Upptäckten.
”O jag vill, jag kan icke misstro henne!”
Leonhard.
Månader gingo. Ryktet hade fattat Rudolphs och Elisabeths namn i sina obarmhertiga händer och fört dem som en löpeld ikring stad och land. Många voro berättelserna om deras kärleksintriger, som alla kände, ehuru ingen visste det rätta förhållandet. Leonhard blef ömsom smädad, ömsom beklagad, ty numera var han den enda, som ej kände sin makas kärlek till Rudolph, en berättelse som lefde i hvar mans mun, ehuru förfärligt vanställd och med tillägg, som stämplade den till det rysligaste brott. Alla drogo sig småningom från Elisabeth, ehuru de fortforo att till det yttre visa henne all aktning; men detta skedde förnämligast för hennes makes skuld. Hvarken Leonhard eller Elisabeth bemärkte detta, endast Rudolph såg det med tyst förbittring, ty hans ljusa omdöme sade honom orsaken dertill. Han undvek numera vännens hus för att ej gifva lastarenom rum, men som han af naturlig granlagenhet förteg för Elisabeth orsaken, såg hon i hans aflägsnande blott en oförklarlig köld. Detta — i förening med Virginias dystra sinnesstämning och tilltagande sjuklighet, hvilken hon förebar som en orsak, hvarföre hon sedan den olyckliga aftonen, då hon, ehuru osedd, var ett vittne till deras kärlekseder, ej velat besöka någon, icke ens Elisabeth, af fruktan för sin svaghet då hon skulle återse dem tillsammans; — detta allt tillsammanstaget gjorde, att Elisabeth ej var lycklig i sitt hem och derföre ute i verlden sökte nöjen och förströelser i rastlös oro. Ferdinand, som mera sällan nu besökte dem, såg med innerligt medlidande hennes själs och sinnes ofrid, och bad blott tyst för henne; ty i ord ville och fick ej hans hjertas varmaste känslor kläda sig. Det var ett mörkt moln, som dystert hängde ned öfver dem alla, hotande att i sitt fall krossa allt.
I ... lefde vid denna tid, och gör det troligen än i dag, två bröder, äldre karlar, enkla till sitt väsen, opolerade i sitt sätt, men rättskaffens och redlige i vandel och tankar. De voro familjefäder, hurtiga, ovanligt stora raska hussar och sjömän till yrket. Deras namn var äfven Holmén, och de voro kusiner till Elisabeth, ehuru mycket äldre än hon och, i anseende till sitt från ungdomen förda kringirrande lif, som föga lät dem vistas i hemmet, nästan vordne fremlingar för sin kusin. Äfven dem nådde ryktet om deras slägtings vanära och grämde djupt deras redliga och slägtkära hjertan. De beslöto att för Leonhard upptäcka saken, öfvertygade, att intet vidare behöfdes för att bringa den till en lycklig utgång. ”Han är ju herre i sitt hus,” sade de, ”och om ej annat hjelper, kan han piska ut den falske vännen, och om han i vredesmod ger sin hustru tillbörlig husaga med, kan det ej skada som straff och varnagel för en annan gång.” Deras hämnd- och bestraffningsplan var i äkta sjömanstil. Med all den granlägenhet honom var möjlig, meddelade nu en dag den äldre brodren sin stora hemlighet till Leonhard, men huru förvånad blef ej den gode mannen, då han såg att vännen, trots all hans tydlighet, ej förstod honom mera än om han talat hebraiska. Nu blef han tvungen att närmare reda ut saken och då han gjort det, såg han med häpnad, hvilken verkan denna underrättelse gjorde på Leonhard.
”Du borde blygas!” sade denne — och en mörk vredens rodnad färgade hans panna och en hotande blixt bröt fram ur de eljest så lugna, glada ögonen —, ”du borde blygas att på ett så nedrigt sätt förtala din egen slägting och min maka och vän, och med dina giftiga ord söka sprida tvedrägt i mitt hus och röfva bort all sällhet ifrån oss; men jag svär, att du ej skall lyckas och att jag sjelf vill skydda min arma älskade Elisabeth emot alla lömska, osanna rykten; ty jag kan dock ej tro dig vara uppfinnare af denna djefvulska lögn, utan du eftersäger blott, hvad någon giftig tunga utspridt och berättat dig.”
”Jag kan ej säga ja till dina ord,” svarade den andre förolämpad, ”ty alla tala derom, och icke blott giftiga tungor, utan de hederligaste menniskor i vår stad; alla känna denna sak utom du, ehuru ingen annan än jag haft mod att säga dig detta, och f—n i mej jag det gjort, om jag haft en förställning om, huru dåraktig och förblindad du är. Att för all välvilja ännu bli ansedd for en smädare och ränkmakare, det hade jag aldraminst väntat af dig.”
”Förlåt mig!” bad Leonhard och räckte försonande handen åt sin slägting, ”men huru vill du att jag skall tro denna rysliga lögn?”
”Jag fordrar ej att du skall tro den, ehuru jag anser ryktet för sanning, jag vet nog att det är tungt att misstro dem, som äro oss kära; men jag ansåg dock för min pligt att upplysa dig om allt, på det du måtte kunna vidtaga dina mått och steg. Tror du det är så förb— roligt att springa åstad med sådana underrättelser? Och jag hade ej gjort det, om inte Elisabeth varit min slägting och jag värderat dig för mycket, att med liknöjdhet se dig ett föremål för åtlöjet, som din okunnighet om din hustrus otrohet väcker.
”Är jag ett föremål för åtlöjet?” frågade Leonhard rodnande af förtrytelse.
”Ja visst är du det, och med fulla skäl dertill. Huru kan en klok karl låta huttla med sig så der groft? Och se’n anse en hederlig karl, som vågar säga honom sanningen, för en bedragare, det är kronan för all dumhet! Nog är det bra att ej misstro de sina, men man bör ej heller misstro andra utan att först pröfva saken.”
”Hvad vill du jag skall göra då?” frågade Leonhard sorgset, ”icke vill och icke kan jag misstro henne, icke honom heller.”
”Men du kan ju ge akt på dem ändå.”
”Bespeja min egen maka och min vän? Nej aldrig! Elisabeth kunde jag fråga, hon skulle ej bedraga mig, det vet jag; men mitt tvifvel skulle såra hennes, som jag är öfvertygad om, skuldfria sinne, och det vill jag ej heller.”
”Fråga henne sjelf,” utbrast den välmenande mannen med en spefull blick, ”det vore rågan på all oklokhet; fråga henne, på det hon då måtte kunna föra dig bakom ljuset, genom sina försäkringar och för framtiden vara försigtigare i sitt uppförande, som i grunden förblir detsamma! Jo det vore bra det! Du känner icke qvinnorna, kära Leonhard; de äro giftiga som ormar och hala som ålar stundom. Tro mig, jag känner dem väl!”
”Du känner dock icke Elisabeth, hon är ej falsk, ej listig, och skall, om jag frågar henne, säga mig sanningen. Men,” tillade han stolt, ”jag vet, att hon ingenting har doldt för mig och derföre vill jag ingenting fråga.”
Misslynt gick vännen bort. ”Han är en narr, ehuru en hederlig karl,” sade han för sig sjelf, och upprepade det samma på brodrens fråga om utgången, hvarefter de båda beslöto att på afstånd bevaka sina slägtingar och om så behöfdes, lemna dem kraftigt bistånd i nöden. Emedlertid satt Leonhard försjunken i bittra tankar. Han betviflade ej ett ögonblick sin makas trohet, och dock sårade det honom djupt, att se hvad han ansåg heligast på jorden, hennes rykte, i fara att lida skeppsbrott bland tadlets, illviljans och afundens farliga blindskär. Ryktet kan dock icke hafva blifvit satt i omlopp utan någon liten ytlig oförsigtighet trodde han, och törstande efter visshet och upplysning, längtande att få varna och råda henne att framdeles vara varsammare, steg han upp och gick till sin maka.
Elisabeth satt med sitt yngsta barn på sina knän, då hennes man inträdde. Med ett vemodigt leende utbredt öfver sitt älskliga ansigte, satt hon och betraktade den lilla, som lekte och jollrade med henne. Stum stod Leonhard och betraktade henne några minuter, då Elisabeth såg upp och deras blickar möttes. Det låg så mycken oskuld och ett djupt drag af lidande i den blick, som hon åter långsamt lät sjunka ned på barnet, att Leonhard kände sig djupt rörd af denna syn, och görande en tyst afbön i sitt hjerta, för det han ett ögonblick kunnat tvifla på henne, kysste han ömt hennes hvita panna och frågade oroligt:
”Hvad felas dig Elisabeth, är du sjuk, min vän?”
”Ja!” svarade hon kort, men ej ovänligt.
Han satte sig bredvid henne, tog hennes hand i sin och talade länge ömt om hvad som rörde barnen och deras framtid och uppfostran m. m., men ej ett ord nämnde han om sitt samtal med hennes kusin; han ville ej såra henne och hennes blick hade förjagat all oro ur hans hjerta. Om han dock i denna stund öppet frågat henne, skulle hon troligen ej tvekat, hon skulle sagt honom allt och förtrott sig i hans beskydd, och så hade allt kunnat bli annorlunda; men i ödets bok stod ej så skrifvet och ingen förmår bekämpa hvad af det blifvit beslutadt.
Emedlertid skred tiden framåt. Några veckor hade åter förgått, se’n det nyss beskrifna samtalet. En afton befann sig Leonhard och Rudolph i ett stort herrsällskap. Deras förhållande var oförändradt vänligt, och ingen skymt till misstroende sågs hos Leonhard, ty det fanns ej i hans hjerta. De hade båda genast vid sin ankomst satt sig ned vid spelborden, ehuru i skilda rum, och voro snart ifrigt inne bland händelser och mollor; ty denna tid var ännu icke den ädla preferencens. Det led allt längre in på natten och Leonhard blef allt ifrigare, ty han spelade gerna och med tur, ehuru han på långt när ej var storspelare. Slutligen steg han upp och gick i rummet nästintill. Der stötte han på de båda bröderna Holmén.
”Hvar är Berg?” frågade den äldre hemlighetsfullt och sagta.
”Är han icke här, så vet jag sannerligen inte af honom,” sade Leonhard.
”Nej, det är länge se’n han lemnade detta rum och detta hus.”
”Nå hvar är han då?” frågade Leonhard likgiltigt.
”Han är hos —” resten hviskades i hans öra.
”Du ljuger!” utbrast Leonhard blek af vrede och afsky.
”Tig då, tala ej så högt, man kan höra oss. Jag ljuger icke, du kan öfvertyga dig sjelf derom genom att gå hem på en enda minut.”
”Du ljuger!” upprepade Leonhard men lemnade dock rummet.
Med hastiga steg flög han, snarare än gick, gatan framåt, och kom snart till sitt hem. Porten stod oläst, dörrarne äfvenså, ty man väntade hans hemkomst. I köket satt en piga och sof vid spiseln, hon skulle vakta huset tills han återkom. Obemärkt gick han förbi henne och kom sagta in i sängkammaren. Dunkel brann nattlampan der, och vid dess sken såg han sin maka, sin Elisabeth lugnt och djupt inslumrad på den stora imperialsängen. Han närmade sig stilla och betraktade henne uppmärksamt. Det ljusa håret var helt och hållet fördt från ansigtet och detta syntes nu vid lampans sken ovanligt blekt och magert, och en djup och stilla sorg, men också ett uttryck af outsäglig godhet och oskuld, framstod der i läsliga drag. Med oändlig kärlek betraktade Leonhard en stund sin maka och det uppsteg en djup ånger i hans bröst öfver att en minut hafva misstrott henne. Långsamt och sagta, men lycksalig, lemnade han åter sitt hem och träffade vid porten deraf de båda bröderne som obemärkte följt honom.
”Du har ljugit!” ropade Leonhard emot varnaren.
”Vi få väl se!” ljöd det lugna svaret.