Frestelsen.
”Inled oss icke i frestelse!”
Det var afton. Snön låg åter utbredd öfver den frusna jorden, månan strålade åter lika klar som i vår berättelses början och stjernorna tindrade lika herrliga öfver det goda ... som då. Vintern var åter inne. Några veckor hade förgått, se’n Leonhards afresa, men minnet deraf lefde lika varmt i Elisabeths hjerta och uppväckte der en bitter, aggande smärta, ett qval som var outsägligt. Denna afton återse vi henne sittande vid sitt yngsta barns vagga. Den lilla hade varit mycket sjuk och i dag särdeles svag och kirrig. Nu slumrade hon stilla. Det var en njutning för modershjertat att se hennes ro nu efter så myckna plågor. Med innerlig ömhet betraktade Elisabeth detta lilla hufvud så likt honom, som flytt för hennes skull, och heta tårar rullade långsamt ned öfver de bleka kinderna vid detta minne; det var tårar öfver egen ohjelplig svaghet.
I detta ögonblick nalkades henne någon. Elisabeth såg hastigt opp, bredvid henne stod Rudolph. Hans blick var glad och strålande, men när den mötte hennes tårfulla, blef han plöttsligt allvarsam.
”Hvad står på,” frågade han ömmt, ”är den lilla värre i afton?”
”Nej, tvärtom.”
”Nå hvarföre gråter du då? snarare borde du då glädja dig, ty nu kan du ju i morgon delta i slädpartiet till K..., du kan bli min moitie, hvilket jag så innerligt hoppats.”
”Ack kan jag, bör jag väl lemna den lilla? Nej, nej, jag måste bli hemma och vårda henne.”
”Hon är ju bättre; hvad vård behöfver hon då som ej andra kunna ge henne?”
”Men jag får ingen ro, om jag lemnar henne. Och Rudolph, hvad skall verlden säga derom?”
”Du vill icke komma,” sade han med mörk blick, ”du älskar mig ej, vill ej uppoffra något för min glädje, då du kan framkasta dylika hinder. Hvad bry vi oss om verlden och dess domar? Må den fritt fördömma oss, den känner oss ej.”
”Men mitt barn, Rudolph! Om jag ej aktar verldens omdöme, så bör jag dock akta mitt eget hjertas, och det ropar högt att jag ej skall lemna henne.”
”Du älskar mig ej,” sade han bittert och steg upp för att gå, ”jag arme dåre som skulle tro en qvinnas eder. Du har aldrig älskat mig, eljest uppoffrade du mig ej för en barnunges skull.”
”Rudolph säg icke så, jag älskar och har älskat dig grufligt. Men betänk, att detta barn är mitt och att det är mig lika kärt.”
”Då vill jag icke fråga efter din kärlek,” sade han med ett hånfullt leende. ”Jag vill icke täfla om den med dessa barn, som äro dig kära för det de äro hans, ehuru du många gångor svurit, att du numera älskar blott mig.”
”Jag har svurit sannt; men jag älskar också dem. Du känner ej modershjertat, som är i stånd att uppoffra allt för sina barn.”
”Jo jag känner det nu och finner, att det kan uppoffra äfven sitt kärleksföremål, och det blott för en nyck som skall heta ömhet för barnen. Derföre är det bäst att den försmådde lemnar rum åt de mera älskade, de lyckliga.”
”Gå ej,” sade Elisabeth och qvarhöll ångestfullt den bortgående, ”lemna mig ej så. O, jag älskar dig så varmt och vill uppoffra allt för dig.”
”Vill du komma i morgon?” frågade han nästan sträft.
”Ja jag kommer, jag gör som du vill, allt hvad du vill, bara du inte är ledsen.”
”Tack du goda,” sade Rudolph innerligt och slöt den älskade till sitt hjerta. ”Förlåt alla obetänksamma ord jag nyss yttrade och glömm dem. Det var min varma, men fruktande kärlek som framkallade dem.”
Man undrar kanske öfver det tålamod, hvarmed Elisabeth emottog Rudolphs förebråelser, men den som det gör, känner ej huru mild och tålig den qvinna blir, som i sina egna ögon sjunkit, ehuru hon i sjelfva fallet bibehållit sig ren och skuldfri. Känslan af egen skuld gör en själ, ännu oförderfvad, mild och undseende emot andra, och en varelse som, om också oskyldig, likväl ser sig utesluten från verldens aktning, hvilken så många mera brottsliga ega, den stöter ej så gerna ifrån sig de få hjertan, som ännu äro henne tillgifna, om äfven de stundom äro orättvisa.
Ensam blefven, försjönk Elisabeth i djupa sorgliga tankar. Hon stridde mellan pligt och kärlek. Ogerna lemnade hon sitt barn och ogerna ville hon vägra den älskade att uppfylla hans bön. Heta tårar fuktade hennes kudde under nattens ensliga timmar, och då hon om morgonen, efter en kort slummer, vaknade, var hon ännu obeslutsam. Hon steg sagta opp och smög till vaggan, der den lilla låg under stilla qvidande; men vid modrens åsyn tystnade all klagan, hon smålog och räckte ut sina små armar. Med en känsla af ånger slöt henne Elisabeth till sitt hjerta. ”Nej, jag kan ej lemna dig,” sade hon.
Några timmar sednare skickade hon bud till Rudolph, af innehåll att hon ej kunde komma med på slädpartiet, att hon beslutit stanna hemma hos den sjuka. Samma bud medförde följande ord, skrifna i hast och med synbar rörelse:
”Du vill icke komma. Välan! välj mellan honom och mig. Kl. 3 afhemtar jag dig, eller — emottag min dom.”
Elisabeth vacklade åter. ”Jag måste följa honom,” utbrast hon ångestfullt, och gick att göra sig färdig till afresan.
Kl. 3 stannade en vacker kasansk släda, dragen af tvenne glänsande svarta hästar, framför porten till Lindmarkska huset. Rudolph sprang ur och in i huset, men på trappan mötte han Elisabeth, redan färdig. Han tryckte tacksamt hennes hand, hviskande: ”tack,” och förde henne till slädan. Ett gällt och hjertslitande barnrop skallade efter dem, dervid Elisabeth ångestfullt bortvände hufvudet. Likväl satte hon sig vid Rudolphs sida i den eleganta, beqväma slädan, lät med tålamod svepa kring sig den varma björnhudsfällen, såg alla de tusende omsorger, Rudolph hade för hennes beqvämlighet, under tystnad, och då ändteligen de otåliga, frustande hästarne fingo sträcka af, suckade hon djupt och kände tyngden i sitt bröst lättad af färden på den klara vinterdagen, i dess rena luft.
Med en hemlig känsla af triumf såg Rudolph det tysta qval, som fyllde Elisabeths hjerta, såg att hon lidit och stridit mycket, innan kärleken till honom vunnit seger öfver hennes pligter, och denna erfarenhet gjorde honom glädje, ty den visade honom huru mägtig hennes kärlek var. O, männer, männer, edert hjerta är dock ett hem för allt hvad egoism heter; I kunnen för er egenkärlek uppoffra dens hela sällhet, som I älsken. Ve eder, ty en sådan orättvisa bär aldrig god frukt!
Elisabeth satt tyst och sorgsen vid hans sida. Hon tänkte med grämelse på sitt barn, som vid hennes bortgång upphäfde rop af saknad och smärta, hon förebrådde sig bittert att ha lemnat henne. Den snabba färden med klingande bjellror, den rena luften och åsynen af det vackra, snöhöljda landet, som låg så glimmande i solens strålar, skingrade omsider hennes hjertas vemod, åtminstone till en del, och då de, efter en timmas färd, just i solnedgången, anlände till K..., der en bal var arrangerad, var hon blefven nästan glad.
K... var en stor herrgård, hvars förre egare, en person med underbara öden, sålt den till en högre tjensteman i V... som ej sjelf bebodde stället. Egendomen, äfvensom det stora huset, vårdades af en gammal inspektor, som egde flere fullvuxna döttrar och medelst löfte, att dessa skulle få deltaga i dagens nöje, förmåddes gubben att upplåta hufvudbyggnaden till ballokal. Han lät således putsa och elda de gamla rummen, som nu, fullt upplysta, gåfvo en rätt treflig anblick.
Sedan alla aflagt sina öfverplagg, spelade orkestern upp en liflig vals. Sällskapet, gladt och upprymdt af färden, var synnerligen dansstämdt. Äfven Elisabeth kände sig ovilkorligt lifvad och smålog, då hon hörde de lifliga tonerna. Nu som fordom omringades hon af dansörer, som täflade om att få en dans af henne, men Rudolph var ej bland dessa, ty se’n sin olyckliga sjukdom hade han icke dansat ett steg. Elisabeth var snart helt och hållet betagen af dansen, hon tyckte om den, den lät henne glömma alla qval och sorger. Lätt och behaglig sväfvade hon ikring, hennes hvita drägt harmonierade väl med det bleka, fina ansigtet och den nästan alabasterhvita, så oändligt väl formade nacken och skuldrorna. Betagen betraktade henne Rudolph, han kunde icke skilja sina ögon från den intagande gestalten, så etherisk, så sväfvande. Lutad i hörnet af en soffa, satt han känslolös för allt annat, blott med blicken följande hennes minsta rörelser; och då hon trött och yr smög sig ur danssalen för att i ett annat rum söka hvilan, åtminstone på en kort stund, lemnade äfven han sin plats.
Uttröttad kastade sig Elisabeth i en fåtölj i ett af de mest aflägsna rummen, dunkelt upplyst af en lampa, vid hvars sken hon varseblef på en säng, ett äldre fruntimmer djupt inslumrad. Här var det så lugnt och svalt, så ljuft att hvila. Elisabeth lutade sitt feberglödande hufvud i handen och sökte reda sina förvirrade tankar. En varm kyss på hennes höga panna lät henne spritta hastigt opp.
”Blif ej förskräckt,” sade Rudolph i det han slöt henne i sina armar, ”det är ju jag, din älskare, din Rudolph, som har sökt upp dig, för att säga huru mycket han älskar dig, du bleka, sköna engel!”
”För Guds skull Rudolph,” bad Elisabeth förskräckt, ”var tyst, man kunde ju höra dig!”
”Och må man höra mig, må hela verlden höra, att du är en engel, och den skall ej kunna jäfva mitt vittnesbörd. Huru skön är du icke i dag också, huru älskvärd, huru behaglig! O, att jag kunde kalla dig min!”
”Rudolph, låt mig gå,” sade Elisabeth och sträfvade förgäfves att göra sig lös från hans omfamning; ”tänk om någon skulle komma!”
”Det är just denna jemna fruktan som plågar mig,” sade Rudolph häftigt. ”Vår kärlek är så ren, så kysk, och ändå skola vi dölja den, och ändå skall den i verldens ögon vara syndig och oren. Det kunde vara annorlunda, vi kunde vara fria och lyckliga, blott du ville.”
”Tala ej derom; låt denna sak vara, den upprör oss endast.”
”Nej jag vill tala derom så länge, tills ditt marmorhjerta veknat. Huru grym är du ej Elisabeth, som så plågar oss begge, ty äfven du lider, det vet jag, af denna dolda kärlek, och den kunde så lätt bli ett band, som vi ej behöfde dölja. Hvarföre då dessa strider, denna tvekan, om du älskar så, som du sagt?”
”Emedan en aning säger mig, att om jag bryter dessa band, som förena mig med en annan, jag då aldrig kan bli lycklig på jorden; att då först vore jag helt och hållet förkastlig. Derföre vill jag vänta tills han förskjuter mig. Det kan ej dröja länge, och jag förtjente ej bättre.”
”Tro mig, han gör det aldrig,” sade Rudolph med mörk blick.
”Och om han ej gör det, så vill jag vänta, lida och hoppas,” sade Elisabeth ödmjukt och undergifvet.
”Ja hoppas, hoppas, tills vi läggas i grafven. Ack Elisabeth, var ej så hård, så hjertlös! Förbarma dig öfver din Rudolph! Se huru jag blifvit förändrad, hur jag plågats och lidit. Tror du, att jag, med denna brinnande längtan, denna oupphinneliga trånad i mitt hjerta, kan lefva länge? Vill du mörda mig, vill du med din hårdhet långsamt martera mig till döds? Jag är stolt, jag har aldrig anropat någon menniska om medlidande, men vid dina fötter tigger jag nu derom. Var barmhertig och uppoffra ej vår lycka för en tom skuggbild. Lifvet är så kort; låt oss ej förspilla den sällhet, det har att bjuda oss; låt oss njuta den, låt oss vara lyckliga.”
Han hade böjt knä för den älskade. Tårar glänste i dessa ögon, vanligen så skarpa, men nu så milda och kärleksfulla. Elisabeth såg på honom, såg huru dessa drag, fordom så vackra och manliga, nu bleknats och blifvit föråldrade, och det allt för hennes skull. Denna syn trängde till hennes hjerta som ett stygn och gjorde det vacklande. Rudolph såg hennes strid; den gladde honom. Med melodisk lockande stämma talade han om sin kärlek, om den sällhet, som skulle bli båda deras lott och sade sluteligen: ”Bäfva ej för svårigheterna, som denna skiljsmessa skulle medföra; burna af oss båda, bli de icke tunga. Säg blott ja, och jag skall bestyra om allt.”
Elisabeth var besegrad. Hon sjönk till hans bröst och hennes läppar öppnade sig för att framhviska det förrädiska ordet, då i detsamma en sträng röst yttrade: ”Elisabeth!”
Hon spratt häftigt till och Rudolph sprang upp. I dörrn stod Ferdinand. Med mörk blick betraktade han det brottsliga paret. ”Min onda genius,” mumlade Rudolph och Elisabeth vände sig ångestfullt bort.
”Du måste följa mig,” sade Ferdinand i det han nalkades och fattade hennes hand.
Elisabeth steg darrande opp, men Rudolph ställde sig i vägen för dem, i det han hånfullt sade: ”Jag ville gerna veta, med hvad rätt min herre begagnar denna dictatoriska myndighet emot detta fruntimmer?”
”Med en rätt, som ej rör er,” sade Ferdinand lugnt.
”Jag ville se den, som efter ett sådant svar onäpst undsluppe mig,” sade Rudolph bleknande af vrede och gick hotande emot honom.
”Kom mig icke att glömma hvem jag är!” sade Ferdinand kallt, ”tvinga mig icke att uppenbara händelser, som tids nog skola bli bekanta för denna olyckliga” — han visade härvid på Elisabeth som känslolös sjunkit på en soffa, — ”låt det vara nog, att jag säger, det hon måste återvända till sina barn.”
Med dessa ord tog han Elisabeths arm och ledde henne bort med sig. Vid trappan stod en släda, förespänd med en löddrig häst. De satte sig uti och foro obemärkta bort.