Den döende.
”Så må jag dö af verlden oförstådd,
Men ej försmådd
Af Den, som engång löser lifvets gåta:
Han, som mitt lif en himmelsk syftning gaf,
Skall i min graf
Mig ej åt stoftets mörker öfverlåta.”
Atterbom.
En osynlig ande för oss nu bort till en fjerran strand. Milda, ljufva dofter uppfyllde luften, så varm, som ännu aldrig en nordens sommardag egt den och solen strålar glödande öfver en jord, höljd af en evigt blomstrande skönhet och ungdom. Allt är så outsägligt herrligt, luft och jord och himmel; men i nordbons själ väcker den trånad och längtan, denna himmel, så högblå, så ljuf; han längtar bort till sina gröna kullar, sina stora sjöar och sin klara, ljusa himmel, beströdd med milliarder stjernor och prydd med klart flammande norrsken; äfven den kalla vintern med sina höga drifvor är honom kärare, än denna eviga vår. Herrlig är den dock och ljuft vore att tillbringa en tid, men endast en liten tid, i ”Italia herrlig och mild,” ty det är till dess varma luft, dess doftande orangelunder, dess skönheter af tusende slag, vi fört våra läsare, i förhoppning att finna öfverseende med den lilla svaga teckning, vår ofullkomliga penna förmått göra af all den skönhet, vi drömt om, men i verkligheten sjelfve aldrig skådat, en okunnighet och obekantskap, som vi dela med de flesta våra landsmän, ty få af dem hafva varit längre än till Stockholm eller Petersburg, om man undantager sjömän. Och dock skulle vi ej sakna medel till dessa lärorika och interessanta utflykter; vi kunna kanske bättre, än Svenskar och Danskar, göra vår eriksgata kring Europa, ty Finland, ehuru ingalunda rikt lottadt, är dock ej af de fattigaste länder. Men hvad är det då som vållar, att Finnen så sällan sticker hufvudet utom sitt fosterlands gränsor? Icke är det brist på nyfikenhet, ty i detta fall stå våra käre landsmän på samma linie med hela den öfriga verlden; icke heller, är det af hushållning, patriotism och hvad alla dessa vackra egenskaper heta, som pryda ett lands medborgare, ty ingen är mindre hushållsaktig än finnen och mindre patriotisk än han, då det blir fråga om att välja mellan sitt eget, eller ett fremmande lands, produkter och att, i mån af sina tillgångar, lägga sig till onödiga lyxartiklar. Hvad är det då som vållar denna likgiltighet att se andra länder? Flegman, den medfödda trögheten i sinnet. Visst vore det roligt att resa, tänker man, och kanske jag hade råd dertill, men det är så mödosamt, så besvärligt, jag måste för så länge afsäga mig alla mina gamla, kära vanor; nej! det är bäst jag blir hemma. Och denna tröghet vidlåder oss icke allenast i fråga om nöjen och trefnad, men äfven i saker af vigt och allmän nytta, och har, ty värr, ofta förorsakat stora och ohjelpliga förluster för hela vårt land.
Det var till Italiens förgård, till det sköna, för så helsorikt ansedda Nizza, vi vilja föra våra käre läsare. Det var om hösten 183.. November månad var inne, ej den dystra, stormiga, mörka och töckniga, som i norden, men november ändå, ehuru klädd i söderns förtjusande drägt. Orangelunderna prunkade med de herrligaste mogna frukter och spredo en aromatisk och tjusande doft ikring sig, frestande för en nordbos dervid ovana näsa. Blommor, frukt och sjelfva jorden vittnade dock om vinterns annalkande äfven här, ehuru det var en söderländsk vinter.
Många resande hade anländt dessa sista veckor och kommo allt dageligen. Promenader och gator vimlade af dem. De voro Fransmän, Spanioner, Tyskar, Nordboer och framför alla Engelsmän. Större delen af dessa fremlingar buro sjukdomens och dödens prägel i sina bleka anleten, sina magra, skugglika gestalter och i sina långsamma, besvärande rörelser. Och dock hade de kommit hit för att söka lif och helsa i den milda, ljufva luft, som herrskar här; men ack, fåfänga äro alla försök dertill, se’n lidandets mask en gång funnit väg till hjertat och lefver och gnager der utan uppehåll.
Ett par veckor före den dag, för hvars afton vi närmäre vilja redogöra, hade tvenne resande, bland många andra, anländt längs jernvägen till Nizza. De voro icke utmärkta, hvarken i klädedrägt eller väsen framför någon af de andre, men det framstående nordiska draget i deras ansigten och den ovanliga, fast sköna accenten, på deras fransyskt-italienska språk, göra, att vår uppmärksamhet genast fästas vid dem. Hvilka kunna båda dessa fremlingar vara? Vi vilja beskåda dem närmare, kanhända de ej äro oss obekanta. Den äldre af desse fremlingar var troligen ej mycket öfver tretio år, ehuru sjukdom och lidande tryckt en stämpel af grämelse och lidande på hans bleka drag och lutande gestalt, och gaf honom utseende af att vara minst 15 à 20 år äldre, än han verkeligen var. Han gick långsamt och med möda, stödd på sin följeslagares arm, som med omsorg och styrka ledde honom genom ett par gator till det stora hotel, der de fingo rum i tredje våningen. Sedan den sjuke fremlingen med möda stretat upp för de höga trapporne, allt biträdd af den unge, lefnadsraske mannen, kastade han sig utmattad på en soffa och förblef der orörlig flere timmar. Många dagar förgingo så under tystnad och djupt lidande.
En afton några veckor sednare låg den sjuke fremlingen på samma soffa, som nu blifvit flyttad under det höga, gothiskthvälfda fönstret. Det stod öppet och söderns milda aftonluft strömmade in i rummet och kyste lätt den sjukes bleka panna, der han låg stödd mot några omsorgsfullt lagda kuddar, lutande hufvudet i sin magra hand och med blicken följande en stråle af den nedgående solen, som ännu glödande qvardröjde på fönsterrutorne. En tår af stilla, hemlig trånad glimmade dervid i hans insjunkna ögon och en sagta suck uppsteg ur det qvalda bröstet. Då nåddes hans öra på engång af toner, vid hvilka han spratt våldsamt till och lyssnade. Det var ett positif nere på gatan, som spelade en vals, den han fordom ofta hört i sitt hemland. Han lyssnade begärligt till dessa toner, som likt ett svärd inträngde i hans hjerta och genombårrade det med tusende stygn; det låg dock ett slags hemlig tjusningskraft i sjelfva det bittra minne, de uppväckte.
En timma sednare inträdde den unge mannen till sin sjuke vän. Han hade varit ute på promenader och gator och återvände helt upplifvad och hoppfull till sin boning. Obemärkt inträdde han och såg vännen ligga stilla på sin soffa under det öppna fönstret, derifrån alla solstrålar så småningom dragit sig. Sagta, ty han trodde att vännen sof, gick han fram för att stänga fönstret, att ej nattluften skulle skada den sjuke; men då han var nära att verkställa sin afsigt, smög en kall hand öfver hans och en mild, men vemodig stämma sade på svenska:
”Låt det stå öppet så länge, Verner! Jag vill så gerna inandas denna balsamiska luft, så ljuf och dock så olik vår.”
”Men den kunde lätt skada dig, Rudolph.”
Rudolph Berg — ty det var han — log svagt i det han sade: ”Mig skadar intet numera.”
”Jag har också tyckt,” sade vännen, som ej ville fatta meningen af hans ord, ”att du på dessa sednare tider sett raskare ut. Snart lära vi kunna fortsätta vår resa längre fram.”
”Ja vi resa snart, men åt olika håll,” sade Rudolph tankfullt, ”båda återvända vi likväl till hemmet.”
”Vår afsigt var ju att resa till södra Italien, Rom, Neapel, Palermo,” sade Verner, som ville blanda bort hans sorgliga tankar, ”eller har du kanske bytt om plan och vill anträda resan hem?”
”Du vill ej förstå min mening, Verner, derföre måste jag uttala den tydligare. Längre går ej min väg i lifvet än hit; här är målet och jag måste stanna. Många stunder har jag ej mera qvar af mitt lif och denna tanke fröjdar mig. Döden har blifvit mig ljuf att tänka på, ty ehuru en man, behöfver jag dock ej rodna att bekänna, att jag lidit mycket och är trött och längtar till hvila. Ljuf skall denna hvila bli, men den hade blifvit ändå ljufvare, om jag fått njuta den i den jord, som sett mig födas. Nu först, då det är för sent, ser jag att ingen bör låta dåra sig af en fåfäng villa, som lockar en att söka sin graf i fjerran land; ser att det dock i dödens stund är svårt att tänka på en hvila i den jord, som är oss fremmande, långt skild från alla dem vi älskat. Ja jag vill utan blygsel bekänna, ty denna känsla är helig, att jag längtar bort, bort till mitt kära hem, till det älskade Finland. Nu är det för sent, nu får jag det ej mera, ty mina krafter äro slut, jag skulle ej nå hemmet, utan skulle duka under på vägen, och detta ställe är så godt som något annat också. Snart, ja om några timmar kanske, är det förbi med mig. Ja, skaka ej så tviflande på hufvudet! Du är ju läkare och bör således ej låta dåra dig af den styrka och helsa, du tror dig märka, nu mer än förr på länge, i mitt väsen. Har du ej sett ljungelden, hur den blixtrar fram ett ögonblick, lyser, men försvinner hastigt? Så och med mig och mitt hela lif. Det har varit ett enda lysande, men tomt och onyttigt irrbloss. Och det hade kunnat, hade bordt vara så annorlunda! Nu först, med döden i hjertat, känner jag rätt, huru mycket jag förspillt och försummat, nu tycker det mig tungt, men det är för sent. Om jag kunde börja ånyo! Men nej! Endast ångern återstår för mig. Med snabba steg nalkas döden och dess kalla hand skall snart vidröra det hjerta, som i lifvet varit så varmt och kärleksfullt, som är det ännu, ty fåfängt har jag stridit och kämpat för att segra öfver denna känsla, så brinnande, så oöfvervinnelig, så förkastelig, och dock så ren, så helig. Den har varit lavaströmmen, som förtärt min framtid, som förbrännt mig till kropp och själ och gjort mig till den jag nu är. Och ändå, ändå kan jag ej ens i dödsstunden slita denna känsla ur min själ, den följer mig till grafven och bortom den. Svag och bedårad, har jag mycket felat, men mycket lidit också; om plågorna här skulle kunna afplana syndaskulden, nog vore mycket af min då afbetalad. Mycket har jag felat, men innan jag dör, vill jag söka godtgöra litet deraf. Om du engång återser Leonhard Lindmark, så säg honom, att han, och endast han, varit älskad af Elisabeth, att allt det öfriga varit blott en chimére, och gif honom det bref, som du finner försegladt i mitt schatull, och säg honom också, att hvarje ord deraf är en helig sanning, besvuren af en döende, ångerfull syndare; detta bref skall kanske gifva honom frid. Helsa äfven Elisabeth och säg, att jag döende välsignar henne ännu, och bed att hon ville upprepa den förlåtelse, hon engång skänkte mig, på det att jag må finna ro i grafven. Och nu lef väl! på samma ställe som brefvet finner du mitt testamente. Hälften af min förmögenhet tillhör dig, den andra har jag gifvit till en fattigförsörjnings-anstalt i vår födelsestad. Emottag du detta lilla bevis af min tacksamhet; du har varit den ende som följt mig under plågans och smärtans tid. Måtte denna lilla summa bereda dig en ljusare framtid med henne, du älskar! Jag måste slumra litet nu, ty jag är så trött, så trött. Lemna mig på en stund och medan jag hvilar, så bed för mig, jag behöfver det så väl!”
Han tystnade och hans hufvud nedföll mot dynorna, ögonen voro slutna, men ett saligt leende sväfvade öfver de bleka läpparne. Tyst smög sig Verner ur rummet. När han ett par timmar sednare återvände och med ett ljus nalkades den slumrande vännen, såg han att denne hade slutat.
”Han är död!” utbrast Verner med rörelse. ”Sof i frid; du har mycket lidit, men också bittert ångrat dina brott; måtte de vara dig tillgifna!”