Afskedet.
”Tänk någon gång, när dagens sol sig sänker
Och fiskarn sagta gungar hem från sjön
På den, som evigt, evigt på dig tänker
Och ber för dig till Gud så mången bön!”
Böttiger.
Virginia var borta. Hon hade gått den långa mörka vägen, som är så trång, att ingen återgång är möjlig. Redan framstucko några höstblommor på hennes graf, redan hade vinter och sommar vexlat på den, och tiden förbytt modrens bittra sorg till en stilla saknad, mildrad af hoppet att snart i en evig fröjd återse sitt barn. Hennes sista ord hade låtit täckelset falla från modrens ögon och hon såg nu klart källan till sin dotters lidande. Tyst i sitt hjerta förebrådde hon Elisabeth och Rudolph, som sin Virginias mördare, och denna aggande känsla födde en stor bitterhet emot dessa två, en bitterhet, som de voro långt ifrån att ana, hvarföre de äfven uppbjödo alla sina krafter att trösta den arma modren.
Under loppet af detta år hade Leonhards och Elisabeths förhållande till hvarandra tagit en ny rigtning. Med hvarje dag blef hon kallare emot honom och dock var hon undergifven, ja ödmjukt uppmärksam för hans minsta önskan. Den yttre känslan af pligt var det enda band, som numera förenade de båda makarna. Men detta band är skört, om ej kärleken gifver det styrka. Visst bildade äfven barnen en länk emellan dem, men äfven mot dessa, fordom så älskade varelser, var Elisabeth blefven likgiltig, kall och tvär, och de späda, träffade af denna förvandling, drogo sig från modren och slöto sig allt närmare fadren; ty han var aldrig kall eller ovänlig emot dem, tvertom tycktes de för hvarje dag bli honom allt kärare. De voro numera det enda, han egde på jorden och åsynen af dessa älsklingar var det, som uppehöll hans mod och lät honom tåligt hoppas och vänta på bättre tider. Men när dagar kommo och dagar gingo utan att någon förändring inträffade, när han såg Elisabeth allt mera aflägsna sig ifrån honom och barnen, såg dessa tillvexa och snart stora nog att begripa föräldrarnes förhållande, då vaknade bittra tankar i hans själ och han beslöt att gå, gå långt bort och aldrig återvända. Men huru kunde han för hela lifvet skilja sig från barnen? Ack hans hjerta upphörde att slå vid tanken, att de snart skulle glömma honom, eller om de mindes honom stundom, då anse honom för död, under det han i oändlig kärlek aldrig skulle upphöra att tänka på dessa, ur hans egen själ slitna varelser. Nej, han kunde icke lemna dem så för alltid; men taga dem med sig ville och fick han ej heller. Hans affärer, i början så blomstrande, hade nu på sednare år blifvit mycket invecklade och hotade honom snart med en fullkomlig ruin. Olyckor, motgångar och sorger hade tillsammans bidragit att göra hans undergång oundviklig. Likväl skulle han ännu kunnat rädda en betydlig del af sin egendom och gjorde det äfven; men denna del bestämdes åt Elisabeth, ty hon skulle aldrig lära känna fattigdomen; ensam ville han bära dess börda och afstå allt åt barnen och henne, genom hvilken han sjelf kommit i välstånd. Intet offer var så stort, att han ej velat göra det för henne, men att också försaka sina barns kärlek, dertill egde han dock ej styrka. Sedan han således betryggat Elisabeths framtid, behöll han för sig en liten summa. Med denna ville han uppsöka ett fremmande land och hoppades med Guds bistånd genom omtanka och drift snart föröka detta lilla kapital och derefter återvända och afhemta sina barn och föra dem till det nya hemmet bortom hafven. Sådan var hans plan, och endast hoppet, att se den engång förverkligad, uppehöll hans mod under de tysta förberedelserna till den stundande afresan, om hvilken Elisabeth hade ingen aning.
En afton, då allt redan för detta ändamål var iordningstäldt, satt Leonhard tankfull i ett fönster af det hus, som han snart skulle lemna och kanske för alltid. Sorgen hade trängt all bitterhet ur hans hjerta och blott med djupt vemod tänkte han på de långa år, under hvilka han kanske i ensamhet skulle framsläpa sitt ödsliga lif. Följande dagen ville han afresa, fartyget var redan segelfärdigt, och vinden gynnande; ännu samma afton skulle han om bord. Det återstod endast några timmar af hans vistelse i hemmet. Snart skulle han vara ute bland fradgande böljor, långt från de sina, som han kanske aldrig skulle återse. Denna tanke var sorglig. ”O hvad har jag gjort, att bli så hårdt straffad!” utbrast han klagande och en het tår föll ur hans manliga öga. Han lutade hufvudet i sina händer och gret länge tyst. Då hördes små snabba steg i rummet, ett par lena armar slogos kring hans hals och en barnröst frågade gladt:
”Hvar har du varit hela dagen, pappa?”
Leonhard såg upp, bredvid honom stod lilla Helena, som vid åsynen af hans tårfyllda ögon häpen slog sina små händer tillsamman och utropade förskräckt: ”Du gråter! Hvad är det, hvad har händt?”
”Ingenting mitt barn,” sade fadren, ”men om det skulle hända, att jag lemnade dig och fore bort för alltid, hvad skulle du säga derom?”
”Talar du om att lemna din Helena?” frågade barnet, bleknande vid blotta tanken på denna möjlighet.
”Ja jag talar derom.”
”O, det kan du icke vilja,” utropade hon med tårar i ögonen; ”du kan ej ha hjerta att lemna dina barn!”
”Nöden tvingar mig, Helena,” sade fadren allvarsamt, ”men vill du alltid med kärlek tänka på mig, då jag är borta?”
”Jo det vill jag; och hvarje dag skall jag och syskonen bedja för dig se’n du farit, på det Gud snart och lyckligt måtte återföra dig till oss. Icke sant: du dröjer ej länge, du kommer ju snart åter?”
”Och om jag skulle dröja länge, till exempel flere år, skulle du ej också då minnas din pappa, och bedja för honom, och påminna dina syskon om mig?”
”Visst skulle jag det. Vi glömma dig aldrig, ehuru länge du än må dröja. Men du blir ju ej borta så länge, du narras ju endast?”
”Nej, jag narras inte. Jag reser bort, men huru länge jag må dröja, vet endast Gud fader sjelf. Engång, om jag behåller lifvet, skall jag komma igen. Vill du då med dina syskon följa er far hvart han för er?”
”Gerna, gerna, om vi blott få vara hos dig, vår egen snälla lilla pappa.”
”Och du vill låfva att sålänge vara lydig emot din mamma?”
”Visst lyder jag henne,” sade barnet sorgligt, ”men icke håller hon så mycket af oss som du.”
”Hon håller visst af er, då ni äro snälla och lydiga,” sade fadren, som med en sorglig känsla åhörde barnets sista ord. Det föreföll honom så hårdt, att i den allt mera kallnande modrens vård öfverlemna sina barn.
”Elisabeth,” sade Leonhard samma afton till sin hustru, ”jag reser bort nu, och har kommit för att ta afsked af dig.”
”Hvart skall du resa?” frågade hon likgiltigt och utan att se upp från sitt arbete.
”Till Brasilien först, och hvarthän jag sedan hamnar, står i Hans hand, som styr våra öden. Och om jag aldrig återvänder och hvad som än må tilldraga sig, så besvär jag dig, vid minnet af allt hvad du fordom älskat, att vara huld och god emot våra barn, att vårda dem till själ och kropp, att bevara dem för frestelsen och synden, och, om du det gör, nedkallar jag himmelens välsignelse öfver ditt hufvud.”
”Leonhard, skall du bort?” frågade Elisabeth bleknande, och hennes röst darrade af sinnesrörelse, men han var sjelf för upprörd att ge akt derpå.
”Ja, jag skall bort,” sade han vemodigt och fattade kärleksfullt sin makas händer. ”Om jag gjort dig sorg, så glömm det och tänk ej ondt om mig, när jag är borta. Aldrig har jag med afsigt velat såra dig, dertill var du mig för kär. Och nu farväl! Ehvad som än må tilldraga sig, så glömm ej, att jag återvänder först efter tre à fyra år, eller kanske aldrig; att du är fri att handla så, som ditt hjerta inger dig.”
Vid dessa ord kysste han lätt sin makas panna och hon hvilade än engång, men blott en sekund, vid detta hjerta, som aldrig kunde kallna för henne. I den följande minuten slet han sig lös och störtade ur rummet. Elisabeth satt stilla, förkrossad qvar länge efter det han lemnat henne. Hon hade ingen redig tanke, annat än att ännu engång se honom. Denna tanke blef sluteligen en önskan så varm, att hon ovilkorligt störtade opp och ut. I en tunn drägt, med blottadt hufvud lopp hon i skumrasket genom gatorna. Hon såg ej de nyfikna blickarna, som riktades på henne, kände ej regnet, som störtade ned och genomblötte hennes kläder. I rastlös oro störtade hon framåt. Så kom hon till elfstranden just i det ögonblick en jagt full af folk lade ut derifrån. Det var sjöfolk, som foro till hamnen. Elisabeth var i begrepp att ropa dem tillbaka för att taga henne med sig, men en röst, väl känd, nådde hennes öra; det var hans röst, för hvars skull hon lemnat sitt hem. Hade han vetat, att den, han så högt älskade, stod honom så nära, att hon lemnat sitt varma hem för att i en ruskig höstqväll söka upp honom, då hade han haft en tröst med sig på vägen, men han visste det ej och derföre lyste ej en enda hoppets stjerna ned på hans ödsliga stig. Vid ljudet af denna fordom så kära stämma tystnade hvarje önskan i Elisabeths hjerta. Med spänd hörsel lyssnade hon och stirrade efter de farande, sålänge ännu ljudet af årtagen nådde hennes öra, och ännu länge, se’n allt tystnat, stod hon qvar på samma ställe och skulle kanske stått der hela den mörka höstnatten igenom, om ej en hand sagta fattat hennes och en bekymrad stämma talat bevakande ord i hennes öra.
”Hvad gör du här, älskade?” frågade Rudolph ängsligt. ”Det blir din död att vandra omkring så der klädd i detta väder. Kom hem med mig.”
Stum lät sig Elisabeth föras mot hemmet och först då hon i det lilla kabinettet stod framför honom, såg Rudolph den förstörelse, som herrskade öfver hela hennes varelse.
”Min Gud, hvad fattas dig?” utropade han förskräckt.
”Han är borta,” sade Elisabeth utan att ge akt på frågan, eller kanske snarare för att sålunda besvara den.
”Hvem är borta?”
”Leonhard. Han reste just nu till Brasilien och återvänder aldrig,” sade hon med en djup suck.
”Drömmer du?” sade Rudolph häpen.
”Gud gifve det vore så; men ty värr har jag sjelf sett honom fara.”
”Är det verkligen så?” inföll Rudolph och en onämnbar känsla af sällhet uppsteg dervid i hans bröst. ”Efter nu så förhåller sig, hvarföre skall du sörja? Vi äro ju nu fria.”
”Fria! Ack nej, nej. Tro inte att jag skulle begagna hans frånvaro för att slita de heliga band, som förena oss och för att med vanära hölja hans namn.”
”Se på mig Elisabeth, se huru mycket jag lidit och det allt för min kärlek till dig; och ändå tvekar du, om du skall taga detta steg, som kan bereda bådas vår sällhet och som han sjelf gjort så lätt för oss. Du älskar mig då ej.”
”Jag älskar dig, men du får ej fresta mig Rudolph. Mitt beslut står fast: jag blir din maka, men icke förr än han sjelf sökt sig fri ifrån mig, eller döden skiljt oss åt. Tills dess, låt oss vänta med tålamod.”
”Och vi få kanske vänta hela lifvet igenom?”
”Hvad gör det? Bli vi ej förenade i detta lif, så bli vi det i ett annat, och då skola vi bli så mycket lyckligare.”
Rudolph knotade, han ville ej vänta så länge, men med en blick af förebråelse lemnade Elisabeth honom.