Den sanna trösten.
”Allt går väl och lyckligt bara man fruktar
Gud!”
Fru H...
Månader gingo förbi. Elisabeths sorg hade rasat ut i vild häftighet och efterlemnat ett doft, dvallikt, men icke mindre förtvifladt lugn. Tyst och orörlig satt hon mången vinterqväll, långt in på natten på barnens grafvar, och återvände först, när kölden stelnat hennes lemmar, eller en häftig hunger rasade i hennes inelfvor. Hennes fordom så herrligt blomstrande gestalt var blefven mager och hopfallen, liknande mera ett benrangel än en menniskokropp. Det gullgula lockiga håret nedföll nu oordnadt kring det bleka, affallna anletet, och ur de numera lugna, högblå ögonen, sköt stundom en blick så djupt sorgsen och vemodig, ja förtviflad, att den kunde locka tårar ur deras ögon, som sågo den.
Rudolph hade undvikit Elisabeth, se’n det sednast skillrade mötet, men lik den fördömde, som sorgsen irrar kring porten af det paradis, derifrån han blifvit utesluten, så omgaf han nästan stundeligen den så högt älskades boning, ehuru han ej vågade visa sig för hennes hårda, förebrående blick. Ferdinand åter tillbragte sin mästa tid hos Elisabeth. Det gjorde honom så ondt, att se henne lida, men det var dock en ljuf tröst att se, det hon med hvarje dag blef honom allt mera hängifven; han och lilla Helena voro de enda menniskor, hon tålde se. Hennes stilla, ehuru djupa sorg, gjorde att han ännu icke misströstade om hennes sällhet på jorden; ty han hoppades och trodde så gerna, att hon ej gjort sig helt och hållet ovärdig den, och ännu en gång gjorde han i sitt hjerta ett heligt löfte att söka befrämja den, och att lefva för att bli hennes och hennes barns beskydd och stöd, om de aldrig skulle återfå honom, som ensam hade rätt att vara det. Och äfven detta hoppades han. För det närvarande önskade han ej annat än att kunna förskingra den djupa sorg, som nedtryckte Elisabeths sinne och att öppna det för bönen och hoppet, för det högre hopp, som så skönt lefde i hans eget hjerta. Han kände dock menniskohjertat så väl, han ville icke påskynda och förstora dess strider, utan se’n kampen var slutad, ville han framträda med den enda sanna trösten och draga det trötta, utmattade hjertat till Gud, öfvertygad, att det då, svagt och eländigt, skulle med innerlig kärlek fly till den hamn, der det allena i lugn skulle få hvila sig efter alla sorger och strider. Derföre såg han med glädje, att hon med hvarje dag lugnades allt mera, och vid denna syn stärktes hans hopp.
Våren var åter inne och blommorna framstucko redan på grafvarne, då Elisabeth en afton sent återvände från kyrkogården. Hon var mild och stilla, men klara tårar tillrade nedför hennes kinder. De voro de första på länge. Ferdinand såg dem, de och hennes milda väsen gaf honom hopp och mod att börja sitt tröstearbete.
”Hvarföre gråter du?” frågade han vänligt deltagande.
”Jag gråter af sorg och glädje,” sade hon stilla; ”af sorg, ty jag kommer från deras grafvar, som genom mitt förvållande dött så unga; af glädje, ty äfven der såg jag ett bevis af den trogna tillgifvenhet, hvarmed du alltid omfattat mig och de mina.” Vid dessa ord visade hon honom en hvit, ovanligt vacker och stor nejlika, den hon bar vid sitt hjerta.
”Se här,” fortfor hon, ”denna har du satt på deras graf. Också dertill sträckte sig dina ömma omsorger. Du är så ädel Ferdinand, så god; huru skall jag fullt kunna tacka dig?”
”Detta pris förtjenar min lilla välmening i sanning icke. Men om du vill bevisa på något sätt din tillgifvenhet emot mig, så stöt ej med köld bort den innerliga bön, jag har att göra dig!” Med dessa ord fattade han varmt hennes hand och såg henne bedjande i ögat.
”Och den är?”
”Den är, att du ej måtte sluta ditt hjerta för den tröst, som kommer från höjden, att du ej förtviflar, ty allt skall bli bra och förlåtet, blott du med lefvande tro kastar dig, så syndig du är, i din Frälsares armar; men om du det ej gör, om du misströstar och tviflar, då skall du alltid förbli olycklig, ingen fröjd skall då mera finna väg till ditt hjerta, ty du är den ovärdig genom din otro.”
”Men, huru vill du att jag skall hoppas? Jag har ju så djupt försyndat mig emot Herrens bud. Skall jag också kunna finna nåd?” sade Elisabeth sorgsen och ödmjuk.
”Det skall du,” sade Ferdinand med lefvande öfvertygelse, ”blott du fast tror och hoppas derpå. Din synd är stor, men Jesu förtjenst är mycket större, ja så stor, att den räcker till att betäcka all verldens skulder, huru gräsliga de än vara må, om man blott i ödmjukhet sträcker sina händer derefter, med varmt och innerligt hopp.”
”O jag ville gerna tro dina ord, men jag kan ej!” suckade Elisabeth.
”Du kan, blott du ej misströstar, blott du väntar med tålamod. Icke kan man så hastigt fatta tron eller komma från mörker till ljus. Man måste småningom ledas dertill, och det går stundom mycket långsamt, men man skall ju vänta på mycket mindre, hvarföre skulle man då ej göra det på en sällhet, så stor som den Guds barn åtnjuta? Hoppas, bed och misströsta ej, så skall du med Guds nåd bli hulpen. Jag skall läsa något lugnande för dig om du så vill?”
”Ack ja, gör det!”
Ferdinand tog upp ur sin ficka nya testamentet, hvilket han, såsom en sann herrans apostel, ständigt bar på sig och började med mild och sagta röst läsa Johannes evangelium. De heliga orden funno väg till Elisabeths hjerta och spredo der en fläkt så mild, som hon ej på länge kännt. Med klarnad blick lyssnade hon till denna skrift, så underbart ljuf och tröstande, och hon kände dervid nästan lugn och frid, och då Ferdinand sent slutade sade hon varmt: ”tack!”
Men ack, efter denna tid kom åter långa stunder af ofrid och smärtsam förebråelse, stunder, på hvilka hon ingen ro fick, utan städse jagades ikring af sitt osälla samvete.
En afton satt hon åter på grafven. Det var långt lidet på våren. De höga åldriga träden på kyrkogården stodo i full pragt och i deras lummiga kronor slog nordens näktergal sina mildt melankoliska toner, toner så veka, så ljufva, som skulle de varit en helsning från höjden, af de själar, hvilkas jordiska omklädnad här under den gröna torfvan slumrade lugnt, tills tiden kommer att stå upp igen. Hög och vördnadsbjudande reste sig den gamla kyrkan, lik en moder midt ibland sina barn, omgifven af hundradetal af grafkors. Solens strålar föllo brutna genom trädens kronor på de höga, hvälfda, med små rutor i bly inlaggda fönstren, och förgyllde dem, så att de tindrade med en glans, som om tusende ljus strålat i helgedomen. Det gör ett oändligt stort och djupt intryck att se en kyrka, omgifven af grafvar. Nutidens bruk har väl skiljt dem ifrån hvarandra. Man föregifver hvarjehanda såsom orsaker dertill; men mig synes såsom borde ingen enda af dem vara gällande. Visst säges det vara skadligt för helsan att midt i en stad ha en begrafningsplats; men månne vår tid föröfrigt iakttar hvarje medel, som kunde bidraga att förlänga lifvet? Och månne ej våra vördnadsvärda förfäder lefvat vida längre än vi, ehuru de hade sina grafvar i sjelfva kyrkorna. Detta bruk vill jag ej försvara, ty äfven jag önskar engång att hvila under Guds öppna himmel, betäckt af den grönskande jord, jag så mycket älskar, och hvem är, som ej önskar att en solstråle må leka bland blommorna, som smycka hans graf? Det är blott bruket att skilja grafvarne från kyrkan, som förefaller mig motbjudande, ty äfven på landet har man gått så långt, att man blott för att få dem åtskilda, anlagt begrafningsplatser några steg från kyrkogården. Här åtminstone kan man ingen nytta hafva af att skilja dem åt och det är bedröfligt att se fördomen och modet utöfva inflytande på en sak, som borde anses vida höjd öfver deras domsrätt. Det förefaller mig derföre, som skulle man röfvat barnen från modren, då man skiljer åt dessa båda, ty kyrkan är ju den moder, som århundraden igenom troget bevakar de i grafvarne ljuft slumrande, trötta barnen, tills engång den kallanda rösten ljuder: ”statt upp, statt upp!”
Med stilla, men djup sorg i hjertat satte sig Elisabeth på sina barns graf. Den låg invid stammen af en hundraårig lönn, blott prydd med ett enkelt jernkors, hvarpå de båda barnens namn, döds- och födelseår stodo ristade. Rundtikring korset och trädet var torflagdt och sköna rosor och nejlikor prunkade på grafven, och invid trädstammen stod en liten bänk för den sörjande modren. Allt detta var Ferdinands verk, ett bevis på hans milda, uppoffrande tillgifvenhet.
Bedröfvad satt Elisabeth på kyrkogården. Stora tårar perlade på hennes kinder, ty hjertat var så tungt och qvalfullt. Hon märkte ej, att kyrkogårdsporten öppnades och ett liktåg långsamt skred fram på den sandade gången, förrän den stannade just invid henne, der hon nu först varseblef en nyss öppnad graf. Den halfstora kistan, hvitmålad och enkel, med en liten grön krans på locket, ett bevis att en halfvuxen gosse här skulle slumra sin sista sömn, sattes vid klockornas högtidliga ljud sakta ned vid grafven, alla slöto en krets kring liket och se’n klockorna tystnat, uppstämde de med klara och milda röster: ”Med glädje och frid far jag nu hän.”
Den milda upplyftande sången trängde lik balsam ned till Elisabeths hjerta och upptände der en klar hoppets lampa. De förtröstansfulla orden i den heliga sången väckte en ljuf rörelse, en rörelse af hopp, fröjd och tillit i hennes själ, som hon aldrig kännt för. Alla Ferdinands ord, alla de heliga böcker, hon sjelf läst, men de der varit mörka och obegripliga för hennes förstånd, blefvo nu på engång klara för henne, det var som om hennes själs öga hastigt blifvit öppnadt. I strålande ljus såg och förstod hon nu hvarje ord och fattade och kände den innerliga förhoppning, de inneburo. Med innerlig tacksamhet blickade hon opp och varseblef då en gammal qvinna, som med undergifven, men djup sorg i sitt åldriga, skrynkliga, af silfverhår omgifna anlete stod med lutadt hufvud invid grafven. Det var enkan i Najn, som sörjde sin ende son. Med beundran och en känsla af underlägsenhet betraktade Elisabeth denna gamla gumma, och hon blef djupt rörd af den innerliga fromhet och undergifvenhet för Guds vilja, som talade ur hennes drag. Hon ville så gerna veta hvem gumman var och vara henne till någon nytta, ty allt utvisade att hon behöfde tröst och hjelp i flere än ett fall. Se’n liket var jordfäst, och alla borta som visat det den sista hederstjensten, utom dödgräfvarn, nalkades Elisabeth honom och frågade hvems graf det var. Utan att afbryta sitt sorgliga arbete svarade han, att det var en ung fjortonårig gosse, sonson till den gamla gumma, Elisabeth så mycket beundrat. Hans farfar hade varit en rik arftagare och son till en handlande, som dött, då han ännu var helt liten. Han hade också sjelf efter uppnådd myndig ålder handlat, men det ville ej gå med hans affärer, ty han var i ytterlig grad elak och liderlig på allt vis. Mot sin hustru hade han varit hård, ja stundom grym; men hon var engel i tålamod och godhet och fördrog allt ståndaktigt. Se’n han i fylleri och ond lefnad förslösat hela sitt arf, dränkte han sig slutligen, lemnande sin hustru med en fyraårig son alldeles utfattiga. Hon var dock lika flitig och arbetsam, som from och gudfruktig, och försörjde sig och sin son. Denne blef helt ung sjöman och detta bidrog att göra hans lynne, som hade mycken likhet med fadrens, alldeles vildt. Helt ung gifte han sig med en qvinna på allt vis dålig och lastfull, och hade med henne en son, denne gosse som just nu blef begrafven. Tidigt blefven fader- och moderlös, var han hos sin gamla farmor. Han var lika mild och ömsint, som far och farfar varit hårdsinta, och utgjorde farmodrens enda glädje, tills han för ett par dagar se’n hastigt dött efter en kort och häftig febersjukdom.
Sådan var dödgräfvarns berättelse och oaktadt den gjordes med köld och likgiltighet, uppväckte den dock en stor, ehuru vemodig glädje hos Elisabeth. ”Jag sörjer,” tänkte hon, ”och har dock så väl förtjent det hårda öde, som drabbat mig, då denna gamla qvinna deremot så god, så from, lidit så mycket hela sitt långa lif igenom och dock äfven nu med tålamod och undergifvenhet bär detta sista hårda slag. O, huru mycket bättre är ej hon än jag, och dock återstår för henne endast himlen och grafven att hoppas på, och jag deremot eger ännu på jorden föremål att lefva för och älska i min Helena och den goda Ferdinand. För dem och i deras kärlek vill jag hädanefter lefva, och skulle också ingen annan glädje mera finnas för mig på jorden, så kan jag dock nu hoppas på en stor och evig efter detta lif.”