller ändå af mig—ibland. Det kan glimta fram en sekund medan hon lägger sitt hufvud intill mitt bröst. Då är hon lika sann som när hon sedan säger att det aldrig varit någonting.
Jag begär inte att du skall hålla af henne; jag vill bara sjelf vara fri. Om jag älskar henne vet jag inte, bryr mig inte om att grubbla deröfver. Men jag vill vara hennes vän. Jag vill att hon skall kunna komma till mig som till en gammal farbror, lägga sitt hufvud intill mitt bröst och anförtro mig hur elakt lifvet är. Och farbror skall taga fint på barnets känslosträngar med en gammal intelligent mans förstående hand.
Och så, kära, älskade mor, trycker jag din hand, hårdt, hårdare än vanligt och säger farväl till härnäst. Om ett par dar reser jag från Köpenhamn och lägger mig nånstans i en af krok af verlden; och innan du ser mig igen hoppas jag ha ett dugtigt stycke arbete gjordt.»
Det var ett underligt intryck hon fick af detta bref. Bäst att icke träffas, bäst att skiljas. Ja,—bäst så tänkte också hon.
Hon hade stött hans afgud i stoftet. Hans läppar kunde tala om förlåtelse, hans hjerta aldrig. Det skulle alltid sitta kvar liksom en brodd af misstro; nu skulle lögnen komma in mellan dem. Då ville hon hellre gå sin väg, ensam ut i den vida verlden. Verlden var så stor, der fans nog rum för dem alla—alla tre—utan att de behöfde korsa och förbittra hvarandras lif.
Så hade då hennes blinda kärlek fört henne hit—ut i den yttersta ensamhet.
Bäst att icke träffas. Med sina starka händer skulle hon alltid gripa störande in i deras stämningar. Hon skulle fordra fasthet och verklighet der de kunde nöja sig med sköra obestämda drömmar—Men för dessa starka händer och detta okufliga verklighetssinne skulle det väl finnas ett arbete i någon vrå af verlden—ett ensamt och hårdt arbete, som kunde passa för dem att taga fatt på.
* * * * *
Det var en vecka derefter. Hafvet låg slumrande stilla med ljus hvitaktig metallglans. Himlen var blå och molnfri, längst borta kantad med litet solröksdis, der kusten försvann.
En grupp af herrar och damer stodo i aktern under flaggan, som hissades till helsning åt en förbipasserande ångare, och kastade brödbitar åt giriga måsar, hvilka grepo dem i vattenbrynet, som de sopade med sina glänsande vingar.
Ensam, midskepps, stod en svartklädd kvinna. Hennes mörka ögon stirrade på kusten, hvilken skymtades som en smal strimma genom solröken. Hon knäppte samman sina händer och stirrade ännu dithän, fast tårar skymde hennes blick. Hon gick i landsflykt utan afsked; hon hörde till en generation, som måste gå, för att lemna plats åt det skeptiska, blodlösa slägte, som dock har ungdomens rätt att lefva och vara till.
Kampen var slut.