En billet doux.
”Stundom äfven vaken drömmer jag.”
Geijer.
Några dagar sednare, än ofvan beskrifna händelse, tilldrog sig en annan, som var bestämd att skingra Leonhards villa. En af pigorna hade, under det hon städade rummen, funnit en liten biljett på sängkammargolfvet. Den var för söt på sitt rosenröda papper och för lik den, som aftonen förut blef genom samma person emottagen af borgmästarens betjent, med uttrycklig befallning att lemna den endast till fru Lindmark, som vid dess emottagande visade en alltför stor sinnesrörelse att ej den skulle bemärkas af den sluga flickan, som nu vid den oförmodade åsynen af samma papper, ej kunde motstå frestelsen att erfara hvad det innehöll. Olyckan ville, att hon ej kunde läsa skrifvet och hon tvekade att låta någon annan se detta kostliga fynd, ty hon var sin matmoder mycket tillgifven; men qvinnans arfsynd, nyfikenheten, segrade dock och hon bar brefvet till betjeningen på kontoret för att af dem höra det sig föreläsas. Hennes önskan blef äfven med all beredvillighet uppfylld, men när de få raderna, som biljetten innehöll, voro lästa, sade den äldsta kontoristen — alla hade varit närvarande vid läsningen — som var en äldre, redlig trotjenare och Leonhard mycket tillgifven:
”Det var ej rätt, att du viste denna biljett åt någon, det var ej redligt handladt emot din fru, Marie, som alltid varit så god emot dig, säger du. Dock det är en sak, som ej kan hjelpas numera och kanske var det äfven bäst som skedde; ty nu måste du föra denna biljett till herrn, han måste se den.”
”Ack Herre Gud!” ropade Marie förskräckt, ”det törs jag visst icke, då skulle han säkert ge mig stryk.”
”Du är ett dumhufvud! Hvad behöfver du säga att du med afsigt ger den åt honom? Kan du ej låtsa, som om du tillfälligtvis hittat den? Jag tycker att ni qvinnor så ofta ljugen för roskull, så att det gerna kan ske engång äfven för nöds skull.”
”Men hvad nytta vore det dervid?” frågade flickan ängsligt, ”månne ej herrn blir så ledsen på frun, att han ej vill veta mer af henne?”
”Det är en sak som ej angår oss,” sade bokhållarn strängt, ”och som vi ändå ej behöfva frukta. Dessutom är det vår skyldighet att förtiga hela denna affär, ty den är ej för allas öron.”
Med darrande knän gick Marie in till sin herre. Leonhard satt vid bordet i sitt arbetsrum och skref. Pigan låtsade en stund syssla i rummet, innan hon långsamt trädde till bordet, satte biljetten bredvid sin herre och sade skygt: ”månne detta papper är herrns?”
”Gif hit!” sade Leonhard och grep efter det. Förundrad såg han på stilen. ”Från Rudolph!” sade han halfhögt och genomögnade hastigt biljetten. Under dessa få sekunder, som läsningen varade, kämpade många olika känslor i hans hjerta, och en brinnande rodnad omvexlade hastigt på hans kinder med dödens blekhet. Men då läsningen var slutad sade han dock likgiltigt, ehuru rösten något litet darrade: ”Hvar har du funnit detta papper?”
”På golfvet i sängkammaren,” svarade hon, dristig vorden genom det lugn, han visade.
”Det var bra att jag fick det åter,” sade Leonhard lugnt, och återtog sitt arbete, som om ingenting förefallit. Men då den förvånade tjensteflickan lemnat rummet, lade han bort pennan och återtog biljetten. Den lydde sålunda:
”Elisabeth! Det är en evighet, se’n jag sist träffat dig, dig, som dock är mig kärare än lifvet och allt hvad det eger högst och ljufvast. Jag har ej velat komma, ej velat se dig, trots min brinnande längtan, ty din åsyn är mig mera än solen, än luften jag inandas; och dock har jag under dagar och veckor, långa som evigheter, frivilligt afsagt mig denna salighet, ty jag vill ej att ditt rykte skall lida för min skull, min älskade! Redan hviska menniskorna om vår kärlek, ehuru ej sådan den är; ty deras grofva, sinliga känslor kunna ej fatta en sådan som vår, så ren, så skuldfri midt i synden, af hvilken den tyvärr bär stämpeln. O när, när skall det bli annorlunda? När skola vi fritt få träda fram bland menniskorna och med öppen blick kunna säga: ”se, vi älska hvarandra så varmt, så innerligt, som få göra det!” Jag har ej besökt ditt hem, på det smädelsen ej med sin giftiga tunga måtte nämna ditt älskade namn; men nu, nu kan jag ej längre bekämpa min längtan att se dig, att höra din älskade stämma. Dock ville jag icke träffa honom då, jag ville så gerna vara ensam med dig, ty då drömmer jag alltid att du är min, min egen, såsom jag hoppas du engång, och kanske snart nog, blir. Låt mig vara lycklig, det är så sällan; fördöm mig ej för dessa drömmar, utan skaffa mig underrättelse om, när jag kan få träffa dig, då han är borta. Måtte det ske snart, ty jag förgås af längtan efter en blick, ett ord af dig!
Din Rudolph.”
Långsamt läste och omläste Leonhard dessa ord. Han ville ej tro sina egna ögons vittnesbörd, han trodde, att en osalig villa fått magt med honom. ”O,” sade han slutligen, då sanningen dock genomträngt honom, ”o att jag, som så älskat dem, skulle så bedragas. Men kanske att det ej är så, kanske de äro oskyldige,” hviskade hoppet i hans hjerta, ”jag vill pröfva dem!”
Han försjönk i djupt eftersinnande, sluteligen spratt han till. ”Det går bra!” sade han tillfredsställd.
”I morgon reser jag till V...” sade Leonhard samma afton till sin maka, ”och återvänder ej på ett par dagar.”
Elisabeth såg upp. ”Hvarför reser du nu?” frågade hon oroligt och en blick af ömhet, den första på länge, bröt fram ur hennes öga. ”Kan du ej vänta tills de banditer blifvit gripne, som nu, enligt allas berättelser, oroa vägarne emellan V.. och här?”
”Var icke orolig,” sade Leonhard leende, ”de skola ej göra mig ondt, ty jag reser med laddade pistoler.”
”Men kan du ej lemna denna resa tills det blir säkrare?”
”Nej, affärer, som jag med det första vill hafva uppgjorda, tvinga mig att resa i morgon.”
Detta sade han fullkomligt lugnt och man talade ej vidare om saken. Följande morgon, då Leonhard tog afsked af sin maka, kunde han med möda dölja sin djupa rörelse. ”Kanske,” tänkte han, ”kanske är detta sista gången som jag vill och kan trycka henne så till mitt hjerta; derföre vill jag medan tider är, ännu njuta salighet.” Och han njöt, njöt deraf i fullt rågadt mått, han tömde sista droppan af sällhetsbägaren, innan han ville föra den fulla malörtskalken till sina läppar. Äfven Elisabeth var rörd. ”Gud låte dig komma lyckligt fram och hem igen!” sade hon vänligt och sorgligt.
Leonhard var rest. Rudolph hade från sitt fönster sett honom resklädd fara förbi, ty med afsigt hade Leonhard valt denna väg. Oroligt väntande gick han nu upp och ned i sitt rum. Då inträdde hans betjent med ett pakett i handen.
”Detta,” sade han räckande det till sin herre, ”blef hemtadt hit nu just af fru Lindmarks piga, som begär en annan bok tillbaka åt sin fru.”
”Säg henne, att jag ej vet hvilken hon vill hafva,” svarade Rudolph kallt, ”men att jag skall komma i afton för att sjelf höra åt hvilka frun ej läst.”
”Ja herre,” sade betjenten med en bugning och lemnade rummet. Utanför dörrn log han hånligt och sade halfhögt: ”Jo, jo, jag känner nog den boken han för åt henne.”
Ensamblefven slet Rudolph häftigt bort omslaget från boken som blef honom lemnad, och då han öppnade den, föll en liten bit papper ut mellan bladen. Han kysste det häftigt och läste följande ord, skrifna i hast och med darrande hand:
”Jag är ensam i afton kl. 7. O Gud förlåt mitt brott! Elisabeth.”
”Jag får då se henne, se henne snart och alldeles ensam!” jublade han och gick i glädjen upp och genom alla rummen.
Skymningen inbröt. Stunden närmade sig allt mera och med hvarje minut växte Rudolphs längtan; men han kufvade den för att uppfylla Elisabeths önskan att ej komma före kl. 7. Han försökte läsa för att fördrifva den odrägliga tiden, som för en väntande vandrar fram med snäckans gång, men det ville ej gå; se’n tog han flöjten och blåste en stund, men aldrig hade hans toner förefallit honom så liflösa som nu; förtretad kastade han bort instrumentet och steg upp. ”Nej, det går ej,” sade han helt högt,” och Elisabeth, den engeln, får säga hvad hon vill, men jag kan ej längre vänta.” Med dessa ord tog han en bok från bordet, han såg ej hvilken, svepte kappan kring sig och gick så med lätta steg och gladt hjerta, fram till bedragne vännens boning. Han blef ej varse den långa, spejande figuren, som på afstånd följde honom fram till Lindmarks port, kunde ej ana det öde, som innan aftonen väntade honom. Då han inträdt genom porten till det hus, derifrån han jagat friden, återvände hans obemärkte följeslagare med snabba steg, samma väg han kommit, och gick in i ett hus vid en gata, ej långt från Lindmarks. Detta hus tillhörde den äldre Holmén.
”Nå,” ropade denne emot den inträdande brodren, ”hvad nytt?”
”Intet,” svarade den tillfrågade kort, ”annat än att Berg vid denna tid sitter hos Elisabeth. Hvad tycker du om denna nyhet, Erik?”
”Den slynan! Men huru vet du det, Johan?”
”Jag såg honom just nu, med egna ögon, då han smög in från porten hos Lindmarks.”
”Och Leonhard är borta! Är det ej skam att hon så alldeles glömmt all ära och tro, som hon svurit sin man, och dertill en man så god, ja för god åt en sådan varelse? Men vi skola hämnas honom och det i denna afton till!”
”Ja det skola vi!” inföll den yngre och räckte brodren handen.
Nu blef det aftaladt, huru de skulle verkställa sin hämndplan; men som vi tids nog få erfara den, så gå vi tillbaka till Rudolph.
Obemärkt gick han genom de mörka rummen och kom slutligen till Elisabeths kabinett. Här brann lampan klar, och vid dess sken såg han den älskade hvilande hufvudet emot soffans kuddar, på hvilken hon half låg. Vid hans inträde steg hon hastigt opp och gick honom några steg närmare.
”Välkommen!” sade hon med melodisk stämma och räckte honom handen.
Rudolph tog den och betraktade henne förvånad. Hon var svartklädd och mycket blek, och i hennes förgråtna ögon glimmade tårar; men hon var vacker, mycket vacker ändå, och de milda dragen buro en stämpel af oändlig ödmjukhet, men tillika af en kärleksfull styrka. Man begriper kanske ej detta ord, men styrkan, såväl som svagheten, kan vara kärleksfull; detta är den enda förklaring vi kunna afgifva.
”Vi äro ensamna,” sade Elisabeth sagta, efter en lång paus, ”jag har skickat bort barnen.”
”Tack, du älskade!” utbrast Rudolph, som nu återfick lif och känsla vid ljudet af den kära rösten. ”Huru skall jag kunna tacka dig tillfyllest för allt, allt?” Och han slöt henne kärleksfullt i sina armar; men Elisabeth drog sig hastigt undan och sade, i det en svag rodnad färgade hennes bleka kinder:
”Vi skola icke glömma, hvilka och hvar vi äro.”
”Glömma!” upprepade Rudolph och hans blick mörknade. ”Tror du jag någonsin kunde glömma hvad jag är dig och min varma kärlek skyldig? Tror du jag skulle vilja förolämpa dig, dig som är mig så helig? O! huru kan du så misskänna mig?”
”Förlåt, förlåt!” bad hon svagt och sjönk full af tillit till hans bröst.
Han tryckte henne ömt till sitt hjerta och satte sig sedan på en pall vid hennes fötter. Der, med hufvudet hvilande mot hennes knän och hennes händer slutna i sina, såg han med oändlig kärlek upp till henne och hans läppar talade kärlekens hänförande språk. Hela hans väsen var så ljuft, så innerligt, så vekt, så olikt den stolta, högdragna, hårda mannen, att ingen som sett honom så, skulle kännt igen honom. Berusad, förbländad lyssnade Elisabeth till de ord, som melodiska och lockande, lik flöjtens toner, gingo öfver hans läppar och söfde hennes hjerta och samvete till ro. Hon glömde allt, glömde hvem hon och hvem han var, glömde sin pligt, sina sorger och qval, glömde hela jorden, för hans åsyn, för de varma, eldiga blickar, hvarmed han såg henne djupt i ögat. De vaggade sig i ett saligt rus, under hvilket de glömde tiden och timmarne, huru de skredo i hastig fart framåt. Rudolph låg nu knäböjd vid Elisabeths fötter och hennes hufvud hade sjunkit på hans axel. Så slutna i hvarandras armar och med en brinnande afskedskyss på de ungdomligt friska läpparne, hvilade de stumma ett par minuter. Då öppnades dörrn hastigt, men sagta, och Leonhard stod på tröskeln. En mörk eld flammade i hans ögon, vid den syn som mötte honom, och han tryckte hårdt de sammanknäppta händerna emot sitt nästan bristande hjerta.
”Det är då sannt,” sade han sagta och med graflik röst, så hemsk och förändrad lät den, ”det är då sannt, hvad jag ej velat tro, jag är då gäckad och bedragen af dem jag mest älskat.”
Efter ett par ögonblick trädde han dock lugnt och stilla fram i rummet. ”Gå!” sade han långsamt, men bestämdt till Rudolph, som vid hans åsyn rest sig opp och nu blek, men med hårdt sammanbitna tänder och hotande blick, stod med korsslagna armar framför soffan, på hvilken Elisabeth sjunkit sanslös vid sin makes inträde. ”Gå, jag vill vara ensam med min hustru.”
”Jag går ej!” sade Rudolph trottsigt, och stod qvar utan att röra sig.
”Gå dock,” sade Leonhard till det yttre lugnt, ”jag egde rätt att befalla, men för det förhållande, som en gång varit mellan oss, så ber jag ännu engång: gå!”
”Jag går ej! Jag blir qvar för att beskydda henne!”
”I sin makes hus behöfver hon intet skydd utom hans,” sade Leonhard och en lätt rodnad färgade hans höga panna.
Stumma stodo de ett par minuter och sågo dystert och väntande på hvarandra. Ingendera ville vika för den andre. Då tog Leonhard några steg närmare sin maka och sade med en röst, som skulle vara lugn, ehuru den grufligaste sinnesrörelse skälfde i den: ”Då är det väl jag som skall vika, och jag gör det!” Med dessa ord tog han sin ännu sanslösa maka på sina armar och bar henne långsamt mot dörrn till ett närgränsande rum. Men knappt hade han rört vid låset, innan en tung hand hindrande lade sig öfver hans, och Rudolph stod vid hans sida.
Leonhard stannade. Hans blick var eld, hans andedrägt tung och flämtande, men ännu stod han stilla. ”Menniska,” sade han omsider med en ton och blick, för hvilken den andre studsade och drog sig undan, så hemsk och hotande var den, ”låt mig gå, och mana ej i evighet fram djefvulen i mig!”
Obehindrad fick han nu aflägsna sig med sin börda och Rudolph hörde i nästa rum, huru regeln drogs för dörrn. Sedan han några minuter stått stilla, slog han den knutna handen för pannan och störtade bort. Imellertid lade Leonhard, darrande af sinnesrörelse, sin ännu sanslösa maka på en soffa och började att gnida hennes händer och tinningar, för att sålunda återväcka henne till lifs. Han ville ej tillkalla någon, på det att man ej skulle finna så alldeles stor orsak till undran. Midt under dessa hans bemödanden med Elisabeth, nåddes hans öron af besynnerliga ljud. Det föreföll som om tätt under fönstret till samma rum, der han var, några raska karlar brottats, och stundom hördes några qväfda rop; men om det var nödrop kunde Leonhard ej fatta. Bestört sprang han till fönstret och såg då klart, belyst af månans strålar en karl lik Rudolph just i detta ögonblick störtas omkull af tvenne stora, grotta, oformliga qvinnogestalter, synbarligen endast förklädda, såg en af dem springa upp på den slagnes bröst der hon ett par gångor hoppade upp och ned, och såg de häftiga, ehuru ej af ett nödrop åtföljda, sprittningarna af honom, som blef trampad lik en mask. Mera såg han ej. Han störtade ut.
”Hjelp, rädda!” skrek han med en röst som domsbasunen, ”här är mord å färde.”
Vid detta rop lemnade de båda furierna sitt offer och rusade bort, och snart infunno sig andra personer, som kommo till stället dels af nyfikenhet, dels af medlidande. Rudolph, som emedlertid förlorat sansningen blef med största omsorg buren hem till sig. En läkare eftersändes i största hast och då han såg den liflösa, blodiga gestalten, skakade han allvarsamt hufvudet och sade betydelsefullt:
”Han är illa slagen, bröstbenet är bräckt och krossadt.”
Leonhard återvände till sin maka och lyckades snart att återväcka henne till sans. Hvad som sedan tilldrog sig mellan dem, vet endast Han, för hvilken allting är uppenbaradt; men att en fullständig bekännelse och försoning egt rum, kunde man dock läsa i Elisabeths förgråtna ögon, och i det milda, sorgliga och undergifna draget i Leonhards ädla, nu mer än någonsin vackra anlete, då de, efter att i tvenne dygn hafva varit instängda ensamna i sina rum, åter trädde ut ibland menniskor.