KNUTSGILLETS ORDENSDRÄKTER.
Till
Bröder och Systrar i S:t Knuts Gille!
Undertecknad tillåter sig härmed avgiva ett förslag, som torde omfattas av en mycket allmän mening inom gillet.
De tider äro ju nu lyckligtvis sedan länge förbi, då gillet var allenast ett likbärarelag eller ett sällskap, där man sköt till måls på papegojor och därjämte berusade sig av öl. Nu har gillet helt andra uppgifter, och till dem hörer ju alldeles särskilt att anordna den stora årshögtiden och vid denna utveckla så mycken—helst gammaldags—ståt som möjligt.
Det synes mig då ligga makt uppå att man också i denna årshögtid inlägger så mycken sollennitet som möjligtvis kan åstadkommas. Dit hörer ju icke minst den rent yttre ramen, lokalen, musiquen, den ledande överheten samt systrar och bröder.
I all särskildhet vill jag nu fästa uppmärksamheten därå att det alltid förefallit mig litet pauvert att se t.ex. ceremonimästaren leda det stora intåget, iförd en vanlig frackdräkt. Det kan icke gärna vara Knutsgillets mening att detta är alldeles i sin ordning. Man vill vid detta tillfälle se litet mera festivitas, och jag tror mig uttala mångas mening, då jag här framställer att Knutsgillet till bruk nu och framdeles borde anskaffa en särskild högtidsdräkt, som vid tillfället i fråga borde ceremonimästaren påföras.
Om huru denna dräkt bör vara beskaffad, därom kunna förvisso meningarna vara mycket delade, och vore det nog gagneligt om i detta avseende olika förslag komme till synes. För min ringa del vågar jag föreslå en klotformig, röd huvudbonad, på vars höjd gillets symbol, papegojan, borde trona; (eller, om man så hellre vill, någon symbol på vishet och förstånd). Vidare borde mästaren iklädas en mantel eller lätt kappa av något tyg, som medgåve plastisk attitude. På denna kappa kunde lämpligen sinnebilder av papegojor eller andra liknande företeelser målas. Så borde till dräkten höra ett par mindre benkläder, likaledes av något sirligt tyg, varpå benen borde fortsättas nedåt med linor eller något slags längre strumpor samt avslutas med uppåt riktade tåhättor i gotisk stil.
Härtill borde komma att ceremonimästaren vid sin högra hand förde, icke en stav eller sådant, utan något, som allegoriskt påminde om gillets äldre historia, då gillet var en sammanslutning för målskjutning. En bössa av gammal konstruktion vore nog det tjänligaste. I anseende till detta vapens våda vore det dock kanske lämpligast att ceremonimästaren bure en båge, dock utan pilar eller andra kastföremål.
Det är min oförytterliga mening att en sådan omgestaltning av gillets yttre ceremoniel, som här föreslagits, skulle vara till dess fromma. Och tillåter jag mig vördsamt föreslå direktionen att taga detta förslag i beaktande och om möjligt genomföra det till nu stundande årshögtid.
Gammal Knutsbroder.
* * * * *
Till Redaktionen av Folkets Tidning, Lund.
Med anledning av »Gammal Knutsbroders» anförande i Folkets Tidning angående officiell ordensdräkt åt Knutsgillets ceremonimästare, ber jag att, i princip anslutande mig till förslaget om sådan dräkt, få framhålla att dräktens beskaffenhet visserligen kan i allmänna grunddrag en gång för alla fastställas men att dess detaljer alltid måste lämpas efter varje individuellt fall. Om t.ex. ceremonimästaren är en lång och ståtlig man, med högburen och reslig gestalt, som sätter stil på ämbetet, så krävas naturligtvis däremot svarande jämkningar i dräkten, såsom exempelvis längre benkläder—korta sådana skulle i det fallet verka riddare, vilket ju icke är meningen, eller rent av förlöjliga mannen. Skulle däremot ceremonimästaren vara en kort man, till huvud och kropp som till lemmar, måste andra modifikationer i dräkten inträda, anslutande sig till stommens arkitektur så att former och linjer så vitt möjligt harmoniskt sammansmälta. Att till en sådan dräkt komma med en kalottliknande hätta, vore naturligtvis orimligt. Här måste figuren höjas, icke genom ett postament utan genom åtgärder ovanom håret. Därtill tjänar exempelvis en mycket hög huvudbonad, t.ex. hälften mitra, hälften sockertopp, gärna med allegoriska bilder på sidorna och med en liten gul vippa i toppen. Vad så beträffar benkläderna böra dessa, för att icke störa ensemblen, naturligtvis vara mycket korta. Ja, det kan väl t. o. m. vara fråga om huruvida icke byxor helt och hållet borde saknas och benen i stället överklädas med någon hudfärgad shirting eller madapolam eller eljest något textilt alster, som kunde giva en stämningsfull påminnelse om Gillets skyddshelgon, Knut den Helige, om vars benklädnad historien dock med berömvärd finkänslighet underlåter att lämna något närmare meddelande.
Det ena som det andra bör likväl enligt min uppfattning överlåtas åt en sakkunnig kommission, som bör framlägga förslag. Och får jag tacka »Gammal Knutsbroder» för hans initiativ att ha framfört detta ämne till en diskussion, av vilken det viktiga ärendet endast har att vinna.
En ung Knutsbroder.