En Illusion.
”Hastigt förvissnar vårdagens ros,
Snart din förhoppning flyktar sin kos,
Hjertat ett föremål mera ej finner
Hvarför det klappar, hvarför det brinner.”
Dahlgren.
Drifvorna smälte för Aprilsolens varma strålar, taken greto af fröjd och högt upp i skyn svingade lärkan, jublande öfver de ur snön framträdande, svagt grönskande åkerfälten. Få hjertan finnas, som icke vakna till lif vid vårens ankomst, och djup är den sorg, som ej af dess ljufva vindar förmildras och lemnar rum för hoppets soliga dag. Också Elisabeths hjerta öppnade sig för naturens älsklighet och hoppet återvände i hennes barm. Hon trodde nu, hon hoppades att hennes brott ej var så oförlåtligt som det förut framträdt för hennes inre syn. ”Månne icke Han, som skapat sin jord så skön, så herrlig och gifvit allt åt sina syndiga barn, månne ej Han, den barmhertige, också förlåter denna min ofrivilliga synd?” så frågade hon sig ständigt, och det varma hoppet gaf ett jakande svar. Detta hopp spred en ljusning öfver hela hennes väsen, det gjorde henne mild, ödmjuk och fördragsam och framkallade en allt större vänlighet emot den arme, bedragne maken; hon ville sålunda ersätta sin svalnade kärlek, sina, ehuru endast i känslans verld, brutna eder. Leonhard såg med glädje denna förvandling och den gjorde honom godt, ty just nu behöfde han mera kärlek och mildhet än någonsin, ehuru han ofta tycktes emottaga dem med en likgiltighet som djupt sårade Elisabeth, fastän hon icke tröttnade att vara honom den ömmaste, omsorgsfullaste maka. Med en grämelse, för hvilken han djupt förebrådde sig, såg Rudolph det förändrade uppförande, Elisabeth iakttog mot sin man. Det uppväckte i hans själ en viss orolig fruktan att förlora hennes kärlek, hvilken med hvarje dag blef honom allt dyrbarare, och för hvilken han ofta kände de grymma qval, en häftig svartsjuka alstrar. Men då han, djupt blickande i hennes milda öga, blott läste der varm kärlek, då lugnades han åter och slöt henne under en tyst afbön till det hjerta, der hon, och endast hon, lefde i en känsla så varm, att den ej kan fattas af ett vanligt sinne.
En morgon denna vackra vår, inträdde Virginia till sin vän. Hennes blick var glad, hennes kind strålade i högre färg än vanligt, gången var lätt och klädseln ovanligt omsorgsfull. Gladt flög hon till den i det milda solskenet på en soffa hvilande Elisabeth och slöt henne varmt i sina armar. Vänligt besvarade denna, som just i dag var ovanligt lugn, väninnans smekningar.
”Hvad du ser glad och lycklig ut i dag Virginia! Har något lyckligt händt?” frågade Elisabeth, se’n hon en stund under tystnad betraktat sin kusin. Men icke blott i dag, utan flere veckor tillbaka, hade Virginia sett lika lycklig och glad ut, ehuru Elisabeth för sin egen smärta ej gaf akt derpå.
”Nej, men du ser också i dag friskare och gladare ut än på länge. Huru mår du?”
”Visst mycket bättre, men ack, icke är det fullt bra ändå ännu.”
”Det blir väl, bara du ger dig tålamod; minns du i julas, huru jag måste tvinga dig att komma till R..s och huru godt det se’n gjorde dig att vara ute bland andra. Ser du, jag är icke ändå en så alldeles stor doktor hjelplös, följ du blott mina råd!”
”Gud bevars! Hvem vet huru det då skulle gå med mig?” sade Elisabeth leende.
”Åh frukta ej! jag bekänner mig till vår tids läror äfven i medicin, att icke begagna inre, men deremot använda så mycket mera yttre medel.”
”Ack ja, vår tid älskar ytan, äfven hvad medicin beträffar. Dessa vattenkurer, huru beprisade äro de icke? O! om de kunde skölja bort allt elände ur kropp och själ, huru välsignande vore de ej?”
”I sanning!” utbrast Virginia skrattande, ”du begär förmycket af dem, det är nog om de mägta bota kroppen.”
”Du har rätt, och hvad är dock kroppens plåga mot själens qval?”
”Som ett knappnålsstygn mot ett igelbett, förmodar jag. Men lemnom detta; det för oss in i en labyrinth, der vi se ingen utgång, låt oss hellre tala om något gladt, t. ex. om kärlek?”
”Kärlek?!” upprepade Elisabeth bleknande och med knappt hörbar röst.
”Ja kärlek! Det ser ut som om jag skulle talt om död för dig, så blek är du nu,” sade Virginia muntert.
Elisabeth försökte le också och Virginia fortfor hastigt och rodnande, utan att ge akt på vännens upprörda väsen: ”Jag har länge längtat att för dig, som jag från våra barnaår älskat så innerligt, få anförtro en hemlighet, som rör mig sjelf; men du har nu på en tid varit så kall och sluten emot mig, att jag ej vågat fram med min bekännelse. Nu kan jag dock ej mera tiga, utan ber att du med tålamod måtte åhöra mig.”
”Och den hemlighet, du vill anförtro mig, är den sådan, att du ej behöfver ångra att hafva öppnat ditt hjerta? Betänk dig väl, innan du talar, det är för sent se’n.”
”För dig vill jag ingen hemlighet hafva,” sade Virginia varmt, ”vet då att jag älskar innerligt.”
”Hvem?”
”Jag kan icke uttala hans namn, men gissa du goda Elisabeth,” sade Virginia, gömmande hufvudet vid vännens bröst och sålunda undgående att märka hennes dödliga blekhet.
”Jag vet icke någon att gissa på,” sade Elisabeth med en suck.
”Har du ingenting sett eller märkt? ty äfven han älskar mig, det vet och tror jag, ehuru han ingenting sagt.”
”Nej, jag har ej bland alla dem, som fjeskat kring dig, sett någon, som jag just skulle kunna tro att ha lyckats eröfra min älskade Virginias hjerta,” sade Elisabeth halft leende.
”Ingen fjesk skulle heller någonsin gjort det, nej! till att eröfra mitt hjerta fordrades denna stolta, manliga och höga själ, han eger, som jag älskar och evigt skall älska. Men efter du icke kan gissa hans namn, så måste jag väl säga det. Luta ditt öra till mig, han heter Rudolph Berg!”
Vid detta namn, det sista hon hade väntat och trott sig få höra, spratt Elisabeth häftigt upp. Hennes hjerta klappade sa våldsamt, att det hotade qväfva henne, och tung och flämtande gick andedrägten öfver de bleknade läpparne. Virginia såg upp häpen och förvånad.
”Hvad felas dig?” frågade hon bekymrad.
”Ett häftigt stygn,” sade Elisabeth knappt hörbart, men med en rörelse af otålighet. ”Det är då honom du älskar så högt?”
”Ja visst! och förtjenar han ej all kärlek, all dyrkan af ett menniskohjerta? Ack Elisabeth! han är så ädel, så förträfflig, det ser jag allt bättre för hvarje dag; hvem skulle kunna låta bli att älska honom?”
Stackars Virginia! hon visste ej hvilken balsam hon med dessa ord gjöt i rivalens sårade hjerta.
”Och han, älskar då han dig?” frågade Elisabeth efter en paus.
”Det är just hvad jag tror och hoppas. Han har väl aldrig med ett ord uttalat, hvad han känner, men ack du vet Elisabeth, att för kärleken finnes ett språk, som ingen vet hvari det består, ehuru det är fattligt för ett älskande hjerta.”
”Har han då utmärkt dig framför andra?”
”Ack ja! eljest skulle jag ej ega något hopp alls; men nu är händelsen den att han alltid med så mycken välvilja, godhet och uppmärksamhet bemött mig, — du vet att han ej slösar med sådant — och på sednare tider isynnerhet har denna hans uppmärksamhet öfvergått till en varm, innerlig hängifvenhet, som är mig så ljuf och låter mig hoppas, att han delar min kärlek.”
”Men om du bedrog dig, om han älskade en annan?” frågade Elisabeth med en sällsam känsla.
”Elisabeth!” utbrast Virginia häpen, ”vet du, känner du då att han älskar någon?”
”Nej! jag frågar blott hvad du skulle göra, om det vore så?”
”Då,” sade Virginia och hennes ögon tårades, ”då skulle jag sörja tyst, men djupt och bittert, och sedan lägga mig stilla ner att dö.”
De tego båda. Efter en stund lemnade Virginia sin vän; hon gick hem allvarsam och nedstämd. Ensam lemnad, försjönk Elisabeth i djupa tankar. De voro mörka, ovissa och bittra, de talade sålunda: ”Har Virginia bedragit sig och tolkat för kärlek, hvad som var endast vänskap, och en vanlig, ehuru hos honom sällsynt, välvilja? Eller har Rudolph bedragit henne och med uppsåt låtsat en kärlek, den han icke hyser? Eller älskar han måhända henne och jag är den enda bedragna? O, i denna tanke ligger ett helvete! För all min kärlek, för alla eder jag brutit, skulle det bli min lott att se mig skändligt bedragen, gäckad, vanärad äfven i mina egna ögon? Är det ej nog, att verlden, som snart lär fördömma mig, skall tro mig vara sjunken ännu djupare än jag det verkeligen är? Skall jag äfven sjelf förbanna den stund, den eländiga, svaga stund, då bekännelsen om min kärlek gick öfver dessa usla läppar? Dock nej, o nej! Rudolph kan ej ha bedragit mig, jag skall fråga honom, jag skall besvära honom att säga sanningen, och då jag hört min dom från hans egna läppar, då först skall jag tro på mitt öde. Öde! huru grufligt vore det ej, om Virginia doge för sin kärlek till honom? Hu! jag vill ej tänka derpå!” och hon gömde rysande hufvudet i sina händer.
En afton några dagar derefter satt Elisabeth ensam i ett af salongsfönstren. Mild skymning herrskade i det stora rummet, men Elisabeth, der hon satt, var dock bestrålad af fullmånans ljus, som så herrligt tindrade på den klara, högblå vårhimmeln. En djup tystnad herrskade i hela huset; Leonhard var borta i ett sällskap, barnen äfven så och tjenstefolket sysslade med sina hushållsbestyr i en flygelbyggnad. Den djupa tystnaden födde sorgliga tankar i Elisabeths sinne. Lifvet föreföll henne så tomt och bittert, så fullt af lidande, att stora brännheta tårar långsamt började droppa ned öfver den hand, mot hvilken hon stödde sitt hufvud. Då öppnades sagta dörrn och en manlig gestalt smög hastigt genom rummets halfdunkel fram till den sörjande, och i nästa ögonblick låg hon vid ett hjerta, som klappade högt för henne. Det var Rudolph, som hon ej sett på flere dagar och som hon varmt efterlängtat; hon hade så mycket att säga honom.
”Du här!” utbrast hon öfverraskad och ryckte sig häftigt lös från honom, men en stråle af vemodig glädje bröt dock fram ur hennes öga vid hans åsyn. ”Jag trodde dig vara hos Y..s. der är ju stor herrsamling i dag?”
”Hvad gjorde jag der? Visst gick jag dit på en stund, men det surrande lifvet var mig vidrigt och jag lemnade det för att vid en blick af dig glömma allt, som förefaller mig vämjeligt; jag såg att jag kunde fritt frossa af din ljufva närvaro i afton. Jag har längtat efter ett ögonblick med dig ensam och nu först blir det mig gifvet.”
”Du älskar mig då?” frågade Elisabeth vemodigt. ”Nej se på mig Rudolph! jag vill i ditt öga läsa svar på min fråga; jag behöfver det för att vara rätt säker derpå.”
”O du älskade! kan du tvifla derpå?” sade Rudolph och blickade henne trofast i ögat. ”Dig, och endast dig älskar jag i lifvet.”
”Gud ske lof!” sade Elisabeth sagta och lutade sitt hufvud mot det hjerta, som så älskade henne; men hastigt drog hon sig med en rysning tillbaka och fortfor: ”Och dock är det ett brott att säga så, ett brott för oss att älska.”
”Återvänder du till dessa grubblerier? Lemna dem min älskade, och stör ej dessa få saliga ögonblick vi ega för hvarandra!”
”Nej, nej, jag skall ej förbittra dem; men en fråga skall du besvara, som jag redan under flere dagars tid längtat att få göra dig: älskar du Virginia?”
”Jo som en vän, en slägting till dig.”
”Icke annorlunda? Säg mig sanningen.”
”Nej, icke annorlunda. Kan du väl tvifla derpå?”
”Men hon tror det dock,” sade Elisabeth med en djup suck; ”hon älskar dig med den första kärlekens hela värma, och tror att du delar denna känsla.”
”Det är omöjligt!”
”Tyvärr är det sannt, hon har sjelf förtrott mig sin kärlek och sitt hopp att också vara älskad af dig. Ack Rudolph, du hade ej bordt bedraga henne, hon är så god, så varmhjertad, så trofast i sin kärlek.”
”Jag har ej bedragit, ej hycklat för henne,” sade Rudolph fast, ”det var ej mitt fel att hon i en kall vänskap läste varmare känslor. Hon bedrog sig sjelf och på henne kan villans bitterhet ensam falla, ty endast hon har felet i denna sak.”
”Säg ej så Rudolph!” bad Elisabeth förskräckt, ”dömm ej så hårdt! Du har ju sjelf sagt, att kärleken ej är brottslig; icke kan den vara straffvärdare om den ej är delad? Och huru vore det möjligt att ej älska dig? Jag kan ej fatta denna möjlighet.”
”Icke fördömmer jag henne, Elisabeth, jag blott beklagar hennes förblindelse. Kanske den likväl icke går så djupt, denna känsla, den förgår säkert snart.”
”Ack, det är just det jag fruktar, att icke sker,” sade Elisabeth sorgset. ”Virginia är ej af dessa fjärillätta varelser, som glömma allt i ett ögonblick. Hennes känslor, ehuru dolda, gå djupt, och hvad hon engång fästat sitt hjerta vid, det älskar hon evigt.”
”Olycklig hon då, om så är,” sade Rudolph med djup stämma, ”ty henne vill, kan och skall jag aldrig älska, aldrig i evighet. Du, blott du, är den mitt hjerta tillber och dyrkar, så länge det klappar!” och med en kärlek så ren, så varm, att englarne logo deråt, ehuru brottslig den syntes i menniskoögon, slöt han Elisabeth till sitt hjerta och månan strålade klart öfver de båda älskande.
I detta ögonblick hördes ett svagt buller; det var som ljudet af en sagta suck. Rudolph och Elisabeth sprutto till och lyssnade, men hörde intet vidare. De sågo sig omkring, men blefvo ingenting varse och trodde att de misshört sig. Aldrig fingo de heller veta orsaken dertill. Men författare och författarinnor, som fått den stora gåfvan att veta litet mera än andra, ehuru de ofta veta mindre, kunna således äfven meddela en och annan liten sqvallernyhet, och i besittning af denna vackra talent, går jag att berätta hvad jag vet om den hemlighetsfulla sucken.
”Mamma!” sade Virginia samma afton till sin mor, ”jag går på en liten stund till Elisabeth, hon är väl ensam nu, ty Leonhard är nog hos Y..s.”
”Gå mitt barn!” sade modren. ”Du kan nog behöfva hemta frisk luft, det kan göra ditt sjuka bröst godt, men tag skinnkappan på dig.”
”Huru tror mamma att jag orkar gå med den?” sade dottren skrattande, ”dessutom behöfs ej mera vinterplagg.”
”Åh nej! tag du den bara min flicka. Kom ihåg att du ej varit frisk på ett par dagar. Tag du kappan vackert, så ångrar du dig ej.”
”Nå, för att göra mamma till viljes skall jag ta den då.”
”Se så, det är bra! Kom hit Virginia lilla så får jag svepa den om dig bättre än du sjelf brukar;” och med öm omsorg drog modren kappan öfver dottrens bröst.
”Tack mamma lilla! Adjö nu! Skicka efter mig klockan 10;” med dessa ord försvann Virginia.
Med lätta steg vandrade hon i den ljusa qvällen till vännens boning och var snart framme. Obemärkt gick hon genom de öppna, tomma rummen. Hon tittade in i barnkammarn, sängkammarn, samlingsrummet, kabinettet, köket, men fann ingen christen själ. Redan stod hon i begrepp att lemna huset, då hviskande röster, genom den mot tamburen halföppna salongsdörrn, nådde hennes öra. Förundrad tog hon ett par steg närmare och stod i begrepp att sagta inträda for att öfverraska Elisabeth och den andra väninnan, som hon trodde vara någon af deras gemensamma bekanta, då hon hörde sitt namn nämnas af en röst, vid hvilken hennes hjerta slog högt af blandade känslor. En oemotståndlig nyfikenhet kom öfver henne, hon ville höra hvad dessa för henne så kära personer talade om henne så hemlighetsfullt och på en så ovanlig stund och plats, ty med skäl trodde hon Rudolph vara med de andra hos Y..s. Med återhållen andedrägt och framlutadt hufvud stod hon vid dörrn i så djupt åhörande af det halfhöga samtalet derinnanför, att hon ej sett eller märkt om hela verlden ramlat öfver henne. Med blicken stirrande fästad genom den halföppnade dörrn på de af månans ljus bestrålade gestalterna derinne, åhörde hon i namnlös ångest allt hvad de sade. Hennes hörsel, genom en förfärlig feberaktig spänning skärpt utöfver vanligheten, tillät henne att tydligt fatta hvarje ord och lemnade henne en förfärlig upplysning. Med namnlös smärta blef henne allt klart, och då hon såg Rudolph, denna Rudolph, som hon så högt älskade, sluta Elisabeth, detta hennes ideal af qvinlig fullkomlighet, i sina armar, till det bröst, vid hvilket hon hade hoppats att engång få hvila, då blef henne lifvet bittert och tungt och ett mörkt tvifvel uppsteg i hennes hjerta. Förvirrad strök hon handen öfver den bleka pannan och en sagta suck uppsteg ur det beklämda bröstet. Det var denna suck, som nådde våra båda älskandes öron och lät dem spritta till. Äfven Virginia återväckte den till lif. Sagta, som hon kommit, smög hon bort igen. Med döden i hjertat vandrade hon utan mål framåt längs elfstranden. Mörka, bittra tankar kämpade i hennes bröst. Hon tyckte sig öfvergifven, förrådd och smädad af dem, hon älskade högst på jorden och en känsla af hat och hämdlystnad intog hennes hjerta, men kärleken uppsteg åter mäktigare och qväfde den.
”O!” tänkte hon, ”för hvad är det jag anklagar dem? De kunna ej älska mig, men det är väl mitt och ej deras fel. Och dock tillber jag dem så högt, jag ville gerna för deras skull uppoffra lif och sällhet och allt, allt på jorden, om det vore dem nyttigt; men de bry sig ej derom, fråga ej det ringaste efter min tillgifvenhet, min kärlek. Jag trodde för ett ögonblick att han älskade mig; jag dåre! huru kunde jag ens hoppas denna sällhet? Huru kunde han, den ädle, den förträfflige älska mig, mig den felfulla? Blott Elisabeth kunde fatta all hans själs rikedom, blott hon var värd att älskas af honom. Denna illusion var kort, men herrlig, derför vill jag icke klaga, icke sörja; lifvet är dock så kort, så flygtigt, och för mig är det snart slut, jag känner det här,” hon lade handen på bröstet, der en häftig smärta kändes. ”Tåla, lida och hoppas på ett bättre lif är hvad mig återstår.” Men nu blef plågan i bröstet så stor, att hon måste stanna och luta sig mot stammen af ett åldrigt träd, vid flodstranden, ty hon förmådde ej hålla sig uppe längre. Då frambröt en ström af varm, rosenröd blod öfver hennes läppar och flöt ned på den frusna marken. Af den häftiga sinnesrörelsen hade blodet kommit i starkare omlopp och skulle dödat henne, om det ej gifvit sig utbrott. Länge flöt det sagta så, och då det slutat, stapplade hon matt och långsamt hem igen.
”Min Gud! mitt barn, hvad fattas dig?” utbrast modren ångestfullt, då hon fick se dottrens bleka ansigte. ”Är du sjuk?”
”Ja min mor!” svarade Virginia och tvingade sig att le, ”jag mår verkeligen ej väl.”
”Du är mycket sjuk, mitt barn, sjukare än du tror; det är bäst du lägger dig.”
”Nej mamma, jag är ej så pjåkig, låt mig sitta oppe bara, sålänge jag ännu kan,” tillade hon sagta och suckade.