Modrens förtviflan.
”Tro ej glädjen! O jag såg ett tjell
Der han bott från morgon intill qväll:
Tro ej den! Han ilar innan kort
Bort, bort.”
Böttiger.
Stumma tillryggalade Elisabeth och Ferdinand vägen mellan K... och staden.
Ofta var han i begrepp att för henne i skonsamma och milda ord tillkännagifva hvad hon hade att förvänta sig vid sin hemkomst, men alltid studsade han tillbaka, då han ville bryta den djupa tystnad, som herrskade emellan dem. Han beslöt att vänta, tills Elisabeth sjelf skulle bryta den, men hon satt stum och, som det tycktes, död för allt, vid hans sida. De nalkades snabbt allt närmare hemmet; redan åkte de in i staden. Nu gick det ej längre an att tiga.
”Elisabeth,” sade Ferdinand mildt och sorgligt, ”jag måste bereda dig på en stor förlust. Du finner ej allt och alla, som du lemnade för några timmar sedan.”
Elisabeth satt tyst och orörlig. Hon tycktes icke hört eller fattat hans ord.
”Två af de dina hafva blifvit kallade bort af Honom, som är herre öfver lifvet och döden. Måtte du med den undergifvenhet, som höfves en christen, bära detta svåra slag, och påminna dig, att det ej är för alltid vi skiljas här, utan blott för några få ögonblick och att om vi hoppas och tro på vår helige religionsstiftare, så bli vi sluteligen alla förenade i en salig fröjd.”
Ferdinand tystnade. Han härledde Elisabeths orörlighet från sorgen, som gripit hennes hjerta; men då de anlände till hennes hem såg han tydligt, att hon ej ens gifvit akt på hans ord, ty i det hon lemnade slädan sade hon hastigt, liksom återväckt till besinning: ”Sade du ej mig något om mina barn? Hvad är det med dem?”
”Det skall du snart få se,” sade Ferdinand, ej utan en smula bitterhet i sitt hjerta, och förde henne in i ett rum.
”Elisabeth,” sade han vemodigt, se’n de aflagt sina öfverplagg, ”skulle du nyss hört på mina ord, så hade jag sluppit att en gång till upprepa dem. Men dina tankar voro fjerran då, fästade på ett föremål, som jag ganska väl känner, men jag vill icke nu genom någon förebråelse lägga sten på bördan, som — jag fruktar det — ändå blir tung nog för dig. Du anar väl, att jag ej utan vigtiga orsaker så ryckt dig från glädjens och kärlekens armar?” frågade han med ett uttryck af bitterhet i tonen. ”Det skedde också endast för dina barns skull.”
”Hvad går åt dem då?” frågade Elisabeth häpen och darrande; hon anade redan en olycka.
”Med Helena är det bra, men de två andra måste du göra dig beredd att lemna för detta lif,” sade Ferdinand ömt och deltagande.
”O min Gud! Äro de då döende?” utropade hon ångestfullt och störtade upp.
”De äro döda!” sade Ferdinand så mildt och kärleksfullt som en tröstens engel. ”Detta slag är hårdt, men måtte du få styrka att bära det.”
Elisabeth hade sjunkit magtlös ned. Ferdinand upplyftade henne ömt, och lade henne på en soffa. ”Låt mig se dem!” hviskade hon svagt och höll sig fast i hans arm. Omsorgsfullt ledde han henne i nästa rum. Läkaren var borta, han hade blifvit kallad till andra dödsbäddar. Folket hade lagt de båda små liken bredvid hvarandra i en säng och stodo nu snyftande och vridande sina händer ikring den, och vid sidan af de små afsomnade syskonen låg lilla Helena högt gråtande.
Med ett jemmerskri fullt af sorg och förtviflan slet sig modren vid denna syn lös från Ferdinand och störtade fram. Magtlös sjönk hon ned öfver de små, så oändligt kära varelserna, som nu här slumrade den eviga sömnen, så lugna, så stilla, med ett saligt leende sväfvande öfver de bleka läpparne, som om en öfverjordisk syn framkallat den. Med brinnande kyssar och tårar öfverhöljde hon deras kalla ansigten, deras hals och händer, kallande dem tillbaka i de mest ömma och förtviflade uttryck. Slutligen störtade hon upp och lopp genom rummen, slitande i förtviflan håret ifrån sitt hufvud och förbannande sig högljudt såsom sina barns mörderska. Gråtande omfattade lilla Helena modrens knän och besvor henne att lugna sig, men Elisabeth hörde intet, utan stötte henne med hårdhet ifrån sig, eller ock stirrade hon förskräckt i dottrens ansigte och drog sig rysande unnan sägande med ångest: ”Är också du död, och är det din vålnad, som kommer att förebrå den olyckliga mörderskan de många lif, hennes vårdslöshet förspillt?”
Förgäfves försökte Helena göra det klart för modren genom sina smekningar, att hon lefde, förgäfves upphäfde Ferdinand sin milda röst att tolka hoppets och tröstens ord för den arma Elisabeth: hon hörde och fattade intet deraf. I rastlös oro gick hon från rum och i rum, eller satt hon vid den dubbla dödsbädden stel, orörlig, mumielik. Så satt hon också följande morgon, då dörrn öppnades och Rudolph inträdde. Han hade lemnat sitt hem så tidigt, för att sjelf erfara orsaken till Elisabeths plötsliga afresa från balen och tillika affodra henne det löfte, hon i går höll på att aflägga, då de afbrötos af Ferdinands ankomst. Obemärkt hade han inträdt i Lindmarkska huset och stod nu oberedd inför denna bedröfliga tafla. Elisabeth satt med halfslutna ögon vid barnens dödsbädd; vid hennes fötter låg Helena under tårar omfamnande dem. Ett utrop af smärtsam öfverraskning undslapp hans läppar vid den syn, som mötte honom. Vid detta rop spratt den sörjande upp och såg förvirrad ikring sig, men då hennes blick föll på Rudolph uppgaf hon ett skri af vild smärta och gömde hufvudet i sina händer.
”Elisabeth, min älskade! Hvad går åt dig?” sade han och nalkades, ömmt fattande hennes händer. ”Jag är ju din älskare, din Rudolph; vill du ej se mig, eller känner du mig ej mera?”
”Visst känner jag dig,” frampustade hon svagt och slet sig med förtviflan lös från honom. ”Visst känner jag dig, du dubbla mördare. Se här ditt verk,” och med vild ifver visade hon honom de båda liken, ”se hvad du gjort mig skyldig till genom dina djefvulska frestelser! Var det ej nog att du röfvat mitt lugn, min husliga sällhet, drifvit min make i landsflykt, förstört hela min både jordiska och eviga framtid? Skulle du ännu dertill tvinga mig att bli mina egna barns mörderska?”
”För Guds skull sluta,” utropade Rudolph förskräckt, ”sluta och hör mig!”
”Nej, jag vill icke höra dig,” skrek Elisabeth vildt, ”du frestare, du djefvul i menniskogestalt! Till huru mycket ondt har du ej förledt mig? O, jag var så förtrollad, jag älskade dig så högt och har blifvit grufligt straffad för min synd och svaghet. Men nu, nu se’n jag sett dessa kära varelser döda, nu är mitt hjerta förvandladt, nu hatar jag och afskyr dig lika mycket, som jag fordom älskat dig. Gå derföre bort! Gå, lemna mig! Fåfänga äro alla frestelser numera; gå nu, se’n du sett ditt verk, och fröjda dig öfver din framgång!”
”Hvem anser du mig för?” sade Rudolph djupt sorgsen. ”Hvilken barbar tror du mig vara? O Elisabeth, fördöm mig ej så, jag älskar och har älskat dig så varmt, förskjut mig ej nu så oskyldigt! Jag har kanske ej handlat rätt, har stundom varit hård och egoistisk emot dig, men dertill har min innerliga kärlek varit orsaken, ej en låg herrsklystnad.”
”Jag känner dig, känner väl denna ormtunga; men den frestar mig fåfängt numera!” sade Elisabeth bittert. ”Gå då, som jag sagt! Gå och låt mig vara ensam med min sorg!”
Rudolph ville ännu dröja, men Elisabeth gaf honom en blick så full af vild förtviflan, att han med furien i hjertat störtade ur rummet. Han slog sig vildt för pannan och sade med af förtviflan stelnad röst: ”Hon är förlorad för mig och således har jag intet hopp på jorden.”
Elisabeth åter sjönk efter hans bortgång högt gråtande ned öfver de båda liken och sade med hjertslitande ömhet i det hon kysste dem: ”Er, endast er tillhör numera mitt hjerta.”
Så fann henne Ferdinand några timmar sednare, liggande magtlös och orörlig öfver dödsbädden.