Det sista mötet.
”Vi se hvarandra aldrig åter.”
År kommo och gingo sin jemna gång och Elisabeth glömde derunder mycket; men hvad hon aldrig glömde, var att bittert begråta och sörja öfver sina felsteg, sin förblindelse. Visst mildrade tiden äfven denna grämelse, men ångern fortlefde alltid lika varm i hennes hjerta, ehuru äfven hoppet spred sina glädjestrålar i det mörker, som omtöcknade hennes framtid. Stundom, och det var ofta så, när minnet blef allför bittert och lifvet syntes henne så mörkt, uselt och fridlöst, då, lik en andehviskning, ljöd det en röst i hennes hjerta, som talade ord så ljufva, så herrliga, att hon, darrande af salighet, knappt vågade tro på dem; men de återkommo, de ville ej tystna, med hvarje år blefvo de klarare och i samma mån blef Elisabeths längtan allt innerligare, allt mera uteslutande; dock dolde hon den i djupet af sitt hjerta, lik en helgedom, bäfvande att visa den ens för Ferdinand och sin goda, vackra, älskade Helena, som med hvarje år blef henne allt kärare; hon var ju det bästa modren egde på jorden, det enda, utom sina ljusa, lockande förhoppningar. Med allt innerligare vänskap fästade sig Elisabeth vid Ferdinand. Han var hennes tröst i sorgestunderna, hennes sällskap i de gladare, hennes råd, hennes stöd, hennes allt i allom och dertill en trogen, omsorgsfull lärare för hennes barn, detta barn, som med hvarje år allt skönare utvecklade så herrliga egenskaper, att det arma modershjertat darrade af tacksam sällhet.
Under de fyra år, som förgått, se’n Elisabeth öfvergaf sin födelsestad och begaf sig till den fristad, som den aldrig svikande vännen beredt henne och hennes dotter, hade de mycket sällan varit i ... och då det någongång händt, var grafven det enda ställe mor och dotter besökte. Naturligtvis skulle detta väcka nyfikenhet i den lilla staden, der Elisabeth var så känd, se’n barnaåren; — mindre underliga ting hade gjort det — men det uppväckte också mycket tadel och många försmädliga gissningar och häntydelser, rörande hennes och Ferdinands förhållande till hvarandra; ty det är nu engång så fatt med de arma menniskorna, att ehuru de sjelfva sällan på det rätta sättet bekymra sig om andra, bli de dock högeligen förbittrade, om andra på något sätt visa likgiltighet för dem, och den stackars skyldige blir då med eller utan orsak på det grymmaste gisslad af förtalets giftiga tungor. Det hände stundom, att ändå någon midt i den allmänna fördömmelsen upphöjde sin röst till försvar för den hårdt ansatta frånvarande, men då blef en allmän axelryckning och ett försmädligt löje den frimodige försvararens belöning, och denna vanliga fras blef svaret på den mildare domen: ”nog känner man ju hennes förra lif, och den som kan lefva så som hon med en, kan det nog med en annan också,” och på dessa ord fann ingen svar.
Det ligger någonting hårdt och nedslående uti att betrakta det sätt, hvarpå menniskorna i allmänhet bemöta dessa sina olyckliga likar, som snafvat och fallit under vandringen på lifvets slippriga stig, men hvilka rest sig ur fallet och framstå renade igen genom ånger och tårar inför Honom, som allena eger att dömma ”öfver lefvande och döda.” O menniskorna, de förgäta, huru lätt de sjelfva kunnat sjunka, om frestelsen hade träffat dem, de förgäta, huru deras himmelska bröder, englarne, gläda sig ”öfver den syndare som sig omvänder och bättrar;” de fördömma blott, och draga sig undan för dessa, som de varit angripne af pestsmitta. Ack! visst är det sannt, att synden är en sjukdom, värre än pest och allt annat ondt, men liksom man blir fri från en fysisk smitta, så kan menniskan ock genom väckelse och ånger befrias från syndasjukan. Och likväl, ehuru Gud förlåtande upptagit det återvändande bannet, likväl skola vi, dess syndiga bröder, med förakt och hårdhet stöta honom ifrån oss. O! vi veta ej hvilken bitter känsla detta väcker hos en menniska, som nog sjelf ändå i djupet af sin själ i outplånliga drag har sin syndaskuld skrifven; huru vämjeligt vår misstro kan göra hans lif, tungt nog förut genom en evigt aggande ånger; huru det kan väcka bitterhet och trots i ett sinne, förut mildt och sagtmodigt, och — o denna tanke är an afgrund! — kanske förstöra ånyo i hans själ det himmelska utsädet, som ännu ej hunnit slå djupa rötter.
Likväl är det godt och nyttigt, det förakt verlden skänker brottslingen, och glädjande den afsky, den visar öfver brottet; den är en genklang från de tider, då menniskosinnet rent och skuldfritt ännu, med fasa hör brottet omtalas och knappt känner hvad det är, mera än att det är något, som ej är godt. Nyttig är denna afsky derföre, att äfven den är ett medel och kanske, ty värr, det verksammaste, att afskräcka menniskorna från att beträda brottets ofta, ack så lockande, stig. Samvetet är så mjukt, så elastiskt, så medgörligt, vår fader deruppe så mild, så förlåtande, Han öfverser nog med våra små snedsprång från pligtens regelrätta stråt; men menniskorna äro strängare, deras dom fruktar man mera och af räddhåga för dem, afstår man den lockande, men brottsliga njutningen. Ack det är väl eländigt, och ringa värde lärer vår Herre sätta på en så beskaffad dyggd, men den kan dock verka mycket godt, ehuru ej för den som öfvar den, ty exemplet är dödande för en ung, ännu oskyldig själ; det finnes en onämnbar tjusningskraft i synden, en tjusning, som berusar och förbländar den olyckliga, som engång blifvit indragen i dess trollkrets. Derföre är det godt att afsky lasten och brottet och det bör hvarje menniska göra, men man borde ej vara så snabb att tro, att påbörda sin nästa allt ondt. Ser man deremot tydligt, att han är skyldig, då bör föraktet drabba honom, ty motsatsen skulle endast stärka honom i sin förvillelse; men visar han ett tecken till ånger, o, då bör man ej genom hårdhet och köld qväfva denna gudagåfva, icke göra återgången till ett bättre lif tung och svår, ja stundom omöjlig för den arme vilseförda.
Elisabeth kände djupt sitt begångna felsteg och just denna känsla uppväckte i hennes själ dess fordna milda blygsamhet. Aldrig, under dessa fyra förgångna år, hade hon omnämnt Rudolph: de var som om hans blotta namn uppväckt en oöfvervinnelig afsky i hennes hjerta. Hon hade ej sett honom, se’n deras skilsmessa vid barnens dödsbädd och egde ingen tanke för återseendets stund, ty innerligt bad hon stundom att den aldrig måtte komma. Äfven Rudolph å sin sida undvek henne sorgfälligt, men lik en osalig ande irrade han i hennes granskap, osedd och fridlös, men ur stånd att undfly den ort, der hon vistades.
En skön juniafton hade Elisabeth vandrat ett långt stycke väg från hemmet. Hon hade gått ut med Helena att efter vanligheten möta Ferdinand, som hvarje dag plägade besöka sina kära skyddslingar. Aftonen var så oändligt skön att Elisabeth, sedan hon förgäfves gått ett långt stycke fram längs den smala, genom en vacker löfskog sig slingrande, vägen, beslöt att sätta sig på en hög kulle, som reste sig i skogen helt nära invid vägen och der invänta Ferdinands ankomst. Hon gjorde så och Helena aflägsnade sig för att plocka liljenkonvaljer, som i ymnighet växte på en nära belägen äng. Elisabeth var ensam. Hon aftog hatten och lät den milda sommarluften spela kring kinder och hals. Trött nedkastade hon sig på den mjuka gräsmattan och lutade hufvudet mot stammen af ett åldrigt träd. Det gullgula håret böljade ej mera som fordom fritt öfver de snöhvita, fylliga, men nu så magra, skuldrorna, utan låg fängsladt i en tjock fläta kring det ännu vackra, ehuru så betydligt förändrade, hufvudet. Dragen voro bleka och grufligt afmagrade, men ändå mildare nu än någonsin. Ett ljuft trånande vemod låg i blicken, hvarmed hon långsamt och tankfullt såg omkring sig. Den plats, der hon hvilade, var vacker och skuggrik, ty höga, lummiga trän omgåfvo den öppna toppen af kullen och mellan deras tjocka stammar växte höga ormbunkar och vilda törnrosor, nu prunkande i full blomm. Allt var så vackert och fridfullt, att Elisabeth kände en liflig rörelse af tacksamhet och glädje, men hastigt förvandlade sig denna rörelse i förskräckelse, ty hennes kringirrande blick mötte ett föremål, för hvilket det studsade tillbaka. Der midt emot, mellan de täta trädstammarne stirrade ett par mörka ögon på henne med eldblick. Elisabeth darrade och ville fly, men då hon reste sig från marken, fördes plötsligt det höga gräset undan och en hög, men lutad gestalt nalkades henne med vacklande, osäkra steg.
Till hälften rest från marken, stirrade Elisabeth orörlig och med en obeskriflig häpenhet och förfäran målad i sina drag, på den vålnadslike varelsen, som långsamt nalkades henne. När den uppnått henne, stannade den och betraktade henne stum och med en förebrående, men sorgfull blick, några minuter.
”Du vill fly mig,” sade mannen omsider med graflik röst, ”du hatar, du afskyr mig. Mycket har jag felat, mycket brutit, men detta förtjenade jag ej.”
Elisabeth sade intet. Ångestfullt blickade hon i den talandes anlete. Det var askgrått, förfallet och liflöst, döden hade redan tryckt sin stämpel derpå; endast blicken ur de djupt insjunkna ögonen egde ännu lif och eld, då den häftades på henne. I den lutade gestalten hade man knappt kunnat igenkänna den fordom så reslige Rudolph, och likväl var det han. Elisabeths häpna blick undgick honom ej, den framkallade en svag rodnad och ett bittert leende hos honom.
”Du känner mig kanske ej,” sade han med häftig ton, ”och det skulle ej förundra mig; fyra långa års helvetiska plågor till kropp och själ kunna förvandla äfven en engels utseende, hvad hafva de ej då verkat på mig! Och ändå är jag densamma ännu och evigt i mitt hjerta. Men det var ej derom jag ville tala,” fortfor han efter en kort paus och strök med den magra handen öfver sin bleka panna. ”Jag ville blott se dig, ännu en gång höra från dina läppar min dom, och sedan fly, fly för evigt.”
Elisabeth teg.
”Svara då,” sade han nästan otåligt, ”upprepa ännu en gång förbannelsen öfver mitt hufvud, och jag vill lemna dig.”
Elisabeth teg ännu.
”O, du hatar mig då så gränslöst, att du ej engång vill tilltala mig, vore det än med en förbannelse,” klagade Rudolph, och en tår simmade i hans af sorgen fördunklade ögon.
”Nej, jag hatar dig ej,” sade Elisabeth klart, men sagta.
”Huru?” utbrast Rudolph och en stråle af hopp bröt fram i hans blick. ”Skulle du väl kunna förlåta mig?”
”Hvad har jag att förlåta?” sade Elisabeth sorgligt; ”sjelf har jag varit den brottsligaste af oss båda.”
”Nej, det har du ej. Var det ej jag, som, lik en orm, inträngde i ditt hem och spred der olycka och tvedrägt mellan hjertan, skapade att vara förenade och värdiga hvarandra? Var det ej jag, som förrådde alla pligter af vänskap, tacksamhet och ära, som röfvade sällheten från mitt lifs räddare, dref honom i landsflykt, som förvillade hans maka, och blef hans barns mördare? Är det ej på mig all denna förfärliga skuld hvilar, jemte din rättvisa, ehuru grufliga förbannelse?”
”Har jag förbannat dig? O, då har det skett i en mörk och olycklig stund,” sade Elisabeth snyftande.
”Skulle du ej nu upprepa den?”
”O nej, nej!”
”Tack Elisabeth!” sade Rudolph full af salig glädje. ”Du har lyftat en centnerbörda från mitt hjerta, ty tro ej att jag eljest trängt mig fram till dig. I fyra långa år har jag irrat kring din boning utan att våga visa mig för dig, ty minnet af din sista förvirrade blick skrämde mig; men döende af längtan efter ett förlåtande ord från dina läppar, har jag dock ej kunnat helt och hållet slita mig lös från din närhet, ty jag hoppades på den saliga stund som nu är inne. O Elisabeth! Jag har gjort dig mycket, kanske ohjelpligt, ondt, men du skulle likväl icke hatat mig, om du kännt all den gränslösa kärlek, jag burit till dig. Nej blif ej ledsen, se ej så sträng, så hotande ut! Jag talar ju blott om hvad som varit och huru jag älskat dig så, som ännu ej en qvinna blifvit älskad; ja ännu — ännu .... men jag skall ju icke tala derom. Blott för att få din förlåtelse kunde jag förmå mig att ännu engång framträda inför dig och väcka smärtsamma påminnelser hos oss båda. Det är sista gången och innerligen tackar jag dig för den tröst du gifvit mitt hjerta! Den skall blifva mig ett ljus på den korta väg, mig återstår att vandra; den gör, att jag med lugn kan tänka på den långa skilsmessan från allt, hvad som är mig kärast, från fosterland och de få vänner, jag eger. Den gör också, att jag med glädje tänker på den sällhet, som jag så innerligen tror och hoppas ännu skall bli din lott på jorden, se’n alla sorger vikit med mig, som var din lyckas mördare.”
”Hvilken sällhet skulle väl numera kunna bli min lott?” sade Elisabeth vemodigt, ”jag har ju förverkat allt hopp derpå.”
”Du har ingenting gjort,” sade Rudolph högtidligt, ”du är oskyldig; ty du gaf endast vika för en ögonblicklig svaghet, men jag ensam är den skyldige. Huru väl om hela straffet träffat mig allena! Men så skall det hädanefter bli, jag känner det, ty med din lösta förbannelse återtogs straffdomen öfver oss båda, så att du blef den fria och jag skall hädanefter ensam bära det, som ännu ej är fullgjordt. Du deremot skall åter bli lycklig, nu vet jag det, och denna kunskap gläder mig. Du skall återfå honom, som min kärlek höll på att för evigt beröfva dig, honom, som du saknat och begråtit i så många år; han skall med ännu varmare kärlek än fordom omfamna dig, ty han återfår ju dig luttrad genom frestelsens skärseld. Detta hopp är det, som ännu kan uppehålla mig i de svåra, plågfulla stunder, som återstå innan vandringen är fullbordad och bördan lyftas från de axlar, som redan böjt sig under den. Och när jag engång, hvilket som jag hoppas sker snart, får lägga mitt trötta hufvud ner till hvila i den kalla jorden: då kan jag i skilsmessans stund med glädje tänka på den lycka I båda njuten och dervid äfven påminna mig den förlåtelse du skänkt mig.”
En häftig darrning öfverföll Elisabeth vid dessa ord. Rudolphs spådom fann en genklang i djupet af hennes hjerta; nu visste hon hvad hon längtat och trånat efter, såg att också hon i tysthet hyst detta hopp utan att dock våga erkänna det ens för sig sjelf. Att dock nu se denna längtan, detta hemliga hopp klädt i ord, öfversteg all hennes styrka och hon vacklade af sinnesrörelse. Rudolph såg denna svaghet och förstod dess källa; ett smärtsamt leende flög öfver hans tunna, bleka läppar och han sade lugnt och förtröstande:
”Det skall ske som jag sagt, jag vet det, och fröjdar mig deråt. Och då du åter är lycklig och säll, så ber jag, att om en ofrivillig tanke flyger tillbaka till en tid, den du önskar vara begrafven i glömskans sköte, du då utan allt hat och agg måtte dröja vid mitt minne. Och nu lef väl för evigt! Aldrig skall jag mera störa din frid, ty jag går nu bort för att i ett fremmande land, under en varmare, skönare himmel, söka mig en graf, der jag i lugn får hvila ut från alla strider och qval. Der skall jag slumra ensam, gömd och glömd, men lycklig, ty din förlåtelse skall sprida en glädjeskimmer kring min dödsbädd. Ännu engång tackar jag dig för den! Gud välsigne dig och gifve ditt rena, skuldfria hjerta frid!”
Med dessa ord böjde han sig ned öfver Elisabeth, som åter sjunkit ned på gräsmattan, och tryckte sina glödande läppar mot hennes höga, kalla panna; derpå aflägsnade han sig långsamt, utan att se sig om.
Elisabeth stirrade efter honom så länge som möjligt, men då den sista skymten försvunnit af honom bland skogens trän, då föreföll henne alltsammans som en dröm, en villa. För att skingra den, strök hon med handen öfver sin panna, men der brände ännu spåret af den glödande kyssen, döds- och afskedskyssen. Förvirrad blickade hon omkring sig; då framträdde ur skogen Helena med sin fyllda blomsterkorg på armen och en krans af de vackra, doftande blommorna kring sitt lilla mörklockiga hufvud.
”Ack mamma,” utropade hon och kastade sig kring modrens hals, ”du tror ej huru mycket blommor det finnes derborta på ängen. Huru vackert är ändå ej landet; här vill jag lefva och dö med dig och den gode morbror Ferdinand! Men du är så allvarsam?” afbröt hon sig sjelf med en kärleksfull blick på modrens sorgsna anlete, ”är du ledsen för det jag dröjde så länge, men det skall du ej vara, ty, ser du, jag har ju bundit en krans under tiden, som jag skall ge morbror. Är den ej vacker mamma lilla?”
”Jo mitt barn,” sade modren, men hennes blick var häftad endast på dottrens vackra anlete och hon tryckte henne ömt och innerligt till sitt hjerta, kännande lifligt, att hon numera utgjorde den enda länk, som ännu förmådde fästa henne vid en lyckligare tid.
”Men hvar kan den morbror dröja?” frågade Helena otåligt efter en stund; ”jag tror han glömmt oss i dag.”
”Det tror ej jag,” svarade härvid en röst helt nära och den efterlängtade framträdde ur skogen. Med ett utrop af glädje sprang Helena emot honom och gaf sin enkla, men vackra och doftande gåfva. Derefter vandrade alla tre långsamt mot hemmet.
En timma sednare samma afton rullade, från den närmast Elisabeths boning varande gästgifvaregården, en resvagn. Tvenne herrar sutto deri. Den ena var ännu ung, den andra blek, lutad och skugglik, med ett ord Rudolph. Stumma sutto de under den snabba färden. Mägtiga tankar tycktes kämpa i Rudolphs sinne, endast afbrutna af en häftig, orolig rynkning på ögonbrynen af smärta, hvarje gång en större skakning på den på mjuka fjädrar gungande vagnen förmärktes, men straxt derpå försjönk han åter i lika djupa grubblerier.
Så förgick timma efter timma, mil efter mil. Natten igenom gick färden och tidigt om morgonen befunno de sig i Å.. På värdshuset, der de togo in, dröjde de endast ett par minuter och begåfvo sig derefter ned till stranden för att gå ombord på det vackra, eleganta ångfartyget Finland, som skulle öfverföra dem till Sverige, derifrån de vidare ville fullfölja resan till södra länderna. Allt var af en vän förut iordningställdt till resan och fartyget färdigt att afgå. Ännu på stranden, hörde de redan qvartskottet aflossas och de skyndade sig att komma på fartyget. Rudolph gick förut, den andre följde honom. Plötsligt vände sig Rudolph om och sade allvarsamt:
”Du vill då följa mig Verner? du vill då för min skull lemna fädernesland, vänner, älskarinna och allt, och kanske för lång tid; ty ännu återstå kanske många stunder af plåga för mig, innan det sega lifvet är utnött?”
”Ja jag vill!” sade Verner, en ung läkare; hemma från Rudolphs och Leonhards gemensamma födelsestad och litet slägt med den förre, samt nu för det närvarande stadsläkare i ..., ”för dig och min vetenskap lemnar jag gerna på en tid mitt kära Finland och allt hvad jag eger dyrbart här.”
”Men om du ej återfann det, så som du lemnade det?” frågade Rudolph och ett bittert minne förvred hans drag; ”om deras hjertan, som nu älska dig, vore slutna vid din återkomst och kallnade för dig?”
”Gud bevare!” utropade den unge mannen leende, men dock ofrivilligt bleknande vid denna hårda spådom.
Rudolph varseblef denna blekhet. ”Gå! ännu är det tid,” sade han, ”gå och bevaka din sällhet att ej arffienden röfvar den ifrån dig!”
”Det finnes en bättre hand än min att skydda den,” sade Verner med fast tillförsigt, ”och vill ej den beskydda så vore alla mina bemödanden fåfänga.”
”Men hvarföre skulle du följa mig? Ännu aldrig har jag egt någon, som varit mig trofast tillgiven; skall min dödsbädd i detta fall bli lyckligare än min vagga?”
”Tala ej om död och dödsbädd! Du reser ju nu ut för att söka ny helsa i ett mildare klimat och säkert återvänder du helt frisk derifrån efter ett par månader, eller ett år.”
”Frisk ja, och frisk för evigt. Aldrig återser jag mera mitt fosterlands klippiga kuster, men nog irrar väl min ande hit igen, ty den lemnar ju allt, som den älskat, här. Jag vill icke bedraga dig; det är döden som långsamt gnager på mitt hjerta; det är för att söka mig en varmare graf, än under nordens frusna drifvor, jag nu reser. Men dödskampen kan bli lång och grym och plågorna göra mig mera despotisk än jag eljest är. Blif derföre qvar här, ännu är det tid, blif qvar och lemna mig åt mitt öde!”
”Alla passagerare om bord!” skallade kaptenens stämma i det samma och alla hastade hufvudstupa att efterkomma befallningen.
”Ännu är det tid,” upprepade Rudolph, ”lemna mig!”
”Nej jag följer dig!” ropade Verner utan tvekan.
I samma stund satte sig fartyget i rörelse. Rudolph tryckte tacksamt vännens hand.
”Farväl mitt fosterland, sade han då Å.. försvunnit ur deras åsyn, ”farväl för evigt!”