Ett kort kapittel om kärlek.
”Kärlek!” Du sagt det sannaste ord;
Ljufvaste skänk oss gifves på jord.
Alltid dess löften förblifva desamma.
Kärlek är fridens trognaste amma.
Smälte då de som förut varit tu,
Blott till ett hjerta uti detta nu!”
Dahlgren.
Veckor gingo förbi, innan Elisabeth förmådde lemna bädden, på hvilken Ferdinand nedlade henne den olycksfulla natten. En häftig feber rasade i hennes ådror. Ofta besökte henne Ferdinand och dröjde alltid i det längsta vid hennes säng; men ändå oftare, ja nästan dageligen, kom Rudolph till torpet, der han med den ömmaste kärlek sökte lugna hennes själs oro. Hans hårda natur veknade i den oändligt älskades närvaro, och med en moders ljufva omsorg var han uppmärksam på och uppfyllde hvarje hennes önskan, innan den ännu funnit ord att uttrycka sig. Han läste timtals för henne och försåg hvarje dag den lilla stugan med de herrligaste blommor, och var outtröttlig i sina omsorger och sin innerliga kärlek, som uppenbarade sig i hvarje blick och i sjelfva röstens veka, melodiska klang. Leonhard kom också att besöka henne, men mera sällan. Visst var han öm och kärleksfull mot sin maka, nu som alltid, men en dysterhet och oro i hans väsen, som ej kunde döljas, spred en viss köld i sjelfva hans ömhet, en köld som Elisabeth aldrig förr varseblifvit hos honom, och det just nu, då han hade bordt vara mera kärleksfull än någonsin, för att derigenom söka återkalla sin makas flyende kärlek. Den onda genius, som stundom så fiendtligt inblandar sig i menniskornas öden, hade äfven här sin hand med i spelet, denna hand, som så afgörande ingriper i alla tragiska händelser. Med smärta, men också med ett slags tillfredsställelse, varseblef Elisabeth denna sin makes inbillade köld, den sårade, på samma gång den erbjöd ett sken-försvar för hennes egen svaghet. Ack! hade Elisabeth vetat, att han just då älskade henne högre än någonsin, att den lifliga oro, som ofta sväfvade på hans panna, uppstod för hennes skuld, vid tanken på hennes och barnens framtid; — då hade hon gråtit bittra tårar och med ånger vändt om till sin pligt, som hon stod i begrepp att öfvergifva.
Med mera uppmärksamhet lyssnade Elisabeth således till de tröstegrunder, Rudolph framställde, och allt som hon tillfrisknade, blef hon lugnare, men ack, det var en bedräglig frid! den rätta hade hon förverkat, den hade flytt, då hon afvek från sin pligt. Med djup smärta kände hon, att hon ej mera var skuldfri, och denna känsla spred ett stilla vemod öfver hela hennes väsen och gjorde henne mycket ödmjuk. Genom mildhet och godhet ville hon försona, hvad hon brutit. Och Rudolph, var han lycklig? Nej! med djup grämelse såg han den tysta smärta och de samvetsförebråelser, för hvilka hon var ett rof och hvilka gjorde henne ännu dyrbarare för hans hjerta. Genom outsäglig kärlek sökte han försona henne med sig sjelf och det lyckades, ehuru blott stundtals.
När hon kände sig tillräckligt återställd, flyttade hon till sitt hem igen. Det var icke mer samma fridens boning som under de första åren af hennes giftermål. De tysta murarne tycktes ständigt förebrå henne genom minnet af sälla dar och all den kärlek de varit vittne till. Hon vantrifdes hemma, och ute fann hon ingen ro och glädje. Lik en osalig ande flydde lugnet hennes oroliga hjerta, ehuru hon ifrigt sökte det ute i verldens stoj, i böcker, i musik, i natur och konst. Endast vid åsynen af sina barn och vid deras ömma smekningar återvände friden för ett flyktigt ögonblick i hennes själ; men dessa stunder voro hastigt öfvergående, ty ofta inbillade hon sig läsa i sjelfva de spädas ögon en förebråelse emot sig. Med oro såg Leonhard den förvandling hans älskade maka undergått, men, långt ifrån att ana orsaken dertill, trodde han den vara en följd af sjukdomen och var ifrig att söka bot derför i nöjen och förströelser. Men som han sällan sjelf kunde delta i dem, bad han med värma Rudolph att i sitt ställe beledsaga Elisabeth till alla de lustbarheter de goda ... boerna tillställde för att öda tiden, så lång och dock så kort, så flygtig. Vid detta förslag rodnade Rudolph omärkligt och med en djup känsla af bitterhet emot sig sjelf, vände han sig bort från den redlige, intet svek anande vännen; men frestelsen var för stark, han kunde ej försaka sällheten att fritt få nalkas Elisabeth och vistas i hennes grannskap. Sällan kom han dock ensam, utan oftast förmådde han Virginia att göra honom sällskap till den, som numera var det käraste han egde på jorden. Alltid uppmärksam, visade han sig dock endast vänlig mot henne, då han deremot för Virginia låtsade en ömhet och värma, vida större, ehuru han i sjelfva verket kände en varm tillgifvenhet äfven för den unga flickan, som var så kärleksfull emot hans älskade Elisabeth. Men hon missförstod honom, och hvad som var tacksamhet tolkade hon för kärlek.