Ankomsten till det nya hemmet.
”Hör hoppets röst: det lofvar dig att stilla
Den storm, som grumlar lifvets elf.”
Granberg.
”Elisabeth,” sade Ferdinand en dag mot hösten, ”jag har tyckt mig märka, att du vantrifs på dessa nejder: Är det ej så?”
”Ack jo!” sade hon med en tår i ögat. ”Hvarje föremål här påminner mig om den olyckliga tid, då jag var så förblindad, och jag får ingen ro till mitt sinne.”
”Du måste bort! Re’n länge har jag bemärkt din oro och derföre har jag velat föreslå dig att flytta härifrån.”
”Huru gerna gjorde jag det ej, men hvart skall jag väl ta vägen? Jag eger ju i hela verlden ingen att vända mig till.”
”Har du glömmt mig?” frågade Ferdinand ömt förebrående.
”Ja du, men du har gjort så mycket för mig redan, att jag tvekar att numera vända mig till dig; dessutom kan du i detta fall ingenting göra för mig.”
”Hvem vet? En fjerdingsväg från mitt boställe ligger en liten bondgård, som jag köpte i våras, ty läget behagade mig. Det är väl ett litet ställe och rummen äro få och små, men om du ej har något deremot, så skulle jag be dig flytta dit med Helena. Der i ensligheten på landet skall du finna ro och lugn, som du här saknar.”
”Tack du goda Ferdinand! Ack ja, huru skönt vore det ej att få lefva ett stilla obemärkt lif på landet i naturens sköte. Men huru skall jag lemna grafvarne, och huru skall det gå med lilla Helenas uppfostran? hvem skall lära henne der?”
”Jag skall lära henne religion och allt hvad jag sjelf kan bäst och nyttigast, och du lär musik och sång, hvaruti du sjelf hunnit så långt; för resten skola vi ej meddela henne dessa ytliga kunskaper, som verldens barn så gerna pråla med. Hon skall få lära sig hvad som är godt och nyttigt, men det prålande och lysande skola vi ej fråga efter. Hvad åter grafvarna beträffar, skall du ej oroa dig för dem, ty du kan ju bedja någon af dina slägtingar vårda dem och sjelf kan du så ofta du vill fara in till stan och se om dem.”
Med glädje biföll Elisabeth till denna plan och skyndade med ifver att sätta den i verket. Efter några veckor var hon äfven färdig att flytta.
Sjelfva flyttningsdagen var en oändligt vacker höstdag. Tidigt om morgonen hade Elisabeth gått ut till barnens graf och då hon återvände, glänste några klara tårar i hennes ögon. På gården stod vagnen redan förespänd och Helena satt resklädd deruti.
”Hvad du dröjt länge min lilla mamma!” ropade hon mot modren. ”Du tror ej huru jag längtar att få se det vackra Kulla, dit morbror Ferdinand för oss.”
”Måtte du trifvas der!” sade modren mildt i det hon uppsteg och satte sig i åkdonet.
Ferdinand var den tredje i vagnen, som snart satte sig i snabb rörelse. Blott en afskedsblick kastade Elisabeth på huset, då de foro förbi det och lemnade så ett hem, som varit henne så kärt, som sett henne födas och der hon varit så lycklig, men också så outsägligt olycklig. Hon suckade djupt och med denna suck lättade sig hennes hjerta från mycket qval och många sorger. Med hopp och tillförsigt blickade hon omkring sig på naturens alla föremål. Augusti månad eger ett oändligt ljuft behag, som kanske uppväger vårens milda skönhet och högsommarns praktfulla, glänsande yppighet; det är något så onämnbart skönt och herrligt i en augustidag och qväll, det är som om den flyende sommaren ville vid sitt försvinnande ännu mera tjusa våra sinnen än förr.
Det var redan mot qvällen, då Elisabeth anlände till sin blifvande bostad. Det lilla rödmålade huset, med sina hvita knutar och fönsterposter samt sina af den nedgående solen förgyllda skorstenar, skimrade så behagligt fram genom en tät grupp af vackra hängbjörkar, som växte på den lilla gröna gården. På ömsesidor omgafs huset af löfskog, men på den fjerde sidan utbredde sig en vacker, temmeligen stor insjö, hvars klara böljor gingo helt nära foten af den lilla byggnaden. Små vackra holmar syntes här och der, äfvensom täta albuskar, bakom hvilka reste sig en hög, dyster tallskog, bekransade sjöns stränder. Hela scenen var så vacker och behaglig att Elisabeths hjerta ovilkorligt klappade af glädje, då vagnen körde opp och stannade vid trappan.
”Ack hvad det är vackert, gudomligt vackert!” utropade Helena och klappade i outsäglig fröjd sina händer samman.
”Tycker du så?” frågade Ferdinand leende.
”Jo jo, huru roligt skall det ej bli att lefva här!” fortfor den lilla i det hon såg sig omkring.
”Skulle du ej vilja sjelf ega ett sådant ställe?” frågade Ferdinand.
”Huru skulle jag kunna tänka derpå? Jag eger ju ingenting.”
”Men du eger ändå Kulla, ty jag ger dig det till namnsdagsgåfva! Det är ju i dag Lovisa och du har ännu ingenting fått, men också har du ännu ingenting bestått oss.”
”Ack ja, det är i dag min namnsdag!” utropade den lilla i det hon sprang att uppsöka sin mor, som gått ett stycke förut och redan inträdt i rummen.
De voro få, små och låga, som Ferdinand sagt, men de voro ljusa, vackra och putsade. Väggarne och taken voro nyss målade och friskt granris var strödt öfver de hvita golfven. Möblerna voro Elisabeths egna, här på förhand uppställda af Ferdinand, med en smak och en ordning, som hon ej skulle tilltrott honom. Med rörelse såg Elisabeth den omsorg, han haft för hennes minsta önskningar och tycken, dem han alla kände så väl och bevarat i troget minne.
Hon satte sig vid fönstret till ett rum, synbarligen ämnadt till hennes och Helenas sofkammare, ty två små sängar, med hvita täcken och beskuggade af hvita gardiner, stodo på hvar sin sida af rummet. Knappt hade hon hunnit sätta sig, innan dörrn öppnades och Helena rusade in.
”Vet du mamma,” sade hon med glädjestrålande blick, ”morbror Ferdinand säger, att han ger hela Kulla åt mig till namnsdagsgåfva, ty du må veta att det i dag är Lovisa ehuru vi alla glömt det, utom den goda morbror.”
”Ja Elisabeth,” sade Ferdinand i det han närmade sig sin kusin, ”det är icke hos mig du bor, utan hos din dotter.”
”Du skämtar ju?” frågade Elisabeth misstroget.
”Nej, jag har aldrig talat mera sanning än nu,” sade Ferdinand allvarsamt. ”Jag har gifvit detta lilla ställe åt Helena till namnsdagsgåfva, efter det behagade henne så mycket, och jag hoppas du ej vill förneka henne att göra mig den lilla glädjen att ej försmå min ringa gåfva?”
”Ferdinand, du är så god!” sade Elisabeth med tårar i ögonen. ”Du har gjort oss så stora tjenster och ännu vill du råga måttet af dem, genom att för mitt barn uppoffra din förmögenhet. Men kan och bör jag tillåta det?”
”Du bör det, ty i din dotters namn har jag köpt detta lilla hemman, det är således hennes. Jag ville ej att du skulle anse dig beroende af mig, men med ditt eget barn kan detta aldrig komma ifråga. Dessutom, hvad den af dig så kallade uppoffringen vidkommer, skall jag aldrig sakna denna lilla summa, hvarigenom jag blott till en ringa del sökt återgälda hvad jag sjelf fordom åtnjutit af din alltid vördade faders oändliga godhet. Jag har ej stora, ej många behofver och att tillfredsställa dem eger jag ännu och alltid medel.”
”Nej, jag kan dock icke tillåta, att du för mig och mitt barn beröfvar dig denna summa, som du en dag kunde behöfva. Ack du har så många gångor godtgjort mig och de mina, hvad som blifvit gjort mot dig sjelf, att det nu är vi, som äro dig skyldige, och ack så mycket, att det aldrig, aldrig på jorden kan fullt betalas, men i en annan verld skall du njuta lönen derför. Derföre måste jag afslå denna din önskan och endast innerligen tacka dig för den!”
”Elisabeth, du kan ej vägra, att låta din dotter uppfylla min vilja, då du får höra, huru innerligt jag glädt mig åt detta hopp. Om du genom något vill bevisa att jag får vara och varit din sanna vän, så ber jag att du nu måtte belöna min trofasta tillgifvenhet genom att låta Helena uppfylla mitt hjertas varma önskan.”
”Nå väl då,” sade Elisabeth och tårar af tacksamhet strömmade utför hennes bleka kinder, ”ske din vilja!”
Ferdinand tryckte sagta hennes hand och då han såg henne så upprörd, aflägsnade han sig; Helena hade längesedan lemnat dem.
Elisabeth satte sig åter i det fönster, hon under den vänskapsfulla striden lemnat. Tankfull satt hon med hufvudet lutadt i handen och såg utåt sjön. Solen hade nedgått, och der den försvunnit vid vesterhimmeln, flammade en hög purpurrodnad öfver skyarne, under det fullmånan uppsteg klar och ljus i öster på det högblå fästet, och återstrålade sin glänsande skifva i insjöns klara, lugna spegel. Det ligger ett slags magisk förtrollning i Augustimånans milda ljus och hvarje föremål, hvarpå det faller, framstår i en nästan öfverjordisk glans. Det är något mägtigt, ljuft men vemodsfullt i detta silversken, något som talar om längesen försvunna tider, om en sällhet, en dygd, som fordom funnits äfven på jorden, men nu lemnat dess arma barn och hvarföre den milda himlalampan blifvit satt till ett ljus för dem på deras mörka stigar. En mild, men mägtig förebråelse ligger i månans sken, som ovilkorligt träffar den själ, som är öppen för hvarje intryck och med sig sjelf känner att hon felat.
Äfven Elisabeth kände det så. Heta ångrens tårar rullade ned öfver den hand, hvarmed hon stödde sitt hufvud, och djupa suckar uppstego från det hjerta, der ej på länge någon glädje funnits. De sista förspillda åren reste sig spöklika och hotande för hennes inre syn, anklagande henne för all den sällhet, den glädje hon förstört för sig och dem, som bort vara henne kärast på jorden. Denna tanke var hård och bitter och en djup misströstan uppsteg dervid i hennes hjerta. Då klingade på engång toner helt nära invid henne, och en herrlig hymn ur ”Sions sånger”, dessa så mycket tadlade och dock så sköna andliga sånger, uppstämdes af en enkel manlig stämma, i hvilken Elisabeth igenkände Ferdinands röst. Sångens milda, ljufva toner spred en oändlig frid i Elisabeths hjerta, ju mera hon lyssnade till dem, och då de tystnade, runno ljufva tårar af hopp och glädje nedför hennes kinder.