GÅ I OKTOBER!
(1911).
Herr Lindman, Stockholm!
Nä, herr Lindman, vi tro honom inte. Skall han gå, så skall han skynda sig. December är alldeles omöjlig. Dröj för all del inte till dess, ty då ser det ut som om han fikade efter ett Nobelpris i belöning; och det vill vi inte föreslå honom till. Dessutom är det ju jul då. Alla tidningar fyllas av annonser och murvlarna få inte tid att skriva hans historia så vackert som sig bör. Ergo december komplett oduglig.
November är åtminstone olämplig. Det är egentligen en simpel månad, full av dimmor, rusk och köld. Under och tecken äro visserligen då många: Saturnus sitter i Vädurens och Oxens bilder, vilket ju kunde tydas som en vink från ovan. Men så ha vi ju gamla Mårten, Luther, vet vi. Det var i alla fall en ärans människa, och åt honom är november helgad. Första 10 dagarna föreberedelsen till gåsen, så 10 dagar gås och resten av månaden matsmältning, madaro. Var så innerligen vänlig och beskedlig och stör oss inte i november, för då äro åtminstone vi här i Skåne absolut upptagna.
Men oktober, hr Lindman, oktober! Sicken en härlig slaktmånad! Då ramlar frukten, då dala bladen till evinnerlig ro i de tysta skogarna, rovor, betor och pantofflor ryka upp ur den sköna skånska jorden såsom fordomtima manna regnade från himlavalvet, och allt vad fett och levnadstyngt är av kringvandrande fågel och fä undergår förvandlingens lag och varder till medvurst och skinka och revbensspjäll och sylta och blodkorv och palt och alltihop detta, vars höga uppgift är att breda ett försonande skimmer över jordelivets motigheter och vedermödor.
Och så många dagar sen som där är att välja på! Först ha vi den 7, då det är jämnt 520 år sedan lilla rara Birgitta blev kanoniserad till helgon. Alltså alls ingen oäven dag. Men passar den ändå inte, så proponera vi t.ex. den 10, då det är jämnt 440 år sedan våra tappra förpappor vid Brunkeberg räddade det svenska fosterlandets självständighet samt 10 år sedan den proportionella valkommittéen tillsattes. Den senare dagen kunde väl åtminstone smaka, men anses den icke förty oduglig, så låtom oss ta den 12, då det är 419-års-jubileet av hr Columbi uppstigande, icke till himmelriket, utan till Guanahani, vilket lär vara en ö, som ligger långt inne i det svartaste Ryssland, enligt meddelande från Hedin någonstädes nere i Uralbergen.
Men—bevara oss väl!—hur kan vi egentligen sitta och titta så galet och glömma den bästa av alla oktoberdagar, den tjugofjärde Michaeli, den sköne gamle brae flyttedagen, då alla ledigblivne eller på annat sätt uppsagda omgjorda sina länder, samla sina förråder och under glädje och suckan överge husbönder och andra bönder. Då, hr Lindman, res då, och hjärtligt välkommen! Tag hit ned och rekreera sig ett slag i ängderna. Här är månen absolut förmörkad och evangeliet för veckan handlar då om »den borttagne», vilket med litet god vilja bör kunna uttydas till det bästa. Här ligga då ännu ängarna i mjuk grönska, och i aftontid dansa där fagra älvor lika tilltalande såsom då han i ungdomens förlåtande vår en 14 juli på kvällen å Place de la Sorbonne dansade cancan med m:me Boulanger. Härnere är det landet Gosen, som flödar av mjölk och honung. Och skall det vara särskild diet, så ha vi vid den tiden, om naturen sköter sig, kanderad flugsvamp och griljerad liksopp i vacker välsignelse jämte god skånsk valsoppa med ingredienser proportionellt avvägda. Tja, herr Lindman, välkommen hit och res inte värdshus förbi till utlandet, utan gynna det gamla Sverige. Ty det är i alla fall av det vi leva, han som vi, och ju förr vi levat ut, dess bättre plats blir det för de rälige att leva.