Lustfärden.
”Tro ej hoppet! O, jag vet ett bröst,
Grymt bedåradt af dess falska röst:
Löfte fick det blott om sälla öden,
Kämpar nu med smärtorna och döden.
Tro det icke! Hellre lyft ditt hopp
Opp, opp!”
Böttiger.
Midsommaraftonen var inne. Dagen var ovanligt varm och herrlig, det var en af dessa i norden så onämnbart ljufva, då hvarje sorg tycks upplösa sig i sällhet och njutning, då solens glöd synes smälta all hårdhet, all is i hjertat, och man vid hvarje sagta vindfläkt känner sig kringhvärfd af balsamiska ångor, så sköna, så lifvande. Ej under om på en sådan dag hjertat känner sig styrkt och öppet för alla glädjande intryck, om det längtar ut från qvalmet och qvalet i en stad, för att i det gröna njuta sommarens herrligaste fest, den sköna, sanna blomsterfesten, och, för att tillfredsställa denna längtan, för ett ögonblick glömmer det evinnerliga sträfvandet för födan och kläderna. Äfven bonden firar midsommarn med lusteldar, vid hvilka bygdens ungdom roar sig hela den sköna sommarnatten igenom, med lek och dans, och vid hvarje stuga resa sig löfträn, för dagen, för stunden planterade.
Invånarena i det goda ... beslöto äfven, vid åsynen af den vackra dagen, att roa sig i det gröna. I följd af detta beslut föranstaltades i största hast en båtfärd ut till en ö, belägen en mil ut i sjön. Der skulle midsommaraftonen, natten och dagen firas i landtlig oskuld. Klockan fem om aftonen vandrade således noblessen i ... högtidsklädd ner till elfstranden, för att derifrån i tre löfklädda slupar begifva sig till ön. I den slup, der Elisabeth satt, befunno sig äfven hennes man och barn, samt Rudolph och Ferdinand, äfvensom Virginia och hennes föräldrar och syskon. Ferdinand hade till Elisabeths stora glädje erhållit tillstånd att tillbringa sin midsommar hos henne och hennes man. Om hans närvaro var kär för Elisabeth, tycktes den vara det så mycket mindre för Rudolph, som med tilltagande köld och ett visst förakt bemötte den anspråkslöse, redlige presten, som dock ej på minsta vis lät det bekomma sig, hvilket åter just tycktes ännu mera uppreta den andre, så van att se sig och sin vilja afgöra allt. I dag tycktes isynnerhet deras ställning till hvarandra vara fiendtlig och besynnerlig, det var som om en osynlig magt å ömse sidor äggat dem till strid. Ferdinand var dock lugn, Rudolph deremot häftig och bitter. Ej utan oro åhörde Elisabeth detta gnabb mellan dessa båda för henne så käre, och ofta blandade hon sig medlande i deras ordtvister. Endast hon såg i dessa en djupare grund än de andra, som blott logo och förundrade sig öfver desse män, eljest så lugna och kalla, som det tycktes, och dock så häftiga, då de kommo i hop. Eljest var hon i dag mycket orolig; Virginias ovanliga glättighet fann nu intet genklang hos henne. Virginia var, som sagt, i dag ovanligt glad, hon skämtade och lekte med lilla Helena och Otto och alla de andra på det behagligaste. Rudolph hade ännu ej sett henne så vacker, och egnade henne derföre mera uppmärksamhet än vanligt, hvilket tycktes bemärkas ej allenast med nöje af Virginia sjelf, som, om man vill bekänna sanningen, på en tid fann sig allt mera dragen till den stolte, riktbegåfvade mannen, utan äfven af hennes föräldrar. Endast Elisabeth gaf ingen akt derpå utan satt tyst, försjunken i sig sjelf.
Så foro de sakta framåt. En svag vind fyllde de hvita seglen, krusade lätt fjärdarne och spred en angenäm svalka. Det var så fridfullt och ljuft. Då föreslog Leonhard att Elisabeth och Rudolph skulle sjunga och han sjelf blåsa flöjt, på hvilket instrument han egde temmelig färdighet. Alla förenade sig i denna önskan och Rudolph och Elisabeth stämde upp. Det var en sann njutning att höra dessa stämmor, så rena, så fylliga och klara, förenade i klingande toner höjas och sänkas och tillslut i en mild susning, lik en andehviskning, dö bort.
Alla sutto stumma en stund, sedan sången upphört, men snart bådo flere röster: ”sjungen, ack sjungen än!”
Rudolph tog guitarren, som låg bredvid honom, preludierade och sjöng sedan ett soloparti ur Meyerbeers ”Robert le diable”. Han satt midt emot Elisabeth och den mörka blicken ur de brinnande ögonen träffade henne ofta med ett sällsamt uttryck, en blick, för hvilken hon måste nedslå sin. Slutligen vågade hon ej mer se opp af fruktan att träffas af dessa flammande lågor, men det dämoniskt tjusande i musiken gjorde samma underbara, ångestfulla intryck som förr, på hennes själ. Äfven Virginia skakades sällsamt af dessa toner, det var beundran, förtjusning, och kanske ännu något annat, som uppfyllde hennes bröst med outsäglig sällhet.
Så hade en half timme förflutit under sång och musik och äfven Rudolph hade tystnat, då åter någon begärde en sång till. Då räckte Rudolph guitarren åt Elisabeth i det han sade: ”var god och spela; skola vi ej sjunga den vackra duetten: ”Högre mot sanden?”” Men Elisabeth sköt sagta ifrån sig instrumentet.
”Jag kan icke sjunga,” sade hon med nedslagen blick. ”Låt Virginia göra det, hon sjunger den bättre än jag.”
Rudolph såg skarpt på henne, derefter vände han sig till Virginia och sade: ”Ni hörde er kusins dom, mamsell Holmén! Vill ni vara god och besanna hennes ord?”
”Det skulle bli mig svårt,” svarade Virginia leende, ”men jag skall bjuda till att söka fylla hennes plats, så godt sig göra låter.”
”Hvarföre säger du så Virginia?” inföll fadren missnöjd, ”du har nog en så vacker röst som någon, och sjunger lika bra som Elisabeth, tycker jag.”
”Skäm ej bort mig pappa, genom att jemföra mig med Elisabeth,” sade dottren rodnande öfver fadrens ord, dem hon med rätta ansåg opassande. ”Hennes like, så i sång som annat, finnes ej så lätt; dessutom uppnår lärjungen sällan sin mästare.”
”Kanske detta sällsynta fall inträffat med er,” sade Rudolph med en blick af välvilja på den anspråkslösa flickan.
Djupt rodnande för denna blick, hvars uttryck hon missförstod, emottog Virginia nu guitarren och började med sväfvande röst sången. Hon hade aldrig sjungit för Rudolph och en obestämd känsla, som lät henne önska att nu kunna göra det bra, verkade också, att hon ännu aldrig sjungit bättre. Med tillfredsställelse kände hon det sjelf, och då Rudolph vid duettens slut föreslog en annan sång, samtyckte hon glad.
Så hade under sång och musik vägen blifvit tillryggalagd och innan de visste ordet af, låg slupen vid en liten stenlaggd brygga, i skuggan af den tätt albevuxna stranden. Med ett jublande hurra stego de i land och började en vandring i små grupper inåt skogen, som bestod af vackra, lummiga björkar, aspar och rönnar, i hvilkas toppar vaktlar, bofinkar och andra sångare slogo sina glada driller. Under utrop af beundran och nöje trängde sällskapet längre fram i den vackra skogen. Äfven Elisabeth kunde ej motstå naturens ljufhet, för hvilken hennes sinne öppnade sig, och de mörka aningarna trädde i bakgrunden. Glad, som ett barn, sprang hon med en af sina små vid hvardera handen bort från de andra; hon skulle söka blommor åt dem. Alla sågo leende efter den unga modren, då hon försvann mellan träden; endast Rudolph, som vid landstigningen bjudit Virginia armen, blickade mörkt efter hennes lätta, flyende gestalt. Efter några minuter kallade ett gladt rop de öfriga att följa henne, och då de ifrigt trängde genom skogen, sågo de henne stå med barnen på en stor öppen plats, omgifven af höga trän, mellan hvilkas stammar vexte en oändlig mängd nyponbuskar, nu fulla af blommor, hvilka spredo en balsamisk ånga öfver den jemna slätten.
”Se’n hvilken upptäckt jag gjort!” ropade Elisabeth emot de ur skogen framträdande, ”passar ej denna vackra plan till en danssal i det gröna?”
Alla funno upptäckten förträfflig, en fiol framskaffades och någon af herrarne spelade upp en munter polska. Alla skrattade, togo i ring och svängde muntert om. Det var lif och glädje. Elisabeth dansade mest af alla. Det fanns ingen, som hon ej svängt om med, utom Ferdinand, som vid dansens början dragit sig undan och Rudolph, som sedan han dansat några hvarf med Virginia, lemnade sällskapet och försvann, utan att någon gaf akt derpå.
Utmattad och andtruten, lemnade Elisabeth efter en stund kretsen och smög sig obemärkt inåt skogen. Hon ville hvila en stund och sedan ensam njuta af naturens skönhet. Länge gick hon sagta framåt. Den milda luften i skogen svalkade behagligt hennes hals och kinder och gjöt en ljuf frid i hennes hjerta. Det blef henne så obeskrifligt godt att vara. Hon tänkte med ömhet på sin make, sina barn och äfven till henne sjelf gick hennes tankar; hon tänkte och hoppades, att det skulle bli bättre, annorlunda än det nu var, bli åter som förr, se’n hon öfvervunnit en känsla, som stod henne ständigt i vägen. Under dessa tankar hade hon kommit så långt, att hon ej mera hörde musiken, ej heller de dansandes larm. Stället, der hon stod, var så vackert, kort, mjukt gräs betäckte marken och träden stodo tätt omkring med sina hvita stammar. En lust kom öfver henne att hvila här en stund. Hon satte sig ned på den mjuka gräsmattan; hatten och halsduken hade hon aflagt under dansen, således satt hon nu med blottade skuldror och lockarne sagta gungande för aftonvinden; en hög rodnad betäckte kinderna, och ögonen, glänsande af nöje, dröjde med beundran vid naturens älskeliga föremål. En vaktel började plötsligt sina driller i ett närastående träd. Förtjust lyssnade Elisabeth till den lilla sångarn, då ett hastigt prassel i skogen tvingade henne att se sig om. Bredvid stod Rudolph med mörk blick och rynkad panna, betraktande henne. Lugn såg Elisabeth upp till den höga, dystra gestalten och räckte honom vänligt handen. Han tryckte den lätt och satte sig, qvarhållande densamma sagta vid hennes sida. De tego båda en stund, under hvilken tid Rudolph forskande betraktade henne. Åter uppsteg ångest i hennes hjerta, hon ville draga sin hand tillbaka och fly, men han qvarhöll den och sade dystert:
”Lemna mig ej Elisabeth, innan du besvarat en fråga som jag vill göra dig.”
”Och den lyder?” frågade Elisabeth knappt hörbart.
”Älskar du Ferdinand, din kusin?”
”Ack jo!” utropade Elisabeth med lättadt bröst.
”Jag talar ej om en kärlek, som också med ett annat namn kallas vänskap; det är en sann, verklig kärlek jag menar. Är det med en sådan du älskar honom?”
”Hvad menar du?” frågade Elisabeth häpen.
”Jag menar, om du älskar honom öfver allt och alla på jorden?” svarade han häftigt.
Elisabeth bleknade, hon förstod hans ord, men sade intet, endast heta tårar strömmade öfver hennes kinder. Rudolph varseblef dem och en hastig ånger uppsteg i hans hjerta.
”Förlåt, förlåt, du goda!” utbrast han och kysste kärleksfullt hennes händer och kläder; ”men om du visste, huru den vänlighet, du visat honom, då du ej ens låtsat märka att jag fanns till, om du visste, huru den plågat, marterat mig, så skulle du förlåta och förbarma dig öfver din arme Rudolph.”
Med svaga händer sökte Elisabeth befria sig från hans häftiga kyssar, som brände på hennes armar lik eld. ”Ni glömmer hvem jag är,” sade hon sagta och drog sig rysande undan; men Rudolph följde henne.
”Nej jag har ej glömmt det!” utropade han eldigt, ”men det hindrar mig ej att öfver allt på jorden älska och tillbe dig, du hulda, goda engel! Och Elisabeth: är mitt hopp för djerft, om det säger, att också jag har en plats i ditt hjerta?”
”Förbarma dig!” frampustade Elisabeth svagt och med dödsbleka kinder. Hon vacklade och måste stöda sig mot ett nära stående träd.
”O, jag skall göra det, jag skall förbarma mig, se’n jag först fått höra, om jag ej bedragit mig; säg blott: ”jag älskar dig!” och jag vill lemna dig, eller, om du vill, bära dig på mina armar genom verlden.”
”Lemna mig!” bad hon med döende röst och drog sig rysande unnan den arm, som ville omfatta henne. ”Tänk på Leonhard!”
Vid detta namn spratt Rudolph till, han bleknade och drog sig undan; men snart närmade han sig åter. Hans väsen var förändradt, han var nu mild, lugn och undergifven, och en tår glänste i hans manliga öga, då han sade: ”tror du ej Elisabeth, att jag kämpat och stridit för att qväfva den känsla, hvars bekännelse gått öfver mina läppar i denna stund af svaghet? men den var starkare än jag, än min vilja, jag kunde ej, kan ej besegra den. En hård strid har mitt hjerta kämpat mellan kärleken till dig och Leonhard, men du har segrat, du har uppsväljt all min kärlek och lemnat honom intet öfrigt. Arme, bedragne vän! O hvarföre skulle du rädda din sällhets mördare? hvarföre lemnade du honom ej hjelplös i den kalla, våta grafven? ty äfven Elisabeth älskar mig, det vet jag nu, hennes tårar sade, att hon ej älskar den förhatlige Ferdinand, hvilket jag fruktade.”
Han hade åter närmat sig Elisabeth och fattade hennes händer, dem han ömt tryckte till sitt bröst, under det han kärleksfullt blickade i hennes ögon, liksom sökte han sin dom i dem. Elisabeth darrade och vacklade; det veka, bedjande uttrycket i hans ton och blick grep hennes hjerta och gjorde det svagt. Hon lutade sig framåt och på hennes läppar sväfvade redan den brottsliga bekännelsen, då hastigt en röst helt nära nämnde hennes namn, och Ferdinand framträdde ur skogen. ”Min goda genius,” hviskade det i Elisabeths hjerta vid hans åsyn, men Rudolph vände sig bort med en tyst förbannelse. Lugn gick Ferdinand fram till Elisabeth, tog hennes arm och sade, i det han förde henne bort:
”Jag har sökt dig länge, ty du saknas der borta; men om du vill, så kunna vi promenera en stund, innan vi gå till de andra?”
Elisabeth förstod det grannlaga i hans förslag och hennes hjerta blef varmt vid åsynen af så mycken godhet, men en okuflig blygsel förböd henne att öppna sitt hjerta för honom. Stum gick hon vid hans sida en stund, men då han skulle föra henne till de andra, gjorde hon sin hand lös från hans och sade sagta och bedjande: ”låt mig gå! jag vill ej vara med de andra.”
”Som du vill!” sade han kallt, ”jag skall då föra dig till ett ställe, der du kan hvila ostörd.” Med dessa ord återtog han hennes arm och vände sina steg inåt skogen.
Snart kommo de till en liten äng, bakom hvilken låg en åker och invid denna ett litet torp, öfver hvars låga tak några stora, uråldriga lönnar höjde sina lummiga kronor. Det hela såg så fridfullt ut, upplyst af den nedgående solens sista strålar. Elisabeth längtade dit bort, att söka hvila för sitt trötta hufvud. Då de kommo på den lilla gården, satt der en ung flicka, mjölkande en ko, men då hon såg våra båda vandrare, steg hon opp och helsade med en höflig nigning. På Ferdinands fråga svarade hon, att hon var dotter på torpet, att hennes föräldrar rest till den två mil derifrån belägna sockenkyrkan, för att i morgon bivista gudstjensten och tillika helsa på en nära slägting i den nejden; men att deras enkla stuga stod till tjenst och att ”frun” icke skulle bli störd der, ty sjelf skulle hon (flickan) gå till byn för att tillbringa natten vid lustelden. Ferdinand och Elisabeth följde således sin vägviserska. Den unga bondflickan var redan klädd i sina helgdagskläder; en kort röd- och grönrandig halfylle kjortel med en halftqvarters tvärskarf i fållen, hvita bomullsstrumpor, svarta grofva, illa gjorda läderskor, ett scharlakansrödt kamlots lifstycke, ett svart förkläde af samma tyg och en upp till halsen gående, med långa ärmar försedd, snöhvit, såkallad öfverdel, utgjorde hennes baldrägt.
Med hjertlig välmening, strålande i de ljusblå ögonen och ett vänligt leende utbredt öfver det frodiga ansigtet, införde hon Elisabeth i den lilla löfprydda stugan. Dess väggar, golf och tak voro svarta af rök, men bänkar, bord, stolar och sängar hvita och skurade. På en liten hylla stodo trädkärl och några fat af lera ordentligt uppstädade, friskt doftande granris var strödt på golfvet, och i den toma spiseln och kring väggarne voro stora löfqvistar stuckna. Allt hade ett högtidsklädt utseende, som innerligen behagade Elisabeth. Hon såg sig med nöje omkring.
”Vill du bli här?” frågade Ferdinand efter en stunds tystnad. En tacksam handtryckning var hennes enda svar. Han lemnade stugan jemte den unga flickan, och Elisabeth blef ensam. Då tryckte hon hårdt händerna mot sitt hjerta och en flod af strida tårar rann öfver de bleka kinderna. ”O min Gud!” suckade hon, ”har du då alldeles öfvergifvit mig? Har du lemnat mig ensam i detta mörker att förgås? Förbarma dig, o!” Länge gret hon så och bad, och den bittra oron uttömde hennes krafter, så att hon utmattad inslumrade på den hårda och torftiga, men snygga bädden. Det var ej en lugn vederqvickande sömn, som hon njöt, utan en orolig dvala, under hvilken hon omsväfvades af mörka, hemska drömmar. Vid midnatt spratt hon häftigt till och vaknade; hon hade drömt en gruflig dröm, i hvilken hon tyckte sig från en strand se alla dem, hon älskade, uppslukas af vågorna och omkomma, utan att hon förmådde frälsa dem. Då hon vaknade stod ångestsvetten i hennes panna och hjertat klappade i vild oro. Det var så qvaft derinne, hon behöfde luft. Hon gick till det enda lilla fönster, som fanns i rummet, men det kunde ej öppnas. Klädd som hon var, smög hon sig ut och gick till skogen, som mörk och dyster reste sig invid torpet. Natten var varm och ljus som alltid i norden vid denna tid, men en skir dimma låg dock utbredd öfver jorden och dagg betäckte den grönskande marken. En sagta vind susade i de höga träden och torkade mildt ångestsvetten från Elisabeths panna. Med ljudlösa steg skred hon framåt, ej kännande huru daggen genomträngde hennes hår och kläder. Hon hade intet mål, hon ville blott gå, gå bort från sig sjelf, sina tankar och känslor. Skulle man kunna det, hvad vore icke lifvet då! Men att timma efter timma förföljas af dem som ett spöke, att med hvarje gång de återkomma, blott se dem mera starka, mera aggande, detta är lifvets skärseld, från hvilken få återvända luttrade.
Icke länge hade Elisabeth gått framåt i den täta skogen, då plöttsligt en mörk gestalt stod framför henne. Hon studsade tillbaka och ville fly, men den höga gestalten drog henne häftigt till sig, och en röst, den hon kände väl, ack för väl, sade lugnt, men bestämdt:
”Du får ej gå! du måste höra och svara mig. Jag har ej derföre i flere timmar irrat kring den plats, der du hvilade, att du så lätt skulle undslippa mig.”
Elisabeth bäfvade och drog sig undan, hon hade ej styrka att fly, utan nedföll ångestfullt knäböjande på den fugtiga marken. Med dyster blick betraktade henne Rudolph med korslagda armar.
”Du kan ej fly mig mera,” sade han med ett slags triumf i tonen; ”du vill, men kan ej, ty ditt hjerta är mitt, liksom mitt är ditt. Vi hafva bytt hjertan, älskade, och kunna ej återbyta dem, utan att båda dö. Hvarför strider du då emot, det är dock fåfängt, ty kärleken är starkare än all vår vilja. Har jag ej stridit och kämpat? och hvad har jag vunnit? Endast vissheten att min kärlek var starkare än viljan, än lifvet. Ser du ej sjelf, att Gud ämnat oss åt hvarandra, då han nedlagt i våra hjertan samma känslor och tankar? Streta ej då emot, utan säg blott, att du älskar mig, och jag vill tåligt lägga mitt öde i dina händer, och hvad du besluter, skall bli min lag.”
Han sjönk ned bredvid henne, och slöt henne i sina armar. Hon stridde ej mera, ty hennes kraft var bruten. Med slutna ögon låg hon i hans armar, med det bleka anletet gömdt mot hans bröst. Brinnande kyssar tryckte han på hennes blottade skuldror och nämnde henne vid alla de ljufva namn, kärleken eger; men hon sade intet. Då lade han henne sagta ned på gräset igen och sade med vek röst:
”Frukta ej Elisabeth! Min kärlek, ehuru varm och evig, är ej denna låga, som i otyglad häftighet förtär och förstör sitt eget föremål. Jag älskar dig för högt, för rent, att någonsin glömma hvad jag är dig skyldig, jag begär intet mer än vissheten att du älskar mig och hoppet att en dag få ega dig helt. Är detta förmycket begärdt? kan jag ej behålla denna tröst, detta hopp? Säg Elisabeth? Eller är jag bedragen? älskar du mig ej?”
”Jo jag älskar dig!” hviskade hon svagt, ”jag kan ej motstå dig, men var barmhertig och fordra ej mer. Är det ej nog, att bekännelsen om min vanära gått öfver mina läppar?”
”Vanära!” sade han ömt tryckande henne till sitt bröst, ”det är ej vanära att älska, Elisabeth, men det är att förnedra denna kärlek, om den ej förblir skuldfri. Sörj ej derföre, utan lef, lef i hoppet på din kärlek.”
I detta ögonblick prasslade det i skogen. Rudolph steg upp och flydde och knappt hade han försvunnit, innan Ferdinand framträdde.
”Du här vid denna tid, i denna luft och så der klädd!” utropade han ängsligt och upplyftade den orörliga Elisabeth. ”Hvarför lemnade du den fristad jag beredde dig? Ack, detta kan bli din död!”
Hon sade intet, gjorde ingen rörelse, utan låg, som om hon redan varit död. Med en känsla af obeskriflig bitterhet såg Ferdinand att något förefallit; och Elisabeths goda engel hade kommit försent att rädda henne undan hennes egen svaghet! Långsamt bar han henne tillbaka till torpet och lade henne på den bädd, hon ej bordt lemna. Der föll hon snart i dvala, ty den häftiga själsrörelsen hade uttömt kroppens krafter, och då hon om morgonen vaknade, låg hon i häftig feberyra, under hvilken hon talade förvirrade, obegripliga ord.