Friden i hemmet.
”Förekomma icke innom detta hem de små stötar, rubbningar, rifningar, hastigheter, dumheter, försummelser, förluster, och hvad de allt heta; dessa andeliga musquitos, som med sina stygn förorsaka retnings oro, ledsnad, och som icke pläga för sina besök skona äfven de lyckligaste hem?”
Hemmet.
Det var en klar, men kall vinterafton. Månan sken i yppig glans på de snöbetäckta, smala gatorna i .... och taken stodo öfversållade af millioner diamanter, herrligt strålande i stjernljuset.
Ljus lyste det äfven i menniskornas boningar, särdeles ur några fönster; ett af de största och vackraste husen, beläget vid strandgatan, med utsigt åt den vackra, breda elfven. Det var en fridens boning, dit ännu ingen giftig Samum förstörande inträngt. Huset ägdes af en ung, förmögen handlande, sedan några år gift och bosatt i samma stad, och i hvars stilla boning vi för en stund vilja införa den gunstige läsaren.
I ett enkelt, men smakfullt möbleradt rum, satt en ung qvinna vid den glada, trefliga brasan, och på golfvet vid hennes fötter lekte tvenne barn, en gosse och en flicka, två ljusalfer med gullgula, lockiga hufvuden; ett tredje helt spädt låg jollrande i modrens sköte. Hela denna tafla, upplyst af det klart flammande skenet från kakelugnen, såg glad och fridfull ut; de vackra barnen med sina lifliga åtbörder och modren med det ljufva leendet på sitt ungdomliga anlete, framställde en intagande målning af lif, helsa och lycka.
Dörren öppnades till rummet och tvenne personer inträdde. Den första var en ung, högväxt, smärt qvinna, den andra en ung, blek man, hvars drägt och allvarligt milda drag betecknade en andelig.
”Ferdinand! Virginia!” utbrast den unga modren gladt och räckte, utan att uppstiga, båda händerna åt de kärkomna gästerna, ”välkomna, välkomna!”
”Tack Elisabeth,” sade den unga mannen alfvarsamt, men vänligt, ”du är ensam, är din man ej hemma?”
”Nej, han gick bort på en stund, men nog är han snart tillbaka; dessutom är jag ej ensam, man har sällskap nog af dessa,” dermed kysste hon leende den bredvidstående dottrens hvita, höga panna.
”Det är sannt! och jag glömde nästan att helsa på er, lilla Helena och Otto,” sade mannen svagt leende, i det han ömt kysste de båda barnen och lät sin magra hand smekande halka öfver deras små hufvuden.
”Ack det vore icke under, om du skulle glömt dem, gode Ferdinand, då det är så många år du varit skild ifrån oss; dock Gud ske lof! att du nu åter är här.”
”Jag har ju varit här nära ett halft år redan.”
”Ja, men för mig förefaller det som skulle endast två dagar förflutit, sen du återvände från djupet af Österbotten, för att i nejden af denna vår kära födelsestad vara en mild och kärleksfull apostel.”
”Kanske för öfverseende, vill du säga, eller huru?”
”O nej, nej! inte det. Men säg mig nu hvar ni träffats, Virginia och du?”
”Nå ändteligen” inföll denna, ”har du ett minne äfven för mig; men så är det, när Ferdinand är närvarande, så bör ingen vänta sig att bli ihågkommen af Elisabeth; man bör ej ens hoppas att kunna täfla med honom.”
”Virginia, säg icke så!” sade Elisabeth leende med en tår i ögat, ”du vet att I ären mig båda kära, men Ferdinand är min broder, då du deremot är en barndomsvän.”
”Jag vet att ni vuxit upp under samma tak och att I älsken hvarandra som syskon, hvilket är alldeles som sig bör; tro derföre ej att jag annat än skämtade,” och hon kysste ömt väninnans ljusa panna.
”Virginia skulle väl ej heller på allvar vilja afundas den ringa skärf af tillgifvenhet, som blifvit min jordiska lott?” frågade Ferdinand vemodigt leende, och en djup saknad låg i rösten, hvarmed han uttalade dessa ord.
”Afundas! nej visst icke, men jag ville gerna dela Elisabeths tillgifvenhet.”
”Hvem vill förfoga öfver den utan min tillåtelse?” frågade härvid en munter stämma från dörrn och in trädde en ung, vacker karl, klädd i pels och galoscher.
”Pappa, pappa!” ropade barnen och sprungo fram till den nykomne. ”Har pappa bok åt mig, och häst åt mig, och russin och fikon och ...?”
”Jag glömde allt mina barn!” sade fadren med synbar glädje strålande i det öppna ansigtet, i det han med en viss otålighet kysste de små. ”Välkomna mina vänner, det passar bra att I ären här, så få vi alla dela denna glädje. Se här läs Elisabeth!” och han lade en tidning för sin maka, derpå räckande de båda gästerna hjertligt handen.
Med blicken följande det ställe, hennes man utvisat, förblef Elisabeth stum ett par minuter; derpå utbrast hon gladt: ”Rudolph Berg är utnämnd till borgmästare här!”
”Ja, och här skrifver han, att det mycket gläder honom att komma på samma ort som jag, och att han hoppas att få anse mitt hem som sitt eget, och dig, min egen gumma, som sin syster; hvad säger du dertill?”
”Hvad annat än ett hjertligt ja! Du vet ju Leonhard, att dina vänner äro mina, skulle jag då ej med glädje omfatta denne, den käraste af dem alla?”
”Tack du goda! Lyckönsken mig mina vänner att få till samma stad en af mina barndoms lekkamrater, den bästa vän jag eger.”
”Elisabeth undantagen, hoppas jag dock,” sade Virginia leende. ”Skulle jag vara som hon, blefve jag svartsjuk.”
”Det skulle sannerligen ej löna sig,” sade denna med lekfullt trotsig ton.
”Huru! hvad hör jag? sätter du så föga värde på din mans kärlek?”
”Ja ty hon är säker att alltid äga den,” sade Leonhard leende. ”Men det ser ut som I ej viljen lyckönska mig; Ferdinand, du har ännu ej sagt ett ord, känner du Berg?”
”Till ryktet, icke personligen.”
”Nå hvad säger ryktet om honom?”
”Mycket.”
”Godt eller illa?”
”Kära Elisabeth! du vet att jag ej är af dem, som finna ett nöje i att utsprida historier, de der börjas med orden: ”det säges” eller ”man berättar,” ej heller tror jag synnerligen på dem; likväl kan jag sanningsenligt säga, att de rykten, jag hört om Berg, äro långtifrån fördelaktiga, — ursägta bror Lindmark, blif ej ledsen, jag berättar ju endast hvad som säges — det förljudes nemligen, att han varit förlofvad med en ung intagande flicka, hvilken han mycket älskat, men åter helt plötsligt, utan orsak, övergifvit, och tros nu vara förlofvad med en annan.”
”Det är icke sannt!” utbrast ifrigt Leonhard. ”Rudolph är ej sådan, jag känner honom bättre.”
”Och vore det än sannt,” sade Virginia, ”hvad mer! då vore han ju endast lik alla andra, alla karlar åtminstone.”
”Icke alla,” inföll Elisabeth; ”det finnes kärleksfulla, trofasta karlar, ja Virginia, skaka ej så ditt vackra hufvud. Jag vet, att de finnas, men de finnas också, som ej anse för något brott att bedraga ett hjerta, som tillhör dem, de finnas som med kall blod krossa en arm qvinnas hela jordiska glädje och frid, förspilla hennes sällhet, hennes väl och kanske ändå dertill triumfera. Dessa äro lumpna, lågtänkta varelser, huru högt de äfven må stå i verldens ögon, och jag för min del kan icke annat än afsky och förakta dem.”
”Elisabeth, säg icke så,” sade Ferdinand mildt; ”vi skola icke dömma, endast beklaga de vilseförda, ty de straffas nog redan derigenom, att de ingen lycka kunna finna på jorden. Derföre skola vi lemna domen åt Honom, som den tillhör.”
”Icke vill jag dömma dem,” sade Elisabeth ödmjukt, ”ty hvad vet den, som aldrig blifvit pröfvad; kanske skulle jag under samma förhållanden icke varit bättre. Jag ville endast säga, att jag ogillar dem.”
Hon tystnade och de andra äfven. Virginia hade fattat guitarrn, som låg på soffan, och med mild, behaglig stämma sjöng hon en af Runebergs sånger, hvilkas toner aldrig skola bli fremmande för Finska hjertan. Vi vilja emedlertid upplysa våra läsare om det förhållande, hvari dessa personer stå till hvarandra och litet närmare skärskåda dem.
Leonhard Lindmark var en obemedlad yngling, då han för nära tolf år sedan ankom till ... och blef antagen som bokhållare på ett rikt handelskontor derstädes. Hans flärdlösa väsende och stränga redlighet, hans ordningssinne och vana vid affärer gjorde, att han inom några år så lyckades vinna sin patrons förtroende, att denne ingenting företog sig utan att rådgöra med den unge kontoristen; och mångengång uppsteg i den hederliga patronens hjerta den önskan att en gång få kalla den unge mannen son, och att i så skickliga händer få öfverlemna sin kära handel och den förmögenhet, som var hans eget verk. Försynen tycktes äfven gynna denna hans önskan, ty med hvarje år närmades de hvarandra allt mera. Den unge Lindmark kände sig snart och för alltid fängslad af sin patrons enda barn, den vackra Elisabeth, som å sin sida fattade allt större tillgifvenhet för den behaglige ynglingen, och ett par år före sin död hade gamle Holmén den glädjen att se sin käraste förhoppning gå i fullbordan, då han med djup rörelse lade sin sextonåriga dotters hand i dens, hvilken hennes hjerta utvalt. Det unga paret lefde lyckligt hos sin fader, som öfverlemnat hela sin handel åt mågen och nu i stillhet tillbragte de sista åren af sin verksamma lefnad, tills han efter få år följde sin maka i grafven, välsignande sina barn, dem han lemnade djupt bedröfvade öfver hans bortgång. Sedan den första sorgen var öfver, tröstade sig dock den fader- och moderlösa. I sin makes rika kärlek fann hon en ersättning för alla förluster, och snart såg hon sig äfven omgifven af barn, som i ett lyckligt hem utgöra solen och glädjen i lifvet. Så hade nu sex år förflutit, se’n deras förening och hvarje dag hade endast fört dem närmare hvarandra, i det den lärt dem bättre känna det djup af kärlek, deras hjertan ägde och allt bättre uppskatta hvarandras goda egenskaper. De syntes nu så oskiljaktigt, så fast förenade, att intet kunde slita dem från hvarandra, och dock var pröfningens stund icke ännu slagen.
Den unge mannen, vi kallat Ferdinand, var kusin till Elisabeth. Från späda år fader- och moderlös och dertill utan alla medel lemnad ensam i verlden, blef han upptagen af sin farbror, Elisabeths far, och jemte henne uppfostrad. Tidigt visade han dock afgjord böjelse för studier och afsmak för handeln, till hvilket han var ämnad, och detta, i förening med hans allvarsamma och tysta lynne, gjorde, att en viss köld mot honom uppsteg i farbrodrens bröst, hvilken köld han dock — vi måste till hans beröm säga det — så mycket i hans förmåga stod, sökte dölja, ehuru det ej alltid lyckades. Ack, han hade icke hyst något agg till honom, om han vetat, att i djupet af ynglingens hjerta bodde en stolt, men tillika ödmjuk ande, som lät honom bittert känna hans beroende ställning, och som tidigt uppväckte hos honom en brinnande håg att genom eget arbete komma fort i verlden. Holmén deremot såg i hans sträfvande blott trotsighet och motsägelseanda, ty han förmådde ej begripa, att någon kunde finnas, som icke älskade handeln, detta hans lifs lif. Dock lät han brorsonen fritt följa sin böjelse och sparade intet, som kunde underlätta hans studier.
Men om Ferdinand stundom hos sin fosterfar fann sträfhet och missnöje, såg han deremot endast kärlek och välvilja hos hans dotter. En innerlig vänskap förenade de båda kusinerna och i Elisabeths bifall fann han alltid uppmuntran i sina studier. Hans största glädje var, då hon med klappande hjerta och en hög rodnad af deltagande på de sammetslena kinderna, lyssnade till hans berättelser ur Roms och Greklands historia, eller då han talade om Trojas fall eller Israeliternes storhet. Huru lycklig var han ej att, då de ströfvade vida omkring, ute bland skärgårdens skogbevuxna holmar, kunna, vid hennes frågor om blommor och gräs, nämna deras namn och beskrifva deras egenskaper, eller, då de en stjernljus afton sutto tillsammans vid något fönster och beskådade den klara himmelen, kunna säga henne hvad dessa ljusbilder hette, och beskrifva deras eviga vandring på sina strålande banor. Detta var hans stolthet och glädje, och huru belönade ej Elisabeths tacksamhet hans möda och ansträngningar. Så lefde de lyckliga tillsammans ända till den tid, då Leonhards och Elisabeths böjelse för hvarandra blef mera märkbar; då på en gång blef Ferdinand förändrad. Hans lynne, förut allvarsamt, blef nu dystert och tungt, och var han fåordig förr, blef han nu stumm och sluten, ehuru alltid lika vänlig och öm mot Elisabeth; och då hon blyg förtrodde honom sin kärlek till Leonhard, önskade han henne varmt lycka och sällhet, och sade många ord af beröm öfver den, hennes hjerta utvalt, hvilket var en stor fröjd för Elisabeth. På hennes bröllop var han äfven, men straxt derefter for han till Helsingfors för att fullborda sina studier och derefter taga kandidatexamen. På flere månader erfor man i hemmet ingenting om honom; blott ett dunkelt rykte sade, att han fallit i händerna på de så olika bedömda pietisterna, hvilka i Sverige benämnas med det så betecknande namnet läsare; men på länge kom ej en rad ifrån honom. Sluteligen fingo de genom tidningarne erfara, att han blifvit prestvigd i Åbo och förordnad till adjunkt i ett pastorat långt upp i Österbotten. Vid samma tid erhöll äfven fosterfadren ett bref, deri han skref, att han nu först rätt begrep sin kallelse och det fåfängliga i hans fordna sträfvande, och att han derföre öfvergifvit planen att blifva magister och doktor, hvarföre han nu ofördröjligen egnat sig åt det andeliga ståndet, såsom det enda hugsvalande i vår syndbelastade verld. Likväl tackade han innerligt sin farbror för all hans välvilja och ömhet, nedkallande himmelens välsignelse öfver honom, men tillika afsägande sig för framtiden allt vidare understöd, sägande sig äga nog af sin tjenst. Djupt upprördes den gamle mannen af detta bref, det sista han erhöll, och vid sin död skänkte han honom en ansenlig del af sin förmögenhet. Sex år hade förflutit utan att Elisabeth och Leonhard haft någon underrättelse från Ferdinand, då han en vacker dag sågs lifslefvande inträda till dem. Han hade blifvit utnämnd till kapellan i närgränsande socken. Sedan den första glädjen var öfver, sågo de med förvåning den härjning tiden åstadkommit hos honom. Han var ännu icke fullt tretio år och såg ut att vara nära femtio. Det ljusa håret var gråsprängdt och glest, gestalten framåt böjd, en skär rodnad lågade stundom på den insjunkna kinden, och de blåa ögonen glänste ofta matta och glasartade. För öfrigt var hans väsende mildt och vänligt, ehuru allvarligt, utan spår af denna fördömmande stränghet, eller det proselytmakeri, hvarföre hans likar voro och ännu äro, fast ofta orätt, beskyllda. Ett halft år hade han nu åter vistats i deras granskap och under denna tid sällan besökt dem, men hvarje gång, som det syntes, med allt större tillgifvenhet i sitt hjerta, allt ömmare i sitt väsende.
Ännu med några ord vilje vi redogöra för den fjerde personen i sällskapet. Virginia Holmén var en tredje brors dotter och således kusin till Ferdinand och Elisabeth, och blott två år yngre än den sistnämnda, hennes käraste lekkamrat och vän. För Virginia var Elisabeth ett non plus ultra af qvinlig fullkomlighet och hennes mönster och förtrogna i allt. Det var icke allenast denna svärmande, lätt öfvergående tillgifvenhet, man erfar vid tjugu år, det var den djupa, sanna och afundsfria beundran man skänker en rikt lottad varelse, hvilken man känner sig vida underlägsen och dock af allt sitt hjerta älskar. Virginias föräldrar voro, ehuru välmående, ej rika, hvilket hade hindrat dem att ge annat än en huslig uppfostran åt sina många barn. Af Elisabeth hade Virginia lärt sjunga och litet musik, samt rita och finare handarbeten, dessa små insigter, så vackra och nyttiga för ett fruntimmer; och som hon hade lust och fallenhet, hade hon gått rätt långt i allt detta. Sådan var Virginia, föröfrigt en täck brunett med blixtrande bruna ögon, af en stolt hållning och en smärt, yppig vext. Hennes hjerta var godt och oförderfvadt, hennes väsende flärdlöst, men bestämdt, och en ovanlig trofasthet låg i botten af hennes själ. Hon var en af dessa varelser, mägtiga af en djup och oföränderlig kärlek, som, om den krossades, kunde lida och dö, men icke byta kärlek i hat, icke larma och klaga, utan blott bedja tyst för dem hon älskade och se’n gå bort.