Dödsbädden.
”Lik äolsharpans stilla sammanklang,
När strängen sprang,
Och vinden blott försvunna tonen saknar:
Så blifve ock från kylans rymd min gång;
Så klinge sång
Vid blommans bädd då hon i Eden vaknar.”
Atterbom.
Många veckor förgingo. Hösten var åter inne med sin mörka, mulna himmel, sina rytande stormar, sin tunga, melankoliska luft. Rudolph var allt sjuk; han hade i några månader redan varit fängslad vid plågobädden och läkarne gåfvo ömsom hopp, ömsom misströstade de om hans vederfående. Elisabeth smög hvarje qväll till det läger, der han hvilade så lugnt och utan klagan, ehuru synbarligen marterad af de rysligaste plågor, dem hennes blotta åsyn dock tycktes mildra. Med allt större innerlighet fästade hon sig vid den af sjukdomen så vek blifne mannen, hon trodde sig älska honom högre för hvarje dag, denna tro var villan af en ren och mild själ, af en sann qvinnosjäl; ty det hör till kännetecknet af en verklig sådan att, när den ser en varelse lida för sig, med innerlig tacksamhet älska den lidande ännu högre. Mot sin make deremot blef hon med hvarje dag allt kallare och mera sluten, det låg en tyst förebråelse i hvarje blick och rörelse, som djupt sårade den redlige mannen; men han var för stolt att med ett ord rättfärdiga sig för en gerning, till hvilken han var alldeles oskyldig.
Under dessa, månader hade Virginia med hvarje dag allt mera nalkats sin upplösning; synnerligast efter Rudolphs missöde, som snart med tillbörliga tillägg kringspriddes i det goda ...s aftonkretsar och äfven nådde Virginias öra. Hon bleknade djupare och darrade, när modren förundrad omtalade denna nyhet, som kort förut blifvit henne meddelad af någon, väl underrättad kaffesyster. Från denna stund bemärkte modren en viss onämnbar oro hos sin sjuka dotter, som för hvarje dag blef allt mera blek, allt svagare och mera lutad; det var den späda, af lifvets frost angripna blomman, som långsamt böjde sig mot sin graf. Med fruktan såg modren den förvandling, hennes älskling undergått, men hoppades dock, att hon småningom skulle återvända till lif och helsa. Väl besvarade läkaren hennes fråga derom med en tviflande skakning på hufvudet, men hon trodde ändå; ty när vill modershjertat försaka hoppet att behålla sina älsklingar? ”Det är någon djup sorg, som tär henne,” sade doktorn alltid; men modren bestred det, ty hennes Virginia hade aldrig doldt något för sin mor. ”Men huru förklara, den ständiga och så ytterst skadliga oro, i hvilken hon sväfvar?” frågade läkaren tviflande. Modren förklarade den härflyta af hennes sjukdom, men den erfarne läkaren runkade blott hufvudet deråt, ehuru han teg. Emedlertid var och förblef Virginia mycket orolig, ofta öfverraskade modren henne med tårar, glimmande i de matta insjunkna ögonen, men då hon ömmt efterforskade orsaken, skämtade dottren alltid bort frågan.
Dock en dag, då modren ifrigare frågade henne derom, svarade hon med ett sorgligt leende: ”Det är tungt för det unga hjertat att bereda sig till skiljsmessan från allt hvad det eger kärast på jorden.”
”Tala icke så!” utbrast modren förskräckt och fattade bedjande sitt barns händer mellan sina, ”du går ju ej bort från mig?”
”Men om jag blefve kallad?” frågade dottren med en blick af outsäglig kärlek på den gråtande modren.
”O! Han som gaf mig dig, Han kan ej vilja pröfva så hårdt sitt svaga barn! Tag mig, o Herre, men skona hennes unga lif!”
”Icke så!” sade dottren mildt, ”mitt lif eger värde endast för dig, då ditt deremot är kärt för så många. O, min mor, önska ej att dö! Lef för min far, mina syskon. Många band fästa dig vid lifvet ännu, mig fästar intet!” tillade hon för sig sjelf.
”Men nog kan du ännu bli frisk,” sade modren ifrigt; hon hade ej hört dottrens sista ord. ”Berg, som blef så illa skadad och som så länge sväfvat mellan lif och död, skall ju vara på bättringen redan, hörde jag i dag.”
”Är han det?” och en svag och flygtig rodnad färgade dottrens affallna ansigte.
När modren lemnat henne sjönk Virginia sagta ned på knä. ”O Rudolph!” suckade hon med tårfyllda ögon och de magra små händerna hopknäppta öfver det lidande bröstet, ”Rudolph, du blir då qvar på jorden! Jag endast skall dö, dö så ung, så full af lif ännu. Hvad gör dock det? Hvad värde eger lifvet utan kärlek? Likväl är jag mycket älskad, visst framkallar min bortgång mången tår, det tror jag, och visst blir jag saknad, men ej af honom, honom som jag dock älskar högst på jorden. Hvad gör det då om jag går? De sakna mig en liten tid, men glömma dock sluteligen den under torfven slumrande, trötta vandrarinnan. Jag trodde, jag hoppades nästan, att han skulle följa mig efter till den sista, tysta hvilostaden, det var mig så ljuft att tänka, det jag skulle få återse och vara honom till mötes der uppe i den ljusa himlasalen; men han kommer ej. Dock det är godt att han stannar, att ej hennes hjerta också må krossas; det kan vara nog med ett. Engång komma de dock båda; då skall deras Virginia möta dem och i oändlig, förklarad kärlek räcka dem handen. Rudolph, då får du känna det hjerta, du försmådde på jorden, då skall allt, som nu är dunkelt, bli uppenbart och förklaradt för våra helgade blickar. O, det gör hjertat så godt att tänka på denna saliga tid, det förtar all bitterhet, som döden eljest eger också för mig, fast jag är så trött, så matt. Jag känner, att den ej är långt borta, denna tid, då jag slipper dessa grymma plågor, som nu martera mig, och det mera derföre, att jag döljer dem, på det ej deras åsyn måtte bedröfva min arma mor. Ack moder, moder, snart lemnar Virginia dig; men om du älskar din dotter, så gläd dig, ty hon går före dig att bedja för alla dem, som äro henne kära; gläd dig, att hon så ung slipper jordlifvets sorger och mödor och det innan förderfvet förstört all god säd i hennes själ!” Derefter fick Virginia mera ro, men hennes kroppskrafter aftogo med hvarje dag. Elisabeth besökte henne ofta, men det var ej mera samma hjertliga förhållande emellan kusinerna som fordom, någonting kallt och fremmande hade trängt sig emellan dem. Virginia såg med djup grämelse detta, hon kände och erkände, att det var hennes fel, och denna hjertats svaghet förbittrade hennes sinne, men hon beslöt att bekämpa den. En dag, redan sednare på hösten, satt barndomsvännen åter vid hennes säng. Virginia var svagare, men äfven mildare och vänligare än någonsin. Sedan de länge samtalat i alldagliga ämnen, steg Elisabeth upp och beredde sig att gå, men Virginia bad henne stanna ännu ett ögonblick.
”Jag känner mig i dag så lugn, så fri från plågor,” sade hon med ett svagt leende; ”jag ser att det lider till slutet. Befriarn nalkas och jag tackar Gud, att han kommer utan plågor, att min sista stund blir ljus och stilla. Men innan jag går bort, vill jag be dig förlåta mig all den ovänlighet och köld, jag på dessa sista tider visat dig! Detta mörker i hjertat, som vållat mitt uppförande, är skingradt, jag minnes ej mera af hela vårt lif annat, än den vänskap som från barnaåren så innerligt förenat oss. Måtte äfven du hafva förlorat minnet af allt annat, på det du må kunna förlåta mig!”
”Hvad har jag att förlåta dig?” sade Elisabeth djupt rörd, ”kanske att mitt eget uppförande gjort, att du under dina plågor ej varit lika vänlig som alltid emot mig. Om så är, så bör jag bedja dig om förlåtelse, icke du mig! Menniskan, och isynnerhet jag, är så svag,” tillade hon ödmjukt, ”man kan så lätt fela utan att sjelf ens veta det; men om jag felat mot dig, så har det skedt utan uppsåt, och du bär ju ej derföre något agg till mig?”
”Ack Elisabeth, huru skulle jag kunna det? På grafvens brädd glömmer man alla små oförrätter, all verldens litenhet, all vrånghet, allt hat; lifvet blir då så högt, så förklaradt, så att alla dess dimmor sjunka och förskingras, endast kärleken står qvar, öfverskylande och försonande allt.”
”Du talar så sorgligt Virginia, så underligt, som om du skulle tänka dö. Du är dock i dag bättre än på länge, och blir väl snart alldeles frisk.”
”Har du sett, huru elden flammar opp, innan den slocknar?” sade Virginia skakande hufvudet. ”Så är det ock med mig. Jag är lik en lampa, hvars veke är nära utbrunnen, men som lyser klarast, just då den slocknar för alltid.”
”O nej, nej, du får icke dö!” utbrast Elisabeth ångestfullt.
”Frukta icke Elisabeth! Döden är icke så ryslig, som den synes, då vi äro lyckliga; men när plågan nedtrycker vår kropp och själ, då blir den oss ljuf. Också för mig blir den ljuf, ty jag har lidit mycket och är så trött, derföre lef väl Elisabeth; din kära åsyn förtar mina krafter och jag ville dock ega några qvar tills Förbarmaren kommer. Vi skiljas för en liten tid, men snart se vi hvarandra åter! Gud välsigne dig, de dina och alla dem, du älskar, till dess!”
Hon tystnade och sjönk med slutna ögon och ett leende, fullt af salighet, utmattad ned på bädden. Med tårar lemnade Elisabeth den döende väninnan. Lugnt slumrade Virginia derefter i några timmar. Sorgligt betraktade modren sitt barns bleka, aftynade ansigte, hvaröfver dock nu ett drag af öfverjordisk salighet sväfvade. Hon bad en varm bön till lifvets och dödens Herre att få behålla sin älskling. Just då trängde en stråle af den nedgående solen in genom fönstret och föll på den sjukas anlete. Modren steg sagta upp och gick för att fälla ned rullgardinen, på det den älskade dottren ej måtte vakna, men hon hade redan gjort det, och då hon märkte modrens afsigt, bad hon svagt:
”Låt vara! det gör mig så godt att se solen.”
Modren gjorde, som hon bad och nalkades sängen. Med förundran varseblef hon den höga skära rodnad, som brann på dottrens kinder. Den återtände hoppet i hennes arma hjerta; men ack, detta hopp hade ingen varaktighet, ty redan dottrens första ord skingrade hela den bedrägliga villan.
”Mamma,” sade Virginia med matt röst, ”låfva mig att icke sörja alltför mycket, då jag är borta. Lifvet är ju så kort och fattigt, det förtjenar icke att saknas. Mycket bättre är att dö som ung, när känslorna äro varma och själen öppen för allt godt och ädelt; bättre är att dö medan man ännu ej saknas i lifvet. Du vet ej huru glad jag är att dö, huru litet tanken att lemna dig och er alla bedröfvar mig; ty jag vet, att vi om en liten tid se hvarandra åter. Derföre mamma, skall du med glädje se att ditt trötta barn får hvila, och i hvilan glömma alla sina sorger, ty också hon har haft sådana, ehuru hon doldt dem för dig, på det du ej måtte oroas af dem, och kanske också af en känsla mindre ren än den, nemligen af stolthet. Men vid grafven försvinner allt sådant, derföre vill jag också nu bekänna för dig, att den plåga, som tärt ditt barn, ej härrör af förkylning eller hvad du velat inbilla dig, utan dess rot sitter i hjertat och för djupt att någonsin kunna uppryckas. Om du vill känna dess namn moder, så vet, att den heter hopplös kärlek, och har du någånsin känt hvad den vill säga, så vet du för väl, att för den, i hvars hjerta den slagit rot, ingen räddning finnes unnan döden och grafven. Var då nöjd, att jag så snart slipper alla plågor och blir befriad från alla qval, som alstras af afund och svartsjuka i det arma, eländiga menniskohjertat.”
”O mitt barn, mitt arma, älskade barn!” var allt hvad modren under hjertslitande snyftningar förmådde säga, i det hon slöt dottren till sitt bröst.
”Arm! Säg icke så,” sade Virginia med ett öfverjordiskt leende. ”Jag är icke arm. O! jag känner mig så rik i din kärlek och i hoppet på ett lyckligare lif. Det enda som grämer mig är, att jag genom onödig sorg förstört detta; men Han, som är sjelfva barmhertigheten, förlåter väl hvad jag af kärlek gjort och brutit emot hans heliga bud; tror du det ej också min mor?”
”Säkert mitt barn; så hoppas jag.”
”Hoppas du? då är det bra, då är jag lugn och lycklig; ty hoppet låter icke på skam komma, heter det. Också en bön har jag till dig min mor: när jag är borta, så sätt en hvit ros på min graf, den är oskuldens och sorgens sinnebild, och på min graf betecknar den, att jag fallit offer för ett lidande, till hvilket ingen varit skulden. Dessutom älskar han denna blomma, och när han ser den prunka på grafven, skall han, om också ej annars, minnas henne, som sofver den sista sömnen djupt under dess rötter. Och nu till slut, låt mig tacka dig för all din godhet, moder, för den kärlek, hvarmed du öfversett alla mina fel! Måtte du lefva lugn och lycklig och väl minnas, men ej sörja och sakna din dotter, och måtte din sista stund bli så stilla som min!” Hennes ögon slötos och bröstet arbetade tungt ett ögonblick. I outsäglig ångest bad modren för sitt döende barn. Ännu engång såg dottren opp; hennes klara, rediga blick träffade den vid sängen knäböjande modren och ett leende fullt af kärlek och salighet flög öfver hennes anlete. Hon sträckte armarne emot den bedjande och stammade med bruten röst:
”Min mor! .... Elisabeth! ..... Rudolph!”
Detta ord var det sista. Armarna sjönko sagta ned, ögonen slötos för alltid och med en suck flydde anden ur sin jordiska hydda.
Just då bröt solen klart strålande in i rummet; men den belyste blott den afsomnade och modren, som under heta, qvalfulla tårar kastat sig öfver sin dotters lik. Sedan, liksom bedröfvad öfver denna syn, drog den hastigt bort och slocknade vid nattens ankomst.