En ny person.
”Hvem skulle min herre vara?”
Åter var det afton, fastän några veckor sednare, än den förr beskrifna. Snön låg ännu qvar, ehuru det led mot våren, och den mörka himmelen lät störtbad af regn nedfalla öfver jorden för att rena den till dess blifvande skönhet.
Vi införa åter läsaren i samma rum som förra gången och finna der Elisabeth knäböjande framför vaggan, der hennes späda dotter låg, orolig och gråtande. Med ömma ord och smekningar sökte hon tysta den lilla, som säkrast lugnades, då modren med en ovanligt klangfull och vacker stämma sjöng Runebergs vackra vaggvisa. Om en stund inslumrade barnet, och då modren såg, att hon hvilade lugnt, steg hon sakta upp från sin knäböjande ställning och satte sig i soffan, fattande ett arbete som låg framme. Men snart slöto sig äfven hennes ögon, arbetet nedföll på mattan vid hennes fötter och hon insomnade. Hon hade vakat mycket under de föregående nätterne och sof tungt, med hufvudet tillbakaböjdt mot divanens dynor och hvilande öfver ena armen. Det utsöktaste koketteri hade ej kunnat gifva henne en behagligare ställning. Den svarta klädningen nedföll i djupa veck kring den smärta, fina gestalten och dolde till hälften de små, i karmosinröda sammetstofflor instuckna fötterna; den hvita musslinshalsduken hade halkat ned för axlarne och öfver den runda, välformade alabasternacken böljade det nu upplösta gullgula, lockiga håret i yppig rikhet. Värman i rummet hade spridt en högre färg än vanligt öfver de lena kinderna och sömnen hade förtagit detta drag af oro, som en stund förut sväfvade öfver hennes anlete, och i stället gifvit det ett uttryck af oändlig mildhet och ljufhet. Hela den hulda gestalten, upplyst af det matta lampskenet, såg fée-lik ut.
Väl en timma hade hon slumrat så, då dörren öppnades och en mansperson inträdde. Det var en hög, stolt figur, med ett mörkt och dystert anlete. Förvånad och tvekande blickade fremlingen kring rummet och varseblef den sköna slumrerskan. Han tog några steg framåt, men stadnade, betagen af den herrliga synen; efter några minuter hemtade han sig dock och ämnade återvända, då Elisabeth i samma ögonblick vaknade, rätade på sig och uppslog ögonen. Häftigt spratt hon till, i det hon till hälften reste sig, en hög rodnad flög öfver hennes ansigte och hon stirrade häpen på fremlingen. Denne, som tydligt läste frågorna: ”hvem är ni?” och ”hvad vill ni?” i hennes blick, framträdde ett par steg och sade leende:
”Jag ber om ursägt för min ofrivilliga förbrytelse! Mitt namn är Berg och, såsom nyss anländ till denna min blifvande vistelse-ort, skyndade jag att genast uppsöka en gammal vän, handelsman Lindmark och blef af en domestik visad hit, — — men kanske herr Lindmark ej är hemma?”
Elisabeth, som af hans föregående tal hört endast namnet, sprang upp och utropade utan besinning med glädjestrålande blick: ”Berg! Rudolph Berg?”
”Ja!” sade fremlingen gladt, ”så är mitt namn och om jag icke bedrager mig, ser jag nu framför mig Elisabeth Lindmark?”
”Jag är er väns maka,” sade denna rodnande af förlägenhet, ”och han har ofta nämnt ert namn för mig. Det fägnar mig att se er; välkommen till oss!” och med oefterhärmligt behag räckte hon honom handen, den han vördnadsfullt kysste.
”Min man är nog hemma,” sade Elisabeth efter en pauss, ”var god och stig in!” och hon öppnade en dörr, tecknande åt gästen att följa sig.
Han efterkom dock icke uppmaningen, utan sade: ”det ser så trefligt ut här inne, får jag ej stanna här och invänta Leonhard? Om jag spår rätt, så kan han icke dröja länge härifrån.”
Tonen, hvarmed dessa ord yttrades, var fullkomligt enkel och naturlig, den innehöll intet galanteri eller smicker; utan tycktes vara hjertats språk. Derföre svarade Elisabeth gladt och eget: ”Gör som ni behagar och var hemmastadd hos oss.”
Sedan ringde hon och bad den inträdande pigan hemta ljus och tillsäga handelsmannen, att hon ville tala vid honom, men icke nämna ett ord om den fremmande; det skulle bli en surpris för Leonhard. Glad inträdde denne efter ett par minuter.
”Nå! hvad vill du min lilla rara gumma?” frågade han utan att varseblifva vännen.
”Hon ville bevisa, att du är den lyckligaste menniska på jorden,” sade denne uppstigande och framträdande.
”Rudolph!” utbrast Leonhard och tryckte varmt vännen till sitt redliga, trofasta bröst. ”Så är du då här, välkommen till mitt hem! måtte du alltid anse det som ditt eget, och icke vantrifvas här.”
”Sörj icke derföre,” sade Rudolph tryckande hans hand, ”jag sköter nog min egen trefnad; dessutom finner jag mig re’n så hemmastadd här, att det är en lust åt.”
”Gör du? Nå det var godt! Elisabeth se här min vän, som jag så ofta omtalat.”
”Vår bekantskap är redan gjord,” sade Rudolph i det han kastade en blick af belåtenhet och nöje på Elisabeth. ”Din fru var den första, som välkomnade mig i detta hus.”
”Var hon det? Det gläder mig; men I fån ej kalla hvarandra vid ett så fremmande namn. ”Du” är ett så vackert ord och för min skull, som I båda älsken, skolen I kalla hvarandra så.”
”Gerna!” sade Elisabeth och räckte Rudolph handen. Han tog den och tryckte den stum till sina läppar.
”Elisabeth, du måste ge honom en kyss!” sade Leonhard vänligt. ”Du- och välkomst-kyssen.”
Elisabeth rodnade djupt. ”O Leonhard,” sade hon, ”fordra ej detta!”
”Nej Leonhard, fordra ej denna uppoffring af din maka,” sade Rudolph ironiskt.
”Uppoffring! Hvarföre skulle det vara en uppoffring af henne?”
”Emedan hon då måste kufva den motvilja jag tyckes ingifva henne.”
”O säg icke så!” inföll Elisabeth hastigt. ”Rudolph inger mig ingen motvilja.”
”Jag tror det, och om så är, så kyss honom då,” och Leonhard lade sjelf sin maka i vännens armar.
Det finnes stunder i ett menniskolif, då en ond genius synes styra hennes handlingar alltid till det värsta, ehuru rena motiverna äfven kunna vara; huru många gången får man ej bittert begråta en handling, begången under dylika olyckliga stunder! Ofta, ja många år sednare, påminde sig Leonhard det steg, han tog i denna stund, och han — ångrade. En kyss, hvad är den? ett hastigt öfvergående något, ett ting som inga spår qvarlemnar. Och ändå, ändå! hvarför denna darrning i hjertat? dessa nedslagna ögon? denna glödande rodnad på kinderna? dessa brännande läppar? och framför allt, hvarföre denna trånad, detta outplånliga minne, så farligt, så förledande? Man känner ej den eld, kyssen eger, blott att den lefver der, och verkar, ofta förstörande. Kyssen är en ande, så liten och dock så stor, så mägtig!
Med nedslagna ögon slet sig Elisabeth från Rudolph och ilade skakad och sökande skydd hos sin make, vid hvars bröst hon gömde sitt blossande ansigte. Leonhard upplyftade leende hennes hufvud och såg med förvåning några klara tårar glimma på den nu bleka kinden. Han kysste ömt bort dem och sade vänligt: ”Tag din guitarre och sjung en liten sång för oss.”
Hon gjorde det, och under sången lugnades hennes oroliga sinne. Tonerna blefvo allt högre och klarare, hon glömde allt och alla och lefde blott i sången. Betagen lyssnade Leonhard, och Rudolph satt drömmande med pannan lutad i handen och armen stödd mot divanens kuddar, under det blicken, mörk och forskande, var fästad vid sångerskan.
De voro så olika, dessa begge män. Leonhard var ljus och glad och hans vackra, öppna anlete och lätta, flärdfria väsende ingaf förtroende och vänskap; det fanns någonting oemotståndligt tilldragande hos honom, något som gjorde, att man genast fann sig väl och hemmastadd i hans närhet. Dessutom strålade hans stora, mörkblå ögon af så mycken godhet, och redbarheten hade tryckt sin stämpel på den höga, skönt formade pannan, lätt beskuggad af ljusbruna lockar. Rudolphs drag deremot voro mörka och dystra, det kolsvarta, glänsande håret föll rakt och stripigt ner för en oftast rynkad panna, som, ehuru ovanligt hvit och fin, dock bar ett omisskänneligt drag af djerfhet och trots. Samma uttryck uppenbarade sig äfven i linierna kring den hårdt tilldragna munnen, i den romerska näsans böjning och i hela hållningen af den höga, raska, ehuru smärta gestalten. Ögonen voro svarta och glödande och den blick af hat, förakt eller kärlek, som utgick ifrån dem, måste oemotståndligt träffa sitt föremål. Hela väsendet, ehuru fullkomligt flärdfritt, förblef kallt och fremmande, en viss frånstötande stolthet var grunddraget deri.
Men nu tycktes hans väsende upptinas, det syntes som om isen i hans hjerta bortsmält i Leonhards och Elisabeths närvaro och när hon slutat sången och glad och upprymd språkade med de båda vännerna, deltog han muntert i samtalet. Då han efter slutad qvällsvard tog god natt, utbad han sig tillstånd att få anse sig som en medlem af deras familj, och på Leonhards svar, att han skulle vara hemmastadd hos dem, sade han skämtande:
”Tack! men om jag trifdes här så väl, att jag skulle alla dagar återvända?”
”Så mycket bättre!”
”Måtte du aldrig tycka annorlunda!” med dessa ord gick han.
”Nå hvad tyckte du om Rudolph?” frågade Leonhard sin maka se’n de blifvit allena.
”Han såg ståtlig ut, men det låg en köld i hans väsende som jag ej tyckte om. Inte liknade han dig.”
”Inte det? Nå! hvilkendera tycker du mera om?”
”Hvilken fråga! Var det ej ditt öppna, kärleksfulla väsende jag först fäste mig vid? är det ej derföre jag älskat dig?”
”Kanske! det är godt! men tro ej att Rudolph är sådan han synes, i hans bröst lågar nog kärlek till allt godt och stort, allt ädelt och skönt. Sådan var han som gosse och jag tror ej att hans sinnelag se’n dess förändrat sig.”
Hvarföre rodnade Elisabeth vid dessa ord? Ack! en aning sade henne, att hennes makes vän ej var den samme som förr, och denna aning spred en viss oro i hennes hjerta; dock teg hon dermed och sade endast: ”Möjligt!”