Mötet.
”O kärlek jords och himmels under,
Du salighetens andedrägt!”
Tegnér.
”O jag vill, jag skall besöka honom!” sade Elisabeth en dag till sig sjelf, i det hon mot sitt hjerta gömde en liten biljett, der det med darrande hand stod skrifvet:
”Min älskade! Har du alldeles glömmt din arme Rudolph? O han dör af längtan efter dig, och du lemnar honom så utan tröst och hugsvalelse, midt under hans grymma plågor. Kom, o kom till mig, om blott på ett ögonblick, att jag får se och höra att du ännu älskar mig.”
”Jag måste besöka honom, kosta hvad det vill!” upprepade Elisabeth bestämdt. ”Det är min pligt, ty det är ju för mig han lider. O du grymma Leonhard, hvarföre skulle du hämnas så hårdt?”
Elisabeth trodde som alla, andra i ... att det var Leonhard som låtit så handgripligt tukta Rudolph för hans förräderi emot vänskapen. Imellertid kunde ingen vara mera oskyldig dertill än han, det visste de båda bröderna Holmén alltför väl, ehuru de visligen tego.
Mot aftonen denna dag, kastade hon en lätt schal öfver hufvud och axlar och gick så hastigt, men försigtigt utför gatan och bort till det hus, Rudolph bebodde. Obemärkt, som hon trodde, lyckades hon att lemna sitt hem och kom snart fram dit hon ämnat sig utan att möta någon lefvande varelse. Tyst och sagta smög hon uppför de mörka trapporna och in i tamburen. Hon kände väl rummen i detta hus, men i hans hade hon aldrig varit. Sagta, med svigtande knän och klappande hjerta, trefvade hon sig fram i mörkret och stod slutligen vid en halföppen dörr, derifrån ett svagt ljussken utgick. Den medikamentslukt, som derifrån trängde sig emot henne, öfvertygade Elisabeth, att det var sjukrummet; men hon vågade ej inträda, ty hon visste ej om han var ensam, oaktadt den djupa stillheten derinne. Med återhållen andedrägt lyssnade Elisabeth, då en djup suck, som af hopplös längtan, nådde hennes öra och följande ord, uttalade med en sorglig, klagande och svag stämma:
”Hon kommer ej! Hon bryr sig ej om mina qval, mina lidanden, hon har glömmt, har öfvergifvit mig, mig som så älskar, så tillber henne! O Elisabeth! Visste du huru jag lidit, och huru ändå midt i plågan jag funnit tröst och styrka i hoppet på din kärlek, så skulle du ej så grymt hafva öfvergifvit mig. Nu först, se’n jag ser, att du ej mera älskar mig, nu först äro mina plågor lika helvetets qval. O hur det bränner och svider i mitt hjerta, i mitt arma krossade bröst. Gud, gud låt mig dö!”
”Nej lef,” hviskade det sagta, och ett par lena läppar vidrörde lätt hans brännande panna, ”lef för henne, som älskar dig högre nu än förr!”
”Elisabeth,” utbrast den sjuke gladt och slöt den älskade i sina svaga armar, ”du är då här! Du älskar mig då ännu! Huru lycklig är jag ej, hvad är allt mitt lidande emot denna sällhet!”
Elisabeth satte sig på sängkanten med hans båda afmagrade händer slutna i sina. Med djup sorg betraktade hon honom. Hans manligt vackra ansigte var blekt, nästan askfärgadt, kinderna infallna, ur de djupt liggande ögonen strålade en underlig eld och kring den hårdt sammanpressade munnen lekte ett leende fullt af en underbar blandning af trots och ödmjuk undergifvenhet, nu förenad med en tacksam glädje. Imellertid tycktes han lida mycket, andedrägten gick tung och väsande öfver de bleka läpparne, bröstet häfde sig långsamt, men högt, och stundom skakades hela hans väsen af en våldsam hosta. Elisabeth såg den förändring den kraftiga gestalten undergått och hennes ögon fylldes af tårar. Rudolph varseblef dessa tårar och kysste dem bort, med ett ömmt, men smärtfullt leende.
”Gråt icke!” bad han. Väl är jag blott en skugga af hvad jag varit, och återfår troligen aldrig mera min fordna styrka och helsa; men hvad gör det, blott du älskar mig; din kärlek gör mig så rik, sjelfva plågan förljufvas af den, och jag glömmer allt. Du älskar mig ju lika som förr?”
”Högre!” snyftade Elisabeth. ”Men hvad det är hårdt att du skall lida för min skull! Obarmhertige Leonhard, kunde ej en mindre hämnd tillfredsställa dig!”
”Säg icke så!” sade Rudolph och en svag rodnad färgade, vid tanken på Leonhard, hans bleka anlete. ”Anklaga icke honom! Jag var honom skyldig lifvet, ty han frälsade det engång, han återtog sin fordran och i högre mått ändå, ty han beröfvade mig helsan, utan hvilken lifvet ej eger värde. Nu är jag honom intet skyldig och kan utan förebråelse älska dig, du hulda engel, som han också rövat ifrån mig; ty Gud har skapat oss för hvarandra, det säger oss ju hvarje tanke, hvarje känsla i vår själ.”
”Ack ja! Jag älskar dig, dig och ingen annan på jorden!” sade Elisabeth varmt och hon trodde så sjelf i detta ögonblick af sinnesrörelse.
Länge sutto de så, samtalande om hvad som var deras hjerta kärast. Slutligen uppsteg Elisabeth och beredde sig att gå.
”Skall du lemna mig re’n?” frågade den sjuke sorgligt.
”Jag måste, jag kan ej dröja längre.”
”Huru lång blir ej natten för den ensam lidande! O, att du ej behöfde lemna mig!”
”Jag lemnar dig ej,” sade Elisabeth ömmt, ”mitt hjerta, min själ är hos dig; det är blott kroppen som jag för till dem.”
”Så gå då, jag skall lefva af ditt minne och i hoppet att se dig åter. Du kommer ju hvarje afton till din arme Rudolph?”
”Jag kommer,” sade hon och försvann samma väg hon kommit.
Snart befann sig Elisabeth åter nere på gatan lika obemärkt som hon kommit, men knappt hade hon gått några steg framåt, innan hon tyckte sig i det allt mera tilltagande mörkret se en skugga, som troget följde henne helt nära. Med klappande hjerta och en hemsk känsla såg Elisabeth detta och fördubblade sina steg, men skuggan följde efter, tills den hastigt helt nära hemmet vek förbi henne och försvann. Elisabeth andades lugnare. ”Gud ske lof,” tänkte hon, ”det var då ingen spion, utan en oskyldig menniska.” Hon kom hem. I deras vanliga samlingsrum satt Leonhard, omgifven af alla barnen, för hvilka han berättade roliga och lärorika historier. Ett moln af smärta och vemod sväfvade dervid öfver hans vackra panna, och med illa dold likgiltighet fortsatte han den nyss började berättelsen, som dock gjorde stort nöje och emottogs med högt jubel af hans små kära åhörare. Barnens glädje gjorde ett djupt och sårande intryck på Elisabeths hjerta, som förebrådde henne den likgiltighet, hon på en tid visat dessa sin själs älsklingar. Stum gick hon förbi den glada kretsen, och in i sitt kabinett. Leonhards blick följde henne sorgsen, och då hon var borta tänkte han: ”Hon hade rätt då hon sade honom, att endast hennes kropp är hos oss; ty själen, den är död för allt hvad hon fordom älskat.” Han försjönk derefter i så djupa och bittra tankar, att hela berättelsen blef afbruten och först barnens gälla rop: ”mera, söta pappa, mera! Huru gick det se’n?” förmådde väcka honom åter till känsla af det närvarande, och lät honom äfven känna att det var omöjligt att nu fortsätta historien.
”I morgon skall jag berätta mera för er,” sade han vänligt men allvarsamt, ”i dag kan jag det ej. Dessutom är det långt lidet på qvällen, det är bäst, att I gån till Maja, hon hjelper er till sängs.”
Dermed kysste fadren ömmt deras hvita pannor, tyst i sitt hjerta välsignande dessa sina älsklingar. Barnen gingo till hvila, men kunde ej på länge somna för oron och gissningarne om utgången på den afbrutna berättelsen.